Amelia Dyer: Londons änglamakerska

Samma dag kan rättsläkaren William Maurice konstatera att paketet innehåller en sex–tolv månader gammal flicka.

Ett vitt band är hårt åtdraget runt halsen på henne. Flickans identitet går inte att fastställa, men poliserna upptäcker att det på paketet finns en utsuddad, handskriven adress.

Med ett mikroskop lyckas en av utredarna tyda den: Mrs. Thomas, 26 Piggott’s Road, Reading.

Snart ska det visa sig att fru Thomas är den samma som fru Harding, som i själva verket heter Amelia Dyer. Det namnet kommer inom kort att ge britterna kalla kårar längs ryggen.

Mördade för pengar

Som det yngsta av fem syskon kom Amelia till världen omkring 1840 utanför Bristol i sydvästra England.

Pappan var skomakare med en framgångsrik verksamhet, som gjorde att han kunde sätta alla sina barn i skola.

Den möjligheten fick endast omkring vart fjärde barn i landet.

Familjens välordnade värld rasade emellertid samman, när mamman drabbades av tyfus.

Amelia fick sköta den sjuka mamman, som i feberyra spottade ur sig svordomar och förbannelser.

Amelia tog plikttroget hand om mamman, som 1848 till slut dukade under för sjukdomen.

Pappan ansåg sig inte kunna ta hand om fem barn och skickade Amelia att bo hos en släkting.

När pappan avled 1859 stod Amelia utan försörjning, och av nöd gifte hon sig med den trettiofem år äldre George Thomas.

Trots sina svåra upplevelser vid mammans sjukbädd utbildade hon sig till sjuksköterska, och genom arbetet mötte hon barnmorskan Ellen Dane, som skulle visa sig få en ödesdiger betydelse för hennes framtid.

När Amelia efter två års äktenskap blev gravid flyttade Ellen Dane in hos makarna Thomas, där hon i utbyte mot kost och logi hjälpte till i hushållet.

Ellen Dane berättade en dag att hon tidigare hade tjänat stora pengar på att adoptera barn från ogifta mödrar.

I det viktorianska Storbritannien betraktades ensamstående, gravida kvinnor som slödder, som lockat män i fördärv.

Enligt fattiglagarna från 1834 kunde kvinnorna inte göra anspråk på pengar från fadern, och barnhemmen tog endast emot barn från gifta par, änkor i ekonomiska svårigheter och hittebarn.

Landets enda officiella mottagare av oönskade barn, Foundling Hospital i London, hade mycket stränga regler.

Mamman skulle bland annat skriva under på att barnet var oäkta, och att de själva var av ”god karaktär”, men att de ”lockats av kriminell konversation” – det vill säga övertalats till samlag i hopp om äktenskap.

Stämplade sjukhuset mamman som omoralisk togs barnet inte mot.

Endast 37 barn av 276 ansökande togs emot årligen på Foundling Hospital.

Behovet var dock oerhört ­mycket större. Forskare har beräknat att det årligen föddes omkring 40000 barn utom äktenskapet i 1800-talets Storbritannien.

Många unga mödrar försökte hitta ett par eller en kvinna som mot betalning kunde åta sig att uppfostra barnet – något som var väldigt utbrett och kallades ”baby farming”.

Det fick dock en annan mening, när Ellen Dane berättade för Amelia om möjligheten att tjäna pengar:

Det gällde att svälta ihjäl barnet så snart mamman lämnat över det och pengarna, förklarade Ellen Dane.

Dessvärre hade hon själv ingen möjlighet att ta emot fler spädbarn, eftersom polisen var efter henne. Strax efter Amelias nedkomst försvann Ellen Dane till USA.

Sålde barnkläder till pantbutik

Amelia insåg att ”baby farming” var lättförtjänta pengar.

När hon 1869 blev änka beslutade hon sig för att följa Ellen Danes anvisningar: Hon satte in rad­annonser, där hon presenterade sig som en respektabel kvinna, som erbjöd ett kärleksfullt hem åt barn till olyckligt lottade mödrar.

Snart anstormades Amelia av gravida, ensamstående kvinnor.

När hon träffade dem ansträngde hon sig för att framstå som ansvarsfull och lade även vikt vid att hon sjuksköterska kunde bistå vid födseln.

Hon lovade att ta hand om barnet efteråt.

Sitt eget barn hade Amelia placerat i ett fosterhem, så att hon skulle kunna fly med kort varsel, om polisen fick upp ögonen för hennes geschäft.

Amelia accepterade enbart förskottsbetalning, eftersom hon var rädd att kvinnorna skulle kräva att få träffa sina barn, om de kom förbi för att betala i flera omgångar.

Kunderna skulle dessutom skicka med kläder – som Amelia ganska omgående omsatte till kontanter hos pantlånaren.

