Skeppsbrott med psykopat ombord: ”Döda de starkaste först”

Ett par timmar före gryningen skymtar han något som ser ut som skum från en bränning. Han meddelar genast kapten Ariaen ­Jacobsz att Batavia kan ha kurs rakt mot ett dolt rev, men Jacobsz snäser av honom.

”Det är månens strålar som dansar på havsytan”, läxar han upp den uppskärrade utkiken. Batavia fortsätter att hålla sin kurs. Några minuter senare inträffar katastrofen: För full maskin och med ett öronbedövande dån skrapar skrovet emot det vassa korall­revet.

Först efter vad som känns som en evighet står Batavia stilla med svag slagsida mot babord och en kapten som chockad stammar fram: ”Vi har gått på grund.”

Som alla andra har Francisco Pelsaert, fartygets befäl­havare, slungats ur sin koj vid grundstötningen. Han skyndar sig upp på däck där han möts av det illavars­lande ljudet av vågor som bryts mot ett rev.
Rasande vrålar Pelsaert: ”Skipper, vad har du gjort?”

Flera gånger under den 211 dagar långa färden från Nederländerna till handelsstationen Batavia i Nederländska Indien (dagens Indonesien) har Pelsaert tvingats skälla ut kaptenen för att han har supit och smitit ifrån sina plikter, men den här gången är det för sent med reprimander.

Skeppet står ohjälpligt på grund i okända farvatten över 3 500 kilometer från närmaste hamn. Lastrummen är ­fulla av guld, silver och ädelstenar, men nu kan inga rikedomar i världen rädda de skeppsbrutna.

Köpman vill stjäla skeppet

När morgonen gryr, måndagen den 4 juni, står det klart att Batavia sitter orubbligt fast. Höga vågor piskar mot skrovet som knakar oroväckande. På däck är passagerarna ­panikslagna.

Runt omkring dem sliter besättningsmedlemmarna med att kasta de tunga bronskanonerna överbord i hopp om att få Batavia flott, men det hjälper inte.

Pelsaert fattar nu ett tungt beslut: Skeppet måste utrymmas och allra först ska kvinnor, barn och sjuka forslas in till en av de små korallöarna, Houtman Abrolhos-öarna, som ligger cirka 1 500 meter från skeppet. Gråt och skrik fyller luften när evakueringen genomförs.

I denna nödens stund slåss alla desperat om en plats i jollarna – mödrar skils brutalt från sina barn, och män från sina hustrur. Först till kvällen har de flesta av de över 300 personerna ombord lämnat Batavia.

Men alla har inte bråttom. Omkring 70 män väljer att stanna på skeppet. Bland dem en köpman, Jeronimus Cornelisz, som några månader tidigare anställts av ­Batavias ägare, Nederländska ostindiska kompaniet.

Jeronimus är nummer tre i rang efter befälhavaren Pelsaert och kapten Jacobsz. Veckorna före förlisningen har den 30-årige köpmannen, som ruinerats hemma i Nederländerna, ägnat all sin tid åt att övertala kapten Jacobsz och de andra sjömännen att göra myteri och beslagta fartyget och den värdefulla lasten.

Den försupne Jacobsz, som avskyr Pelsaert, har inte varit svår att övertala och Jeronimus har även lyckats få med sig andra i sina planer. Men nattens olycka har förändrat allt.

I kapten Jacobszs frånvaro samlar köpmannen sina sammansvurna omkring sig.

Männen dricker av Pelsaerts dyra spanska vin, och konfererar om hur de kan utnyttja den nya situationen.

Jeronimus tror att det går att reparera Batavia och att de trots allt ska lyckas genomföra sin plan; att stjäla skeppet och segla iväg med lasten. Han uppmanar sina kumpaner att ha tålamod.

Befälhavaren ger sig av efter hjälp

Bara 24 timmar efter att de första skeppsbrutna vadat i land på den ö som de redan döpt till ”Batavias kyrkogård”, har allt dricksvatten tagit slut. På den 300 meter långa korallön finns varken någon källa eller sjö.

Ön har i själva verket ingenting alls att erbjuda. Där finns ­bara en häckningsplats för havsfåglar, några sälkolonier och en remsa sandstrand.

De nästan 200 personerna på ön inser att de befinner sig i ett fängelse – en karg och gudsförgäten plats mitt i havet där de sannolikt kommer att törsta ihjäl.

