Massmord på Mälaren

Planen tog form i fängelset

Redan som tonåring inledde Filip Nordlund sin kriminella bana, när han ertappades med att förfalska en räkning.

Sedan avslöjades han som boskapstjuv och fick tre år på tukthus för en rad andra kriminella aktiviteter. Efter en kort period ute i friheten åkte han 1895 in bakom galler igen. Den här gången fick han tillbringa fyra år i fängelse.

Redan medan Nordlund satt i fängelset Långholmen i Stockholm gav han upp alla planer på att hitta ett arbete när han frigivits. Ingen skulle anställa en man med ett brottsregister som hans.

I stället planerade han att råna en ångare fylld med handelsresande. Nordlund utgick från att de alltid hade gott om kontanter på sig. Dessutom tänkte han att ångarens kassalåda skulle innehålla massor med pengar från biljettförsäljningen.

Risken var att både passagerarna och besättningen skulle sätta sig kraftigt till motvärn, men för att förhindra det hade Nordlund en enkel och cynisk plan: han tänkte döda alla ombord.

Till sist skulle han sätta eld på ångaren och sätta sig i säkerhet i livbåten, så att spåren efter blodbadet hamnade på Mälarens botten och rånet kom att se ut som en tragisk brandolycka ute på den fem kilometer breda sjön.

Den 20 april 1900 släpptes Nordlund från Långholmen och började förbereda sin stora kupp.

Den skulle ge honom ett så stort byte ett han kunde fly till Köpenhamn och leva resten av sitt liv som en förmögen man.

Han skaffade sig en dolk och två revolvrar, varpå han under det falska namnet Grönquist köpte biljett till ångaren Prins Carl.

Vid 19.30-tiden släntrade han ombord på ångaren med sin biljett i handen, vapnen väl dolda och fickorna fyllda med hänglås.

Låsen skulle han använda till att låsa dörrarna till ångarens salonger samt till maskinrummet, så att ingen kunde komma till offrens undsättning.

Klockan 20.10 tjöt ångvisslan på Prins Carl för att signalera att ångaren lämnade kaj, medan Nordlund tänkte: ”Snart är jag en rik man!”

Sovande blev nästa offer

Nordlund var uppfylld av förväntan att bli rik när han strax före midnatt den 16 maj konstaterade att kapten Rönngren hade dött av det djupa knivhugget.

Ingen verkade ha märkt att kaptenen föll, för passagerarna uppehöll sig inte på den bakersta delen av mellandäcket.

Mördaren gick lugnt vidare och satte ett av sina hänglås på dörren till röksalongen. De fyra män som satt i tobaksröken och spelade kort lade inte märke till fumlandet vid dörren, eller att de var inspärrade.

Längre fram på däcket satt flera passagerare och slumrade. Nordlunds kniv var fortfarande insmord i kaptenens blod, när han stack den i en ung man som satt och sov.

Från en bänk en bit bort bevittnade en kvinna med ett litet barn i knäet det kallblodiga mordet.

Skräckslagen försökte hon komma undan från den beväpnade galningen, men Nordlund hann snabbt ikapp henne. Det första hugget stoppade inte hennes flykt, så Nordlund högg den unga mamman så kraftigt i ryggen att knivbladet bröts av och satt kvar i kroppen.

Nordlund kastade irriterat ifrån sig knivskaftet och drog en av sina revolvrar. Med två skott dödade han den 68-årige kreaturshandlaren Lars-Erik Falk. När han undersökte mannens börs visade den sig emellertid inte innehålla mer än två kronor.

Nordlund tog dock situationen med fattning. Han hade fortfarande gott om tid på sig att skrapa ihop ett stort byte.

Ljudet av skott hördes i matsalen på ångarens fördäck, precis under den stora skylten med fartygets namn.

Där befann sig servitrisen Hulda Hellquist tillsammans med styrmannen Emil Julin och flera passagerare.

Hellquist ville se efter varifrån de konstiga knallarna kom, men några sekunder senare kom hon tillbaka. Likblek i ansiktet skrek hon: ”Herregud, det är en man där uppe som skjuter på folk och sticker dem med kniv!”

Styrman Julin reste sig och gick med raska steg till trappan upp till mellandäcket. Han hade bara kommit halvvägs när han såg en lång, grov figur skjuta vilt omkring sig.

Plötsligt fick Nordlund syn på styrmannen. Mördaren tvekade inte en sekund utan avfyrade ett skott mot honom. Julin kände hur det smärtade till i höger axel och tappade balansen i trappan.

Den unge styrmannen hann precis gripa tag om räcket med vänster arm, så att han inte föll omkull. Sedan rusade han mot matsalen.

”En man har skjutit mig”, vrålade Julin för att varna de häpna människorna i salongen. De hann emellertid inte reagera förrän mördaren stod i dörröppningen.

”Var är styrmannen? Det är honom jag vill åt. Han ska dö!” skrek Nordlund, som i nästa stund fick syn på den sårade Julin, som kastat sig på en soffa.

