Son of Sam, offer, demon, hund

Son of Sam mördade på Satans befallning

Seriemördaren ”Son of Sam” sprider 1977 skräck i New York. Han skjuter kvinnor och par och lämnar efter sig kusliga brev. Enligt mördaren dödar han på order från en hund besatt av djävulen.

Seriemördaren ”Son of Sam” sprider 1977 skräck i New York. Han skjuter kvinnor och par och lämnar efter sig kusliga brev. Enligt mördaren dödar han på order från en hund besatt av djävulen.

Hulton Archive/Getty Images & Shutterstock

Det har varit en underbar kväll och natt för Valentina Suriani och Alexander Esau. Det nyförälskade ­paret har först gått på bio, sedan var de på en fest, och nu vid tretiden den 16 april 1977 sitter de i en bil i Bronx i New York och kysser varandra ­passionerat farväl.
Artonåriga Valentina sitter i sin två år äldre pojkväns knä och har sina ben på passagerarsätet, när en mörk figur ­plötsligt skymtar utanför fönstret i passagerardörren.

Den främmande mans­personen höjer sin grovkalibriga revolver och ­avfyrar två skott. Rutan krossas, och ­kulorna tränger in i hjärnan på Valentina och dödar henne omedelbart.
Alexander Esau försöker ducka, men han är chanslös. Mördaren avfyrar ­ytterligare två kulor, som träffar Alexander i huvudet. Den unge ­mannen ligger döende på sätet, medan gärningsmannen vänder sig om och lägger ett vitt kuvert på trottoaren, ­innan han försvinner i natten.

”Ni kallar mig kvinnohatare. Det är jag inte. Jag är ett monster. Jag är ’Son of Sam’.” Seriemördaren i ett brev till polisen.

Inom kort anländer de första poliserna till brottsplatsen. När de ser det skjutna paret tänker de med det samma att den så ­kallade ”kaliber 44-mördaren” har slagit till igen. Sedan sommaren 1976 har han dödat tre och sårat fyra – samtliga unga kvinnor eller par. Men polisen vet i stort sett ingenting om förövaren, som ska bli känd som en av USA:s mest bisarra seriemördare.

Son of Sam, offer

Valentina Suriani satt i en bil med sin pojkvän Alexander Esau, när de blev ihjälskjutna av Son of Sam.

© New York Daily News Archive/Getty Images

Denna gång har ­mördaren emellertid lämnat ett meddelande. Polismännen plockar upp det vita kuvertet från trottoaren och upptäcker att det är ett brev till kriminalkommissarie Joseph Borelli, som är ställföreträdande chef i den arbetsgrupp som i all hast satts ihop för att försöka gripa kaliber 44-mördaren. Borelli har flera gånger uttalat sig om fallen i ­medierna, då han bland annat sagt att mördaren inte tycker om kvinnor.

”Det sårar mig djupt att Ni kallar mig en kvinnohatare. Det är jag inte. Jag är ett monster. Jag är ’Son of Sam’ … Jag befinner mig på en annan våglängd än alla andra – programmerad att döda”, skriver seriemördaren med klumpiga tryckbokstäver i brevet.

”Poliser, låt mig hemsöka er med dessa ord: Jag slår till igen! Jag slår till igen!” David Berkowitz i ett brev till polisen.

För första gången får polisen en liten inblick i personen som står bakom de många attackerna i New York. Än så länge är det emellertid ingen som vet att den mystiske ”Son of Sam” är en ung New York-bo vid namn David Berkowitz – en enstöring, vars motiv för att döda är tämligen ovanliga. I brevet varnar han för att hans dåd långtifrån är över: ”Poliser, låt mig hemsöka er med dessa ord: Jag slår till igen! Jag slår till igen!”

Son of Sam dyrkade mörkret

David Berkowitz hade en allt annat än lätt barndom. Hans allra första minne var att föräldrarna, Pearl och Nathan Berkowitz, berättade för honom att han var adopterad, och att hans biologiska mamma hade dött i samband med ­förlossningen. Den lille femåringen fick en chock och i flera år bar han på en känsla av att han hade varit ansvarig för mammans död.

