Jack the Ripper och mordoffer i gränd

Jack the Ripper: Seriemördare spred skräck i London

Det börjar med ett brutalt mord och slutar i ett blodbad av makabra dimensioner. En tillsynes osynlig mördare med en lång, vass kniv är i farten och överfaller minst fem prostituerade. Mannen kallar sig Jack the Ripper, men hans identitet är en gåta.

Det börjar med ett brutalt mord och slutar i ett blodbad av makabra dimensioner. En tillsynes osynlig mördare med en lång, vass kniv är i farten och överfaller minst fem prostituerade. Mannen kallar sig Jack the Ripper, men hans identitet är en gåta.

Jack the Ripper Museum/Shutterstock

Sista gången 43-åriga Mary Ann Nichols iakttas vid liv av andra än sin mördare är klockan halv tre på natten fredagen den 31 augusti.

Full och trött snubblar hon längs Whitechapel Road, där hon stöter på sin väninna Nelly Holland, som även hon är prostituerad.

Medan Mary Ann lutar sig mot en mur berättar hon att hon under kvällen tjänat tre gånger så mycket pengar som hon behöver för att ha råd att övernatta på sitt sedvanliga härbärge – men att hon gjort av med varenda penny på gin.

Så nu tänker hon försöka tjäna lite extra, snörvlar hon, innan hon svajar vidare i natten, som alltid iförd sina ­käraste ägodelar: en svart halmhatt, en korsett, två underkjolar, en brun klänning och ett par slitna läderkängor.

Drygt en timme senare upptäcker en förbipasserande ett oformligt bylte som ligger på trottoaren utanför en port i den mörka gränden Buck’s Row.

Karta över stadsdelen Whitechapel och Jack the Rippers offer
© HISTORIA

Whitechapel var Jack the Rippers jaktmark

London plågas på 1880-talet av avgrundsdjup fattigdom. Våld
och kriminalitet är vardagsmat för invånarna i stora delar av
staden, inte minst i det ökända slumkvarteret Whitechapel
bakom den medeltida fästningen Towern, där gatorna vimlar av fattiga, fyllon och prostituerade.

1:a offret: Mary Ann Nichols (31 augusti 1888)
2:a offret: Annie Chapman (8 september 1888)
3:e offret: Elizabeth Stride (30 september 1888)
4:e offret: Catherine Eddowes (30 september 1888)
5:e offret: Mary Jane Kelly (9 november 1888)

Mannen, en spårvagnskonduktör vid namn Charles Cross, tror vid första ögonkastet att byltet är en presenning, som fallit av från en vagn.

När han kommer närmare inser han dock att den orörliga högen är en livlös kvinnokropp.

”Titta”, ropar han till en annan man, som i samma ögonblick dyker upp ur mörkret. ”Jag tror att hon är död”.

De båda nattvandrarna böjer sig ned för att undersöka den orörliga kvinnan, vars klänning och underkjolar är i oordning och uppdragna ända upp över höfterna.

Cross rör försiktigt vid hennes kinder och noterar att ansiktet fortfarande är varmt, men ingen av männen kan avgöra om hon är död eller om hon bara är kraftigt berusad.

I mörkret kan de inte se att halsen är avskuren, samt att blodet sipprar från den utsträckta kroppen ned i rännstenen, där kvinnans halmhatt ligger.

Foto av prostituerade utanför bordell i London

Var man ute efter billiga sexuella tjänster var det Whitechapel som gällde. Stads­delen hade 62 bordeller 1888.

© thejacktherippertour.co.uk

Huvudstaden var rena råtthålet

London var centrum i det brittiska imperiet, men livet var smutsigt och farligt för de flesta av invånarna i metropolen.

I slutet av 1800-talet hade London ­cirka 5,6 miljoner invånare. Av dessa var inte mindre än omkring en miljon hemlösa, som levde på svältgränsen.

Framför allt i Whitechapel – ett område på strax över en kvadratkilometer – var eländet totalt. Där var det inte ovanligt att hitta döda på gatorna eller i de många usla bostäderna.

