Sexmördare bet ihjäl sina offer och sålde köttet: Varulven från Hannover

Hannover är ett laglöst träsk

Åren efter första världskriget har den tidigare så stolta storstaden Hannover blivit ett fattigdomsträsk.

Endast tolv poliser förväntas ta hand om kriminalfall i en hel stad med 400 000 invånare. I staden finns omkring 4 000 prostituerade, ­varav drygt 300 är unga män. Kriminaliteten frodas.

Vid första anblicken ser Fritz Haarmann ut att vara en förtroendeingivande, medelålders man med något så sällsynt som en stabil inkomst och tre mål mat om dagen – hans lilla kulmage vittnar om den saken.

Men skenet bedrar. Haarmann har hankat sig fram som småkriminell i många år. Han stjäl bland annat sängkläder från tvättlinor över hela staden och säljer sitt byte på marknader.

Den senaste tiden har Haarmann även haft stora framgångar med ett annat listigt trick: Han har köpt en des­inficeringsutrustning i koffertstorlek.

Efter att ha studerat dödsannonserna i tidningen tar han kontakt med den sörjande änkan och utger sig för att vara utsänd av hälsovårds­myndigheterna.

Han säger att han måste desinficera den avlidnes tillhörigheter, och blir insläppt i hemmet. Desinfektionsmedlen är naturligtvis så starka att änkan inte får vara hemma medan Haarmann ”arbetar”.

När Haarmann lämnar huset har han stoppat ned så många värdesaker han kunnat få plats med i kofferten. Och efteråt är han helt omöjlig att hitta i den kaotiska storstaden.

En tredje viktig inkomstkälla för Haarmann är försäljning av kläder. Till grannar, till vänner och på marknader säljer Haarmann klädesplagg, små mängder varje gång.

Det är aldrig damplagg – bara kläder för män eller halv­stora pojkar. En snygg kostym, en varm vinterrock eller ett par bra långbyxor till överkomliga priser är det få som kan motstå mitt i Tysklands stora ekonomiska kris.

Och det är ingen som frågar var Haarmann har fått kläderna ifrån.

Den falske polismannen

Bara en enda person känner till sanningen om vad som försiggår: Hans Grans, som tillsammans med Haarmann började prata med Adolf Hannappel på järnvägsstationen i Hannover.

Grans är en stilig man strax över tjugo, och han och hans äldre försörjare har varit oskiljaktiga sedan han rymde hemifrån år 1919.

De båda träffades bland Hannovers smalaste gränder, i bordellkvarteren, där Grans var en av många unga män som sålde sin kropp för att överleva.

Haarmann blev betagen av den vackre Grans, som väcker uppriktigt varma känslor hos den i övrigt avtrubbade Haarmann.

Det är bara Grans som vet att kläderna som Haarmann säljer kommer från unga män som har slutat sina dagar i Haarmanns säng.

Och åtskilliga unga män mister livet i den lilla lägenheten på Rote Reihe 2. Under 16 månader, från februari 1923 till juni 1924, mördas minst 24 pojkar och unga män mellan 10 och 20 år i vindslägenheten.

Tillvägagångssättet är i stort sett detsamma varje gång. Det fungerar främst tack vare att Haarmann har tillverkat falska identitetshandlingar som visar att han arbetar inom kriminalpolisen.

Och han finns faktiskt med på polisens avlöningslista; han får nämligen regelbundet betalt för att ange andra kriminella för Hannovers arbetstyngda brottsutredare.

Den största fördelen för Haarmann är att personalen på järnvägsstationen tror att han är polis, och låter honom och Grans röra sig helt fritt och utan biljett i den väldiga väntsalen på stationen.

De båda männen sätter sig alltid längst bak i salen och håller utkik efter någon tonårspojke som reser ensam.

När de utsett sitt offer går den snygge och charmige Grans oftast fram först och börjar prata med pojken.

Sedan kommer Haarmann och ber dem båda att legitimera sig, samtidigt som han säger att han är polis och visar fram sin polislegitimation.

