Our website does not support Internet Explorer.

To get the best experience on our website and of our content, please use a more modern browser like Edge, Chrome, Safari or similar.

Edmund Kemper: Bestialisk seriemördare var polisens vän

Stark som en oxe, blixtrande intelligent och spritt språngande galen – Edmund Kemper är en av historiens mest skrämmande seriemördare. Han umgicks med den lokala polisen, medan han fantiserade om att döda unga kvinnor.

UtCon Collection/Imageselect, Bettmann/Getty Images & Edmund Kemper Stories

Regnet piskar mot vindrutan på Edmund Kempers Ford Galaxie. Hela eftermiddagen den 8 januari 1973 har regnet vräkt ner över Santa Cruz i Kalifornien, men för tjugofyraårige Ed är ovädret välkommet.

För honom innebär det perfekta förutsättningar för att locka in en flicka i bilen – och nu kör han runt och letar efter ett offer.

För kvällens aktivitet har Edmund Kemper på sig sina ”mördarkläder”, som han kallar den rutiga skjortan och de mörka jeansen.

Den mer än två meter långe mannen har dödat ett flertal unga, kvinnliga studerande klädd i just dessa plagg, eftersom fläckarna av offrens blod inte syns särskilt bra på det mörka tyget.

När klockan närmar sig fem ser Ed ­genom sina runda glasögon en ­figur som står vid vägkanten och håller ut tummen.

Han stannar bilen.

”Cindy”, presenterar den blonda kvinnan sig, när hon sätter sig i bilens passager­arsäte.

Hon berättar att hon precis ­suttit barnvakt och är på väg hem till sitt studentrum. Bilen har inte rullat särskilt långt, när Edmund Kemper drar fram en ­pistol under förarsätet.

Han viftar med den framför kvinnans ansikte medan han njuter av hennes skräckslagna blick.

Cindy bönar och ber den enorme mannen att inte döda henne, men Edmund Kemper säger att han bara behöver ”någon att prata med”.

I timmar kör de, allt längre upp i Kaliforniens kuperade landskap, tills Edmund Kemper svänger in på en liten, ödslig grusväg.

Med hjälp av ­pistolen tvingar han Cindy att kliva ur och gå till bilens baksida. Cindy gråter och vädjar till den storväxte mannen, men till slut kryper hon ner i bagageutrymmet och lägger sig på en hopvikt filt.

Edmund Kemper får lust att våldta henne, men kan inte förmå sig att göra det.

I stället pressar han pistolmynningen mot tonåringens huvud och trycker av.

”Ett kort ljud och sedan absolut, absolut tystnad”, noterar han överraskad.

Clarnell Kemper skällde ofta på sin son och sa till honom att han aldrig skulle kunna få en flickvän.

© Edmund Kemper Stories

Mördaren stänger bakluckan och kör obekymrad hem till sin mor, som han bor hos.

Lyckligtvis är grannarna inte hemma, så i det strilande regnet bär Ed in Cindys lik på sitt rum.

Han pressar in den döda kroppen i en garderob och hinner precis tvätta av sig blodet, innan hans mor Clarnell står i dörren.

På kvällen sitter mor och son och småpratar, men Eds tankar kretsar hela tiden kring liket i garderoben.

Han längtar efter att mamman ska bege sig till jobbet nästa dag, så att han få utlopp för andra delen av sin fantasi.

Clarnell Kemper betraktar sin son som en oduglig knäppgök. Hon vet inte att han är en efterspanad seriemördare, som brukar stycka sina offer.

Inte heller vet hon att Ed har hemska planer för henne.

Santa Cruz var berömt för sitt strandliv, men från 1970 även för bestialiska seriemördare.

© Santa Cruz MAH

Idyllisk kalifornisk kuststad blev mördarnas eldorado

I början av 1960-talet var Santa Cruz i Kalifornien känd som en idyllisk ­kuststad.

De 30000 invånarna, som omfattade bland annat surfare, pen­sionärer och hippier förde en bekymmersfri tillvaro.

Från 1965 började även studenter komma till staden, som fick en egen avdelning av Berkeleyuniversitetet.

I den avslappnade miljön i Santa Cruz var det vanligt att unga personer liftade, när de skulle någonstans – vilket gjorde dem till lätta offer för mördare.

Samtidigt med Edmund Kemper var även seriemördaren ­Herbert Mullin i farten.

