Ända sedan de tidiga stumfilmerna har skildringen av galna seriemördare både fascinerat tittarna och förstört deras nattsömn.

© Giphy & Shutterstock

De fem kusligaste seriemördarna på film och tv – fejk eller fakta?

Seriemördarens vansinniga sinne har alltid fascinerat och skildrats otaliga gånger på film och tv. Men kan du lita på filmskaparnas versioner av dessa hänsynslösa mördare och deras mentala problem? Nu ger VÄRLDENS HISTORIA dig en guide till fem av de mest kända seriemördarna på film och tv och svarar på vad som är påhittat och vad som är sant.

6 mars 2019 av Bue Kindtler-Nielsen

Vad är påhittat och vad är sant? På VÄRLDENS HISTORIA-redaktionen har vi undersökt fem av verklighetens mest fasanfulla seriemördare, och hur de har skildrats på film och tv. Är det rena fantasier, eller är verklighetens seriemördare blodigare än Hollywoods?

Vi har delat ut mellan en och tio blodsdroppar – håller du med? 

Mindhunter – Edmund Kemper

Polisens foto av Edmund Kemper från 1973 (t.v.) intill Cameron Brittons kusliga porträtt av seriemördaren i tv-serien ”Mindhunter” (t.h.). Britton nominerades till en Emmy för sin rollprestation.

© Santa Cruz County Sheriff's Office/Wikipedia

Edmund Kemper sköt sina farföräldrar när han var femton år gammal, och i början av 1970-talet dödade han ytterligare åtta personer.

Den sexuellt frustrerade Kemper hade från sin mamma alltid fått höra att ingen flicka någonsin skulle älska honom. Han fick utlopp för sin frustration genom att locka in unga kvinnor i sin bil, varpå han dödade dem och hade sex med liken. Hans mördande slutade med att han på ett bestialiskt vis dödade sin mamma och grävde ner henne i trädgården.

Kempers påfallande intelligens och det faktum att han var vän med flera lokala poliser gjorde att han kunde hålla sig utanför polisens sökarljus. Efter mordet på sin mamma blev han dock så trött på att vänta på att gripas att han ringde polisen och erkände sina brott.

Först möttes han dock av en polis som skrattade och inte tog honom på allvar. Till slut lyckades han övertyga polisen, när han visade dem var åtskilliga lik begravits. Edmund Kemper dömdes till åtta gånger livstid, ett straff som han fortfarande avtjänar.

Serie kontra verklighet

I Netflix-serien ”Mindhunter” följer vi två FBI-agenter, som genom intervjuer med USA:s värsta seriemördare försöker förstå deras psyke. Serien bygger på FBI-agenten John E. Douglas arbete med att kategorisera olika typer av seriemördare under 1970- och 1980-talet.

Kemper var en av dem som Douglas talade mest med, och insikten i hans tankar och metoder var avgörande i arbetet för att förstå seriemördare.

I serien möter vi Kemper, efter att han suttit flera år i fängelse, och vi ser honom inte begå morden. Den vansinnige bjässens beskrivningar av sina bestialiska metoder ger emellertid tittaren kalla kårar längs ryggen.

Med avseende på både utseende och beteende ligger seriens Kemper nära verklighetens. Stora delar av hans dialog kommer från autentiska intervjuer med seriemördaren. Endast mot slutet tar serien sig vissa friheter med sanningen.

VÄRLDENS HISTORIAs UTLÅTANDE: 9/10 blodsdroppar 

Monster – Aileen Wuornos

Aileen Wuornos under rättegången mot henne 1992 (t.v.), intill Charlize Therons skildring av Wuornos under rättegången (t.h.). Theron vann en Oscar för sin rollprestation.

© Wikipedia & IMDB

Aileen Wuornos dödade sju män i Florida mellan 1989 och 1990, medan hon arbetade som prostituerad. Hennes förklaring var att alla männen försökte våldta henne, och att morden var självförsvar, men de många skotten på nära håll i huvud och överkropp berättade en annan historia.