Därefter övergår samtalet från förhör till trevligt småprat, och i regel är pojken inte svår att locka iväg från väntsalen – löftet om ett mål mat och en mjuk madrass att sova på är mycket lockande.

Vissa av ynglingarna är arbetslösa, och den vänlige ”kriminalpolisen Haarmann” lovar att ordna arbete åt dem. Grans, Haarmann och offret beger sig i de flesta fall in till staden och äter och dricker – Haarmann står för ­notan.

Sent på kvällen säger Grans adjö, medan Haarmann och pojken beger sig till vindslägenheten i den nedgångna fastigheten på Rote Reihe 2.

Siktar på offrets struphuvud

I lägenheten börjar Haarmann förföra pojken. Det börjar med en kyss och övergår i smekningar, men när Haarmann blir sexuellt upphetsad tappar han behärskningen.

”Jag hade inte för avsikt att döda pojkarna”, förklarar Haarmann senare under polisförhören.

”Jag kände även pojkar som kom hem till mig gång på gång, och jag försökte skydda dem mot mig själv. Jag visste vad som skulle hända när jag hade en av mina perioder. Jag grät och sade: Gör mig inte vild. För när jag blev vild, bet jag och sög mig fast i halsen på dem. Jag bet mig igenom deras adams­äpple samtidigt som jag ströp dem med händerna.”

Medan Haarmann blir sexuellt tillfredsställd kläms offrets luftvägar åt. Haarmanns förkärlek för just unga pojkar hänger samman med att han hatar kroppsbehåring.

En annan avgörande faktor är att adamsäpplet fortfarande är mjukt och inte har hunnit växa till en hård knut. Det är lättare att bita igenom och krossa ett mjukt struphuvud.

När Haarmann kommit ur sin sexuella trans börjar den värsta delen av nattens aktiviteter för mördaren: Liket och alla spår av den nödvändiga styckningen måste undan­röjas innan grannarna upptäcker vad som har hänt och larmar polisen.

”När jag såg liket bröt jag ihop. Sedan gjorde jag en kopp svart kaffe, lade den döde på golvet och täckte över ansiktet med ett tygstycke. Annars stirrade han så hemskt på mig”, berättar Haarmann senare.

”Jag fasade alltid för det arbete som nu väntade. Trots det blev mitt begär gång på gång starkare än motviljan mot att tvingas stycka ett lik.”

Först tar Haarmann ut inälvorna och lägger dem i en stor hink. Sedan skär han benen av sina offer och skär bort köttet från benen.

Inälvorna spolar Haarmann ut i fastighetens gemensamma toalett. De flesta enrumslägenheter saknar eget wc, och hans är inget undantag.

Flera av hans grannar har lagt märke till hans ständiga toalettbesök, och minns senare att han ibland gått ned på gården med sin latrinspann flera gånger inom en enda timme.

Att han tar med sig en hink under sina toalettbesök är inget som väcker uppseende – det gör de flesta av hans grannar också.

När invånarna i många lägenheter ska samsas om en enda toalett blir det ofta kö, och ibland tvingas man uträtta sina behov i en hink uppe i lägenheten och sedan spola ut innehållet när det blir ledigt på toaletten.

Säljer människokött på marknaden

Av köttet som Haarmann skurit loss från kroppen gör han små tärningar eller köttfärs.

Det kommer väl till pass som hårdvaluta när han till exempel ska betala sin hyresvärd eller tvätterskan, och när han ska betala av skulder till vänner och bekanta.

Till sina köttkunder säger Haarmann att han får köttet från en vän som är slaktare i utkanten av Hannover, och han säljer köttet billigt – bara halva priset jämfört med det hästkött som många människor annars måste nöja sig med.

Hemma i lägenheten flår Haarmann både hår och hela ansiktet av kraniet, innan han kastar det i floden Leine som rinner alldeles i närheten av hans bostad. Skelett­delarna åker samma väg.

Ett av Haarmanns största problem är att stycka liken i den lilla lägenheten och sedan städa undan alla spår. Han är inte precis någon enstöring – de flesta dagar har han besök i lägenheten.