De är redan uttorkade med uppsvälld tunga och så torra i halsen att det gör ont att andas. Under de första dagarna dör 30 av de svagaste av vätskebrist eller för att de – i ren desperation – har druckit havsvatten.

Inte heller på den närliggande ön, där befälhavaren Pelsaert, kapten Jacobsz och knappt 50 till har slagit läger, finns något färskvatten. Männen har tagit med sig proviant från skeppet men situationen är ohållbar.

Pelsaert fattar därför motvilligt ett beslut: att fylla Bata­vias långbåt med proviant och ta sig de cirka 60 km fram till det outforskade fastlandet – dagens västra Australien.

”Det skulle ha varit lättare att stanna här och dö med de andra än att överleva med djup sorg i hjärtat”, skriver Pelsaert i sin loggbok.

Trots det ger han order om att långbåten ska göras redo. I den mörka natten, en vecka efter Batavias förlisning, lämnar båten korallön. Ombord befinner sig 48 personer, bland dem Pelsaert, kapten Jacobsz och flera officerare.

Tyst glider båten ut från den lilla biten land, som sedan dess har kallats ”Förrädarnas ö”.

Även fastlandet visar sig vara torrlagt och några dagar senare beslutar Pelsaert att man ska fortsätta de 3 500 kilometerna till Nederländska Indien för att få hjälp.

40 man drunknar i vågorna

De kvarlämnade på Batavias kyrkogård känner sig svikna och förrådda när det går upp för dem att kaptenen i skydd av mörkret har lämnat dem.

Strax därpå krossas det strandade fartyget med Jeronimus och omkring 70 kvarvarande sjömän av bränningarna. Skeppet försvinner ned i djupet.

Bara 30 man lyckas rädda sig i land. Bland dem Jeronimus som överlever genom att klamra sig fast vid resterna av skeppets bogspröt. Med det som livboj driver han i land på Batavias kyrkogård och tas emot som en frälsare.

”Prisad vare Gud, vi trodde att du var död”, hälsas köpmannen, då han genomblöt och med kläderna i trasor kravlar upp på stranden.

Just då är det omöjligt för någon att veta att en djävulsk plan har tagit form i Jeronimus huvud och att alla skulle ha mått bättre av om han hade sjunkit till havets botten.

Jeronimus planerar massmord

Efter oändligt långa dagar utan vatten börjar regnet plötsligt vräka ned över de skeppsbrutnas ö. Och det i så rikliga mängder att ­alla tomma tunnor plötsligt blir fulla igen. Matproblemen löser sig också när folket på ön lyckas jaga både sälar och fåglar.

Under tiden har Jeronimus börjat rekrytera sin egen privata armé. Många är bittra över att Pelsaert har gett sig iväg, och hela 40 män låter sig lockas av Jeronimus idéer.

Han klär sig i Pelsaerts silkesstrumpor, svarta fjäderhatt och röda uniformsrock, och får alla de skeppsbrutna att avlägga trohetsed och skriva under på att de ”erkänner ­Jeronimus Cornelisz som högste befälhavare”.

Av seglen från Batavia ser han till att uppföra ett tältläger. Han konfiskerar alla skjutvapen, svärd och knivar på ön. Sedan beordrar han sina undersåtar att bygga flottar av drivved.

När alla är fullt sysselsatta finslipar Jeronimus på sin otäcka plan: När det räddande skeppet, som Pelsaert har gett sig av efter, kommer fram ska han och hans män beslagta det och göra det till sitt sjörövarskepp.

Men först måste alla som kan tänkas utgöra minsta hot mot hans planer elimineras. ”Bara omkring 45 män eller ännu färre bör överleva”, säger han iskallt till sina ränksmidare.

Jeronimus planerar att söndra, härska och mörda, och två veckor efter förlisningen sätter han den första delen av sin plan i verket. Ombord på Batavia fanns en division soldater som han tror kan sabotera hans planer. Dessa män beordrar han i land på den ö som de skeppsbrutna har döpt till ”Höga ön”.

”Hitta vatten, och skicka upp rökringar när ni har lyckats. Då kommer vi och hämtar er i våra båtar”, lovar Jeronimus, väl medveten om att ön är snustorr. Hans män har redan undersökt den.

På samma sätt skickar han en stor grupp skeppsbrutna till både ”Förrädarnas ö” och den så kallade ”Säl­ön”. Det finns inte så mycket som en vattendroppe på någon av öarna.

Kvar på Batavias kyrkogård finns nu bara Jeronimus lojala män, de sjuka och svaga, samt de kvinnor som han och hans män har tvingat att bli deras sexslavar.

