Sjukhusclown och seriemördare: Möt John Wayne Gacy

Ofret som kom undan

Gatorna i Chicagos Northwest Side ligger öde när den 19-årige Robert Donnelly börjar gå hemåt efter att ha varit hos en kompis. Det är strax efter midnatt den 30 december 1977. På trottoaren fångas Robert plötsligt i strålkastarljuset från ett par billyktor.

En mörk bil kör in till kanten och en barsk röst kräver att få se legitimation. I bilen sitter en man med svart skinnjacka. Robert förmodar att mannen är en civilklädd polis och räcker fram sitt ID-kort. I samma sekund får han en pistol rakt i ansiktet och beordras att kliva in i bilen.

Mannen vid ratten är en lång, något överviktig man i 35-årsåldern. Han heter John Wayne Gacy. Den här natten som så många andra har han kört runt på Chicagos ­gator i jakt på unga män. Han utger sig för att vara polis, men han är en av de värsta seriemördarna i USA:s historia.

Gacy kör hem under tystnad. Väl framme tvingar han med sig Robert in i huset, sätter handbojor på honom, knuffar omkull honom på golvet och våldtar honom. Det gör så ont att Robert skriker och svimmar.

Efter våldtäkten släpar Gacy med sig sitt offer in i badrummet och håller hans huvud under vatten i badkaret. Robert är övertygad om att mannen tänker dränka honom och försöker hålla andan, men till sist förlorar han medvetandet.

När Robert kvicknar till trycker Gacy ned huvudet under ytan igen tills han svimmar på nytt. Detta upprepas flera gånger. Till sist tröttnar Gacy på leken. Nu vill han spela rysk roulette.

Till sin fasa ser Robert hur Gacy tar fram en revolver, lägger en patron i en av de sex kamrarna och snurrar på magasinet. Gacy riktar vapnet mot huvudet på Robert och trycker av. Klick.

”Visst har vi skoj?” säger Gacy och trycker på avtryckaren igen. Klick.

Fyra gånger klickar vapnet. Under tiden berättar Gacy att han har dödat ett par flickor, men att det är mer intressant att döda pojkar. Sedan trycker han på avtryckaren igen och skottet går av. Långsamt inser Robert att han inte är död. Gacy har använt lös ammunition.

Till slut är Gacy nöjd. Han kör Robert tillbaka in till staden.

”Om du går till polisen kommer jag att leta upp dig. Och de kommer inte att tro dig”, blir hans avskedsord.

Robert Donnelly går ändå till polisen och ett par polismän söker upp Gacy i hans hem. Den misstänkte
berättar att det har varit en liten sexlek, men han nekar blankt till att ha använt revolver eller någon annan form av tvång. Och Robert har varit med på noterna.

När poliserna senare avlägger rapport kastar en biträdande åklagare ett öga på den och beslutar att det inte finns grund för åtal. Gacy fick rätt:

”De kommer ändå aldrig att tro dig.”

Gymnasiepojke försvinner

Des Plaines polis, 12 december 1978. Chefen för stationens kriminalavdelning, Kozenczak, går igenom nattens olika fall. En försvunnen tonåring väcker hans intresse.

Varje år får polisen i Chicago in mängder med anmälningar om försvunna tonåringar. I de flesta fall återvänder ungdomarna oskadda, men det är någonting mystiskt med det fall som Kozenczak nu har fått in.

Den skötsamme gymnasie­eleven Robert Piest har försvunnit spårlöst, precis efter att han pratat med sin mor.

Tio års fängelse i Iowa

Elizabeth blir orolig. Hon kör hem och ringer till en av apotekets ägare, Phil Torf. Apotekaren berättar att de samma dag mycket riktigt har haft besök av ägaren till en byggfirma som ska göra ett jobb hos dem.