Grans bor också där, när han inte sitter inburad för något brott, och dessutom kommer två av Grans väninnor – de prostituerade Runda Elli och Långa Dörchen – ofta och hälsar på.

Dörchen får lite småslantar för att städa hemma hos Haarmann, och en morgon när hon kommer dit för att göra rent i lägenheten verkar det som om hon stör honom mitt i någonting viktigt.

”Den unge, vackre pianospelande mannen från Berlin, som vi var ute med kvällen innan, låg halvnaken på sängen. Han var alldeles vit i ansiktet. Jag blev livrädd och frågade vad som fattades honom”, berättar Dörchen när hon och hennes väninna senare tar kontakt med polisen.

Den unge mannen behövde bara sova en stund, förklarade Haarmann. Han bad Dörchen att komma tillbaka ­senare på eftermiddagen, men när hon återvände vägrade han fortfarande att släppa in henne.

”Jag har mycket att stå i, kom tillbaka senare”, hade han ropat till henne genom den låsta dörren.

”När jag kom tillbaka på kvällen stod alla fönster på vid gavel. Haarmann hade redan skurat och fejat överallt, det syntes tydligt. Han var svettig och såg uppriven ut. Sedan frågade han mig: 'Dörchen, tycker du det luktar illa här?' På sängen låg den unge berlinarens kläder, och jag skrek till och ropade: 'Vad har hänt med honom?'”

Svaret blev att den unge mannen hade rest vidare till Hamburg. Haarmann sade också att mannen velat ha ­andra kläder och att de hade gjort en bytesaffär, fast Haarmann hade lagt en slant emellan.

”När Hans Grans och Elli kom försökte både Haarmann och Grans att lugna oss”, berättar Dörchen.

”Två dagar senare tog jag med mig Elli när jag skulle städa hos Haarmann. Vi passade på att söka igenom lägenheten. I en låda hittade vi berlinarens plånbok. Under trappan upptäckte vi ett blodigt förkläde och en stor skål med två köttstycken i – båda med hår på. Dem har vi tagit med oss till er, kriminalkommissarie Müller.”

Kriminalkommissarien lyssnar till historien med stor skepsis och tar sedan med sig de båda kvinnorna och köttbitarna till rättsläkaren. Men läkaren vägrar lägga köttet under sitt mikroskop. Han säger med ett skratt:

”Även en blind kan se att det där är griskött.”

Trots det beordrar kommissarie Müller en husrannsakan hos Haarmann. Men polisen hittar ingenting suspekt i lägenheten – som vid det laget har rensats på alla spår ­efter berlinaren. Ännu en gång slinker Haarmann ur fällan.

Mördaren hjälper polisen

Haarmann har en märklig förmåga att slippa få oväntat besök när han har lägenheten full med likdelar eller bevis­föremål som blodfläckade kläder eller offrens värdesaker.

Dels är han bra på att snabbt göra sig av med liket, dels gör han sig av med sina offers tillhörigheter – antingen genom att mycket generöst ge bort dem, eller genom att sälja dem på marknaden.

Hans hyresvärd, herr och fru Engels, får ofta små presenter av Haarmann eller erbjuds ­köpa klädesplagg till förmånliga priser.

Men Haarmanns förmåga att klara sig undan trubbel har också ett samband med hans täta kontakter med polisen i Hannover.

Flera gånger har Haarmann hjälpt ­polisen att gripa hela ligor med kriminella. Genom sitt enorma kontaktnät i den undre världen får Haarmann nämligen nys om vem som stulit någonting.

Det är värdefullt och polisen kan snabbt klara upp brottet. När han tjallat för polisen tar han själv kontakt med tjuvarna och säger sig vilja köpa stöldgodset till ett bra pris.

Han bjuder in tjuvarna till lägenheten och samtidigt har han tipsat polisen om att tjuvarna ska komma hem till honom med stöldgodset.

Tjuvarna hinner knappt innanför dörren förrän polisen stormar in i vinds­våningen och griper dem.