”Jag är en stygg pojke”, tänkte han, och tanken på att hans biologiska far uppenbarligen inte heller hade orkat med honom, befäste Davids uppfattning av att han var äcklig och oönskad.

David var rastlös och drev ofta sina adoptivföräldrar tokiga, när han sprang runt i hemmet och kastade sina ­lek­saker omkring sig. Även i skolan var han oregerlig, och han lade mycket av sin energi på att avbryta lektionerna och hamna i bråk med andra barn. Han uppfattades som märklig och hade inga nära relationer.

I skolan betraktade man Davids beteende som ett bekymmer och krävde att föräldrarna skulle skicka sonen till en barnpsykolog, om han skulle fortsätta på skolan. Varenda lördag i två års tid gick David till en ­psykolog, men ”det hjälpte inte ett dugg”, som han några decennier senare konstaterade.

Polis, Son of Sam, mord

Mängder av poliser jagade seriemördaren. Det enda konkreta spåret var vilken typ av revolver han använde.

© Bettmann/Getty Images

Polisen sökte förgäves efter seriemördaren

Invånarna i New York var ständigt rädda för att att nya mord skulle begås. Trycket på polisen att gripa mördaren var enormt.

”När griper ni honom?” ”Varför gör ni inget?” ”Hur många mord krävs det för att ni ska vakna?” Vid ­polisens pressmöten haglade ­journalisternas kritiska frågor över utredarna, som desperat försökte få ett genombrott.
I månader hade polisen inga spår att gå efter, utan famlade i blindo.

En del vittnen påstod att de hade sett en gul folkabubbla köra iväg från en av gärningsplatserna, men efter ett långt utredningsarbete tvingades polisen inse att det var ett villospår. Arbetet med att ­lokalisera samtliga innehavare av en Bulldogrevolver kaliber .44 gav inte heller något.

Polisens hypotes var att gärningsmannen var i färd med en personlig vendetta mot kvinnor, ­kanske för att han upprepade gånger fått nobben av det motsatta könet. Därför uppmanade polisen unga ­kvinnor att hålla sig inomhus och par att undvika stadens ­populära hångelplatser.

Under barndomen drogs David alltmer till mörkret. När hans mor trodde att han lekte utomhus, kröp han i stället in under sängen eller gömde sig bakom kläderna i garderoben. Han kunde sitta i timmar i mörkret och ge utlopp för sina dystra tankar – många av dem fick näring av de skräckfilmer som han ­tittade på sent på kvällarna, och som gav honom livfulla mardrömmar.

När David var fjorton år gammal fick hans dystra tankar ytterligare näring, när hans adoptivmamma 1967 dog av cancer. Ännu en gång drabbades han av skuldkänslor, eftersom sjukdomen brutit ut för full kraft under ett gräl mellan adoptivmamman och sonen:

”Jag hatar dig! Jag hatar dig! Jag hoppas att du dör!” hade David skrikit åt mamman samma kväll som hon segnade ner och kördes till sjukhuset. Kort tid ­senare avled hon.

Ett par år senare flyttade David med sin far till en ny bostad i Bronx i New York, där de bodde tills sonen blev färdig med gymnasiet och college. Sedan mammans död hade Davids betyg emellertid rasat, och han blev alltmer av en enstöring – en ­särling, som framför allt hade svårt att umgås med flickor. Tillvaron blev inte bättre av att hans adoptivfar gifte om sig. David vägrade att befatta sig med styvmamman och hennes dotter, och när de flyttade in 1971, flyttade David ut.

David var nu ­arton år gammal och tog värvning i ­armén. Men militären kunde inte ­hjälpa honom på rätt spår.