Som besatt av att fullborda mordet på sitt utvalda offer avfyrade Nordlund ännu ett skott, men det missade och kulan borrade sig in i väggen alldeles intill den skärrade Julin.

En modig passagerare kastade sig fram mot mördaren för att hindra honom från att skjuta igen, men Nordlund uppfattade hotet.

Han snurrade runt och sköt den framrusande mannen i huvudet, så att han föll död ner på däcket.

”Där fick du!” vrålade mördaren.

Medan mördaren var distraherad passade Julin på att klättra ut genom ett fönster. Sedan sprang han ut på mellandäcket, där några av Nordlunds första offer låg och jämrade sig.

Styrmannen visste att mördaren var efter honom, så han kunde inte stanna och hjälpa dem, utan rusade mot styrhytten för att få tag i kaptenen.

I styrhytten var det emellertid tomt. Varken kaptenen eller rorgängaren stod på sina poster. Julin stängde dörren och reglade den i hopp om att det skulle rädda hans liv.

Ett högt klirrande ljud grusade styrmannens förhoppningar. Med fasa såg han hur mördaren krossade den lilla rutan i dörren, sträckte in armen och famlade efter regeln.

Som tur var hade styrhytten ytterligare en dörr, så Julin rusade ut och hoppade över ett räcke.

Julin var övertygad om att han skulle bryta benen när han hoppade ner på fördäcket, men lyckligtvis klarade han sig helskinnad. Han kom snabbt på fötter och rusade mot matsalen medan mördaren sköt mot honom.

Väl inne i matsalen låste han den kraftiga dörren. Snart hörde han och de passagerare som befann sig i rummet hur Norlund försökte sparka in dörren. Sedan blev det plötsligt knäpptyst.

”En kuslig tystnad”, hann Julin tänka, innan han genom en ventil skymtade ett fartygs röda babordslanterna ute i mörkret. Hjälp var på väg.

Ångare uppfattade nödsignal

Medan Nordlund jagade styrman Julin hade Hulda Hellquist gömt sig under en presenning som täckte lasten i ångarens akter.

Från sitt gömställe bland lådor och paket såg servitrisen kaptenens blodiga lik vid foten av trappan.

”Stackars kapten att ha lämnat jordelivet på det viset”, tänkte hon medan hon skakade av rädsla.

Servitrisens hjärta började bulta ännu hårdare när hon plötsligt fick syn på mördarens mörka silhuett.

Nordlund satt på huk vid liket och rotade fram kaptenens börs ur uniformen. Sedan reste han sig och klättrade upp på taket över fartygets akter.

Hellquist hörde att mördaren kämpade med den gnisslande vinschen till livbåten, som han tydligen försökte fira ner.

Trots att servitrisen var livrädd och bara ville gömma sig så långt inne bland godset som möjligt stack hon ut huvudet för att spana ut över Mälaren.

Precis som styrman Julin i matsalen uppfattade hon ljus och motorljud från ett annat fartyg. På en annan ångare, SS Köping, hade man oroats av ljusblixtarna och ljudet av skottlossning och satt kurs mot Prins Carl.

Hellquist tog mod till sig och kröp fram från sitt gömställe och smög fram till relingen, där hon började vifta med en stor vit servett som hon hade i fickan.

Nordlund flydde i en roddbåt

Köping kom närmare och plötsligt fick ångarens besättning syn på servetten. De började peka på Hellquist och ropa till henne.

Räddningen var på väg till de många nödställda ombord på Prins Carl, men det innebar också att Hellquist uppmärksammades av mördaren.

Nordlund blev rasande när han upptäckte att någon var i färd med att signalera till det andra fartyget. Han slutade veva med vinschen och drog fram sin ena revolver.

Sedan lutade han sig ut över relingen och avfyrade fyra skott mot Hellquist på däcket under sig, men samtliga kulor missade. I stället började Nordlund skjuta vilt mot ångaren Köping.

Skotten hade emellertid ingen verkan och Nordlund insåg att hans plan höll på att misslyckas. Om några ögonblick skulle Köping vara så nära att han skulle riskera att gripas om det fanns beväpnade män ombord på ångaren.

Ilsket firade mördaren ner livbåten i vattnet och hoppade ner i den. Med sina starka armar tog han långa och kraftfulla årtag som drev båten snabbt genom Mälarens vatten. Snart var han på god väg mot sjöns norra strand.

Trots att Nordlunds härjningar på Prins Carl pågått i en timme hade han inte fått ihop mer än drygt 800 kronor (cirka 46 000 kronor i dagens penningvärde). Han riskerade fortfarande att bli upptäckt av besättningen ombord på Köping.

Nordlund rodde för glatta livet och ångaren försvann snart ur sikte. Det verkade som om ingen följde efter honom.

Nordlund var dock väl medveten om att det knappast skulle dröja särskilt länge innan han skulle vara Sveriges mest jagade man.

Däcket var täckt av blod

Vid ettiden på natten lade sig Köping jämsides med Prins Carl. När besättningen hoppade över relingen möttes de av en chockerande syn.

Däcket var täckt av blod och det låg döda och sårade överallt. Kaptenen på Köping telegraferade genast till Stockholm för att varna för att en galen och pistolbeväpnad man hade flytt från brottsplatsen.