Innan Aileen Wuornos utvecklades till en seriemördare hade hennes liv varit allt annat än en dans på rosor. Hennes far var schizofren, och hennes mamma lämnade henne, när hon var fyra år gammal. När hon var elva började hennes morfar förgripa sig på henne, och när hon var fjorton år blev hon gravid efter att ha våldtagits av en av morfaderns vänner.

Hon greps 1991 och dömdes till döden och satt i mer än tio år i dödscellen. Under de åren ändrade hon flera gånger sin förklaring till varför hon dödat männen och psykologer diagnosticerade henne med bland annat personlighetsstörningen borderline.

År 2001, strax innan hon skulle avrättas, konstaterade hon: ”Jag är så trött på att få höra: ”hon är galen”. Jag har undersökts så många gånger. Jag är mentalt frisk och försöker bara berätta sanningen – att jag är en person som verkligen hatar människor och som kommer att döda igen om jag får en möjlighet”.

Har du koll på historien? Testa dina kunskaper och gör VÄRLDENS HISTORIAs nya seriemördar-quiz här

Film kontra verklighet

Charlize Theron vann en Oscar för sitt porträtt av Aileen Wuornos i filmen ”Monster” från 2003. Hon fick mycket beröm för sin skildring av en hemlös och mentalt instabil kvinna, och hur hon förändrade sitt utseende för att bli så lik Wournos så möjligt.

Filmen kritiserades dock av flera som kände Wournos för att skildra henne för mycket som ett offer, och männen hon dödade som psykopater och sadister. Mycket av filmens handling ligger nära verkligheten, men en del viktiga inslag har ändrats.

Filmskaparna har framför allt tagit sig friheter med avseende på Wournos lesbiska partner Tyria Moore (som i filmen har fått namnet Selby Wall) och hennes vän Thomas, som hittats på för filmen.

VÄRLDENS HISTORIAs UTLÅTANDE: 7/10 blodsdroppar

The Boston Strangler – Albert DeSalvo

Albert DeSalvo strax innan han 1967 dömdes till livstids fängelse (t.v.), intill Tony Curtis mentalt störda version i ”The Boston Strangler” (t.h.)

© Wikipedia & IMDB

Bostonstryparen dödade tretton kvinnor från 1962 till 1964. De flesta av kvinnorna våldtogs i sitt eget hem och ströps med sina nylonstrumpor. Det fanns inga tecken på inbrott.

Samtidigt med seriemorden plågades Bostonområdet av en våldtäktsman som angrep kvinnor som var ensamma hemma. Han identifierades 1964 som Albert DeSalvo och greps av polisen.

I fängelset berättade DeSalvo för sin cellkamrat att han var Bostonstryparen. Han förhördes senare under hypnos, då han berättade detaljer om morden som inte allmänheten kände till. Utan bevis som knöt honom till någon av gärningsplatserna kunde han dock inte dömas. Det rådde även osäkerhet kring DeSalvos erkännanden och polisens metoder.

Det gjorde att teorierna om Bostonstryparens verkliga identitet florerade i åratal. Teorierna omfattade allt från att det skulle finnas flera mördare til att DeSalvos cellkamrat var den verklige seriemördaren.

Först 2013 bevisade en DNA-undersökning att DeSalvo hade våldtagit och mördat Bostonstryparens sista offer, nittonåriga Mary Sullivan. Vid det laget hade DeSalvo varit död i fyrtio år, eftersom han höggs ihjäl i fängelset 1973.

Film kontra verklighet

I filmen ”The Boston Strangler” från 1968 följer vi polisens desperata arbete för att hitta Bostonstryparen, medan antalet mördade bara stiger. Efter flera misslyckanden får polisen upp ögonen för Albert DeSalvo, men de har inga bevis, och de kommer ingenvart med traditionella förhörsmetoder.