Enligt britten Charles Booth, som var en pionjär inom sociologin, ”betraktades mord som enbart en dramatisk händelse och berusning som ett folk­nöje” av befolkningen i slumkvarteret.

Överallt vimlade det av smutsiga fyllon, barn i trasor och berusade prostituerade. Minst tusen kvinnor ­arbetade heltid som skökor i kvarteret.

Till det kom flera tusen andra kvinnor, som ibland var så desperata efter att få en måltid att de var beredda att sälja sin kropp för en penny eller två – eller bara ett halvmögligt bröd.

Kvinnorna satt på bänkar eller raglade omkring på de smala och smutsiga gatorna.

Där samlades avfall på hög, och luften var så tjock och kvävande av kolrök att de flesta invånare led av svidande ögon, hosta och andra kroniska lungproblem.

När Jack the Ripper härjade i ­Whitechapel hade han alltså valt ut jaktmarker som låg i ett av de allra eländigaste och fattigaste kvarteren i den allra största av alla världens ­storstäder: ”ett av huvudstadens mest beryktade råtthål, fyllt med tarvliga varelser”, som den samtida journalisten och författaren Henry Mayhew beskrev det utsatta området.

Några timmar senare kan doktor Ralph Llewellyn konstatera att Mary Ann Nichols är stendöd.

I den tidiga morgontimmen har läkaren låtit föra hennes kropp till det lokala bårhuset, där han har obducerat henne och gjort en förfärlig upptäckt:

Förutom att halspulsådern är avskuren är kvinnans mage uppsprättad i ett långt, djupt snitt, som löper i en sicksackform från bröstbenet hela vägen till underlivet och blottar åtskilliga av hennes inre organ.

Utifrån skärsåren bedömer Llewellyn att Mary Ann Nichols mördare är väns­terhänt. Han har sprättat upp sitt offer med en kniv med ett långt och – med läkarens egna ord – ”tämligen vasst” blad.

Vem gärningsmannen är finns det inga idéer om. Det finns inga vittnen till mordet, och ingen har setts fly från gärningsplatsen. Polisen har därför inga misstänkta och inga uppslag.

Det enda utredningen har visat är att Mary Ann var en förtappad, alkoholiserad kvinna, som på gatan var känd under smeknamnet Polly.

En gång i tiden hade hon varit gift och fått fem barn, men på senare år hade hon hankat sig fram genom att sälja sin kropp i det tröstlösa slumkvarteret Whitechapel i stadsdelen East End i London.

Jack the Ripper hamnar i medierna

Medan Polly Nichols ligger i bårhuset och knappt har hunnit kallna, är mordet redan förstasidesstoff för samtliga av de största dagstidningarna i England.

Journalisterna frossar sensationslys­tet i alla hemska detaljer om det brutala dådet, eftersom de för en gångs skull inte behöver överdriva och bre på tjockt för att sälja lösnummer.

”Jag står inte ut med luder, och jag kommer inte att sluta sprätta upp dem, förrän ni fångar mig.” Utdrag av brev från avsändare som kallar sig "Jack the Ripper“

Mordet är ovanligt bestialiskt, till och med för det ökända East End, där våldet ständigt pyr, utlöst av sprit och mänskligt elände.

Enstaka journalister föreslår att en seriemördare kan vara i farten i White­chapel. Endast tre veckor tidigare, torsdagen den 7 augusti 1888, har en ­annan prostituerad, Martha Tabram, nämligen huggits ihjäl i ett ofattbart blodbad med inte färre än 39 hugg.

Flera tidningar förutspår att det är bara en fråga om tid, innan den galna knivmördaren ännu en gång slår till i Londons mörka gränder: ”Mördaren måste krypa fram från någonstans.

Han måste patrullera gatorna på jakt efter ­sina offer. Han är utan tvekan ute natt ­efter natt”, menar East London Advertiser lördagen den 8 september i en förutsägelse som visar sig kusligt korrekt ­redan innan trycksvärtan hunnit torka.

