Bostonstryparen: Var DeSalvo oskyldig?

Anna Slesers bor tre trappor upp i en av de äldre fastigheterna i Bostons Back Bay-kvarter. Det är sent på eftermiddagen den 14 juni 1962. Hon kan precis hinna med ett snabbt bad innan sonen kommer och hämtar henne.

De ska åka till en minnesgudstjänst i en kyrka i närheten. Den 55-åriga invandraren från Lettland tar på sig sin badrock och tappar upp vatten i badkaret till tonerna av operan Tristan och Isolde.

När hennes 25-årige son Juris knackar på dörren vid sjutiden är det ingen som öppnar. Sonen blir orolig. Mamman lät lite deprimerad sist han talade med henne i telefon och han bestämmer sig för att sparka in dörren.

I badrummet gör han ett fasansfullt fynd: Hans mor ligger naken på golvet med skärpet från badrocken åtdraget om halsen. Juris Slesers ringer polisen och anmäler vad han tror är ett självmord.

Kriminalkommissarie Jim Mellon är förste man på plats. Skakad utbrister han: ”Kallar du det här självmord?”

Det står snart klart för utredarna att Anna­ Slesers har utsatts för sexuellt våld och sedan mördats. De antar att ett vanligt inbrott har fått en tragisk vändning när tjuven har fått syn på kvinnan i badrocken.

Det enda problemet med den teorin är att ingenting är stulet. Fallets verkliga karaktär går upp för polisen först ett par veckor senare när ytterligare två kroppar påträffas.

Den 30 juni 1962 hittas Nina Nichols, 68. Hon ligger på golvet i sin tillstökade lägenhet. Hon har strypts med sina strumpbyxor och den prydliga knuten precis under hakan påminner obehagligt mycket om den kring Anna Slesers hals.

Senare hittar polisen liket efter den 65-åriga Helen Blake, ungefär 2,5 mil norr om Boston. Hon har också strypts med sina nylonstrumpor, knutna med den välkända knuten. De båda kvinnorna har dödats med bara 12 timmars mellanrum.

”Åh Gud”, utbrister Bostons nyutnämnde polischef Edmund McNamara, när han får höra om det tredje offret. ”En galning är lös!”

McNamara skickar ut en varning till ensamstående kvinnor i området och råder dem att låsa dörrarna. Han omplacerar alla sina poliser till mordavdelningen. Seriemördaren måste gripas innan han slår till igen.

Polisen har identifierat en mängd likheter mellan morden: Alla offren är äldre kvinnor som bott ensamma och levt ett stilla liv. Ingen av brottsplatserna visar säkra tecken på inbrott och kvinnorna måste alltså själva ha släppt in mördaren.

De har alla utsatts för grovt sexuellt våld, men polisens tekniker har inte hittat några spår av sperma. Samtliga har dessutom strypts med sina egna plagg, som har knutits med en typisk knut.

På grund av offrens höga ålder arbetar polisen utifrån teorin att gärningsmannen drivs av ett intensivt hat till sin mor. Det antagandet stärks när den 75-åriga Ida Irga hittas i en lägenhet i Bostons West End i mitten av augusti.

Hon ligger på golvet i vardagsrummet med nattlinnet slitet i stycken, benen brett isär och fötterna placerade på varsin stol. Rapporten beskriver ställningen som ”en grotesk parodi på en gynekologisk position med benen pekande rakt mot lägenhetens ytterdörr för att det ska vara det första som möter den som kommer in”.

Mindre än 24 timmar senare mördas 67-åriga Jane Sullivan i andra änden av staden. Blodspår på ett kvastskaft tyder på grov sexuell misshandel. Vågen av brutala mord utlöser panik bland Bostons ensamstående kvinnor.

När det en dag bultar på dörren hos en kvinna som väntar besök, blir hon så skrämd av synen av en främmande man, att hon får en hjärtinfarkt och dör i hallen. Mannen var dock bara en dörrförsäljare som ville erbjuda henne ett lexikon.

I masshysterins spår trycker en tidning ett vädjande till mördaren på förstasidan: ”Döda inte igen. Erkänn och få hjälp. Du är sjuk, och du vet det.”

Samtidigt arbetar utredarna extremt hårt för att hitta gärningsmannen. Hos polisen finns en träplatta med hål i där ett antal rep har dragits igenom. Repen har knutits som exakta kopior av någon av de knutar som gärningsmannen har använt vid strypningarna för att de ska kunna jämföras.