Själv har han valt ut den vackraste, den 27-åriga Lucretia van der Mylen, som han håller som fånge i sitt tält.

”Döda de starkaste först”

När juni blir till juli börjar Jeronimus mörda dem som finns kvar. Han samlar sina män och beordrar dem att eliminera alla potentiella motståndare – så diskret som möjligt, för att ingen ska ana oråd och hinna varna de andra.

”Döda de starkaste först, och gör det på natten”, lyder köpmannens ohyggliga order. Hans hantlangare lägger sig på lur utanför tälten och om någon vaknar och går ut för att urinera, kastar sig männen över offret, skär av halsen och begraver kroppen i hemlighet.

Andra lockas ut på fisketur, och dränks i havet. Sedan finns det de som bakbinds och tvingas att själva gå ut i vattnet mot drunkningsdöden.

Det ödet lyckas skeppspojken Andries de Vries undgå. Om än tillfälligt. Tillsammans med två vuxna tas han tillfånga och förs ned till stranden av myteristerna.

Männen ber och bönar för sina liv, men deras bödlar är iskalla. Inför ögonen på den skräckslagne Andries hålls de två vuxna männen, en i taget, under vattnet tills kroppen slutar sprattla.

När turen är kommen till Andries, vädjar han om nåd. Till slut går myteristerna med på att skona hans liv. På ett villkor: att Andries själv deltar i mördandet.

Ett par dagar senare räcker Jeronimus en vass kniv till pojken med orden: ”Bevisa din lojalitet. Döda de elva sjuklingarna i tältet där borta. De kommer att dö i vilket fall som helst. Skär halsen av dem, och gör det nu.”

Andries har inget annat val än att göra som han blir tillsagd. När han efter illdådet tvättar av sig blodet är han ­nära att kräkas av skam och självförakt.

Han hulkar och lovar sig själv att aldrig döda igen. Det löftet tvingas han bryta bara några dagar senare, när Jeronimus skickar efter honom igen. ”Döda resten av de sjuka, annars dör du själv”, hotar han.

Ännu en gång gör Andries som han blir tillsagd – men när han senare smyger in i tältet till Lucretia van der Mylen, och gråtande bekänner sina synder, undertecknar han sin egen dödsdom.

Jeronimus har gett strikta order om att ingen ut­över han själv får prata med Lucretia. Som straff huggs Andries ihjäl inför alla av Jeronimus män.

Dödspatruller slår till

Morden har dittills skett i skydd av mörkret, men från och med den 9 juli och framöver flödar blodet i fullt dagsljus. Jeronimus skickar nu ut dödspatruller till de närliggande småöarna där han placerat de skeppsbrutna i hopp om att de ska törsta ihjäl. Till hans stora irritation har dock alla överlevt genom att dricka sälblod och urin.

När en grupp om 15 personer lyckas bygga timmerflottar för att ta sig ifrån Förrädarnas ö, ror Jeronimus män dem till mötes och tvingar dem mot Batavias kyrkogård.

På vägen dränker mördarna flera av dem i havet, resten slaktas på stranden. Under tumultet lyckas fyra personer fly. De söker skydd i Jeronimus tält i tron att ledaren ska rädda dem, men den självutnämnde kungen beordrar iskallt att de ska huggas ihjäl med dolkar.

Några dagar senare tar sig Jeronimus män till Sälön där 18 av de 45 skeppsbrutna på ön – en stor del av dem kvinnor, barn och skeppspojkar – massakreras.

Alla på Batavias kyrkogård är nu medvetna om vad som försiggår men har ingenstans att fly. De kan bara hoppas på mördarnas barmhärtighet. Men Jeronimus har redan bestämt sig.

ÖVERBLICK: Idylliska öar blev slakthus

Av de 316 ombord på Batavia dog omkring 200 på Houtman Abrolhos-öarna och i havet runt omkring. En del dog av törst och drunkning, men över hälften mördades på ett bestialiskt sätt.

Den 21 juli skickar han efter prästen Gijsbert Bastiaensz som tillsammans med den äldsta dottern, den 21år gamla Judith, ska komma till Jerominus tält. Båda har redan tvingats till tjänst hos myteristerna, faderns som predikant och dottern som älskarinna.

Medan det lilla sällskapet äter mat och dricker vin, tränger sju av Jeronimus män in i det tält där prästens hustru, tjänsteflicka och sex yngre barn vistas. I ett sanslöst blodrus kastar sig männen över de försvarslösa kvinnorna och barnen med yxor.