Jack the Ripper slår till igen

Fyrtiosjuåriga änkan Annie Chapman saknar två framtänder. Hennes hår är kort och mörkbrunt, vilket har gett henne smeknamnet Dark Annie. I tjock dimma och strilande regn, klockan två på natten den 8 september, är hon ute i samma ärende som Polly Nichols.

Dark Annie saknar pengar för en säng för natten. Iförd en lång, svart kjol, en mörk jacka, en yllehalsduk, ylle­strumpor och kängor raglar hon berusad omkring i Whitechapels stenlagda gränder på utkik efter kunder.

Strax före klockan sex på lördagsmorgonen hittas Annie på en bakgård på Hanbury Street 29 av John Davis, som är på väg till marknaden.

Dark Annie ligger på rygg med böjda ben och med vänster hand på vänster bröst.

Tungan är uppsvullen och sticker ut mellan tänderna, medan kläderna är i oordning och blodfläckiga.

Jackan är dock knäppt ända upp i halsen, vilket gör att det tar ett par sekunder, innan Davis upptäcker att huvudet är så gott som skiljt från kroppen av ett djupt snitt i halsen.

Hemskheterna slutar inte med det. Kvinnans underliv och mage är uppsprättade, me­dan tarmarna dragits ut och hängts över vänstra axeln. Dark Annies kropp är i ett så förfärligt skick att Davis är på vippen att svimma.

Förfärad flyr han in i uppgången och upp till sitt rum, där han stärker sig med en rejäl skvätt konjak, medan han försöker få kontroll över sina känslor.

Sedan letar han upp en presenning, täcker liket och ilar ut i den kyliga morgonluften för att hitta en poliskonstapel.

När polisen några minuter senare kommer till gärningsplatsen har en hord av nyfikna redan samlats som spyflugor runt det blodiga liket.

”Ännu en kvinna har mördats”, ropar en av åskådarna upphetsat, medan flera andra skriker av fasa.

En kuslig stämning sprider sig blixtsnabbt från de församlade och vidare ut genom Londons dimhöljda gränder, där ryktet om det nya makabra mordet på rekordtid sprids som rena löpelden.

Från stadens alla delar väller nyfikna till Hanbury Street 29. Bland de boende i fastigheten finns det några driftiga som genast ser en möjlighet att tjäna några extra slantar på att kräva entré från personer som vill ta en nära titt på den mördade kvinnan.

I myllret av människor svärmar poliskonstaplar, journalister, en polisläkare och mordutredare kring det olyckliga offret.

Läkaren George B. Phillips kons­taterar efter att ha undersökt kvinnan på brottsplatsen att både livmodern och äggstockarna är försvunna, samt att ­organen har skurits ut med en närmast kirurgisk precision.

Utredarna kan även notera att mör­daren med vad som ser ut som en diabolisk omsorg har ­arrangerat kvinnans ägodelar vid hennes fötter: Ytterst prydligt uppradade ligger en kam, några mynt av lägre valörer, ett uppsprättat kuvert och ett stycke tyg.

Alla män misstänks vara Jack the Ripper

Lördagen är inte många timmar gammal, förrän vilda rykten om mördarens identitet sprids genom slumkvarteret. ”Den blodige demonen” – som lokalbefolkningen kallar honom – har synts till lite varstans.

Dessvärre råder det oenighet om vem han är, samt hur han ser ut, så informationen hjälper inte polisen.

En servitris på en pub ett par hundra meter från Hanbury Street 29 berättar att en skräckinjagande man tidigt på ­lördagsmorgonen – ungefär vid den tidpunkt då mordet tros ha begåtts – beställde ett litet glas öl.

Han svepte det i ett drag, och hans utseende räckte för att skrämma henne från vettet.

Människor misstänkte varandra i stadsdelen Whitechapel

Spekulationerna var många bland boende i Whitechapel, när Jack the Ripper härjade på gatorna.