När en psykolog tittar på fallet kommer han fram till att DeSalvo lider av en personlighetsklyvning och inte är medveten om att han har begått morden. Tony Curtis fick mycket beröm för sin skildring av DeSalvo. I synnerhet för filmens sista scen, då det går upp för seriemördaren vilka bestialiska handlingar han har begått, men förträngt djupt inom sig.

Filmen lät sig inspireras av den stora osäkerheten kring DeSalvos skuld, men i stället för att utgå från en teori presenterad av en fackperson lanserade filmen en egen.

Trots att DeSalvo sannolikt hade psykiska problem är det inget som tyder på att han led av en personlighetsklyvning, och i stort sett allt kring hans gripande och förhör hos polisen är påhittat.

VÄRLDENS HISTORIAs UTLÅTANDE: 2/10 blodsdroppar

The Assassination of Gianni Versace: American Crime Story – Andrew Cunanan

En av de bilder FBI använde för att efterlysa Andrew Cunanan 1997 (t.v.), intill Darren Criss skildring av seriemördaren i ”The Assassination of Gianni Versace: American Crime Story” (t.v.). Criss mottog både en Emmy och en Golden Globe för sin skildring av seriemördaren. 

© Wikipedia & TV Guide

Andrew Cunanan var en ung homosexuell man, som från april till juli 1997 dödade fem personer, varav den siste var den världsberömde formgivaren Gianni Versace.

En del av morden var väldigt blodiga. Den 72-årige affärsmannen Lee Miglin, som betalade Cunanan för sex, blev bunden med tejp och stucken tjugo gånger med en skruvmejsel, innan han fick halsen avskuren med en såg.

Efter mordet på Versace inleddes en av de största människojakterna i USA:s historia, som slutade åtta dagar senare, när Cunanan begick självmord.

Cunanen är en av historiens mest gåtfulla seriemördare. Han lämnade inte efter sig något självmordsbrev, och motivet för hans plötsliga mördande och val av offer har aldrig blivit klart. Senare analyser av hans person har dock avslöjat grader av psykopati. Cunanan ljög bland annat konstant och obesvärat för sina vänner och var väldigt intresserad av synnerligen våldsam pornografi.

Efter morden ryktades det i medierna att Cunanen hade testats positivt för HIV, och att morden var ett slags hämnd, men detta vederlades av obduktionen. Det enda som med säkerhet kan sägas är att Cunanen hade slut på pengar, när mördandet inleddes.

Bli prenumerant på VÄRLDENS HISTORIA nu, så får du det exklusiva specialnumret: ”Historiens värsta seriemördare”.

Serie kontra verklighet

I Netflix-serien ”The Assassination of Gianni Versace: American Crime Story” följer vi Andrew Cunanan under tiden för de fem morden. Serien bygger på boken Vulgar Favors, som innehåller flera hundra intervjuer med personer med anknytning till fallet.

Flera av dessa personer är dock icke namngivna källor, och boken har kritiserats för bristande källkritik. Många av de rykten som boken bygger på skildras även i serien.

Serieskaparna har bland annat fått försvara sig mot kritik från familjen Versace, som har sagt att serien är: ”Ren fiktion”.

Med en huvudperson som i så hög grad omgärdas av mystik har serien naturligtvis inslag som inte kan bekräftas. Motivet för Cunanans mord framställs till exempel som svartsjuka. Samtidigt är många av Cunanans samtal och möten med personer, bland annat hans första möte med Versace, rena spekulationer.

Andra inslag är väldigt nära verkligheten, i synnerhet när det gäller själva morden, där skildringarna bygger på polisens många rapporter om gärningsplatserna. Även skådespelarnas utseende påminner i hög grad om de verkliga personernas.

