En kall och mörk natt i slutet av december 1610 är några män på väg uppför den vindpinade sluttningen till borgen i Čachtice (som då hette Csejte) i norra delen av det ungerska riket.
Rikets premiärminister, greve György Thurzó, går i spetsen. Thurzó är utsänd av kung Mattias II för att bringa klarhet i om det finns anledning att tro på alla de rykten som florerar om bortrövanden, tortyr och ritualmord i änkegrevinnan Elisabet Báthorys fästning.
György Thurzó, som är grevinnans kusin, har nere i byn fått höra de mest otroliga historier om grevinnan och hennes hantlangares nattliga orgier och häxfester.
De utskickade männen smyger sig fram mot borgen i hopp om att kunna ta eventuella förövare på bar gärning.
De är väldigt försiktiga. Grevinnan är en inflytelserik kvinna och skulle kunna bli en farlig fiende om de tog sig in oinbjudna och ryktena sedan visade sig vara ogrundade.
Till deras förvåning står borgporten öppen. Inte en enda vakt syns till. Inne på borggården upptäcker de en ung tjänsteflicka med skadad höft som ligger och gråter i snön.
Synen är inte direkt förvånande. Hård fysisk bestraffning av tjänstefolk, till och med godtyckliga avrättningar, är vanligt inom den feodala överklassen.
Borgen är rena skräckkabinettet
På det kalla stengolvet innanför dörren ligger emellertid ännu en ung, halvnaken kvinna. Hon är vit i ansiktet och ser ut att ha förlorat mycket blod. Hon är död! Inte långt därifrån ligger ytterligare en flicka.
Kroppen är täckt av sår. Ett svagt gnyende avslöjar att hon är vid liv, men döende. Följet rör sig försiktigt vidare in i den tysta, till synes övergivna borgen utan att möta något motstånd.
I de mörka, underjordiska källarvalven upptäcker de en fängelsehåla med ett dussintal inspärrade flickor. I en fasansfull tortyrkammare ligger flera döda och halvdöda offer. De sistnämnda har av allt att döma glömts bort när deras utmattade bödlar dragit sig tillbaka för natten.
De skyldiga grips i sina rum, flera av dem nedblodade från offren, däribland borgfrun själv. När den chockade delegationen har gått igenom hela borgen har de träffat på över femtio svårt lemlästade lik.
Detta är dock bara toppen av ett isberg.
Under den följande rättegången framkommer att den blodbesudlade grevinnan och hennes hantlangare under flera år har torterat och dödat över sexhundra flickor och unga kvinnor.
Med hjälp av sina lojala tjänare torterade och dödade grevinnan hundratals unga kvinnor.
Förnäm – och inavlad – familj
Elisabet Báthory föddes år 1560 i staden Nyírbátor i Ungern. Hon växte upp i staden Ecsed i Transsylvanien i en av familjens många borgar.
Hennes föräldrar, baron György Báthory de Ecsed och Anna Báthory, tillhörde var sin gren av en av de rikaste och mest inflytelserika protestantiska familjerna i det ungerska riket.
Hennes morbror Stefan Báthory var prins av Transsylvanien och kung av Polen mellan åren 1575 och 1586. Bland övriga släktingar fanns en kardinal, en rad biskopar samt rikets försteminister, greve Thurzó, som år 1610 var med och grep den blodiga grevinnan.
Det sägs att den unga Elisabet Báthory hade ett väldigt hetsigt temperament.
Mycket tyder på att hon led av epilepsi eller någon annan neurologisk åkomma, vilket av flera historiker har tillskrivits flera generationer av inavel, som syftade till att hålla rikedomarna inom släkten.
Andra familjemedlemmars perversa beteenden pekar i samma riktning, men det begränsade antalet källor gör det svårt att säga hur mycket som är rykten och efterhandskonstruktioner som ska förklara hennes ofattbara gärningar.
Samma förklaring kan gälla de berättelser som har bevarats om traumatiserande händelser under hennes tidiga barndom.
Det sägs bland annat att hon fick se sin syster våldtas och dödas av rasande bönder och att hon själv med nöd och näppe undkom att drabbas av samma öde.
Bet sina offer blodiga
Vid fjorton års ålder gifte sig Elisabet Báthory med greve Ferenc Nádasdy och flyttade in på hans slott Čachtice. Maken dog år 1604, ingen vet med säkerhet hur.
Det var ungefär då Elisabet Báthory släppte alla hämningar. Enligt en berättelse utlöstes hennes blodtörst av en slump. En dag råkade en tjänsteflicka rycka slottsfrun i håret medan hon borstade det.
Änkegrevinnan reagerade ilsket och slog pigan så hårt i ansiktet att blod från flickans näsa stänkte på grevinnans hud. När hon torkade bort blodet tyckte hon att huden såg slätare ut.