© Granger/Polfoto

Mannen var iförd en brun, styv hatt, som var neddragen nästan ända till ögonen, som med kvinnans ord var ”vilda som en höks” – och hans händer hade intorkat blod mellan fingrarna.

En annan kvinna rapporterar att hon har lagt märke till en mystisk man med slaktarförkläde smyga omkring i nattmörkret, och en tredje berättar att hon vid halvsextiden har sett Annie stå och diskutera med en svartmuskig herre, som var omkring 40 år och klädd i en mörk rock och en mörk hatt.

Det enda ögonvittnena verkligen kan bli eniga om är att mördaren är en man på cirka 1,70 meter, så polisen har inte mycket att gå på.

Under helgen griper ivriga konstaplar en uppsjö män, som dras in för förhör på polisstationerna i East End. Från allmänheten väller det dessutom in tips.

Utlänningar, tjuvar, fyllon, tiggare, kroggäster, arbetare, anställda på det lokala slakteriet – alla möjliga män i alla möjliga åldrar tas in som misstänkta och släpps igen.

Allt detta påtalas noga av pressen.

Poliser hittar ett av Jack the Rippers offer
© Bridgeman

Tidningarna beskyller polisen för att vara oduglig och ”arresteringstokig”, men när gripandena efter ett par dagar så smått ebbar ut blir det annat ljud i skällan: Nu hånar journalisterna i stället den hårt pressade poliskåren för att vara ”arresteringsskygg”.

Inte heller ­utredarna från Scotland Yard, som nu kopplats in på fallet, slipper kritik.

De pekas ut som ”de klumpigaste utredarna i hela världen”.

Civila bildar medborgargarde mot Jack the Ripper

Två grymma mord på endast åtta dagar har försatt invånarna i Londons East End i en ängslig alarmberedskap.

Som dagstid­ningen The Times skriver går ”Dark Annies ande igen i Whitechapel, ohämnad av rättvisan”.

I synnerhet de prostituerade är livrädda, medan i stort sett alla män är misstänkta.

På krogar och vid torgbodarna pratar alla oroligt om den osynlige mördaren.

Som för att bidra till paniken och piska upp en om möjligt ännu otryggare stämning publicerar tid­ningarna varje dag nya, avskyvärda detaljer om morden på de prostituerade.

Dessutom går det knappt en dag utan att medierna kommer med goda råd till polisen.

En skribent på tidningen Star föreslår bland annat att alla prostituerade efter mörkrets inbrott ska ha med sig en visselpipa, så att de kan blåsa en specifik signal, om de är i fara.

Daily News rekommenderar Scotland Yard att klä ut en handfull kvinnor till män för att använda dem som lock­beten.

Den tanken avvisar ett polisbefäl dock i tidningens spalter:”Alla mina män har mustasch eller skägg, och dessutom verkar en man i damkläder klumpig.

Den militära träning som våra män genomgått kan inte döljas”, argumenterar han.

Veckan som följer efter Dark Annies död leder det utbredda missnöjet med polisens uppenbara brist på resultat till att en grupp näringsidkare i East End bildar ett slags medborgargarde.

I spetsen för initiativet står den ansedde lokale byggmästaren George Lusk.

Polis hittar död kvinna

Jack the Ripper hann alltid fly osedd från gärningsplatsen efter sina mord.

© Bridgeman

Medborgargardet utfärdar ett offentligt uttalande, i vilket medlemmarna inledningsvis beklagar polisens bristande förmåga att lösa de förfärliga brotten. Uttalandet fortsätter:

”Därför har vi, de undertecknade, etablerat en kommitté och vi har för avsikt att utfästa en betydande belöning till den person, medborgare eller vem som helst i övrigt, som kan lämna upplysningar som kan leda till att mördaren eller mördarna kan ställas till svars”.

Överallt i London erbjuder sig medborgare att ge större eller mindre bidrag till en belöning, men förgäves. Mörda­ren är som uppslukad av jorden.