Kaliber .44-revolver, Son of Sam

Mordvapnet var en kaliber .44-revolver av märket Bulldog. Revolvern var en av de mest sålda på 1970-talet, så för polisen var det omöjligt att kalla in alla ägare för att förhöra dem.

© Seth Wenig/AP/Ritzau Scanpix

Berkowitz såg demoner

David Berkowitz tillbringade tre år i ­armén – det sista året stationerad i Sydkorea. Där började han missbruka den psykedeliska drogen LSD regel­bundet. Drogen gav David kraftiga ­hallucinationer, vilket inte på något sätt gynnade hans plågade själ.
David Berkowitz lämnade armén 1974 och återvände till New York, där han först fick jobb som säkerhetsvakt, sedan som taxichaufför.

Tjugoettåringen var helt ensam i ­storstaden, eftersom hans far flyttat med sin nya familj till Florida. David kände sig sviken – inte minst eftersom han samtidigt fick reda på en väl förborgad hemlighet. Hans biologiska mor hade inte alls dött i samband med förlossningen, men adoptivbyrån hade gett adoptivföräldrarna ­rådet att ljuga för David. Genom folkbokföringen fick David reda på att hans riktiga namn var Richard Falco, och att han fötts i Brooklyn.

”Flickorna säger att jag är ful, och det är de som jag retar mig mest på. Killarna bara skrattar. Men strunt samma, för snart kommer saker och ting att bli bättre.” David Berkowitz i ett brev till sin adoptivfar 1975.

Med hjälp av en gammal telefonkatalog hittade han sin biologiska mor, som var av italiensk börd. Hon hade blivit gravid med en judisk man, och deras oförenliga religiösa bakgrunder hade lett till att han adopterats bort. Upptäckten av mamman och återföreningen med henne skulle poten­tiellt ha kunnat hjälpa David att hitta en väg ut ur mörkret, men vid det laget hade han redan börjat dyrka det ockulta, och han upplevde allt oftare att han hörde röster. I ett brev till sin adoptivfar i Florida, som David skrev i november 1975, blev det uppenbart att sonen höll på att utveckla farliga tankar

”Världen blir mörk nu. Jag känner det mer och mer. Människor utvecklar ett hat mot mig. Du skulle inte tro hur mycket en del människor hatar mig. Många av dem vill döda mig. Jag känner inte ens de här människorna, men de hatar mig i alla fall. De flesta av dem är unga. Jag går längs gatan och de spottar och ­sparkar på mig. Flickorna säger att jag är ful, och det är de som jag retar mig mest på. Killarna bara skrattar. Men strunt samma, för snart kommer saker och ting att bli bättre”, skrev han.

David Berkowitz hade börjat tro att han var omgiven av demoner. En del av dem ville att han skulle döda, och han kunde inte längre stå emot dem. Bara en månad senare begick han sitt första blodiga överfall.

Polisfoto, David Berkowitz, Son of Sam

Enligt David Berkowitz blev han spottad och sparkad på när han var ute och gick, eftersom framför allt ungdomar tyckte att han var ful.

© Hulton Archive/Getty Images

En seriemördare föds

Ljudet av julmusik och ljuset från ­juldekorationerna fyllde gatorna i New York julafton 1975, när femtonåriga Michelle Forman var på väg hem. Gymnasieflickan hade ingen aning om att vartenda steg hon tog övervakades av David Berkowitz, som dolde en­ ­jaktkniv under sin vinterrock.

När Michelle Forman var på väg över en gångbro i Bronx ökade David Berkowitz takten och närmade sig hastigt bakifrån. Han slet fram kniven och ­högg flickan sex gånger, innan han flydde springande mot en närbelägen parkeringsplats.

Michelle Forman fick tre knivhugg i ­huvudet och tre i överkroppen, men ­överlevde efter att ha ­legat på sjukhus i sju dagar. Den femtonåriga flickan klarade sig med livet i behåll, men en mördare hade fötts. David Berkowitz skaffade sig snart ett effektivare mordvapen – en Bulldog-revolver med fem patroner i trumman – och när vinter blev till ­sommar var han redo att begå sitt första av totalt åtta skottdåd.