Han dödade tretton personer, eftersom han trodde att morden skulle förhindra jordbävningar i Kalifornien.

Året innan Edmund Kemper och Mullin härjade 1971–72, inträffade ett massmord i Santa Cruz.

John Linley Frazier, känd som ”Mördarprofeten”, dödade en ögonläkare samt dennes familj och sekreterare.

Den religiöse ­fanatikern sa att Gud beord­rat honom att begå morden.

Edmund Kemper styckar familjens katter

Edmund Emil Kemper hade inte haft någon lätt barndom.

Han kom till världen i Burbank i Kalifornien 1948 och han var inte särskilt gammal, när han hörde föräldrarna gräla högljutt.

Framför allt brukade Clarnell klaga på sin make, som hon betraktade som en stor besvikelse, eftersom han inte tjänade tillräckligt med pengar.

Hon tyckte även att han var för blödig mot Ed, och alldeles för sträng mot parets båda döttrar.

Makarna skiljde sig när Ed var nio år, och efter det såg han sällan sin far.

Men Ed saknade honom innerligt, i synnerhet eftersom Clarnell ofta söp och ständigt skällde på honom.

Värst var det på nätterna, då mamman tvingade sin son att sova i ett rum utan fönster i källaren. Där sov han på en matta i åtta månader, tills pappan fick reda på vad som försiggick.

”Jag har länge funderat på hur det ­skulle kännas att skjuta farmor.”
Femtonårige Edmund Kemper.

”Ed var livrädd för det där stället. Det fanns bara en väg ut. Någon skulle först flytta köksbordet och lyfta på luckan. Jag satte stopp för det och hotade henne med ­polisen”, berättade pappan senare.

Ed stannade hos sin mor, men hans beteende blev allt märkligare.

Han halshögg systrarnas dockor, och en dag begravde han familjens katt levande på bakgården för att senare gräva upp kroppen och skära av huvudet.

När han var tretton straffade han sin egen siameskatt på samma sätt, eftersom den hellre var med systrarna än med honom.

Ed bråkade ständigt med sin tyranniska mor, och till slut ordnade pappan så att han fick bo på sina farföräldrars gård.

En kväll när Clarnell var full ringde hon upp sin exmake:

”Grabben är underlig. Bli inte överraskad om du vaknar en morgon och får reda på att dina föräldrar mördats.”

Med sina 206 centimeter ­tornade Big Ed upp sig över de flesta.

© Bettmann/Getty Images

Edmund Kemper sköt farmor bakifrån

För femtonårige Ed fanns det bara en enda person som var nästan lika hemsk som hans mor – även farmor Maude var en brysk och bossig kvinna, som alltid tjatade på barnbarnet.

”Jag kunde aldrig göra henne nöjd. Jag blev som en tickande bomb – och till slut exploderade jag”, förklarade Edmund Kemper efter att han gripits.

En varm augustidag 1964 satt tonårspojken vid köksbordet tillsammans med Maude, som sa åt honom att inte se så underlig ut.

Ed sköt bak stolen och reste sig, hämtade sitt gevär och sa att han tänkte gå ut och skjuta kaniner.

”Okej, men se till att du inte skjuter några fåglar”, sa Maude vresigt.

Ed kände hur han fylldes av en närmast explosiv vrede och riktade geväret mot sin farmors nacke. En hög knall ekade i köket, och blodet sprutade ur Maudes näsa och mun.

Två skott i ryggen såg till att Eds farmor verkligen var död. Han släpade in kroppen i farföräldrarnas sovrum och övervägde för ett kort ögonblick att klä av henne, men han slog snabbt den naturvidriga tanken ur huvudet.

I samma stund hörde Ed hur farföräldrarnas gamla bil rullade in på gårdsplanen.

Eds sjuttiotvåårige farfar hade varit och handlat och höll på att lyfta ut varor ur bilen, när pojken satte en kula i huvudet på honom.

För ett ögonblick greps Ed av panik och försökte dölja spåren av sitt brott, men han insåg snabbt att morden inte skulle gå att bortförklara som en olycka.

I stället ringde han efter traktens sheriff, som kom ut till gården.

Ed erkände att han hade begått morden, och när den förbluffade polisen undrade varför, svarade Ed helt lugnt:

”Jag har länge funderat på hur det skulle kännas att skjuta farmor.”