Trots att både privatdetektiver och amatörspanare från medborgargardet patrullerar gatorna – från midnatt till klockan fem varenda morgon – syns ­inte minsta spår av gärningsmannen. Han är som en flyktig skugga, ett fantasimonster, som inte låter sig fångas. Det finns till och med de som börjar fundera på om brotten kan ha orsakats av övernaturliga krafter.

Den teorin förkastas torsdagen den 27 september 1888, när nyhetsbyrån Central News Agency får ett brev.

I det ger den dittills namnlöse mördaren för första gången sig till känna.

I ett brev, skrivet med blodrött bläck, kastar han ljus över sitt motiv och avslöjar saker om morden som polisen bedömer att endast gärningsmannen kan känna till.

”Jag står inte ut med luder, och jag kommer inte att sluta sprätta upp dem, förrän ni fångar mig. Ni kommer snart att få höra om mig och mina lustiga små lekar. Min kniv är ljuvligt vass”, varnar avsändaren, som kallar sig ”Jack the Ripper” – Jack uppskäraren.

Ett namn som aldrig ska glömmas bort.

Säljare gör hemskt fynd i mörkret

Klockan ett natten till söndagen den 30 september är smyckesförsäljaren Louis Diemschutz på väg hemåt längs Whitechapels Berner Street på sin kärra.

När han ska svänga in på gårdsplanen innanför nummer 14 kliver hans ponny abrupt åt vänster, så att Diem-schutz är nära att falla av och trilla ned på gatan.

Förbryllad kliver han ned från kärran.

I den dunkla belysningen har han svårt att se vad det är som fått hästen att stanna så tvärt.

Med sin piska trevar han sig därför fram, tills han känner något mjukt.

När han stryker eld på en tändsticka kan han kort skymta en kvinnofigur, som ligger helt stilla med ansiktet vänt in mot husväggen.

Porträtt av läkaren Thomas Bond

På grund av sömnlöshet tog Thomas Bond 1901 sitt liv genom att hoppa från ett fönster.

© thejacktherippertour.co.uk

Läkare tecknar profil av gärningsmannen

På 1880-talet hade polisen få verktyg för att bedriva en utredning. Till Ripper-fallet använde de sig av ett nytt.

I försöken att ringa in den gåtfulle Jack the Ripper använde polisen ett helt nytt verktyg: gärningsmannaprofilen.

Denna metod har sedan dess blivit ett fast inslag i mordutredningar.

Den erfarne rättsmedicinaren Thomas Bond, som bland annat hade obducerat det femte offret – Mary Kelly – jämförde i november 1888 detta mord med de fyra tidigare Ripper-morden.

Utifrån sin jämförelse försökte han beskriva den ovanlige ­gärningsmannen.

Enligt Bond var mördaren en ”ensam och orädd” man med stor ”fysisk styrka” samt ­omfattande ”periodiska anfall av ­mordisk och erotisk mani”.

Förmodligen var Jack the Ripper medelålders och alltid iförd rena och prydliga kläder, och så saknade han sannolikt fast arbete.

Han livnärde sig antagligen genom diverse ­småintäkter eller en pension och ”bodde troligen bland respektabla personer, som misstänkte att något var fel på hans psyke, men som av rädsla för repressalier inte vågade komma fram med vad de visste”.

På grund av mördarens sätt att använda kniven förmodade många inom polisen att Jack the Ripper troligen var en ­läkare eller en slaktare.

Den teorin förkastade Bond emellertid i sin gärningsmannaprofil. Även om mördaren hade ett visst handlag noterade Bond att:

”Enligt min övertygelse besitter mannen inte en slaktares tekniska kunnande”.

Diemschutz kan inte på rak arm avgöra om kvinnan är död eller berusad, och med onda aningar rusar han in på sitt rum för att hämta ett stearinljus.

Strax därefter, i det fladdrande skenet från ljuset, bekräftas hans misstanke: Kvinnan har fått halsen avskuren, och blodet rinner fortfarande ur henne.

Chockad rör Diemschutz vid den ­döda kvinnan, som ligger med benen uppdragna under sig. Hennes kropp är fortfarande varm, konstaterar gatuförsäljaren, som noterar att hon kramar en ask halspastiller i sin vänstra hand.