I panik flyr det yngsta av barnen, den 8-årige Roelant, men han fångas snart in och dödas med ett välriktat yxhugg. Tillsammans med liken av sina syskon, sin mor och tjänsteflickan, kastas pojken ned i en redan förberedd massgrav.

Mördade för skojs skull

I slutet av juli mattas dödandet av. De flesta av dem som Jeronimus har velat se döda har avrättats. Men mördarna har blivit beroende av sin blodiga syssla och roar sig med att utse slumpmässigt valda offer bland de överlevande som därför lever i ständig skräck.

”Döda den där snickaren, bara. Han är en latmask”, utbrister befälhavaren vid ett tillfälle.

Han testar regelbundet sina sammansvurnas lojalitet, och en dag ger han sitt svärd till en ung man med orden: ”Ta reda på om det fortfarande är tillräckligt vasst för att skära halsen av någon.”

En yngling tvingas sätta sig på marken med förbundna ögon. Medan den unge mördaren gör sig redo, lugnar den självkrönte kungen det livrädda offret: ”Lugn, det är bara en lek.”

En sekund senare viner svärdet genom luften och genom gossens hals. Jeronimus jublar vid åsynen av huvudet som rullar iväg på marken. Den 18-årige skeppspojken Jan Pelgrom snyftar till av besvikelse.

I flera dagar har han tiggt Jeronimus om lov att få döda, och nu när han ännu en gång snuvats på chansen att få leva ut sina mörkaste böjelser, väller avundsjukans tårar fram i ögonen. Känslan av total makt över liv och död driver mördarna till vansinne.

Oväntat motstånd

Medan Jeronimus och hans män roar sig med att mörda besinningslöst på Batavias kyrkogård, uppstår ett akut problem. De knappt 50 soldater som Jeronimus har dömt till en långsam död på den torra Höga ön är, mot
alla förväntningar, fortfarande vid liv.

Efter att ha gett upp försöken att hitta vatten på Höga ön har soldaterna, under ledning av den 21-årige menige Wiebbe Hayes, sökt sin tillflykt till en närbelägen ö där de har funnit gott om vatten och vallabyer, ett slags minikängrur.

Soldaterna har flera gånger sänt upp rökringar som ett tecken på att de hittat vatten. Men sedan enstaka­ flyktingar från massakrerna på de andra öarna har ­lyckats rädda sig i land på ön och avslöjat Jeronimus skräckregim, har Wiebbe Hayes och hans män gjort sig redo för att göra motstånd när mördarna kommer.

Jeronimus beslagtog alla deras vapen innan de skickades till Höga ön, men soldaterna har tillverkat enkla klubbor av drivved och vassa metallspetsar från Batavia.

Under Wiebbe Hayes ledning har männen dessutom byggt ett litet fort av sten, krossad korall och lera – och nu väntar de bara på myteristernas nästa drag.

Jeronimus blir desperat

Medan Wiebbe Hayes och hans män förbereder sig planerar Jeronimus sin attack. Han befarar att soldaterna ska varna räddningsexpeditionen, som han väntar sig kan dyka upp när som helst. Öns försvarare måste därför bort – med alla medel.

Under de första dagarna i augusti skickar han till att börja med 22 män, och sedan nästan den dubbla styrkan, mot Wiebbe Hayes. Båda gångerna slås mördarna tillbaka av soldaterna, som med Jeronimus ord ”försvarade stranden och stod i vatten upp till knäna”.

Jeronimus inser att han måste byta taktik. Nu ska fienden överrumplas med list: ”Den här gången kan det inte gå fel. Snart har vi soldaterna i våra händer”, försäkrar han sina män, innan han på morgonen den 2 september tillsammans med fem kumpaner ror mot Wiebbe Hayes ö.

Männen har fyllt två jollar till brädden med guldmynt, ädelstenar, tyger, yllemattor och flera tunnor vin; alltihop skatter som Jeronimus tänker använda som mutor.

Meningen är att soldaterna ska ge upp allt motstånd inför de rika gåvorna. I samma ögonblick som soldaterna sänker garden ska han sätta in ett avgörande bakhållsangrepp, stöttat av ytterligare styrkor som ligger på lur vid ett rev i närheten.

”Vi vill er inget ont, och ni måste lita på oss trots att vi har dödat. De personer som vi har tvingats döda var skurkar, som själva gjort sig förtjänta av sitt öde”, garanterar Jeronimus när han går i land och möter Wiebbe Hayes vid strandkanten.