Haarmann själv tas alltid med till polisstationen så att ingen ska misstänka att han har skvallrat, men han släpps snart ut genom bakdörren.

Haarmann är därför bundis med alla kriminalare i Hannover, och troligen får han då och då tips om att ­någon granne eller bekant har anmält honom och att en husrannsakan är att vänta.

Tack vare sina täta kontakter med polisen vet Haarmann också att de inte alltid har rätt att göra en husrannsakan bara för att någon granne har anmält honom.

När polisen bankar på hans dörr mitt i natten öppnar Haarmann därför inte dörren utan ropar att husrannsakan enligt paragraf 106 inte är tillåtet mellan klockan 22.00 och 06.00, så­vida polisen inte har med sig en arresteringsorder.

”Var vänliga kom tillbaka efter klockan 6”, säger Haarmann och ägnar sedan natten åt att utplåna alla spår av den senaste tidens offer.

När polismännen återvänder ­tidigt nästa morgon hittar de förstås inga tecken på brott.

Många grannar, vänner och bekanta vet att Haarmann är sexuellt attraherad av unga män. När hans dörr är låst, nyckelhålet igenstoppat och fönstren täckta med filtar utgår de därför ifrån att Haarmann har herrbesök.

Även om homosexualitet är förbjudet enligt lag är det inte många som vill lägga sig i. Polisen känner också till Haarmanns böjelser.

Flera gånger har han tagits på bar gärning med ­byxorna nere och dömts till fängelse för att ha haft homosexuella förhållanden.

Polisen antar dock att Haarmanns enda brott består i hans sexuella böjelser och lite svartabörshandel och snatteri.

Ingen tror att den propre Haarmann är kapabel till mord och lemlästning, och polisen har inget intresse av att förlora en värdefull angivare bara för att ­bura in honom för småsaker.

Barn hittar kranier i floden

Det ena mordet efter det andra förblir ouppklarat och snart börjar Haarmann känna sig osårbar. Han firar sitt lönsamma dubbelliv tillsammans med Hans Grans, som han älskar över allt annat på jorden.

De båda männen går ofta ut på restaurang – Haarmann bjuder. Efteråt återvänder de hem till lägenheten och älskar hela natten.

Grans är dock försiktig och håller ett stadigt grepp om Haarmanns handleder under hela akten för att Haarmann inte ska kunna bita tag i hans adams­äpple i upphetsningen.

Men början till slutet för seriemördaren närmar sig när några lekande barn gör en fasansfull upptäckt.

Den 17 maj 1924 badar barnen i floden Leine i närheten av Haarmanns hus, och plötsligt snubblar de över ett kranium invid strandkanten.

Snart surrar hela Hannover av rykten om ockulta ritualer i den gamla stads­delen. Det pratas om en blodtörstig var­ulv som jagar om natten.

Ryktena eskalerar när ytter­ligare ett kranium dyker upp i floden tre dagar senare, och den 13 juni hittas två renskrapade skallar till.

Efter en noggrann undersökning konstaterar rättsläkaren att alla fyra kranierna kommer från unga män. Polisen koncentrerar utredningen till homosexuella kretsar i Hannover.

Familjemedlemmar till försvunna personer ombeds komma till polisstationen så att man om möjligt ska kunna identifiera kranierna och komma vidare i utredningen.

Det blir ett enormt omfattande arbete. Bara under 1923 försvann 600 personer spårlöst. Vissa flydde från skulder och hopplöshet i skydd av mörkret, andra reste utomlands eller föll offer för något brott i en hård tid då det tyska samhället befann sig i upplösning.

Blodspår i sängen

Nu kan polisen inte längre se mellan fingrarna med sin mest tjänstvillige angivare. Haarmann har kända homosexuella tendenser, han förekommer flitigt i brottsregistret och år 1918 blir han två gånger misstänkt för att ligga bakom en tonårings försvinnande.

Två polismän får till uppgift att skugga Haarmann; man hoppas kunna ta honom på bar gärning. Men eftersom den misstänkte känner alla polismän i Hannover hämtas två kriminalspanare in från Berlin.