Den mördade kvinnan är den 44-åriga prostituerade Elizabeth Stride, som från början är från Sverige, och som på gatan är känd under namnet Long Liz.

Hennes lik undersöks redan vid 01.30-tiden samma natt av polisläkaren George B. Phillips.

Han behöver inte kasta någon längre blick på offret för att kunna slå fast att mördaren har skurit av både halspulsådern och luftstrupen med en lång och vass kniv.

Medan morden pågick, och under de följande åren, utredde polisen en uppsjö av misstänkta. Jack the Ripper identifierades dock aldrig, trots att forskare och historiker än i dag – 128 år efter morden – fortfarande försöker lösa mordgåtan. Till de misstänkta hör:

Huvudmisstänkte Aaron Kosminski
© AFP/Scanpix

Psykiskt sjuk polsk barberare utreddes

En av Londonpolisens huvudmisstänkta var den fattige polske invandraren Aaron Kosminski, som var barberare i Whitechapel. När morden begicks var han 23 år och led av en svår sinnessjukdom. I dag skulle diagnosen troligen bli paranoid schizofreni. Kosminski togs in på en anstalt 1891.

En av polisens misstänkta, Montague Druitt
© Wikimedia Commons

Misstänkt lärare begick självmord

Läraren Montague Druitt var psykiskt instabil och ännu en av polisens talrika misstänkta. Hans lik hittades i Themsen den 31 december 1888, och obduktionen visade att det var självmord. Att morden samtidigt upphörde sågs av polisen som bevis för att Montague var skyldig.

Misstänkte Walter Sickert
© Corbis/Allover

Målare lämnade möjligt DNA-spår

Konstnären Walter Sickert pekades i flera omgångar ut som misstänkt. Senast 2002, när den amerikanska deckarförfattaren Patricia Cornwell i boken ”Porträtt av en mördare” ­utredde Ripper-morden. Mot bakgrund av DNA-analyser av gamla brev ville hon bevisa att Sickert var mördaren. Många DNA-experter har emellertid ifrågasatt Cornwells resultat.

Misstänkte Francis J. Tumblety
© Wikimedia Commons

Invandrad irländare tyckte om män

Francis J. Tumblety gjorde inget för att dölja sitt förakt för kvinnor. Amerikanen, som hade emigrerat från Irland, greps den 7 november 1888 för
homosexuella handlingar. Enligt uppgift släpptes han den 9 november – dagen då
det sista Ripper-mordet begicks.

Misstänkt för Jack the Ripper-morden, Michael Ostrog
© Cabelkawan

Ökänd lurendrejare bar alltid kniv

Michael Ostrog var en rysk vaneförbrytare, som gripits av polisen talrika gånger. Han var också känd för att alltid bära på en skalpell. År 1889 greps han och pekades ut som misstänkt, men polisen fann aldrig några bevis som kunde knyta honom till morden.

Misstänkte prins Albert Victor
© Corbis/Allover

Sexsjukdom utlöste vild teori

Drottning Victorias barnbarn prins Albert Victor hade enligt ryktet smittats med syfilis av en prostituerad. Ryktet gav upphov till teorin att han hyste ett sjukligt hat gentemot gatans kvinnor, som han ville mörda. Teorin hade dock en allvarlig brist: Prinsen befann sig långt från London vid flera av mordtidpunkterna.

Snittet påminner mycket om det som han ungefär tre veckor tidigare har sett i halsen på den mördade Annie Chapman.

”Mord! En kvinna har huggits ihjäl”, lyder de chockerade rop som ännu en gång genljuder genom det sjaskiga Whitechapel.

Trots den sena timmen är gatorna – där mördaren för inte så länge sedan måste ha skyndat fram på väg från sitt offer – fortfarande fyllda med människor på väg hem från krogarna.

Ingen har emellertid sett honom.