Flickorna lurades in i en rullande dödsfälla

Edmund Kemper körde runt i Kalifornien i sin Ford Galaxie 500, som var hans viktigaste redskap i samband med hans mord. Han hade tänkt igenom alla detaljer, så när liftarna väl lurats in i bilen kom de aldrig ut igen.

JohnBgon, Interfoto, Hermann Historica GmbH/Imageselect & Edmund Kemper Stories

Ett parkeringstillstånd för ­universitetet i Santa Cruz satt i bilens vind­ruta och visade liftarna att Edmund Kemper var en av dem. Han hade aldrig varit universitets­studerande utan fick märket av sin mor, som hade ett kontorsjobb på universitetet.

JohnBgon, Interfoto, Hermann Historica GmbH/Imageselect & Edmund Kemper Stories

Bilradion var utbytt mot en ­polisradio, så att Edmund Kemper kunde hålla koll på var polisen patrullerade, och om de hade hittat hans offer.

JohnBgon, Interfoto, Hermann Historica GmbH/Imageselect & Edmund Kemper Stories

Dörrlåset i ­passagerardörren gick att spärra. När en flicka satte sig i bilen sa han att dörren inte stängts ordentligt.

Innan han slog igen den, tryckte han i smyg ner ett läppcerat i mekanismen, så att dörren inte kunde öppnas från bilens insida.

JohnBgon, Interfoto, Hermann Historica GmbH/Imageselect & Edmund Kemper Stories

Under förarsätet hade Edmund Kemper en pistol, som han drog fram, när han tänkte döda sina offer.

Efter mordet på sina farföräldrar borde han egentligen inte kunna köpa skjutvapen, men under den psykiatriska behandlingen i fängelset övertygade han läkarna om att han inte längre utgjorde något hot.

Därför var hans straffregister inte tillgängligt.

JohnBgon, Interfoto, Hermann Historica GmbH/Imageselect & Edmund Kemper Stories

Vänster bakskärm hade blivit påkörd – till Edmund Kempers irritation, för skadan gjorde bilen lätt att känna igen.

Han hade inte råd med en repara­tion, så han lappade själv ihop skadan så att bakljuset fungerade igen, och han inte riskerade att stoppas av polisen.

JohnBgon, Interfoto, Hermann Historica GmbH/Imageselect & Edmund Kemper Stories

Bagageutrymmet var fyllt med kraftiga plastsäckar och en blå filt, som Edmund Kemper använde för att täcka liken, så att de inte låg fullt synliga. Han hade även en yxa, som han använde för att hugga av huvudet på kvinnorna.

JohnBgon, Interfoto, Hermann Historica GmbH/Imageselect & Edmund Kemper Stories

Edmund Kemper spärrades in bland sexbrottslingar

Edmund Kemper hamnade kortvarigt i ungdomsfängelse, men när en rättspsykiater pratade med den unge mördaren konstaterade han att Ed led av ”paranoid schizofreni” – och därför skulle behandlas på Kaliforniens delstatssjukhus.

På sjukhuset hade doktor William Schanberger daglig kontakt med Ed, och psykiatern insåg snabbt att tonåringen var ”en klipsk grabb” – faktum är att han var så intelligent att han fick 136 i ett IQ-test.

Schanberger gav därför Ed ett arbete på sjukhusets forskningslaboratorium, där han snabbt kom att betraktas som ”en mycket duktig medarbetare”.

Efter hand som åren gick framstod Edmund Kemper som allt mer normal. Den intelligente mördaren förstod nämligen vad läkarna ville att han skulle säga – och gjorde det.

”Han har reagerat förträffligt på de ­senaste årens behandling och rehabilitering, och jag ser ingen psykiatrisk anledning till att han skulle vara till fara för sig själv eller andra”, skrev en psykiater i sitt ­sista utlåtande, strax innan Ed släpptes på sin tjugoettårsdag.

Till läkarna hade Ed inte sagt ett knyst om alla de andra saker som han hade lärt sig på sjukhuset, där flera hundra av USA:s allra värs­ta sexbrottslingar satt av sina straff.

Från dem hade Ed hört om våldtäkter och andra bes­tialiska övergrepp – en värld som fasci­nerade honom så mycket att han själv hade börjat få våldsamma och sexuella fantasier.

Edmund Kemper dödade sina farföräldrar och mer än sex unga kvinnor.