Den 29 juli 1976 hade väninnorna Donna Lauria och Jody Valente varit i stan och nu satt de i Jodys bil utanför Donnas hem i norra Bronx och pratade om killar. Strax efter ett på natten sa de godnatt, och Donna öppnade bildörren för att kliva ur. I samma ögonblick lade artonåringen märke till en ung man, som stod på trottoaren några meter bort.

”Vad har den killen för sig?” sa Donna till väninnan.

”Vi har blivit skjutna!” Donna Lauria efter att Berkowitz skjutit henne.

I samma ögonblick stack den lockige, vite mannen ner handen i en brun papperspåse och drog upp en revolver, en Bulldog kaliber .44. Mannen gick ner på ena knäet på trottoaren och sköt. Första kulan träffade Donna i höger sida av halsen, medan den andra ­träffade henne i armen.
Inne i bilen skrek Jody, när mannens tredje skott träffade henne i låret. Hon föll framåt och stötte huvudet mot ­ratten, så att signalhornet tutade till. Det plötsliga ljudet fick gärnings­mannen att fly från platsen.

”Vi har blivit skjutna!” skrek Jody, när Donnas pappa några sekunder ­senare kom rusande från det hyreshus som familjen bodde i.

Hans dotter hängde halvvägs ut ur passagerar­dörren och kämpade för livet, men hon avled på vägen till sjukhuset.David Berkowitz hade mördat sitt första offer. Än så länge var det emellertid ingen som visste att den värste ­seriemördaren i New Yorks historia bara hade börjat på sin blodiga bana.

Son of Sam skickade fler brev

Efter angreppet på Donna Lauria och Jody Valente hade David Berkowitz flytt till sin gula Ford Galaxie och nu satt han i den och sjöng medan han körde hemåt. För första gången på länge ­kände han sig fridfull. Till slut hade han gjort vad hans demoner ville – för som han senare berättade för polisen var det demonerna som drev honom till de ­blodiga dåden.

”Sam är en ­törstig grabb, och han ­tänker inte låta mig sluta döda, förrän hans ­blodtörst har stillats.” Berkowitz i ett brev till en journalist i juni 1977.

För Berkowitz varade lugnet i själen inte särskilt länge. Han hade flyttat till förstaden Yonkers, där han bodde i en lägenhet i närheten av en man, som hade en hund i en hundgård. Varje natt skällde den svarta labradoren förfärligt, och dess skällande blev alltmer påfrestande för Ber­kowitz. En ilska började byggas upp inom honom och han skickade flera anonyma hotbrev till hundägaren. Men hunden fortsatte att skälla nätterna igenom och hindrade Berkowitz från att sova. I hans förvirrade hjärna blev hundens ylande meddelanden från demoner, som beordrade honom att ge sig ut på gatorna för att döda kvinnor och förälskade par.

Son of Sam, labrador, demon

Berkowitz granne, Sam Carr, ägde en hund, som enligt Berkowitz var besatt av djävulen.

© New York Daily News Archive/Getty Images

Fram till april 1977 angrep David Berkowitz unga kvinnor och par vid ytterligare fem tillfällen, innan han mördade Valentina Suriani och sårade Alexander Esau och lämnade brevet till kriminalkommissarie Joseph Borelli. Därmed hade seriemördaren dödat fyra personer och sårat fem allvarligt. I brevet till Borelli avslöjade Son of Sam att han ”kände sig som en ­out­sider”, som ”älskade att jaga” och ­”ströva omkring på gatorna på jakt efter byte”.

Polisen gjorde bedömningen att de hade med en galning att göra – eller någon som utgav sig för att vara det – eftersom Son of Sam förklarade att han dödade åt sin far Sam, som ­behövde ungt blod. I en psykologisk profil, som polisen presenterade för massmedierna den 26 maj 1977, diagnosticerade de serie­mördaren som en neurotisk och ­paranoid schizofren person, som ­sannolikt trodde att han var besatt av djävulen. Profilen skulle visa sig stämma ganska väl överens med verkligheten.