I samma andetag beklagar han de tidigare attackerna på ön: ”Det enda vi ville ha var vatten”, förklarar han.

Hayes låter sig dock inte luras. Han har själv gillrat en fälla för myteristerna: ”Förrädare”, vrålar han och ger tecken till sina män som har legat gömda i närheten.

Innan Jeronimus hinner reagera ligger han i sanden, övermannad. Fyra av hans män dödas direkt men en av dem, Wouter Loos, lyckas fly.

Segelfartyg i sikte

Med Jeronimus satt ur spel organiserar sig myteristerna på Batavias kyrkogård under Wouter Loos. Deras lycka är dock på upphällningen och när de i raseri stormar Wiebbe Hayes ö den 17 september blir det ett snabbt slag.

Loos och hans män går till attack med gevär, men efter två timmars blodiga strider sker ett mirakel: Pelsaert och hans räddningsfartyg Sardam dyker plötsligt upp vid horisonten.

I en tävlan på liv och död ror två jollar i kapp för att möta Pelsaert. Årorna piskar i vattnet. I den ena båten sitter Hayes och fyra av hans män. De måste hinna varna Pelsaert. I den andra båten sitter elva myterister, som tänker erövra skeppet.

Kapproddens segrare blir Hayes: ”Akta er! En flock ­fähundar tänker kapa skeppet!” ropar han andfådd upp till Pelsaert.

Utan att tveka ropar Pelsaert till sin besättning: ”Gör kanonerna redo! Det har varit myteri!”

Ett ögonblick senare når myteristerna skeppet. Motståndet är dock för stort. De måste ge upp.

Domedagen

När Pelsaert under de följande timmarna får hela den ohyggliga historien om myteristernas sadism, våldtäkter och massmord återberättad för sig, kan han knappt tro ­sina öron.

Under den nästan hundra dagar långa resan till hamnstaden Batavia, och tillbaka till de skeppsbrutna igen, har han försökt förbereda sig på att många troligen har dukat under – av törst, svält och sjukdom.

Men han kunde inte i sin vildaste fantasi föreställa sig att en galning skulle ta makten i hans frånvaro, kasta all mänsklighet överbord och slakta de skeppsbrutna.

Samma kväll förs Jeronimus ombord på Sardam, där Pelsaert utsätter honom för förhör.

”Hur kunde du, av ren och skär blodtörst, tillåta Djävulen att leda dig så långt bort från alla mänskliga känslor?” vill Pelsaert veta.

”Ingen kan beskylla mig för det som har hänt. Det är inte mitt fel”, biter Jeronimus ifrån.

Han skyller ifrån sig på alla andra och bedyrar att det inte var hans idé, vare sig att erövra Batavia eller att kapa räddningsfartyget.

Så lätt kommer Jeronimus inte undan. I flera dagar frågas de överlevande ut, och Pelsaert för noggranna anteckningar över deras redogörelser.

Den 28 september har dagen kommit då han förkunnar sin dom över myteristernas ledare: ”För att undslippa Guds vrede, och för att rena kristenhetens namn från en sådan oerhörd usling, har jag dömt Jeronimus Cornelisz till att få båda händerna avhuggna och sedan hängas”, deklarerar han.

Fyra dagar senare, en grå oktobermorgon då molnen hänger lågt över korallöarna, förs Jeronimus och sex av hans allierade till de galgar som rests på Sälön. Innan snaran läggs om halsen, huggs deras händer av. Jeronimus mister båda, de övriga bara höger hand.

Prästen Gijsbert Bastiaensz, vars hustru och sex barn mördats av myteristerna, ledsagar de dödsdömda hela ­vägen till galgen, för att de ska hinna ångra sina brott.

De flesta tar tacksamt emot möjligheten och ber om syndernas förlåtelse, men Jeronimus vägrar in i det sista att erkänna att han gjort fel. Hans sista ord innan han dinglar livlöst i galgen är: ”Hämnd!”

Om man räknar in avrättningarna av de sju myteristerna, uppgår det totala antalet döda på Houtman Abrolhos-­öarna till 198. Två tredjedelar av de personer som förväntansfullt gått ombord på Batavia i Nederländerna är döda.

När skeppet Sardam några dagar senare lägger öarna med massgravarna och den blodiga sanden bakom sig, markerar det slutet på ett av de mest bestialiska kapitlen i sjöfartens historia.