Efter bara några dagar grips Haarmann plötsligt. Gripandet sker inte på bar gärning, som man hoppats.

I stället traskar Haarmann själv in på polisstationen för att anmäla en tonårspojke som använt sig av olagliga resedokument.

Pojken å sin sida hävdar att han har tillbringat flera nätter tillsammans med Haarmann, som har tvingat honom till ”onaturlig otukt” och till sist hotat honom med en kniv mot strupen.

Eftersom den vakthavande på polisstationen vet att den medelålders mannen redan står under bevakning, låter han häkta Haarmann.

Polisen genomför därefter genast en noggrann husrannsakan i Haarmanns lägenhet.

De hittar mängder av blodspår i sängen och på knivar, och de hittar kläder som av storlekarna att döma tydligen kommer från flera olika män.

I lägenheten finns även en köttkvarn med handvev. Undersökningar visar snart att blodstänken kommer från alla fyra blodgrupperna, alltså måste minst fyra olika offer ha mist livet i den lilla vindslägenheten.

När kriminalpolis Lange inleder sina förhör med Haarmann förnekar den misstänkte å det bestämdaste att han dödat någon i sin lägenhet. Det enda han erkänner är att han haft sex med olika män.

Film på bio ska locka fram vittnen

Lange är övertygad om att Haarmann bär ansvaret för kranierna i Leine. I sina försök att identifiera offren låter han spela in en film som visas på biograferna i Hannover.

I filmen får biobesökarna se brottsregisterbilder på Haarmann med och utan hatt. Alla som har köpt eller fått kläder av honom ombes lämna in plaggen till polisen, som därefter kan spåra de forna ägarna.

Hundratals klädesplagg lämnas in till polisen. En stor barack, som i vanliga fall är hemvist för 300 hemlösa, töms och blir snart fylld med hundratals jackor, tröjor och byxor.

Lange gör allt vad han kan för att sätta press på Haarmann. Han förlägger alla förhör till sent på natten när Haarmann är utmattad.

Han ger den misstänkte laxer­medel för att göra honom svag, och han hänger upp de fyra kranierna i den cell där förhören äger rum.

Lange stoppar också rött papper i ögonhålorna och tänder ett stearinljus inne i varje kranium.

Sedan säger han till Haarmann att de dödas själar inte kommer att lämna honom i fred förrän han har erkänt.

Förhörs­metoderna balanserar hela ­tiden på gränsen till det otillåtna – tortyr är förbjudet enligt tysk lag – men kriminalkonstapel Lange är desperat.

Det enda han har är en mängd indicier på att Haarmann är mördaren, men Lange har inga vittnen och inga bindande bevis.

Den anhållne måste erkänna sina brott för att kunna ­dömas till lagens strängaste straff: döden genom halshuggning.

Förhören fortsätter, dag ut och dag in. Efter nio utmattande dagar kommer slutligen ett genombrott av en ren slump. En fru Witzel sitter och väntar i polishuset.

För andra gången ska hon anmäla sin 18-årige son Robert som försvunnen. Redan den 1 april anmälde hon till polisen att han försvunnit, och efter alla tidningsartiklar om Haarmann har hennes andre tonårsson berättat att båda bröderna kände igen mannen från Hannovers nattliv.

Nu är fru Witzel livrädd för att hennes Robert ska ha blivit ett av Haarmanns offer. Medan fru Witzel sitter och väntar kommer även fru Engels, Haarmanns hyresvärd, in i väntrummet tillsammans med sin styvson.

De ska lämna in några klädesplagg som de har fått ­eller köpt av sin hyresgäst. Plötsligt reser sig fru Witzel och går fram till styvsonen, som just i dag är klädd i hennes älskade Roberts bästa kostym.

Fru Engels medger att hon har köpt kostymen av Haarmann. Polisstationens väntrum fylls av gråt.

Vid midnatt konfronterar kriminalkonstapel Lange en utmattad och modlös Haarmann med den gripande berättelsen om vad som utspelat sig i väntrummet tidigare under dagen – och till slut bryter seriemördaren ihop.