En oväntad vändning

Under de följande tre månaderna går ­polisen igenom alla tidigare sexförbrytare i Boston-området. Inte någon misstänkt kan ringas in.

Utredningen får dock en ny vändning den 5 december när liket efter Sophie Clark hittas av dem hon delar lägenhet med. Clark har, liksom de andra offren, strypts med sina nylonstrumpor och ligger naken på golvet med vitt särade ben.

Men mordet skiljer sig från de övriga. De första offren var alla äldre, ensamstående och vita kvinnor. Sophie Clark är bara 20 år, svart och delar lägenhet med andra.

Den här gången hittar polisens tekniker dessutom spår av sperma på golvet. Trots olikheterna kopplas mordet samman med de tidigare genom mördarens tillvägagångssätt och det faktum att Sophie Clarks lägenhet ligger bara ett par kvarter från den plats där Anna Slesers hittades mördad ett halvår tidigare.

På nyårsdagen hittas 23-åriga ­Patricia Bissette död i sin lägenhet i samma område. Flera strumpbyxor och en blus har bundits hårt om halsen på henne. Morden fortsätter.

Från maj till oktober hittar polisen tre offer, två unga och en äldre kvinna. Men något är annorlunda. Offren har nu inte bara utsatts för sexuellt våld och strypts. Beverly Samans, 23 år, har dessutom fått 22 knivhugg i halsen och bröstet.

Utredningen skärps

Fyra dagar in på år 1964 gör två rumskamrater ett fasansfullt fynd. Mary Sullivan, 19, hittas sittande i sängen med ryggen mot huvudgärden. Ett kvastskaft sticker ut ur hennes underliv.

Det är det dittills mest bestialiska mordet. Sammanlagt har nu elva kvinnor fallit offer för den mystiske gärningsman som pressen har döpt till ”Bostonstryparen”. Polisen har förhört tusentals vittnen, bevakat ett stort antal misstänkta och patrullerat gatorna.

Trots allt arbete står de fortfarande helt handfallna i början av 1964. Tidningarnas rapportering är annorlunda än vid de första tio morden.

Nu beskriver de själva misshandeln av den unga Mary Sullivan i detalj, och allmänheten börjar kräva att något händer.

Nu upphör morden lika plötsligt som de började. Tiden går och utredarna är oroliga. Ska de någonsin hitta den man de har jagat i mer än ett och ett halvt år? Kanske är det inte ens en gärningsman de letar efter, utan flera?

Profileringsexperten doktor Donald P. Kenefick anser att de första fem, äldre kvinnorna har dödats av samma gärningsman, medan de övriga inte nödvändigtvis har fallit offer för en seriemördare.

I de fallen är det mer sannolikt att gärningsmannen står att finna i offrens närmaste umgängeskrets.

DeSalvo får träffa den mycket intelligente och manipulative mördaren George Nassar.

Kort därefter berättar DeSalvo att han ligger bakom de elva ouppklarade morden i Boston samt två andra dödsfall som polisen ännu inte kopplat till Bostonstryparen, bland annat 85-åriga Mary Mullens död, som enligt DeSalvos ska ha dött i en hjärtattack när han grabbat tag i henne bakifrån.

Erkännandena är mycket detaljerade, men det finns inga bevis som binder DeSalvo till brottsplatserna. Inte heller finns det ögonvittnen som kan peka ut DeSalvo som Bostonstryparen.

Polisen är övertygad om att de har fått tag på rätt man men i brist på bevis kan de inte åtala honom för morden.

I stället döms han för några överfall i en grannstat, två våldtäkter och flera inbrott – tillräckligt för ett fängelsestraff på livstid.

Polisen är lättad över att morden har upphört, och att den vettskrämda allmänheten nu har fått ett ansikte och namn på mördaren. Men tvivlen gnager, särskilt efter att DeSalvo år 1973 kontaktat sin advokat och sagt att han nu vill berätta sanningen.

Men innan han hinner göra det huggs han ned av en okänd medfånge. Därför är det än i dag ett mysterium vem Bostonstryparen verkligen var.

Forensiker fick 2013 tillåtelse att gräva upp De­Salvos kvarlevor och jämföra hans dna med spår som hittats på ett av offren.

Analysen visar att DeSalvo med över 99,9 procents säkerhet var mördaren. För de elva offrens efterlevande kommer avslöjandet för sent. DeSalvo höggs år 1973 ned av sina medfångar i fängelset.