Ägaren – John Gacy – hade sagt att han kunde erbjuda semesterjobb åt unga gymnasiepojkar. Torf tror att Robert kan ha råkat höra samtalet och bestämt sig för att söka jobbet.

Apotekaren lovar att ringa Gacy och fråga om han sett till Robert. Men Gacy svarar inte i telefonen. Efter ett par timmar bestämmer sig Roberts föräldrar för att kontakta polisen.

När Kozenczak läst rapporten ber han en av sina män, Jim Pickell, att kolla upp Gacy i brottsregistret. En liten stund senare kommer Pickell inrusande.

”Titta här!” hojtar han och viftar med några papper.

Det första arket är ett utdrag ur brottsregistret. Det ­visar att Gacy år 1968 blivit dömd till tio års fängelse för sodomi i Iowa. Han frigavs dock efter bara två år. Sodomi är ett vitt begrepp, och ur brottsregistret går det inte att utläsa exakt vad Gacy har gjort.

För att få veta mer måste Chicagopolisen kontakta de kolleger i Iowa som arbetat med fallet. De lyckas inte förrän nästa dag. Det visar sig att Gacy dömts för att ha försökt tvinga en 15-årig pojke till samlag och andra former av sex.

De övriga dokumenten handlar om ett gripande i Illinois. År 1972 anhölls Gacy för att ha tvingat in en ung man i sin bil och försett honom med handbojor, misshandlat honom och försökt tvinga honom till oralsex.

När offret lyckades fly ut på gatan körde Gacy på honom med sin bil. Och Gacy kom undan. Åklagarmyndigheten hade för tung arbetsbörda och valde att inte väcka åtal.

Kozenczak är nu övertygad om att Gacy har något med Roberts försvinnande att göra. Helt enligt rutinerna kontaktar han en åklagare och frågar om han får anhålla Gacy. Åklagarens råd är att Kozenczak i första skedet i stället ska behandla Gacy som ett vittne.

Den misstänkte har inte tid med förhör

Gacys hem i förstaden Norridge, 12 december. Polisen har förgäves sökt ­Gacy i hans hem under dagen. Kozenczak och tre av hans män gör ett nytt försök framåt kvällen.

Det är mörkt och bitande kallt när poliserna knackar på ytterdörren till Gacys röda tegelvilla. Ingen öppnar, men de hinner få en snabb skymt av ett ansikte i fönstret. De knackar igen. I samma sekund svänger en bil in på uppfarten.

Ut stiger en ung man, som efter att ha sett polisbrickorna presenterar sig som Tom Venice. Han är en av Gacys anställda och säger genast att hans chef aldrig öppnar dörren på framsidan. De får gå till köksdörren.

När två av polismännen går runt huset tittar de in och ser Gacy sitta i en länstol framför tv:n med fötterna på bordet. Han öppnar köksdörren när poliserna bankar på. Innan Kozenczak hinner presentera sig säger Gacy:

”Jag hörde er vid stora dörren, men jag råkade vara på toaletten.”

Kozenczak hajar till. Märklig inledning. Han förklarar att de är poliser och kommer för att prata om en försvunnen pojke. Gacy ber dem stiga in. Medan Kozenczak ställer frågor studerar han den misstänkte, som är smutsig och ovårdad. Han tycks ha sovit i kläderna han har på sig.

Gacy bekräftar att han varit på apoteket och åkt där­ifrån omkring kl. 20.45, men säger sig inte ha pratat med den försvunne pojken.

Kozenczak ber honom följa med till stationen för att skriva under en vittnesmål. Gacy vägrar. Han säger att han väntar på ett telefonsamtal från sin mor angående begravningen av hans morbror som nyligen dött.

”Du kan ju ringa din mor nu. Vi väntar”, säger Kozenczak.

Men efter samtalet har Gacy ändrat sig:

”Jag kan inte åka nu. Jag har viktiga saker att göra.”

”Hur lång tid tar det då? En timme?” frågar Kozenczak.

