En augustidag år 1722 ligger Edward Low och hans två piratskepp på lur mellan Azorernas klippiga öar. Ett intet ont anande brittiskt fartyg närmar sig. Wright är på väg till Nordamerika med en värdefull last ombord, så fartyget utgör ett uppenbart mål för sjörövarkaptenen och hans män.
Med den svarta piratflaggan hissad i masten sätter sjörövarna kurs rakt mot målet, men Wrights kapten visar inga tecken på att ge sig. Det är ett ödesdigert beslut, för Low skonar ingen som inte ger upp med en gång. Sjörövarna bordar fartyget och Low ger order om att blodet ska flyta på däck.
”Piraterna stack ner och misshandlade dem på ett barbariskt vis, framför allt några portugisiska passagerare.” Kapten Charles Johnson, år 1724
”Piraterna stack ner och misshandlade dem på ett barbariskt vis, framför allt några portugisiska passagerare”, berättar den samtida författaren Charles Johnson i verket A general history of the robberies and murders of the most notorious pirates från år 1724.
Efter det första blodruset roar sig piraterna med att binda de överlevande portugiserna, av vilka två är munkar, i hissverket på fartygets främre mast och tvinga deras armar åt olika håll med hjälp av repen.
”Det gjorde de åtskilliga gånger, enbart för sitt höga nöjes skull”, skriver Johnson.
När synen av tortyren får en annan passagerare att göra en grimas svingar en av Lows mannar sin värja med full kraft tvärs över magen på honom, så att inälvorna faller ut.
På däck njuter kapten Low av blodsutgjutelsen. Det är varken första eller sista gången han lemlästar och plågar sina offer. På 1720-talet är ingen pirat mer fruktad än han.
Edward Low tyckte inte att det var någon vits att ägna tid åt att hjälpa sårade. Han lät hellre avrätta dem.
Övergav sin dotter och blev pirat
Edward Low föddes i London år 1690 och växte upp i en familj av tjuvar och mördare. Redan som sjuåring började han själv stjäla. Ned, som han kallades, ville emellertid leva ett hederligt liv, så han bestämde sig för att söka lyckan i New England på Nordamerikas östkust.
Där slog han sig under några år ner som riggare i Boston och träffade sitt livs kärlek, Eliza Marble, som kom från en förnäm familj. År 1719 fick paret dottern Elizabeth. Ned blev emellertid fullkomligt förkrossad när hans fru dog i barnsäng. Snart förlorade han även sitt jobb. Full av bitterhet valde han att lämna dottern hos morföräldrarna och dra till havs.
Boston var de amerikanska koloniernas viktigaste hamn. Där lade majoriteten av handelsfartygen från Storbritannien till.
Low fick arbete på en slup (ett enmastat segelfartyg), som seglade till Centralamerika för att hämta trä. Han avskydde emellertid sin kapten, så när den unge sjömannen en dag förvägrades mat tappade han humöret. Han avfyrade en musköt rakt mot kaptenens huvud, men råkade i stället träffa en av de andra besättningsmedlemmarna. I kaoset som utbröt gav sig Ned av i en roddbåt tillsammans med tolv man från fartyget.
I december 1721 anslöt sig Low och hans följeslagare, som nu var laglösa, till piraten George Lowther. Efter bara en månad fick Low kommando över en egen slup. Den nye kaptenen var emellertid egensinnig och oregerlig, så Lowther fann det bäst att avbryta samarbetet. I maj 1722 seglade därför Low ensam iväg med 44 man i besättningen.
Redan på 1700-talet avbildades den berömde Edward Low i böcker om pirater.
Kapten tvingades till sjöröveri
Low seglade till den nordamerikanska östkusten, där han plundrade alla fartyg han kom i närheten av. En sommardag hade piraterna turen att kunna ta över en skonert på 80 ton, som Ned gjorde till sitt nya flaggskepp.
Piraten hade stora ambitioner och tvingade i många fall besättningsmän på fartygen som han plundrade att ansluta sig till honom.
En dessa var engelsmannen Philip Ashton, kapten på slupen Milton, som Low plundrade den 15 juni 1722. Efter att fartyget gett upp hoppade Low ombord och ropade: ”Finns det några ogifta män ombord?”
När ingen av sjömännen svarade på den oväntade frågan gick Low fram till Ashton, höjde sin pistol och utbrast: ”Svara mig, din hund!”
”Varje gång han drack och var lugn uttryckte han en stor längtan efter barnet han lämnat.” Philip Ashton, som tvingades till ett liv som pirat under Edward Low
Ashton såg ingen annan utväg än att tala sanning och medge att han inte hade någon fru. Därefter fick han pistolen tryckt mot pannan och tvingades ansluta sig till piraterna samt underteckna en lista med tio regler som kaptenen skrivit ner för att hålla ordning på sitt manskap.
”Den som visar feghet under ett angrepp kommer att få det straff som kaptenen och majoriteten av manskapet finner lämpligt”, löd en av piratens regler.
