Foto av en ung Pablo Escobar

Pablo Escobar täckte Colombia i blod

Ingenting fick stå i vägen för colombianen Pablo Escobar. På bara några år byggde han upp sitt kokain-imperium som gjorde USA:s nattliv snövitt. Mottot var ”silver eller bly”. I sin eviga jakt på rikedom och makt sprängde han bomber, mutade tjänstemän och dödade alla som stod i vägen för honom.

Ingenting fick stå i vägen för colombianen Pablo Escobar. På bara några år byggde han upp sitt kokain-imperium som gjorde USA:s nattliv snövitt. Mottot var ”silver eller bly”. I sin eviga jakt på rikedom och makt sprängde han bomber, mutade tjänstemän och dödade alla som stod i vägen för honom.

Policía De Medellín & Shutterstock

Solen gassar skonings­löst över Antioquia-regionen i Colombia, och den tropiska hettan har fått Pablo Escobar och hans amerikanske affärspartner George Jung att dra sig in i skuggan.

Stämningen på Escobars nyförvärvade lantegendom, Hacienda Nápoles, är god denna sommardag år 1978.

Exporten av kokain från Sydamerika till USA går nämligen lysande.

Jung sköter transporten av det vita pulvret till USA:s västkust, där det fina folket drar i sig linorna medan pengarna väller in till Pablo och hans colom­bianska drogkartell.

”Vi förklarar totalt och absolut krig mot regeringen och mot alla andra som har förföljt och angripit oss.” Pablo Escobar

Mitt i det avspända affärssamtalet rullar en Chevrolet Blazer in på gårdsplanen. Två av Pablos livvakter stiger ur bilen, öppnar bakluckan och slänger ut en man på marken.

”Ursäkta mig”, säger Pablo och visar med en gest att Jung ska vänta på terrassen en liten stund.

Drogbaronen går lugnt ut i solskenet på gårdsplanen där de båda livvakterna står med ett fast grepp om den tredje mannen.

Den ene livvakten räcker fram ett automatpistol till Pablo. Han tar emot vapnet och sätter det mot tinningen på främlingen.

”BANG!” Det ekar över gården när han pressar in metallavtryckaren. I nästa ögonblick sjunker mannen livlös ihop på gruset.

”Han förrådde mig”, säger Pablo med en intensiv blick i ögonen då han återvänder till terrassbordet i skuggan.

Den signalen kan George Jung knappast misstolka. Ingen lurar Pablo Escobar.

På bara några år har colombianen blivit en mäktig knarkboss och under cirka femton år framöver kommer han att skaffa sig mer makt än landets president.

I sin jakt på snabba cash kommer han att dränka Colombia i blod – och ingen är för fin för att dö.

Oktober 2021: Colombia griper stor knarkkung

”Det kan bara jämföras med gripandet av Pablo Escobar på 1990-talet.”

Så sa Colombias president Ivan Duque, som nyligen kunde avslöja att den ökände ledaren för narkotikakartellen del Golfoklanen gripits efter många års letande.

I mer än tio år har Dairo Antonio Úsuga – känd under sitt alias ”Otoniel“ – varit efterlyst för narkotikahandel, mord och utpressning. Han har sedan 2012 varit ledare för del Golfoklanen, som av amerikanska myndigheter beskrivs som extremt våldsam och tungt beväpnad.

De colombianska myndigheterna har under årens lopp genomfört åtskilliga operationer för att gripa kartelledaren, och den 23 oktober lyckades det till slut med hjälp av 500 soldater och 22 helikoptrar.

”Otoniel“ gömde sig i en fastighet långt ute i djungeln, på gränsen till Panama, där det saknades telefon.

VIDEO – Bilder från gripandet ser du här:

Pablo Escobar inleder karriären som biltjuv

Redan när Pablo hoppar av gymnasiet som 17-åring 1966 säger han till sin förtvivlade mor att han kommer att vara miljonär innan han fyller 22 år.

Det ­enda sättet att bli så rik i Colombia är att ägna sig åt kriminalitet; Pablo börjar stjäla bilar och sälja dem vidare.

Pengarna rullar in och bilstölderna ökar så kraftigt i hemstaden Medellín, att den listige Pablo utökar sin affärsverksamhet till att även erbjuda skydd.

Från och med nu drar han in pengar både på de bilar han stjäl, och på de bilar han lämnar i fred.

Snart blir även kidnappningar en viktig del av verksamheten för Pablo – det är lätt att tjäna pengar på att kidnappa oskyldiga personer och kräva ­lösensummor.

VIDEO – Se Pablo Escobar njuta av livet under sin storhetstid:

År 1971 får han en riktig jackpot då hans män kidnappar industrimannen Diego Echavarría.

Han är en avskydd person bland de fattiga arbetarna i Medellín, eftersom han avskedat många av dem från textilfabrikerna i området. Echavarrías familj betalar genast de 50 000 dollar som ­Escobar begär.

Men i stället för att frige fången misshandlar Pablos hejdukar mannen med knytnävar och påkar i sex veckor.

Till sist stryper de honom och dumpar liket i ett dike.

De högre samhällsklasserna blir chockade men invånarna i stadens slum jublar över Pablo.

Mordet visar prov på hans cynism och skickar ut den första tydliga signalen till omvärlden om att ”El Patrón” – Bossen – inte drar sig för någonting i sin jakt på pengar och makt. Och detta är bara början på skräckregimen.

Kokainet smugglas in med flygplan

Jordmånen och klimatet i Colombia är perfekt för kokabusken, och i mitten av 1970-talet börjar kriminella colombia­ner få upp ögonen för kokain som försäljningsvara.