En månad efter brevet till polisen skickade Berkowitz ett långt brev till journalisten Jimmy Breslin vid New York Daily News. För journalisten berättade Son of Sam att ”Sam är en ­törstig grabb, och han ­tänker inte låta mig sluta döda, förrän hans ­blodtörst har stillats”. Tidningen publicerade det osammanhängande brevet i början av juni 1977. På mindre än en timme sålde samtliga 1 116 000 ­exemplar av tidningen slut – ett rekord som slogs först när mördaren gripits.

Brev, polis, Son of Sam

”Låt oss se hur redo ni är, okej”, skrev David Berkowitz i ett osammanhängande brev till polisens utredare. I brevet hotade han med en teckning borgmästaren i New York.

© Bettmann/Getty Images

Alla var rädda för Berkowitz

”Son of Sam”-morden var vid det här laget på alla New York-bors läppar. En ensam man terroriserade sexton miljoner invånare. Sommaren 1977 var stekhet, men människor var rädda för att gå ut sent på kvällarna och på ­nätterna. Barerna och diskoteken hade endast ett fåtal besökare. I synnerhet de yngre i kvarteren i Bronx och Queens, där mördaren hade slagit till, var skräckslagna. Många kvinnor i de områdena klippte håret kort och blekte det, eftersom Son of Sam hade mördat endast unga kvinnor med långt, mörkt hår.

Senare pekade psykiatrer på att ­attackerna mot unga kvinnor – en del av dem i sällskap med sin pojkvän – sannolikt sprang ur seriemördarens traumatiska erfarenheter i förhållande till kvinnor. Hans biologiska mamma hade gett bort honom, och hans ­adoptivmamma hade dött medan han var i tonåren.

Dessutom kände David Berkowitz sig obekväm i sällskap med kvinnor, och hans enligt uppgift enda sexuella ­upplevelse hade varit med en koreansk ­prostituerad. Att han ­attackerade endast mörk­håriga ­kvinnor med italienskt ­eller ­judiskt ­utseende kunde möjligen kopplas till en vrede riktad mot ­kvinnor med ­samma härstamning som han.

Son of Sam, New York, 1977

År 1977, när Son of Sam begick sina dåd i New York, befann staden sig i en djup ekonomisk kris, och antalet mord hade på tio år trefaldigats till omkring 1 700 per år.

© Library of Congress/Camilo J. Vergara

400 man skulle gripa Son of Sam

Sjuttonåriga Judy Placido var en av de många invånare i New York som var rädd för Son of Sam. Hon gick på samma gymnasium som Valentina Suriani, som dödades den aprilnatt, då mördaren lämnat efter sig det första brevet till polisen. Judy hade också deltagit i Valentina Surianis begravning. Men den 25 juni 1977 hade hon precis blivit färdig med gymnasiet, så hon vågade sig ut för att fira på ett diskotek i Queens. Där träffade hon tjugoårige Salvatore Lupo, och strax efter tre på natten lämnade de ­diskoteket och satte sig i Lupos bil.

”Den här Son of Sam är verkligen ­läskig”, hann Judy Placido precis säga, innan bilens vindruta plötsligt genomborrades av flera kulor.

”Jag är här. Som en ande drar jag fram i natten.” David Berkowitz i ett brev til polisen.

Salvatore träffades i handen, medan de övriga skotten träffade Judy i axeln och halsen samt nuddade hennes ­huvud. Båda överlevde Berkowitz sjunde attack, då ett vittne såg en ”kraftigt byggd vit man” springa därifrån. Medierna vädjade till Son of Sam att sluta med sina brott och överlämna sig till polisen. Men Berkowitz svarade med ännu ett mörkt och kusligt brev:

”Jag är här. Som en ande drar jag fram i natten. Törstig, hungrig, stannar sällan för att vila, ivrig att behaga Sam. Jag ­älskar det jag gör.”