”Jag vet inte. Jag ska försöka hinna inom en timme”, ­lovar Gacy.

”Då väntar jag på dig på stationen”, säger Kozenczak.

Under hela samtalet befinner sig utredningsledaren bara några meter ifrån den försvunne pojken. Robert Piest ligger i Gacys säng i rummet intill.

John Wayne Gacy ger sig av

Polismännen gör en tabbe

Polisstationen, 12 december på kvällen. Kozenczak kör tillbaka till stationen. Han ber två av sina män att stanna kvar utanför Gacys hus för att se vad han tänker göra.

De båda poliserna behöver inte vänta länge utanför Gacys hus. Men de blir totalt överrumplade när Venice och Gacy kommer susande ut från tomten i var sin bil och kör iväg. Männen har redan ett stort försprång när poliserna tar upp jakten.

Inom bara 20 sekunder har de tappat bort Gacy och tvingas inse att han lurat dem. Skamsna sänder de ett radiomeddelande till Kozenczak, som iskallt beordrar dem till­baka till stationen.

Oavsett vad det är för viktiga saker Gacy tänker uträtta, så kan han nu göra det ostörd. Polisen har ingen aning om var han finns. På stationen väntar Kozenczak förgäves på Gacy, och klockan ett på natten bestämmer han sig för att köra hem.

Inte förrän kl. 03.20 kommer en rödögd man med leriga kläder till polisstationen. Mannen presenterar sig som John Gacy och frågar efter Kozenczak. Han får veta att utredningsledaren åkt hem. Gacy får komma tillbaka nästa dag.

Vapen och porr i Gacys hus

Gacys hem, 13 december 1978. Polisen har kollat upp Gacy; han arbetar hårt och är mycket social. På fritiden arbetar han i­deellt som clown på ett sjukhus. Barnen älskar hans ballongkonster.

Hela huset andas kyla och förfall. Det är stökigt och inredningen saknar stil. Kozenczaks första tanke är att hemmet saknar en kvinnas hand.

Polisen söker systematiskt igenom bostaden men hittar inga spår av Robert. Däremot finner de annat som de konfiskerar som bevismaterial: en 6 mm pistol, en dubbelbladig butterflykniv, flera körkort som inte är Gacys egna, stora mängder homopornografi samt en bok med titeln ”Sex mellan män och pojkar”.

Plötsligt ropar en av poliserna till. I golvet inne i ett klädskåp finns en lucka.

De öppnar den med hjälp av en skruvmejsel och ser att den leder ned till krypgrunden under huset. Kozenczak blir torr i munnen.

Han är rädd att hitta Robert där nere. Han hoppar ned i hålet och lyser med ficklampan, men källaren är tom.

Det luktar obehagligt – instängt och fuktigt – men det finns inga tecken på att någon grävt i jordgolvet.

Anställda grävde diken i källaren

Polisstationen, 20 december, förmiddag. Polisen har ägnat flera dagar åt att söka igenom området mellan apoteket och Gacys hem med hund och helikopter, i hopp om att hitta Robert.

Tom Venice är gråtfärdig. Som upptakt till ett lögndetektortest har Kozenczak skrämt upp den unge mannen ­ordentligt.

Med exempel från tidigare domar har han förklarat att Venice riskerar dödsstraff om det kan bevisas att han är medskyldig till mord. Om han är oskyldig har han alltså all anledning att samarbeta.

”Var tror du att Robert finns? Var kan John ha gömt ­honom?” frågar utredaren.

Det är tyst en lång stund. Sedan säger Venice:

”I krypkällaren.”

Venice berättar att Gacy anlitat honom och en annan anställd till att gräva diken i krypgrunden; han sade att det fanns vatten där som behövde ledas bort. Och de hällde släckt kalk på golvet för att dämpa lukten.