Redan från första början gick Amelias affärer som smort. Hemmet var konstant fyllt med höggravida kvinnor, som lämnade sina barn direkt efter födseln.

Därefter kunde Amelia skrida till verket: För att hålla de nyfödda lugna gav hon dem stora doser Godfrey’s Cordial, även kallat ”Mother’s Friend”.

Patentmedicinen bestod av opium i en socker­lösning, och den användes flitigt av mödrar, eftersom den gjorde småbarnen medgörliga.

Den lokala läkaren blev en stamgäst hos Amelia, och han undrade aldrig över alla de dödsattester som han blev ombedd att utfärda.

Barnadödligheten var extrem på den tiden, och även barn som fötts under normala omständigheter hade endast femtio procents chans att få uppleva sin femårsdag.

På attesterna angav läkaren ofta dödsorsaken för Amelias fosterbarn som ”medfödda skavanker” eller ”brist på bröstmjölk”.

Amelia var ständigt på sin vakt för att inte väcka mödrarnas eller grannarnas misstankar.

För att lugna nerverna tog hon opiumextrakt, så kallat laudanum, som läkare ordinerade mot bland annat kroniska smärtor och sömnlöshet.

Dödad direkt vid födseln

Efter tre år som ”babyfarmer” gifte Amelia sig igen 1872. Hennes nye make, William Dyer, var bryggeriarbetare, och hans lön räckte för att försörja Amelia och sedermera parets båda barn, Mary Ann och William Samuel, som kom till världen 1873 respektive 1876.

William åkte emellertid i fängelse för häleri, och Amelia stod på egen hand igen – nu med ansvaret för två småbarn.

Att vara ensam försörjare var ett öde som fruktades av alla kvinnor, och många drevs in i prostitution för att få pengar till mat och hyra – nästan var tolfte kvinna sålde sin kropp i det viktorianska Storbritannien, men Amelia valde en annan utväg – hon bröt med sin fängslade make och återupptog sysselsättningen som ”babyfarmer”.

Den här gången tog hon emot både gravida kvinnor och fosterbarn.

För att spara tid ströp hon barnen redan under födseln i stället för att svälta ihjäl dem senare: så snart huvudet var ute ur mammans sköte lindade hon ett band om barnets hals och drog åt.

Amelia förklarade alltid för läkaren att barnen var dödfödda, och han anade inte oråd – men det gjorde Amelias dotter.

När Mary Ann var fem år frågade hon sin mor varför så många barn försvann spårlöst från deras hus.

”Jag skickar de små barnen till Jesus, för han vill ha dem mer än deras mammor vill”, förklarade Amelia.

Även grannarna grubblade över de försvunna barnen, men om de började ställa frågor försvann familjen Dyer snabbt till en ny adress.

Livet på flykt tärde på barnamörders­kan, som började ta laudanum dagligen och sköljde ner det med gin.

Resultatet blev att Amelia började slarva – fosterbarnen fick så lite mat att deras lik såg ut som skelett.

En rättsläkare som hade grans­kat fyra dödsattester för barn i Amelias förvar kände år 1879 på sig att allt inte stod rätt till.

Han kontaktade polisen, och Amelia förhördes, men myndigheterna fann inga bevis för mord. I stället dömdes hon till ett halvt års tukthus­arbete för vanvård.

Amelia klarade sig genom att låtsas vara psykiskt sjuk. Plötsligt drabbades hon av en extrem lynnighet och spottade ur sig okvädningsord, och i stället för tukthuset hamnade hon på ett sinnessjukhus.

Efter ett halvår upphörde anfallen mirakulöst.

Oväntat besök av en mamma

Nyligen frigiven öppnade Amelia en ny ”babyfarm”.

Hon hittade ett nytt hem till sig och sin lilla familj, och den här gången såg hon till att undvika läkaren och hans dödsattester genom att gräva ner spädbarnen i trädgården.

Affärerna gick bra – men Amelia räknade ut att de skulle kunna gå ännu bättre om hon siktade in sig på välbeställda kvinnor, som kunde betala upp till åttio pund för att lämna bort sina barn.

De välbeställda kvinnorna ställde dock större krav på sina barns uppväxt och vård, och 1890 var Amelia nära att avslöjas, när en guvernant efter ett par månader oväntat dök upp och begärde att få se sitt barn.

Barnet var för länge sedan dött, och i panik räckte Amelia kvinnan ett annat barn.

Guvernanten anade oråd och tittade efter om barnet hade ett födelsemärke på höften, vilket hennes barn hade. Något märke syntes inte till.

Uppriven kontaktade guvernanten polisen, men när ordningsmakten knackade på hos Amelia insisterade hon på att allt var ett missförstånd.

Hon hävdade att barnet adopterats bort, och uppgav en påhittad adress, där hon påstod att polisen skulle hitta barnet.