22 lårben fiskas upp ur floden

Lange erinrar sig senare att Haarmann hade tagit Lange och hans förhörsassistent Rätz i hand och lågmält frågat:

”Om jag erkänner, kan jag då få sova utan att ha kra­nierna i min cell?” Lange minns: ”Vi skakade hand med honom båda två och lovade att han skulle få det. Sedan lät vi honom berätta.”

Först erkänner Haarmann fyra mord, sedan lägger han till ett mord som han begått år 1918 – offret hette Friedel Rothe – och sedan ett sjätte och ett sjunde mord.

Det senaste begick han bara sex veckor innan polisen grep honom. Listan över offer blir allt längre.

Vissa av dem har varit saknade länge, andra inte – deras anhöriga har trott att de bara lämnat staden. Men Haarmann kan eller vill inte berätta hur många han har mördat.

”Det kan ha varit 30, det kan ha varit 40. Jag vet inte”, säger Haarmann som inte heller kan beskriva hur de unga männen sett ut. När Lange berättar om ytterligare en pojke som vittnen sett tillsammans med Haarmann, säger ­seriemördaren bara:

”Skriv upp honom på listan.”

Han berättar också i detalj hur han har mördat och styckat pojkarna och hur han kastat kranierna i floden.

När polisen gör dykningar i Leine hittar de 285 större skelettdelar av människor, varav 22 lårben från höger ben. Alla delar kommer från unga män i åldern 10 till 22 år.

I juli arresteras även Hans Grans. I hans garderob hittar polisen den försvunne 17-årige Adolf Hannappels nya fina ridbyxor, och Grans anklagas för anstiftan och medhjälp till mord.

Haarmann tycks inte vara särskilt ångerfull. Efter många långa samtal med rättspsykiatern Ernst Schultze förklaras han vara tillräckligt psykiskt frisk för att kunna dömas.

”Eskortgossar” kan han inte sörja över, berättar han för Schultze. Och han vill definitivt inte kallas sinnessjuk. Som ung har Haarmann nämligen tillbringat drygt ­åtta månader i det man då kallade sinnesslöanstalt.

Den upplevelsen blev ett svårt trauma för honom, och hans största fasa är att juryn ska döma honom till livstid på sluten anstalt. Under förhören säger han flera gånger till polisen: ”Halshugg mig, men skicka mig aldrig tillbaka till sinnesslöanstalten.”

Rättegången inleds i december 1924 och är från första dagen ett hett samtalsämne i hela Weimarrepubliken.

Åhörarna tar med sig teaterkikare för att kunna studera monstret på nära håll, och alla tidningar ger ut specialnummer. Det här fallet har allt: sex, död och perversitet.

Efter tio rättegångsdagar står det klart att Haarmann kommer att fällas för 24 av de 27 mord som åklagaren lägger fram bevis för.

Till sist exploderar Haarmann, som är ursinnig och förtvivlad över att hans stora kärlek Hans Grans helt skamlöst försöker rädda sitt eget skinn genom att förklara sig helt oskyldig:

”Grans drev inte bara pojkarna i min famn så att jag kunde döda dem. Han lärde inte bara pojkarna hur de bäst skulle hetsa upp mig. Grans utnyttjade inte bara mitt raseri, kallt beräknande, och arbetade i dagar för att få mig att döda så att han kunde få nya byxor. Grans mördade själv!”

Grans får dödsstraff för anstiftan till mord, och den 19 december 1924 döms även Haarmann till döden. Han avrättas med giljotin den 15 april 1925.

Haarmanns sista önskan är att orden ”Här vilar seriemördaren Haarmann” ska stå på hans gravsten.

Han ber också vakterna att få tillbringa sin sista natt tillsammans med Grans. Båda önskemålen avslås.

Efter hals-huggningen konserveras Haarmanns huvud för att man ska kunna studera strukturen i hans hjärna. I dag finns ­huvudet på universitetet i Göttingen.