VÄRLDENS HISTORIAs UTLÅTANDE: 5/10 blodsdroppar

Psycho, Motorsågsmassakern och När lammen tystnar – Ed Gein

Ed Gein (överst) är med sitt i det närmaste ofattbara vansinne troligen den person som har gett inspirationen till flest fiktiva seriemördare på film och tv.

© Wikipedia & IMDB

Ed Gein – som kallades ”slaktaren från Plainfield” – är en av världens mest ökända mördare. Han chockade hela världen 1957, när polisen undersökte hans hem och fann rester av kvinnor i stort sett överallt. Gein hade bland annat tallrikar av kranier, ett bälte gjort av bröstvårtor och en dräkt av flådd kvinnohud, som han tog på sig, så att han kunde bli sin älskade mamma.

Geins mor Augusta var en sjukligt puritansk kvinna, som straffade den unge Ed varje gång han försökte skaffa vänner utanför familjen. Ed älskade henne över allt på jorden och efter att pappan dött 1940 och hans bror mist livet 1944, var mamman det enda han hade kvar i sitt liv. När hon dog av en stroke 1945 var han förkrossad och efter det inleddes hans besatthet.

Först förseglade han mammans rum och bevarade det som ett slags helgedom. Sedan började han varje dag läsa dödsannonser och leta efter kvinnor som påminde om hans mor. Så snart kvinnorna begravits grävde han upp dem, flådde dem och gjorde allt från stolsöverdrag till sängdekorationer av deras kroppar.

Han dödade minst två kvinnor, och det var mordet på en lokal butiksägare 1957 som gjorde att polisen fick korn på honom. Han förklarades sinnessjuk och lades in på ett mentalsjukhus, där han avled 1984.

Filmerna kontra verkligheten

Den vansinniga historien om Ed Gein har satt tydliga spår i populärkulturen, där han bland annat inspirerat till tre av värdens mest berömda skräckfilmer ”Psycho”, ”Motorsågsmassakenn” och ”När lammen tystnar”.

Författaren Robert Bloch, som bodde endast knappt sex mil från Ed Gein, blev inspirerad av mördaren att skriva sin roman ”Psycho”. I boken har motellägaren Norman Bates grävt upp sin älskade mors lik från kyrkogården och bor med henne i sitt hus. 

Medan han begår mord på order av sin döda mor, bevarar han alla moderns saker, på samma sätt som Ed Gein hade förseglat Augustas rum i sitt hus. Boken blev 1960 en film i regi av Alfred Hitchcock.

I ”Motorsågsmassakern” från 1974 har inspirationen inte hämtats i Geins psyke utan i hans makabra hem. Filmen handlar om en familj av kannibaler, som bor i ett hus med möbler stoppade med likdelar. En av familjens medlemmar, Leatherface, skär huden av sina offers ansikten och använder den som mask, precis som Gein gjorde med sina offer.

I ”När lammen tystnar” från 1991 är det Geins dröm om att komma närmare sin döda mor genom att klä sig i en dräkt av hud som filmskaparna har utnyttjat. 

I filmen hjälper den geniale och psykopatiske Hannibal Lecter den unga FBI-agenten Clarice Starling att spåra seriemördaren Buffalo Bill. Bill dödar kvinnor och flår dem, så att han kan sy en dräkt av hud och på så sätt själv bli en kvinna.

Även om dessa tre fiktiva seriemördare är väldigt inspirerade av Gein är det ingen av dem som når upp till ”slaktaren från Plainfields” avgrundsdjupa vansinne. Sheriffen som förhörde Gein avled av en hjärtinfarkt, innan Gein ställdes inför rätta. Det sägs att den erfarne polisen blev svårt traumatiserad av mördarens galna handlingar och likgiltighet inför människor. 

En av sheriffens vänner sa senare: ”Han var ännu ett av Ed Geins offer, lika säkert som om han slaktats av honom”.

VÄRLDENS HISTORIAs UTLÅTANDE: 1/10 blodsdroppar

Kanske är du intresserad av...