Kozenczak inser att det var ett misstag att inte gräva i källaren medan han hade tillstånd till rannsakan. Nu måste han skaffa ett nytt tillstånd, och det ska göras via den allmänne åklagaren, Terry Sullivan, som inte är anträffbar förrän nästa dag. Kozenczak tvingas vänta.

Stressen tar hårt på nerverna

Gacys bil, 21 december. Sedan utredningens andra dag har två grupper övervakat Gacy för att få veta vad han gör och stressa honom. Det fungerar.

Gacy håller på att gå upp i limningen. Han har knappt ­sovit på tio dygn. Han håller sig uppe med hjälp av en cocktail av valium och andra tabletter samt droger och ­alkohol. Gacy är van vid att sova lite, ofta bara två-tre timmar per natt.

Under flera år har han haft fasta rutiner: han arbetar till framåt kvällen, äter lite mat och efter midnatt tar han bilen och ger sig ut på gatorna för att skaffa sex. Det är ofta ljust innan han kommer i säng, och kl. 8.30 börjar en ny arbetsdag.

Litet sömnbehov är en sak – total avsaknad av sömn något helt annat. Enligt läkarvetenskapen kollapsar man normalt efter fem dygn utan sömn. Gacy är nära den gränsen. Han känner det själv. Tankarna går runt i skallen.

I början hade han kunnat lugna sig själv – han hade alltid kommit undan med sina mord och skulle säkert klara sig en gång till.

Men de förbannade snutarna jagar honom precis hela tiden. Oavsett vart han kör har han en civil ­polisbil hack i häl. Poliserna gör inte ens det minsta försök att gömma sig!

Gacy har bestämt sig. I dag ska han kontakta sina advokater och berätta allting. Han behöver verkligen få hjälp.

John Wayne Gacy lättar sitt hjärta

Advokatbyrån, 21 december, kl. 10. Gacy besöker sina advokater, Stevens & Amirante. I kontorsbyggnadens entré står två polismän och väntar på honom.

Advokat Sam Amirante är riktigt upprörd när han går ned i entrén för att ta sig en cigarrett. Det han just har fått ­höra är fullständigt obeskrivligt. Advokaten får syn på de båda civilklädda poliserna, och går utan att tveka rakt fram till dem:

”Vad ni än gör, låt inte den jäkeln komma undan!”

Medan polismännen ser på kämpar advokaten för att lirka ut en cigarrett ur paketet. Händerna skakar våldsamt. Till sist lyckas han, och Amirante tänder cigarretten – men upptäcker snart att det är filtret han tänt eld på.

Gacy grips för innehav av marijuana

Så snart Gacy kört iväg beslagtar de marijuanan och återupptar förföljandet.

Polismännen rapporterar regelbundet till stationen. Nu finns det anledning att gripa Gacy – men inte för mord, utan för att han spridit olagliga droger.

Kl. 11.45 går Gacy och en av hans anställda – David Gram – in på en restaurang där de ska träffa advokat Leroy Stevens. Under mötet går David ut en liten stund, och då sätter polisen genast klorna i honom.

David har samarbetat med polisen tidigare, och nu berättar han att ­Gacy är påverkad av tabletter och alkohol. Han har en kniv och pratar om självmord.

”Något mer?” frågar en av poliserna.

”Ja, han påstår att han dödat mer än 30 människor.”

Lik med repstumpar kring halsen

Gacys hus, 21 december kl. 16.30. Rannsakningsbeslutet har kommit, ­Kozenczak går in i Gacys hus och skickar ned en grupp kriminaltekniker i källaren.

Det tar bara ett ögonblick innan det hörs ett rop nerifrån krypgrunden. En av teknikerna sticker upp huvudet genom luckan:

”Grip honom!” säger han.

”Vad?” säger Kozenczak.

”Jag har hittat en.”

”Vad menar du – en kropp?”

”Japp.”

”Är det Piest?”

”Det tvivlar jag på. Den har legat här för länge.”