Så snart konstaplarna hade gått flydde Amelia, men guvernanten letade upp henne igen.

I panik försökte Amelia begå självmord genom att hälla i sig två flaskor laudanum. Hennes kropp hade dock vant sig vid höga doser opium, och hon blev bara illamående och omtöcknad.

”Fåglarna sa åt mig att göra det”, jämrade hon sig för den tillkallade läkaren, som skickade henne till ett sinnessjukhus, eftersom hon påstod sig höra röster.

Så snart Amelia kände sig säker igen tillfrisknade hon från sina psykiska besvär, och släpptes fri ännu en gång.

Hon flyttade till en annan stad, tog ett nytt namn och återupptog sin verksamhet.

Dumpade lik i floden

Amelia Dyer hade levt väl på ”baby farming” och barnamord i omkring tjugo år, när servitrisen Evelina Marmon i mars 1896 läste annonsen i The Bristol Times and Mirror: ”Gift par utan familj vill adoptera friskt barn, vackert hus på landet. Villkor: tio pund”.

Motvilligt överlät Evelina Marmon sin tre månader gamla dotter Doris till fru Harding – eller Amelia Dyer, som hon egentligen hette.

Samma kväll ströp Amelia barnet med ett vitt band.

Dagen därpå, den 1 april 1896, ströp hon ännu ett barn, tretton månader gamle Harry Williams. Amelia lade liken i en väska tillsammans med ett par tegelstenar för att tynga ner väskan.

Med bestämda steg gick Amelia ner till Themsen, där hon kastade väskan i floden.

I samma flod hade pråmdragaren Charles Humphreys emellertid strax dessförinnan funnit ett brunt paket med ett barnlik.

I mikroskopet tydde poliskonstapel James Beattie Anderson den suddiga adressen på paketet, och strax därefter inleddes en omfattande undersökning av floden. Poliser draggade i Themsens grumliga vatten, och resultatet var fasansfullt: sex paket och väskor med döda barn – samtliga med ett vitt band hårt åtdraget om halsen.

Tack vare den knappt läsliga adressen på det bruna paketet visste utredarna var de skulle leta efter mördaren.

När polisen kom till adressen var huset över­givet, men grannarna kunde berätta att fru Thomas nyligen flyttat till en annan gata i Reading, 45 Kensington Road.

Polisen saknade fortfarande konkreta bevis för att kvinnan som kallade sig fru Thomas och fru Harding stod bakom de många morden.

Därför lät de ett lockbete kontakta den misstänkta. Polisens kvinnliga medhjälpare förklarade för Amelia att hon var en ensamstående mor, som sökte en fosterfamilj åt sitt barn.

De kom överens om att träffas hemma hos Amelia Dyer.

När lockbetet knackade på den 3 april 1896 slog fällan igen: Intet ont anande öppnade Amelia dörren, och in rusade en grupp konstaplar, som hade hållit sig dolda i buskarna.

De inledde genast en husrannsakan av Amelias hem.

Travar med barnkläder, kvitton för rad­annonser, brev från mödrar och metervis av vitt band av samma slag som det som lindats om halsen på de döda spädbarnen var några av de många bevisföremål som polisen fann.

En lapp med Evelina Marmons namn låg bland kläderna, och när polisen bad henne komma till bårhuset, identifierade hon gråtande sin dotter Doris.

Hon kunde även peka ut fru Harding som den som tagit emot Doris. Därmed var spelet över för barnamörderskan Amelia Dyer.

Vitt band går igen

I förhören erkände Amelia att hon hade mördat Doris Marmon, Harry Simmons och Helena Fry.

Det sistnämnda barnet var det som pråmdragaren fann. Amelia erkände dessutom att det vita bandet var hennes mordvapen.

”Det är så ni kan se att det är mina offer”, förklarade den 57-åriga kvinnan.

I rätten tog det juryn mindre än fem minuter att förklara Amelia Dyer skyldig.

”Du visste att de pengar du fick inte räckte för att hålla barnen vid liv särskilt länge. Du hade aldrig för avsikt att hålla barnen vid liv. Du bedrog på djävulskt vis mödrarna och begick ett brott mer barbariskt än man kan föreställa sig”, sa domaren.

Vid niotiden på morgonen den 10 juni 1896 avrättades Amelia Dyer i Newgate-fängelset i London.

Under de följande åren dök över femtio barnlik upp i Themsen. Flera var så upplösta att det inte gick att avgöra om de hade strypts.

Andra hittades nedgrävda – bland annat fann en man i Bristol år 1902 kvarlevorna från fem barn i sin trädgård, alla nedgrävda av den forna hyresgästen Amelia Dyer.

Hur många liv en av historiens värst­a seriemördare hade på sitt samvete vet man inte, men i dag uppskattar experter att Amelia under omkring tjugo år hann döda omkring fyrahundra barn.