  1. Maude Kemper, 67 år.
  2. Edmund Kemper, Sr., 72 år.
  3. Allison Liu, 20 år.
  4. Rosalind Thorpe, 23 år.
  5. Mary Anne Persce, 18 år.
  6. Anita Luchessa, 18 år.
  7. Cindy Schall, 18 år.
  8. Aiko Koo. 15 år.
© UtCon Collection/Imageselect, Bettmann/Getty Images & Edmund Kemper Stories

Studenterna anade aldrig oråd

Psykiatrerna hade rekommenderat att Edmund Kemper inte skulle umgås med sin mor efter sin frigivning, men trots det skickade delstatens myndigheter tillbaka honom till mammans hem.

Trots att han hade varit hemifrån i sex år, var det inte mycket som hade förändrats.

Snart hade mor och son våldsamma gräl igen, och varje gång slutade det med att Ed stormade ut från hemmet i Santa Cruz, där mamman nu bodde.

Ofta hamnade han på baren Jury Room, där många lokala poliser brukade koppla av efter jobbet.

Kem­per drack öl med männen i de blå uniformerna och såg upp till dem.

Han ville själv bli polis, men var nu en fullvuxen man på 206 centimeter och 125 kilo – alldeles för stor för att bli polis.

I stället fick han anställning inom delstatens transportdepartement. Hans storlek gjorde att han fick smeknamnet ”Big Ed” nere på Jury Room, där ingen brydde sig om att gräva i hans förflutna.

Edmund Kemper fick utlopp för sina frustrationer på andra sätt. Han brukade köra omkring, mil efter mil, i området mellan San Francisco och Santa Cruz och passerade ofta unga kvinnor som stod och liftade.

Efter ett tag började han plocka upp dem. Han njöt av deras sällskap – och inte minst av deras sårbarhet – och snart började han förknippa dem med de våldsamma fantasier som hade slagit rot i hans hjärna.

Den 7 maj 1972 kunde han inte längre tygla sina lustar.

Edmund Kemper hade lärt sig att vara lugn och vänlig, så att liftarna inte kände sig hotade av hans storlek. Därför hoppade Mary Anne Pesce och Anita Luchessa utan vidare in, när han vid 16-tiden stannade i staden Fresno.

Artonåringarna var förs­ta­års­stu­de­ran­de vid Fresno University och skulle besöka en väninna.

”Ni vet vad jag vill.”
Edmund Kemper till två av sina offer.

Edmund Kemper insåg snabbt att flickorna inte var bekanta med området. Därför körde han av motorvägen och styrde sin Ford mot ett ensligt naturområde.

När han plötsligt svängde in på en liten grusväg insåg flickorna att de var illa ute. När Kem­­per utan ett ord drog fram en pistol försvann minsta antydan till tvivel.

”Vad vill du?” frågade en av de unga kvinnorna.

”Ni vet vad jag vill.”

Anita vädjade till Ed att låta dem gå, men det tjänade inget till. Ed låste fast henne med handklovar, och drog ut den mer apatiska Mary Anne, som han tryckte ner i bagageutrymmet.

Utan att Anita såg det högg han Mary Anne upprepade gånger med en kniv, tills hon inte gav några livstecken ifrån sig.

FBI började forska på seriemord

Ett ökande antal seriemord tvingade i slutet av 1970-talet FBI att börja kartlägga vad som driver människor att begå sådana brott.

Genom samtal med bland andra Edmund Kemper studerades motiv och tillvägagångssätt. Arbetet visade på tre typer av seriemördare.

Ed gick tillbaka till Anita, och när hon frågade vad som hade hänt med väninnan, svarade han:

”Hon försökte lura mig, så jag knäckte hennes näsa. Det är bäst att du kommer och hjälper henne.”

När Anita klivit ur bilen drog Ed fram en stor kniv och högg henne i ryggen.

Den artonåriga kvinnan föll emellertid inte ihop, utan började kämpa emot med näbbar och klor. Edmund Kemper försökte skära av hennes hals, men hon blockerade kniven med armarna, som skars blodiga.

Han fortsatte hugga henne och såg fascinerat hur hon skrek och reagerade på olika sätt för varje hugg. Först efter att ha fått otaliga djupa sår låg hon helt stilla.