Utgrävningen fortsätter. Ständigt görs nya, fasansfulla fynd. Oavsett var teknikerna sätter spaden träffar de på lik. Några av liken har fortfarande en repstump runt halsen.

Stationen, 21 december på kvällen. Rapporter om fynden har nått stationen, och flera polismän börjar förhöra Gacy.

”Okej, din skitstövel, spelet är slut. Vi har hittat kroppar i ditt hus”, säger kriminalkommissarie David Hachmeister.

Gacy svarar inte. Han tiger en lång stund, men börjar sedan prata. Han säger att han visste att det måste få ett slut. Det har han insett efter mötet med sina advokater.

”Har ni varit i källaren?” frågar han tyst.

En av poliserna nickar:

”Hur många lik finns det i den där källaren?”

”Jag vet inte. 25–30 stycken”, svarar Gacy.

”Och grabben från apoteket, är han där?”

”Nej, det är han inte”, svarar Gacy och tillägger:

”Jag ska lägga korten på bordet.”

Därefter kommer erkännandena i tät följd. Gacy pratar och pratar. Alltihop började år 1974. Sedan dess har han strypt mer än 30 unga män, främst prostituerade

Sov med lik

Robert Piest hade varit ett undantag. John Gacy hade fallit för frestelsen och avvikit från sitt vanliga tillvägagångssätt när den snygge unge mannen kom fram till honom för att fråga om semesterjobb. De hade hoppat in i Gacys bil och kört ut till hans hus.

Ända in i det sista hade Robert varit helt ovetande om vad Gacys egentliga avsikter var. Gacy hade dragit ned hans byxor och försökt ge honom oralsex, men Robert hade reagerat genom att börja gråta och i ren frustration hade Gacy strypt honom. Därefter hade han lagt Robert i sängen och sovit bredvid honom på natten.

”Hade du sex med Robert efter att han dött?” frågar en polisman.

”Jag hade det inte – men Jack hade kanske”, svarar ­Gacy och berättar att Robert fortfarande låg kvar i sängen då Kozenczak och hans män kommit på besök kvällen därpå.

Dumpade lik i flod

Så snart Gacy trodde att poliserna kört iväg hade han packat in den döda kroppen och lastat in den i en av sina bilar. Därefter körde han till en motorvägsbro över Des Plaines-floden. Där hade han dumpat lik i vattnet förut. Nu åkte Robert samma väg.

Under färden tillbaka hade Gacy tappat kontrollen över bilen, kört i diket och fastnat. Där blev han sittande och fick vänta i timmar på en bärgningsbil. Det var därför han inte kommit till polisstationen förrän kl. 3.20 på natten.

Förhöret pågår i timme efter timme. Under större delen av ­tiden är Gacys röst det enda ljud som hörs. Bara vid några enstaka tillfällen bryter en fråga från poliserna in och avbryter John Gacys oändliga ström av erkännanden.

”Hur många har du mördat, John?”

Gacy svarar att han inte vet. Han har slutat räkna för länge sedan.

”Det kan vara 35, det kan vara 45.”

När polisen läser upp namnen på försvunna personer, skakar Gacy på huvudet. Han ­säger att han haft runt 1 500 homoerotiska förhållanden de senaste fem åren; det är inte konstigt att han inte minns alla namn.

Siffran 1 500 får poliserna att se på varandra. Gacy märker reaktionen och tillägger snabbt att han inte är homosexuell; tvärtom är han livrädd för att bli det. För att understryka sin poäng säger han:

”En man är en man. Och om han inte tycker om flickor är det ju något fel på honom.”

Polisen fann 27 lik i Gacys källare, samt två under uppfarten och under garage­golvet. Robert Piests lik hittades inte förrän 1979 i Des Plaines-floden. I rätten försökte Gacys försvarare få honom förklarad sinnessjuk, men förgäves. Den 12 mars 1980 dömdes han till döden.

John Wayne Gacys död