Inom polisen i New York var alla ­desperata att få tag i seriemördaren. Nästan fyrahundra man överfördes till den särskilda Omegagruppen, som koncentrerade sig helt och hållet på att gripa Son of Sam. Det skulle dock dröja ytterligare en månad, innan genombrottet kom, och för det krävdes det ännu ett offer.

Craig Glassman, granne, Son of Sam
© Bettmann/Getty Images

Den 31 juli 1977 satt Stacy Moskowitz och Bobby Violante i Bobbys bil, som stod ­parkerad under en gatlykta på Shore Parkway i Brooklyn. Parkeringsplatsen låg intill en park och var känd som en ­populär plats för unga förälskade par. Stacy och Bobby var mitt i en kyss, när knallen från en Bulldog-revolver slet sönder idyllen. Skotten avfyrades på nära håll och spräckte Bobbys trumhinnor. En kula trasade sönder hans ena öga och fortsatte genom yttre delen av det andra. Han blev omedelbart blind och kunde bara höra hur Stacy skrek och grep hårt om hans arm. Sedan släppte hon greppet och tystnade.
.

”Vi har blivit skjutna! Vi har blivit skjutna!” skrek Bobby, när han lyckats hasa sig ut ­genom bildörren. Men mördaren hade redan flytt genom parken.

Son of Sam hade dödat sitt sjätte offer och sårat sitt sjunde. Tjugoåriga Stacy dog av sina skador, och Bobby miste synen.

Böter fällde Berkowitz

Angreppet skulle visa sig bli det sista som David Berkowitz utförde. Lyckligtvis för polisen hade Berkowitz fått en parkeringsbot, för att han hade parkerat sin gula Ford Galaxie framför en brandpost i närheten av parken. En kvinna som bodde i området hade sett bilisten riva sönder böteslappen i irritation, och hon hade också sett att mannen möjligen dolde ett skjutvapen i ena ärmen. När mannen hade fått syn på kvinnan, hade han lett ”så egendomligt” mot henne att hon först inte hade vågat kontakta polisen. Därför dröjde det några ­dagar, innan polisen fick tipset.

Snart stod det klart att en tjugo­fyraårig man vid namn David Berkowitz ägde bilen. När en hund­ägare i Yonkers samtidigt hade anmält ett antal hotbrev, föll bitarna på plats. Hundägaren ansåg nämligen att avsändaren måste vara en granne vid namn David Berkowitz, som sannolikt även hade skjutit och sårat hans svarta labrador. Polisen jämförde hotbreven med breven från Son of Sam. Det var ingen tvekan. De överensstämde.

Parkeringsböter, Son of Sam

En detektiv kontrollerade de bilägare som hade fått böter. Det ledde till att han fick korn på Son of Sam.

© New York Daily News Archive/Getty Images

P-bot ledde detektiv till seriemördaren

Under utredningen talade detektiv James Justus med en kvinna som råkade känna Berkowitz.

James Justus var utlånad till den specialstyrka som jagade Son of Sam. Dagarna efter mordet på Stacy Moskowitz gick Justus ­rutinmässigt igenom alla parkeringsböter som utfärdats i närheten av brottsplatsen. Justus tog reda på vilka som ägde ­bilarna och ringde till polisen i Yonkers för att höra om de kände till en David Berkowitz, som hade fått en bot. Svaret var jakande: Kvinnan i luren, Wheat Carr, kunde berätta att hon visste mycket väl vem Berkowitz var. Han hade vid flera tillfällen besvärat hennes far Sam Carr, på grund av dennes skällande labrador. När Justus lade på ­tänkte han: ”Det måste vara Berkowitz vi jagar.”