Vansinnet eskalerar med mord på mord

Vart Jack the Ripper har tagit vägen upptäcker polisen snabbt. Cirka tre kvart ­efter att livet har ebbat ut ur Elizabeth Stride gör konstapel Edward Watkins ett förfärligt fynd på Mitre Square, som är ett litet och dunkelt upplyst torg omgivet av stora packhus.

Under sin vanliga nattliga runda ­riktar konstapeln sin lykta mot torgets sydvästra hörn, som ligger nästan helt försänkt i mörker.

Där glider ljuskäglan över en kvinnofigur, som såvitt Watkins vid en första anblick kan bedöma ligger på rygg i en blodpöl.

Watkins har en obehaglig känsla av vad som har hänt, men tar mod till sig och undersöker kvinnan på nära håll.

Nyhet om Jack the Ripper i tidningen "Police News"

Sensationstidningen ”Police News” publicerade ständigt artiklar med spekulationer om vem Jack the Ripper var.

© Topfoto/Polfoto

Det han ser kommer han aldrig någonsin att glömma. Det är en syn som etsar sig fast på hans näthinna:

Ansiktet har vanställs och trasats sönder av djupa knivsår, halsen har skurits av i ett gapande sår, underlivet är uppsprättat med ett långt snitt, som sträcker sig hela vägen upp till bröst­benet, och inälvorna är uppdragna över kvinnans högra axel.

Med sitt huggande och skärande har mördaren reducerat 46-åriga Catherine Eddowes till en blodig köttklump.

Londons befolkning fruktar Jack the Ripper

När dagen gryr söndagen den 30 september sjuder London av lika delar ils­ka, rädsla och förfäran. ”Två kvinnor brutalt mördade i natt” och ”Kvinnor skurna i småbitar”, ropar tidningspojkarna, som säljer som aldrig förr.

Så gott som alla samtal i den brittiska huvudstaden kretsar kring dubbelmordet, och överallt i London hälsar invånarna på varandra med: ”Har du hört? Är det ­inte förfärligt?”.

På mordplatserna – Berner Street och Mitre Square – vimlar det av nyfikna, som knuffas och trängs för att få en skymt av gärningsplatserna.

Framåt dagen blir trängseln så svår att polisen av hänsyn till utredningen väljer att spärra av båda områdena. Ännu famlar polisen dock i mörkret i jakten på Jack the Ripper.

De hittar inga blodiga fotspår, inget kvarlämnat vapen, inte ett enda föremål som kan skvallra om gärningsmannens identitet.

Trots att poliserna lyckas spåra upp personer som tror sig ha fått en skymt av mördaren, är beskrivningarna så svävande att de kan passa in på varenda man av någorlunda genomsnittlig kroppsform – så polisen har inte tillstymmelse till spår.

Ett av Jack the Rippers offer, Mary Jane Kelly

Efter att hennes make på tragiskt vis omkom i en gruvolycka, tvingades den unga Mary Kelly till prostitution för att överleva.

© Topfoto/Polfoto

Vid obduktionen av Catherine Eddowes upptäcker läkarna att den illa tilltygade kvinnan har fått vänster njure borttagen.

När George Lusk – mannen bakom det medborgargarde som försöker komma åt Jack the Ripper – den 16 oktober 1888 får ett brev, faller just detta organ, eller rättare sagt endast hälften av det, ut ur kuvertet och landar på bordet framför honom.

I den makabra texten, som inleds med orden ”From Hell”, från helvetet, berättar avsändaren att njuren tillhör Catherine Eddowes.

Han skriver att han har stekt och ätit upp den andra halvan. ”Den smakade riktigt bra”, berättar brevskrivaren, innan han avslutar sin hälsning med ett hånfullt ”fånga mig om ni kan”.

Det tycks emellertid inte vara någon som kan få tag i Jack the Ripper.

Inom poliskåren är man djupt frustrerad och vet inte om man ska leta bland White­chapels sorgliga trashankar, eller om mördaren gömmer sig någon annanstans i London.

Det enda polisen kan göra för att förhindra en upprepning är att uppmana gatans kvinnor att hålla sig inomhus på nätterna – eller åtminstone att följas åt två och två.