Därefter styckade Edmund Kemper liken och skar av huvudena – precis som han hade gjort med katterna.

Han brände kropparna omsorgsfullt i ett bergsområde, medan han kortvarigt behöll huvudena som troféer, och för att försvåra polisens utredning.

Han satte en ära i att inte avslöjas på samma sätt som de förlorare som han hade träffat på sjukhuset.

Kemper behöll troféer från sina offer, i synnerhet kläder och ID-kort från universitetet.

© JohnBgon, Interfoto, Hermann Historica GmbH/Imageselect & Edmund Kemper Stories

Edmund Kemper tände på att skära av huvudena

Fyra månader efter morden på Mary Ann och Anita plockade Ed upp femtonåriga Aiko Koo. Hon var på väg till en balettlektion, när han greps av lusten att mörda igen.

Även hennes huvud skar han av – ­det var en upphetsande ­ritual.

”Det var en sexuell spänning – som när en jägare tar huvudet från en hjort. Jag var jägaren, och de var offren”, berättade Ed senare under ett förhör.

Efter att Ed dödat Aiko förgrep han sig på den döda kroppen. Det gjorde han även med barnvakten Cindy Schall, som han i januari 1973 sköt i huvudet, när hon tvingats ner i bagageutrymmet på hans Ford Galaxie.

Så snart Eds mamma gett sig iväg till arbetet tog Ed ut Cindys lik ur skåpet och hade sex med det.

Han styckade hennes kropp och spred ut delarna utanför Santa Cruz, men det avskurna huvudet behöll han i flera veckor, innan han till slut begravde det i trädgården – precis utanför mammans sovrum.

Placeringen var en sarkastisk hälsning till Clarnell, som enligt Ed ”alltid ville att folk skulle se upp till henne”.

Nu kunde ett dött ansikte stirra upp på mamman varenda natt, utan att hon visste det.

Problemen med mamman fortsatte, och efter ett häftigt gräl den 8 februari 1973 greps Ed av mordlusten igen.

Han plockade upp studenterna Rosalind Thorpe och Alice Liu vid universitetet i Santa Cruz.

Efter att ha skjutit dem båda i bilen körde han tillbaka till mammans hus. Medan hon tittade på tv skar han av sina offers huvud på uppfarten.

Berättade allt för FBI

Under samtal med FBI berättade Big Ed beredvilligt om sig själv och sina bestialiska mord. Han verkade påtagligt lugn och sansad, när han beskrev bakgrunden till sina förfärliga dåd.

”Kanske kan ni studera mig och ta reda på vad som får människor som jag att göra vad de gör.”

Så löd Edmund Kempers reaktion på att FBI-agenten John Douglas 1979 ville prata med honom.

Genom samtal med Edmund Kemper och andra mass- och seriemördare ville FBI försöka ta sig in i huvudet på brottslingarna och förstå vad som drev dem till sina handlingar – och ingen var öppnare och mer behjälplig än polisens gode vän Big Ed.

”Han öppnade sig och pratade med oss i timmar. Hans attityd var varken högdragen eller arrogant, men inte ­heller ångerfull eller präglad av några samvetskval”, berättade John Douglas efter intervjuerna.

FBI-agenten talade även med ­mör­dare som Ted Bundy och Charles Manson, men enligt Douglas var Edmund Kemper ”en av de intelligentaste fångar jag ­någonsin stött på”, och seriemördaren var väldigt analytisk i sina resonemang.

Edmund Kemper var medveten om att ”han inte passade in” i samhället. ­Mammans ­avvisande beteende under uppväxten i kombination med hans sexuella ­fantasier drev honom till dåden.

Edmund Kempers cyniska kommentarer till FBI-agenten visade även med all ­tydlighet att han inte var frisk.

  • ”Om jag dödade dem, kunde de inte avspisa mig som människa.”

  • ”Om jag var på rätt humör hade de inte en chans.”

  • ”När jag ser en flicka, så är det en sida av mig, som har lust att bjuda ut henne på en dejt. En annan sida har lust att ta reda på hur hennes huvud skulle se ut på en pinne.”

  • ”Jag beundrade mitt verk och beundrade hennes skönhet, och jag får nog säga att jag beundrade min fångst, precis som en fiskare gör.”

Efter att Edmund Kemper gripits av polisen hade han inget emot att visa var liken var nedgrävda.