Han bad dessutom att läkare och sjuksköterskor skulle ta emot dem när ångaren framåt morgonen skulle anlända till Stockholm.

Tidigt på förmiddagen den 17 maj stod poliser och en hel stab av läkare på Riddarholmskajen i huvudstaden när styrman Julin med en bandagerad axel lade till med Prins Carl.

Poliskommissarie Lidberg från Stockholmspolisen och tre av hans detektiver gick ombord tillsammans med läkarna för att bedöma katastrofens omfattning.

En svårt sårad person bars genast i land och fördes i ilfart till sjukhuset i en hästdragen ambulans, men avled senare. På däcket låg fyra dödsoffer.

”Om någon förtjänar dödsstraff är det denne djävul, som har gjort så många små faderlösa”, utbrast en av läkarna när uppgiften att ta hand om de åtta sårade personerna var avklarad.

Kommissarie Lidberg och hans män började genast förhöra de överlevande om nattens traumatiska händelser.

Ett av ögonvittnena berättade att gärningsmannen hade ”ett infernaliskt utseende”. Bit för bit kunde poliserna sätta ihop ett signalement av mördaren: omkring 35 år gammal, lång och med kort, mörkt hår och mörk skäggstubb, iklädd svart regnrock och en mjuk, bredbrättad filthatt.

Eftersom livbåten saknades utgick polisen från att förbrytaren hade gett sig av i den. En efterlysning telegraferades till alla orter längs Mälaren.

Spåren var lätta att följa

Polisen behövde inte vänta särskilt länge förrän de första spåren av gärningsmannen dök upp.

Nyheten om massakern på Mälaren spred sig på några minuter från telegrafkontoren i de små och större orterna i området vid sjön.

En biljettförsäljare på Strömsholm station vid Mälarens norra strand kunde berätta att en person som motsvarade gärningsmannens signalement hade köpt en enkel biljett till Eskilstuna.

Telegrafisten i Eskilstuna kunde berätta att han haft besök av fyra butiksinnehavare som betjänat en kund som måste vara mördaren från Prins Carl.

Hos Eskilstunas herrekipering hade förbrytaren köpt en dyr kostym, i en butik hade han köpt en huvudbonad och hos skomakaren och urmakaren de sista delarna av en helt ny garderob.

Strax därefter skickade telegrafisten ett nytt meddelande: En droskkusk hade på en välklädd kunds uppmaning kört ”längs små skogsvägar” till järnvägsstationen i Skogstorp, varifrån det gick tåg till bland annat Skåne.

Nu fick polisen bråttom. Den pistolbeväpnade mördaren höll på att komma undan.

Med sina nästan 22 000 invånare förfogade Eskilstuna lyckligtvis över en polisstation. Tre kraftigt byggda konstaplar hoppade genast upp i en droska och sa åt kusken att sätta fart på hästen. De behövde komma till Skogstorp så snabbt som möjligt.

Framåt lunchtid sa poliserna åt kusken att stanna vagnen på betryggande avstånd från Skogstorp.

De delade på sig, så att konstaplarna Öfling och Fröst kunde bevaka väntsalens huvudingång, medan konstapel Brolin ställde sig i motsatta änden av salen, vid dörren ut till perrongen.

Poliserna hade på sig civila kläder, så att de såg ut som vanliga arbetare och inte riskerade att alarmera den beväpnade mördaren.

När Brolin efter en stund vågade sig in i väntsalen fick han snabbt syn på en man som satt för sig själv.

Personen var kraftigt byggd, kanske 30–35 år gammal och klädd i en prydlig kostym. På huvudet bar han en grå keps av samma slag som handlaren i Eskilstuna hade sålt till en främmande kund.

Poliserna hade hittat den efterlyste mannen.

Brolin strosade nonchalant fram till tidtabellen som hängde på väggen och började som vilken resenär som helst studera tiderna. Han höll hela tiden ett vakande öga på mördaren, som såg trött ut.

Nordlund tittade upp när Brolins båda kollegor klev in i väntsalen, men tappade snart intresset för dem när en av dem gick bort till tidtabellen och lågmält frågade Brolin om avgångstiderna.

Polisen slog till

Brolin noterade att rånmördaren verkade ha sänkt garden och på hans signal kastade poliserna sig över den efterlyste mannen.

Nordlund drog blixtsnabbt fram en revolver, men innan han hann avfyra något skott slog en av poliserna vapnet ur handen på honom.

Nordlund slet sig fri och försökte fly, men Brolin satte krokben för honom, så att kollegorna kunde kasta sig på mördaren och hålla fast honom.

”Förbannade svin!” väste Nordlund medan poliserna letade efter kapten Rönngrens plånbok och hittade den i den efterlyste mannens innerficka.

Ertappad med så graverande bevis erkände Nordlund utan omsvep sina brott.

Mördaren från Mälaren gav inte uttryck för någon som helst ånger.

Medan han fördes till häktet i Eskilstuna fnyste han bittert: ”Det här är min hämnd mot mänskligheten.”