Det är ett råd som de flesta tar till sig, men efter hand som dagarna och ­veckorna går utan några nya mord, sänker lugnet sig åter över Whitechapel och övriga London.

Invånarna slutar att vara rädda, och de flesta andas ut, i hopp om att Jack the Ripper har begått sitt sista mord.

Fredagen den 9 november 1888 visar det sig emellertid att fasorna ännu inte är över.

Jack the Ripper styckar sitt offer

Mary Kelly är 25 år, mörkhårig och begåvad med en perfekt timglasfigur.

På gatan har hon aldrig problem att locka kunder, och därför har hon råd med en bättre bostad än många av sina medsystrar i samma bransch.

Kelly har hyrt en kammare i ett hus på Miller’s Court 13. Det är där hon bor och tar emot sina kunder.

När hon har tagit sig ett glas eller två, vilket sker så gott som dagligen, har hon dock en benägenhet att glömma att betala hyran – och den 9 november har det hänt igen.

På förmiddagen bankar Kellys hyresvärd, Thomas Bowyer, på hennes dörr för att driva in skulden på ett pund och en shilling – men hon reagerar inte.

Bowyer kikar in genom fönstret, och i det halvmörka rummet skymtar han Mary Kelly ligga naken på sängen, fullständigt insmord i blod.

Mary Jane Kellys lik

Två boende i huset berättade att de på natten hade hört någon ropa ”mördare!".

© M. Evans/Scanpix

Mördad i sängen

De fyra första morden utförde Jack the Ripper på stadens gator, där han var tvungen att skynda sig för att inte bli sedd. Det femte offret, Mary Kelly, dödades inomhus, där han hade gott om tid.

De konstaplar, läkare och utredare som strax därefter anländer till Miller’s Court har under sina karriärer konfronterats med förfärliga brott.

Den syn de nu ställs inför är emellertid en djävuls verk snarare än en människas.

Mary Kelly har inte bara mördats – hon har lemlästats, så att hon knappt ser ut som en människa längre.

Halsen är avskuren från öra till öra, magen och underlivet är uppsprättat, i stort sett vartenda organ har skurits ut, och brösten har amputerats och placerats vid sidan av kvinnans lever på kanten av sängen.

Öronen och näsan har skurits av, ansiktet har i princip skalats av, och utspridda på både säng och bord ligger stora köttstycken.

”Hon har styckats som ett djur hos slaktaren”, bekräftar en av poliserna.

Jack the Ripper försvinner spårlöst

Det tar en grupp av Storbritanniens mest erfarna rättsmedicinare hela sju timmar att obducera Mary Kelly och sätta ihop liket, så att det kan identifieras och begravas.

I rapporten slår experterna fast att det rör sig om ”ett överlagt mord begånget av en okänd person”.

Vare sig läkare, polis eller press hyser något som helst tvivel om att den okände personen är Jack the Ripper.

Enligt polisen har den fruktade seriemördaren fem liv på sitt samvete – kanske ännu fler.

Efter det brutala mordet på och styckningen av Mary Kelly syns mördaren dock aldrig till igen.

I åratal gör polisen sitt yttersta för att ringa in gärningsmannen, och spekulationerna om hans identitet är lika många som de konkreta uppgifterna om honom är frustrerande få.

I en tid då DNA-test och fingeravtryck hör framtiden till, och då polisens verktyg är begränsade till förhör, bevakning av misstänkta och ofullständiga rättsmedicinska undersökningar, lyckas man aldrig peka ut mördaren.

Efter mer än 2000 förhör – och nästan 100 häktningar av misstänkta personer – läggs utredningen ned 1892.

Jack the Ripper slipper alltså ostraffad ifrån sina vidriga dåd i Whitechapel – och till skillnad från sina fem offer försäkrar han sig om odödlighet.

I dag, mer än 125 år efter att hans mördande skrämde invånarna i London från vettet, lever han vidare i män­niskors medvetande som historiens mest beryktade seriemördare.