JohnBgon, Interfoto, Hermann Historica GmbH/Imageselect & Edmund Kemper Stories

Poliserna gillade Edmund Kemper

Under senvintern 1973 började rädslan sprida sig bland invånarna i Santa Cruz, i takt med att likdelar från mördade unga kvinnor hittades.

Liken av Rosalind och Alice var de senaste som dykt upp, och medierna kallade mördaren ”The Co-ed Killer”, eftersom det verkade röra sig om en gärningsman som var ute efter ”co-eds” – kvinnliga studerande.

I samarbete med polisen utfärdade universiteten varningar till alla unga kvinnor.

”Stanna på studentrummen efter ­midnatt med dörren låst. Om ni absolut måste ut på kvällen, gå två och två. UNDVIK ATT LIFTA!!!” stod det på affischer som sattes upp på studieorterna.

Varningarna fick inte Edmund Kemper att hålla sig borta från Jury Room och de poliser som satt där. I deras ögon var Big Ed inte kapabel att skada någon.

”Han hade en oerhört fin personlighet. Han var väldigt vänlig, mycket utåtriktad”, berättade polisen Jim Conner, som ofta pratade med Edmund Kemper i baren.

I Jury Room spetsade seriemördaren öronen för att snappa upp det senaste om de styckade offer som hittats. Big Ed skålade med poliserna, som om han var ”en av grabbarna”, medan de berättade om utredningen.

Till sin stora belåtenhet kunde han konstatera att ­po­li­sen inte hade något att gå på.

Efter hand som månaderna gick fann polisen emellertid allt fler delar av de flickor som ”The Co-ed Killer” hade mördat – trots att Ed hade ansträngt sig för att dölja dem.

Han kände på sig att snaran höll på att dras åt kring honom, och var övertygad om att hans dryckesbröder i Jury Room hade ögonen på honom.

Ed bestämde sig för att tiden var inne för den slutgiltiga uppgörelsen. Han skulle döda sin mamma, innan tiden rann ut.

Avslutade hatisk relation

Sedan Ed legat instängd i källaren som liten hade hatet gentemot mamman funnits inom honom – och efter vart och ett av deras många gräl hade det bara vuxit sig starkare.

Psykiatrer bedömde senare att Ed kan ha dödat de unga kvinnorna för att han varje gång upplevde mordet som ett sätt att döda sin egen mamma.

Den 20 april 1973 kom Clarnell hem sent, och när Ed hälsade på henne i sovrummet, svarade hon vresigt:

”Så nu förväntar du dig att vi ska sitta uppe hela natten och prata, eller?” Eds korta svar var: ”Nej. Godnatt.”

I den stunden visste han att hon skulle dö. Senare, när han var helt säker på att mamman sov tungt, tog han en hammare och en fickkniv och gick in till hennes säng.

”Ursäkta röran, grabbar.”
Edmund Kempers lapp till sina vänner inom polisen, innan han lämnade Kalifornien.

Ed iakttog henne ett par minuter, innan han höjde hammaren och slog den hårt i mammans tinning.

Till en början rann bara en liten mängd blod ner på lakanet, men när Ed stack in kniven i mammans hals ­började det forsa ut. Han fortsatte skära med kniven och skiljde huvudet från kroppen.

Han placerade huvudet på en hylla, skrek åt det i en timme, kastade dartpilar på det och hade oralsex med det. Till sist skar han ut tungan och stämbanden.

”Det verkade passande, så mycket som hon hade skrikit och vrålat åt mig ­genom åren”, berättade han i förhör senare.

Ed kände att det inte var tillräckligt att döda bara mamman – ”någon av hennes vänner måste också dö”.

Därför ringde han till Clarnells nära väninna Sally ­Hallett och bjöd in henne till ett överraskningsparty, som han sa att han skulle hålla för mamman på kvällen. När väninnan dök upp klockan åtta, satte hon kurs mot soffan.

”Vi kan väl sätta oss ner. Jag är döds­trött”, hann hon precis säga, innan Ed tog ­stryptag på henne och lyfte upp henne på raka armar, tills hennes kropp inte längre kämpade emot.

Ed lade sig ner intill liket och föll i en orolig sömn. När han vaknade insåg han att det här mordet inte skulle gå att bortförklara.

Han lämnade mordplatsen i Halletts bil, men skrev först en lapp till sina vänner från Jury Room:

”Ursäkta röran, grabbar.”

