En främling kliver av tåget i staden Tucumcari i vilda västern. Hans namn är Douglas Mortimer. Hatten är svart, stövlarna blanka.
Mortimer vänder sig mot telegrafkontoret och ser en affisch: en man vid namn Guy Callaway är efterlyst för mord. Belöningen för att gripa honom är 1 000 dollar. Med blyertspenna har något höjt beloppet till 100 000.
”Guy kom förbi och lade själv till de båda nollorna”, säger telegrafisten med ett skratt.
”Han sa: ’Ynka 1 000 bucks är för lite för mig. Jag är värd mycket mer’”, fortsätter telegrafisten, som utgår från att ingen kommer att våga gripa Guy Callaway.
Mortimer tar ner affischen och korsar gatan till stadens hotell, där värden står i baren. Mortimer rullar ut affischen framför mannen: ”Var är han?”
Den buttre värden säger inget, men riktar blicken mot taket – och så vet Mortimer var han ska leta. Några minuter senare ligger Guy Callaway död på den dammiga huvudgatan – ett offer för prisjägarens kulor.
I sin arsenal har Douglas Mortimer en imponerande revolver – en Colt Buntline Special med en 30 centimeter lång pipa. Revolvern användes emellertid inte i vilda västern – den tillverkades under perioden 1957 till 1992.
Scenen är från filmen For a Few Dollars More (För några få dollar mer, 1965) med Lee Van Cleef och Clint Eastwood i huvudrollerna som två sluga revolvermän, som livnär sig på att gripa eller döda de värsta förbrytarna i Amerikas vilda västern.
Men stämmer det att rättsväsendet betalade ut gigantiska summor till revolvermän för att få hjälp med att jaga brottslingar? Den frågan tittar Mytkrossarna närmare på i dag.
FÖR OCH EMOT: Efterlyst – död eller levande
Efterlysningsaffischer var en känd företeelse i 1800-talets USA. En del av affischerna var försedda med en teckning eller ett fotografi av den efterlyste förbrytaren. Nedanför bilden angavs belöningens storlek.
Sherifferna i civilisationens gränsland på andra sidan Mississippi skulle hålla ordning på enorma områden och tygla ett nybyggarsamhälle – för en lön som inte var värd att riskera livet för. De behövde all hjälp de kunde få.
Prisjägaren spelar en viktig roll i otaliga västernfilmer. Han är en lika etablerad figur som sheriffen, bartendern, pokerspelaren och begravningsentreprenören – inspirationen måste komma från verkligheten.
Endast ett fåtal förbrytare kunde som Billy the Kid inbringa 5 000 dollar. Belöningar på tio dollar var betydligt vanligare – och det lockade inga prisjägare. Pengarna inkasserades ofta av sheriffen.
Inga historiska källor nämner prisjägare, men sherifferna fick emellanåt hjälp av bland annat detektiver från säkerhetsbolaget Pinkerton.
Prisjägare är en missvisande beteckning på en bail enforcement agent. En sådan arbetar för privata byråer, som lånar ut borgenspengar till misstänkta som inte vill sitta häktade. Om en person rymmer utan att betala tillbaka borgenspengarna inleds jakten. När agenten griper den efterlyste betalar byrån ut en belöning. I filmerna betalar rättsväsendet.
Billy the Kid var en av de få desperados som hade ett rejält pris på sitt huvud.
Lagens långa arm fick ingen hjälpande hand
Artonhundratalets amerikanska tidningar innehåller inga uppgifter om prisjägare. En sådan dyker nämligen upp först 1954 i västernfilmen The Bounty Hunter med Randolph Scott i titelrollen.
I filmen står Scott med en bunt dollarsedlar, när någon frågar honom vilka skäl han har att ägna sig åt det han gör.
”Jag står precis och räknar dem!” svarar Scott lojt.
Men sedelbunten är för tjock för att vara realistisk: om belöningen för en efterlyst på 1800-talet var 10 000 dollar, skulle det motsvara 3,4 miljoner kronor i dagens penningvärde. Det astronomiska beloppet är enbart till för att övertyga dagens biopublik.
Även om det kan verka fullt rimligt att västerns iskalla revolvermän gav lagens långa arm en hjälpande hand, så är prisjägaren påhittad.