Efter att ha konsulterat sina magikunniga tjänare lät hon skära halsen av tjänsteflickan. Blodet samlades upp i ett kar, varefter grevinnan både badade i blodet och drack av det för att återvinna sin ungdom.
Denna kannibalistiska fixering vid att hålla sig ung är en förklaring till de makabra dåden. Det finns dock inga samtida källor som nämner att hon skulle ha badat i blod.
Å andra sidan finns det flera beskrivningar av hur hon med tänderna slet bort stycken av offrens hud för att få blodet att flyta.
Det hänger samman med grevinnans sadistiska tendenser och hennes fetischistiska förhållande till blod och dess förment föryngrande verkan.
Romanfiguren Dracula bygger möjligen på bland annat grevinnan Báthorys historia.
Mördare inspirerade till vampyrroman
Den kusliga historien om grevinnan Báthory har inspirerat till många filmer och romaner. Hon är känd som bland annat ”Blodgrevinnan”.
När den blodtörstiga grevinnan dog år 1614 fick hennes namn inte nämnas under de följande hundra åren. För att rädda familjens heder gömde hennes kusin, greve Thurzó, rättegångsprotokollen på sitt slott.
De återfanns inte förrän i mitten av 1700-talet av jesuitmunken Laszlo Turáczi, som skrev den första boken om händelserna.
Elisabet Báthory har sedan dess varit inspirationskälla för otaliga psykologer, kriminologer och inte minst författare.
Karaktären Elisabet Báthory uppträder i en rad skräckfilmer med titlar som Necropolis och Blodslottet samt i flera romaner, bland andra den rumänske författaren Andrei Codrescus The blood countess.
Många litteraturforskare menar att berättelserna om att hon drack och badade i blod inspirerade Bram Stoker när han skrev sin roman Dracula, som gavs ut år 1897.
Liken dumpades var som helst
Faktum är att ett förfärande antal unga flickor försvann från de kringliggande byarna. De som inte lät sig lockas till slottet med löfte om arbete fördes bort med våld av grevinnans lojala medhjälpare.
Till en början var det ingen som misstänkte något. Plötsliga, oförklarliga dödsfall var inte ovanliga i de fattiga byarna på landsbygden och hur som helst var det inte många som vågade protestera mot den temperamentsfulla feodalfrun.
När ryktena och klagomålen från de anhöriga inte längre kunde tigas ihjäl var traktens protestantiske präst tvungen att säga ifrån.
Han klagade upprört över att begravningar allt oftare ägde rum på kyrkogården i skydd av nattens mörker, utan att vare sig han eller dödgrävaren varskoddes om det i förväg.
Den ena gravplatsen efter den andra kom till på kyrkogården, men inte en enda försågs med någon gravsten.
Prästens protester tjänade inget till. Grevinnan och hennes medhjälpare, som kände sig säkra på att inte ertappas, hittade andra sätt att bli av med de döda kropparna.
Liken dumpades var som helst – på åkrar, i vattendrag och på sluttningarna nedanför borgen. Även om dödsorsaken var en offentlig hemlighet fanns det ingen som var beredd att vidta rättsliga åtgärder mot grevinnan.
Hon hade mäktiga släktingar och offren var döttrar till fattiga bönder.
Adelns flickor också i sökljuset
Med tiden tog bondflickorna slut i byarna och då blev Báthory oförsiktig. Nu tog hon sig i stället an lågadliga flickor under förespegling att hon skulle utbilda dem till adelsdamer.
Det blev genast ett allvarligare problem. När historien om att nio jungfrur ur den lokala noblessen hade försvunnit efter att ha åkt till grevinnans borg nådde kung Mattias II var han tvungen att agera.
Han var beroende av adelns sympatier för att kunna behålla sin maktposition. Historiker har spekulerat i om kungens initiativ möjligen var ett försök att avgöra en personlig maktkamp mellan honom och änkegrevinnan.
Mattias II hade nämligen lånat en stor förmögenhet av hennes framlidne make, en skuld som han inte hade någon möjlighet att betala tillbaka.
Om hon dömdes för mord skulle inte bara skulden avskrivas, kungen kunde dessutom få överta alla hennes egendomar och omgivande landområden.
I borgen Čachtice fanns grevinnans tortyrkammare. Ruinerna av borgen finns utanför byn med samma namn i nuvarande Slovakien.
Brotten kommer fram i ljuset
Greve Thurzó satte genast sin kusin i husarrest. Hennes medhjälpare greps och fördes till Pressburg, dagens Bratislava, där rättegången mot dem inleddes i början av januari 1611.
Elisabet Báthorys adliga titel och inflytelserika vänner gjorde att hon inte åtalades, trots att det var kungens önskan.