Lyssna på Edmund Kemper när han berättar varför han dödade i denna intervju från 1984.

Edmund Kemper angav sig själv

I mer än två dygn körde Edmund Kemper rastlöst runt, tills han hamnade i Colorado i centrala USA. Han kände sig utmattad och på gränsen till ett nervsammanbrott.

Natten till den 24 april 1973 stannade han bilen vid en telefonkiosk i staden Pueblo. Han lyfte luren och ringde till ­polisstationen i Santa Cruz, där hans kam­ra­ter från Jury Room arbetade.

Det vakthavande befälet trodde att Kem­per skämtade, och lade på.

Först när polisen Jim Conner tidigt på morgonen tog telefonen, och Edmund Kemper började babbla om ”morden på de kvinnliga studenterna”, gick allvaret upp för polisen.

Medan en polisbil var på väg till Ed berättade han för Conner om de tio morden. ­Långsamt lugnade han ner sig.

”Som du förstår har jag en brist av något slag. Jag vet inte vad det är för fel på mig”, sa Big Ed förtvivlat. Några minuter senare bromsade en polisbil in bredvid telefonkiosken.

”Killen är här. Han pekar på mig med en pistol”, sa Ed i telefonluren.

Efter gripandet samarbetade Edmund Kemper förbehållslöst med polisen.

Han ­avstod från sin rätt att inte säga något och erkände villigt samtliga mord.

Ed vräkte ur sig detaljer och verkade i det närmaste stolt över att äntligen få tillfälle att demonstrera sitt goda minne.

Han var redo att ta sitt straff och förkunnade att ”samhället har ingen nytta av mig”.

Han ansåg att det enda för­nuftiga vore att spärra in honom ”någonstans där jag inte kan skada andra”, som han uttryckte det.

Hans önskan uppfylldes. Den 14 november 1973 dömdes Edmund Kemper till åtta livstidsstraff – ett straff som han vid sjuttioett års ålder fortfarande avtjänar i högsäkerhetsfängelset California Medical Facility i Vacaville.

Ed Kemper fick ett eget kontor, där han bokade de andra fångarnas möten hos ­psykiatern.

© Edmund Kemper Stories

Big Ed är en mönsterfånge

Edmund Kemper har tillbringat mer än 45 år på California Medical Facility och har från första dagen uppfört sig exem­plariskt.

År 1973 började han läsa in ljudböcker, som delstaten Kalifornien ger till synskadade. Det har blivit mer än 5000 timmar intalade böcker, och 1981 fick han till och med ett officiellt erkännande för sitt arbete.

I högsäkerhetsfängelset har han suttit tillsammans med bland andra Charles Manson och seriemördaren Herbert Mullin.

Edmund Kemper avskydde den oregerlige Mullin, som även han härjat i Santa Cruz-området.

Big Ed bröt ner ­Mullin så att han bad Kemper om lov att till exempel sjunga och fick jordnötter som belöning.

Edmund Kemper har åtskilliga gånger avböjt rätten att bedömas för villkorlig frigivning, eftersom han enligt sin advokat ”tycker om livet i fängelset”.

Där är seriemördaren populär och omtyckt bland både ­personal och medfångar.

De värsta seriemördarna genom tiderna – läs vårt stora tema

Läs också:

Seriemördare

Seriemördare och nekrofil med de mest bisarra sexritualer

7 minuter
Seriemördare

Lyssna på verklighetens rysare

3 minuter
Seriemördare

Zodiac: Seriemördaren som aldrig hittades

20 minuter

Logga in

Ogiltig e-postadress
Lösenord behövs
Visa Dölj

Redan prenumerant? Prenumererar du redan på tidningen? Klicka här

Ny användare? Få åtkomst nu!

Nollställ lösenord.

Skriv in din e-postadress, så skickar vi anvisningar om hur du återställer ditt lösenord.
Ogiltig e-postadress

Kontrollera din e-post

Vi har skickat ett e-postmeddelande till med instruktioner om hur du återställer ditt lösenord. Kontrollera ditt skräppostfilter om meddelandet inte har kommit.

Uppge nytt lösenord.

Skriv in ett nytt lösenord. Lösenordet måste ha minst 6 tecken. När du har upprättat ditt lösenord blir du ombedd att logga in.

Lösenord behövs
Visa Dölj