Eftersom ingen hade lust att ta reda på vilka uppfinningsrika straff den sadistiske Low kunde tänkas hitta på, gjorde de som kaptenen förväntade sig.
Ashton beskrev Lows manskap som det mest barbariska han någonsin upplevt. Tortyr av fångar sågs till exempel som ren och skär underhållning. Enligt Ashton var emellertid Low själv en tragisk figur.
”Varje gång han drack och var lugn uttryckte han en stor längtan efter barnet han lämnat. Jag såg honom sätta sig ner och gråta bara vid dess omnämnande”, skrev Ashton i sin självbiografi.
Engelsmannen påstod också att Low bara tvingade ogifta män till sjöröveri, eftersom han inte ville att de skulle behöva uppleva den saknad han själv kände.
Low härjade triangelhandeln
Edward Low blev en beryktad pirat i triangelhandelns farvatten. Både i Västindien och på Atlanten plundrade och vandaliserade han alla typer av fartyg han hittade.
Den 10 januari 1722: Low plundrar sina första fartyg
Ombord på piraten George Lowthers fartyg är Low med om att plundra sina första fartyg i Hondurasbukten. Några dagar senare får Low titeln kapten, då han får ta kommando över en erövrad slup.
Den 12 juli 1722: Piraten börjar plundra på egen hand
Lowther är så missnöjd med Low att de går skilda vägar. På egen hand plundrar Low 13 fartyg utanför Nova Scotia. Ett av dem är en 80 ton tung skonert med tio kanoner och 50 man ombord, som Low gör till sitt flaggskepp. Han ger fartyget namnet Fancy.
Den 1 augusti 1722: Offer misshandlas
Low fortsätter till Azorerna, där han under en månad länsar fartyg och misshandlar deras besättningar och passagerare. En fransk skeppskock bränns levande och portugisiska präster torteras.
Den 10 mars 1723: Spansk besättning massakreras
Efter att ha plundrat omkring 20 fartyg på väg från Azorerna till Hondurasbukten kastar sig Lows pirater över en spansk slup utanför Belizes kust. Piratkaptenen beordrar sina män att döda hela besättningen, totalt 50 män.
Den 10 juni 1723: Brittiskt fartyg angriper piraterna
Brittiska flottans fartyg HMS Greyhound stöter på Lows två piratskepp utanför North Carolina. Striden mellan fartygen pågår i flera timmar, men till slut ger sig Low av med Fancy. Greyhound övermannar det andra piratskeppet, medan Low ger sig i kast med sitt andra plundringståg.
Den 27 oktober 1723: Besättningen får nog av Low
Missnöjet bland Lows mannar stiger. Francis Spriggs och 60 andra pirater lämnar honom i ett erövrat fartyg utanför Sierra Leones kust. År 1724 gör resten av Lows mannar myteri utanför ön Saint Lucia och sätter av honom i en roddbåt.
Kroppsdelar skars av
Low var måhända olycklig, men det fick inga av hans offer se. Med två fartyg och 80 pirater satte han segel och styrde ut på Atlanten med kurs mot Azorerna, som var en mellanstation för en stor del av fartygstrafiken mellan Europa, Afrika och Amerika.
Mitt ute på Atlanten kom något verkligt sadistiskt över Low. När piraterna hade plundrat ett franskt fartyg band de fast skeppskocken vid stormasten och brände fartyget med mannen ombord, eftersom Low ansåg att han var ”en fetknopp som skulle brinna bra”.
Några veckor senare, den 20 augusti 1722, lät piraterna sitt barbari gå ut över de portugisiska passagerarna ombord på fartyget Wright och på sjörövarnas vidare färd mot Västindien följdes plundringarna gång på gång av makabra mord.
”Ett värre monster har aldrig härjat haven.” John Hart, guvernör på Leeward Islands åren 1721–1727
Norr om Brasilien angrep Low ett portugisiskt fartyg. Hans mannar började genast tortera besättningen för att få veta var kaptenen hade gömt skeppskistan.
När det gick upp för piraterna att kaptenen hade kastat kistan i havet, trots att den innehöll 11 000 guldmynt, blev Low fullkomligt vansinnig. Som hämnd gav han order om att portugisens läppar skulle skäras av, varefter han stekte dem och tvingade den vanställde kaptenen att äta ”måltiden”. Därefter dödades hela fartygets besättning.
I maj 1723 skrev tidningen American Weekly Mercury att Low hade härjat Kubas kuster i maj 1723 och att det lilla antalet överlevandes fruktansvärda berättelser gjorde honom till sin tids mest fruktade pirat. Den västindiska ögruppen Leeward Islands guvernör hymlade inte med vad han tyckte.
”Ett värre monster har aldrig härjat haven”, slog han fast.
Rädslan för pirater fick portugiserna att gömma sitt guld i säckar som hängde utanför kaptenens kajuta. Repet kunde snabbt skäras av, så att piraterna inte fick tag i pengarna.