Under rättegången vittnade de åtalade om sina brott. Hushovmästaren, Johannes Ujvary, medgav att han varit närvarande vid morden på trettiosju unga kvinnor mellan elva och tjugosju år.
Han redogjorde detaljerat för de tortyrmetoder som offren dessförinnan utsatts för. Det samma gällde grevinnans jungfru Ilona Joo, som följt henne sedan barndomen. Hon erkände att hon hade hjälpt till vid långt över femtio mord.
Det mest chockerande vittnesmålet kom emellertid från en ung tjänsteflicka vid namn Zusanna, som berättade att hon vid ett tillfälle hade tjuvtittat i fruns dagbok, i vilken grevinnan dag för dag skrivit in offrens namn, ofta med små anmärkningar som ”mörkhårig” och ”mycket liten”. Zusanna räknade till totalt sexhundratolv namn på listan.
I rättegångsprotokollen talades det ”bara” om åttio offer, eftersom rättegången huvudsakligen fokuserade på de adelsflickorna.
Kung Mattias skrev dock i ett brev till premiärminister Thurzó att han hade hört talas om fler än trehundra försvunna kvinnor.
Ferenc Nádasdy hade erfarenhet av våld och tortyr från sina många fälttåg. Det var ett intresse han delade med sin unga hustru.
Svarte riddaren delade sin hustrus passion
Brev visar att grevinnan och hennes make båda fascinerades av mord och våld. Tillsammans torterade de sina undersåtar.
Den 8 maj 1575 gifte sig Elisabet Báthory med den fem år äldre greven Ferenc Nádasdy. Han var officer i kronans tjänst och tillbringade mycket tid i fält mot dåtidens stora fiende, de turkiska osmanerna, som hotade det ungerska riket söderifrån.
Ferenc Nádasdy, som fått tillnamnet ”Ungerns svarte riddare”, fortsatte sitt krigarliv efter bröllopet. Under denna period uppstod rykten om grevinnans tilltagande passion för att bestraffa sina anställda.
Det finns exempel på att makarna i brevväxlingar diskuterade metoder för att tillrättavisa personalen, bland annat ett där grevinnan vintertid skulle göra ”isstatyer” av unga nakna flickor genom att sakta hälla kallt vatten över dem tills de var infrusna – och döda.
Ett brev, daterat år 1602 och skrivet av en pastor i trakten kring grevinnan Báthorys slott, beskyller makarna för att ha hjälpts åt med en rad ”onämnbara ... brutala brott”.
När Ferenc Nádasdy för ovanlighetens skull var hemma från sitt liv i fält deltog han gärna i bestraffningarna och tortyren av undersåtarna.
Den svarte riddaren dog plötsligt år 1604 vid ett av sina besök i hemmet. Rykten gjorde gällande att han blivit förgiftad, men det är ingen som vet vem som i så fall låg bakom dådet.
De åtalade döms till döden
Eftersom de åtalades vittnesmål avlades under tortyr och i hopp om en mildare dom var vittnesutsagorna inte särskilt pålitliga.
Det fanns emellertid ytterligare cirka tvåhundra ögonvittnen, däribland flera av de överlevande och männen som smög sig in i borgen tillsammans med Thurzó den där decembernatten.
De tjugoen domarna visade ingen nåd, utan dömde samtliga åtalade till döden.
Tre ”häxor”, däribland Joo, dömdes dessutom att få fingrarna avdragna med glödande tänger innan de brändes levande på bål ”för att de har låtit kristet blod flyta”. Änkegrevinnan gick fri.
Än en gång räddades hon av sin höga rang. Kung Mattias försökte vid upprepade tillfällen få henne dömd och alla hennes tillgångar konfiskerade. Greve Thurzó förhindrade emellertid det med hänvisning till familjens goda namn.
Grevinnan muras in
Alla var dock överens om att hon inte kunde släppas fri. Det slutade med att Elisabet murades in i en kammare i den borg där hon begått de flesta av sina gruvliga gärningar.
Man lämnade bara ett par små springor i väggen – en för luft och en för matbrickan. Det var genom dessa springor som hennes vakter den 21 augusti 1614 såg grevinnan ligga på mage på golvet. Vid femtiofyra års ålder hade hon somnat in, lugnt och stilla.
Begravningen blev dock inte fridfull. Byborna, som inte hade vågat säga något när grevinnan levde, reste sig nu: ”Det ungerska ludret ska inte läggas i vår vigda jord.”
För att den mordiska grevinnan skulle kunna begravas som det anstod en adelsdam fick kroppen därför i all hast transporteras till familjens hemstad Esced i Transsylvanien, där den blodtörstiga grevinnan lades till den sista vilan.