Den 10 augusti samlades ett stort antal poliser från Omegagruppen i Yonkers i närheten av Berkowitz ­lägenhet. I flera timmar väntade de på att den misstänkte skulle komma ut från huset och sätta sig i sin gula bil, som stod parkerad på gatan. Först efter sex timmar kom David Berkowitz ­traskande. Han låste upp bildörren, öppnade den och satte sig i förarsätet. Innan han fick möjlighet att starta ­motorn rusade två poliser fram på var sin sida av fordonet.

”Lägg händerna på ­instrumentbrädan och rör dig inte!” skrek den ene polisen, medan han ryckte upp dörren och riktade sin pistol mot Berkowitz.

”Ni har mig”, sa ­mannen i bilen lugnt.
”Vem har vi?”
”Ni har Son of Sam!”

Djävulshund gav seriemördaren order

I den gula Forden fann polisen den Bulldog-revolver som morden begåtts med, och i handskfacket låg ett nytt brev med hot om en ny attack på Long Island. Denna gång var brevet adresserat till ­kriminalinspektör Timothy Dowd, ­högste chefen för Omegagruppen.

David Berkowitz mordiska härjningar var äntligen över, och när nyheten om gripandet publicerades jublade New Yorks invånare, som strömmade till ­krogarna, där det bjöds på gratis drinkar. Under tiden förhörde utredarna den dämpade mördaren, som bara satt på sin stol och log nöjt. Under förhöret kom Berkowitz med sitt otroliga påstående. Det var hundarna i grannskapet – framför allt grannens svarta labrador – som hade beordrat honom att begå morden.

David Berkowitz grips

Den 10 augusti 1977 greps en till synes munter Berkowitz misstänkt för att ligga bakom Son of Sam-morden.

© Robert R. McElroy/Getty Images

Hunden, som var djävulen själv, ­berättade med sitt skällande var och när Berkowitz skulle slå till. Eftersom labradorens ägare hette Sam Carr kopplade medierna namnet ”Son of Sam” till hundägaren. Mycket tydde på att David Berkowitz kunde ha varit sinnesförvirrad i gärningsögonblicken och därför inte skulle dömas till fängelse utan till vård. Rättspsykiatrer frågade ut honom i timmar för att ta reda på hur sjuk han var.

Slutsatsen blev att han var tillräckligt medveten om sina handlingar för att kunna ställas inför rätta. Hans våldsamma attacker utfördes ­alltid nattetid, och han lämnade alltid gärningsplatsen blixtsnabbt, medan en psykiskt sjuk person inte skulle ha valt ut specifika tidpunkter eller skyndat sig bort från platsen. David Berkowitz ­kände ett behov av att döda, och när ­behovet infann sig lade han lång tid på att skanna av gatorna och ­invänta rätt ögonblick.

Berkowitz ändrade sin förklaring

I juni 1978 dömdes David Berkowitz till 365 års fängelse för mord och mordförsök. På grund av sitt förvirrade tillstånd tillbringade han först en tid på en psykiatrisk ­avdelning, innan han ­skickades till högsäkerhetsfängelset Attica i delstaten New York. Många år senare började Berkowitz förneka att Sam Carrs hund hade ­beordrat honom att begå brotten.

Senast år 2016 hävdade han att han under den perioden haft en stark dragning åt det ockulta och ­satanism och att han kommunicerat med en demon vid namn Samhain. Det var därför han ­använt namnet Son of Sam

”Jag var inte själv kapabel att förklara det. Mitt sinne var en enda röra”, konstaterade seriemördaren.

Sedan David Berkowitz fängslades har han emellertid gett flera olika och motstridiga förklaringar till sina mord – och det har även lanserats teorier om att han inte dödade alla offren, utan att andra medlemmar av en satanistisk kult deltog. I dag påstår seriemördaren att han är en ny människa och inte längre hör röster eller kommunicerar med övernaturliga väsen. Men han har accepterat sin dom:

”Jag tycker ärligt ­talat att jag förtjänar att sitta i fängelse resten av livet. Med Guds hjälp har jag förlikat mig med ­situationen och accepterar det straff som jag har fått.”