Kungens fartyg jagade piraterna
På sommaren 1723 hade Lows brutala sjöröveri kostat omkring hundra fartyg sin last. Guld och silver till ett sammanlagt värde av 150 000 pund hade stulits. På båda sidorna av Atlanten ville folk få bukt med den barbariske sjörövaren, så nu sändes statliga krigsfartyg ut för att leta efter honom.
En av piratjägarna var sjökapten Peter Solgard på det engelska krigsfartyget HMS Greyhound. Till sitt förfogande hade han 20 kanoner och 120 man. På morgonen den 10 juni 1723 fick han till slut syn på Lows båda fartyg utanför North Carolina. I stället för att blåsa till anfall seglade han emellertid slugt nog bort från piraterna, som om Greyhound vore ett handelsfartyg på flykt. Low lät sig luras, och när piraterna kom nära nog vände krigsfartyget plötsligt om och öppnade kanonportarna.
”Under striden seglade vi mellan dem (de två piratskeppen, red.) och sköt sönder det ena fartygets stormast”, berättade Solgard.
På Edward Lows svarta piratflagga var ett rött skelett avbildat.
Greyhounds soldater bordade genast det förstörda sjörövarskeppet. Medan engelsmännen bekämpade sjörövarna gjorde Low på det andra fartyget ingenting för att rädda sina mannar, utan stack bara svansen mellan benen.
Solgard och hans besättning möttes av jubel när de anlände till Rhode Island med lastrummet fullt av Lows pirater, som efter en kort process fick sina välförtjänta straff.
”Piraterna som tillfångatogs av Hans Majestäts Greyhound avrättades från klockan 12 till 13”, stod det att läsa i tidningen New-England Courant.
Nederlaget gjorde inte Low vare sig rädd eller försiktig. Han betedde sig bara ännu mer avskyvärt. Utanför Rhode Island attackerade han två valbåtar och gav order om att den ene kaptenen skulle flås och att hans inälvor skulle tas ut. Senare skar piraten av öronen på den andre kaptenen och tvingade honom att äta dem med salt och peppar.
”Han ville mörda ännu fler, men mänskligheten i hans ledsagares hjärtan segrade. De vägrade utföra hans brutala order”, berättade författaren Charles Johnson.
Manskapet höll på att få nog.
Lows förmodade skattkarta över Isle Haute har fått otaliga skattletare att gräva på ön, dock utan framgång.
Kanadensisk ö gömde eventuellt piratens skatt
År 1952 fick en mystisk skattkarta en amerikansk historiker att leta efter en skatt som Edward Low kanske hade gömt på en ö utanför Nova Scotia.
Edward Rowe Snow gjorde stora ögon när han år 1947 kom över en handritad karta. Under illustrationen av en ö med namnet ”Haute” hade kartan signaturen ”E. Low”. Historikern ansåg att kartan skulle kunna vara äkta, eftersom Low faktiskt hade befunnit sig i närheten av ön Isle Haute utanför den kanadensiska provinsen Nova Scotia.
År 1952 begav sig Snow till ön, där han började leta efter skatten med sin metalldetektor. Ungefär där skattkartan visade ”The Place” (platsen) hittade Snow först ett kranium och sedan mynt av både silver och guld. Det måste vara Lows skatt, tänkte han, för enligt rykten hade piraten i samband med nedgrävningen offrat en besättningsmedlem, så att hans spöke kunde vakta över skattkistan.
Enligt skattkartan skulle det finnas 23 758 silvermynt och 1 355 guldmynt i kistan, men så många hittade Snow aldrig. Andra hade naturligtvis hunnit före honom, slöt han sig till. Snow fick stor uppmärksamhet i samband med fyndet. Onda tungor talade om att han själv hade placerat mynten på ön. Skattletaren medgav senare att det sällan var själva skatterna han tjänade pengar på, utan de böcker han kunde skriva om letandet.
Piraterna förrådde kaptenen
Besättningens missnöje med den nyckfulle Low upphörde inte, trots att piraten angrep ett stort antal fartyg under sitt andra plundringståg över Atlanten.
Sent på hösten 1723 valde Francis Spriggs, Lows mest betrodde man, att ge sig av i ett fartyg tillsammans med 60 man utanför Sierra Leones kust. Spriggs hade följt Low sedan starten år 1722.
Avhoppet blev början på slutet för Low, som på våren 1724 bara hade 30 mannar kvar. Utanför den västindiska ön Saint Lucia fick de sista piraterna nog av honom när han dödade fartygets styrman efter ett meningsutbyte. Manskapet tvingade ner piraten i en båt utan proviant och lämnade honom åt sitt öde.
Lows slut är ovisst, men enligt vissa källor hittades han några dagar senare av ett franskt fartyg. När hans identitet bekräftades ställdes fången inför rätta på ön Martinique. Efter drygt två års terror på haven slutade Low sina dagar i galgen.