Även Pablo vädrar fina affärer, och snart växer det fram små laboratorier där Escobars kockar i en stank av kemikalier tar sig an processen med att förvandla koka till kokain.

Knarkbossen Fabio Restrepo kontrollerar det mesta av handeln i Medel­lín, men en dag hittas han mördad. Och plötsligt är det El Patrón som styr all kokainhandel i sin hemstad.

”Han var en gangster, rätt och slätt. Redan från början var alla rädda för honom. Även senare, när jag betraktade mig själv som en av hans vänner, var jag rädd för honom”, låter det senare från piloten ”Rubin” som möter Pablo för första gången år 1975.

Rubins jobb är att köpa in små sportflygplan i Miami och anställa piloter som flyger dem i skytteltrafik mellan USA och Escobars landningsbanor i ­Latinamerika.

Genom att gömma kokai­net i flygplansdäcken och flyga under radarn för de in mängder av det vita pulvret i USA, där det är en statussymbol i samma klass som Dom Pérignon-champagne och belugakaviar.

Tre påsar kokain
© Shutterstock

80% av världens kokainproduktion

På 1980-talet stod Pablo för 80 procent av världens kokainproduktion. Fyra amerikaner av fem fick sitt kokain från Escobar.

Ratta
© Shutterstock

Två miljarder dollar åts upp av råttor varje år

Pablo Escobar hade så mycket pengar liggande att han fick skriva av tio procent av sina årliga intäkter – cirka två miljarder dollar – som åts upp av råttor.

Gummiband
© Shutterstock

2 500 dollar i månaden på gummiband

Det ryktas att Medellínkartellen spenderade 2 500 dollar i månaden på gummiband. De behövdes för att hålla ihop alla sedelbuntar.

Två år senare utökar Escobar verksamheten till västkusten, där George Jung blir hans man i Kalifornien. Pablo är nu så rik att han köper palats i hela Latinamerika och USA.

I slutet av ­decenniet står hans drogkartell för mer än hälften av allt kokain som strömmar in i USA, och grabben från Medellín är inte längre miljonär utan miljardär.

Kokainhandeln blir Colombias största näring och av alla miljarderna får även landets invånare sin beskärda del.

Pablo pumpar in pengar i allmän­nyttans husbyggen, skolor och fotbollsplaner.

De allra flesta fattiga väljer därför att se mellan fingrarna med likvideringarna och våldet på gatorna.

Ett tag är drogbaronen folkets don, och många colombianer liknar honom vid en colombiansk Robin Hood som stjäl från de rika kapitalisterna i USA och ger till det fattiga Colombia.

Escobar älskar hjältestatusen och försöker alltid framstå som sann patriot i media:

”Jag är en stor vän, och jag gör allt för att folk ska tycka om mig. Det som är viktigast i livet, är vänner. Det är jag övertygad om”, säger den 30-årige miljardären till en sporttidning år 1980.

Men alla vill inte vara kompis med El Patrón.

Pablo Escobar poserar utanför Vita huset

Immuniteten innebar att Pablo Escobar kunde be­­söka Vita huset i USA.

© AFP/Scanpix

Diplomatpass tryggade friheten

Redan tidigt i karriären insåg Pablo att hans kriminalitet skulle kunna ge honom problem med regeringen.

Escobar försökte sig därför på en politisk bana som skulle göra honom till en respektabel medborgare.

I början av 1982 hade han, på grund av sitt fjäskande för de fattiga, blivit så populär att han valdes in som suppleant i kongressen.

Därmed fick drogbaronen juridisk immunitet och kunde inte längre åtalas för sina brott mot colombiansk lag.

Samtidigt fick han diplomatpass, och kunde riskfritt resa till USA och använda sina många bostäder där.

Den politiska karriären kraschade när anklagelser om drogkriminalitet och mord uppmärksammades i media.

Situationen blev till sist ohållbar och i början av 1984 tvingades han lämna sin plats i parlamentet.

Intensiv jakt på Pablo Escobar

När överste Hugo Martínez i september 1989 kliver in på sitt nya kontor i Medellín, har han ett enda mål: Pablo Escobar måste stoppas, död eller levande.

Under mer än ett decennium har drogbaronen utökat sina affärer genom brutala och skoningslösa metoder, och enligt Forbes Magazine är han god för cirka 200 miljarder dollar. Myndigheterna har fått nog.

Martínez är chef för Bloque de Búsqueda – ”Efterspaningsblocket” – och det är hans uppgift att stoppa Escobar.

Under sitt arbete inom den nationella polisen har den erfarne översten följt drogbaronens karriär på nära håll och känner till varenda detalj om storförbrytaren.

Han vet att Pablo föredrar att ha sex med 14-15-åriga flickor, går i vita Nike-skor, proppar i sig snabbmat och alltid är omgiven av minst 15 livvakter.

Martínez vet att det är ett farligt jobb, men han är motiverad: under 1980-talet har Pablo mördat flera av hans poliskolleger och även journalister, domare och politiker.

Escobars sätt att hantera myndig­heterna går under mottot ”Plata o plomo?”: antingen tar du emot Pablos plata – silver – eller så dödar han dig med sitt plomo – bly.

Pablo Escobar promenerar under lyxig fängelsevistelse

När Pablo Escobar promenerade omkring på fängelsetomten följdes han alltid av vakter.

© El Colombiano

Fängelset var rena lyxvillan

Escobars fängelsevistelse var inte som alla andras. Drogbaronen levde som en kung i sitt lyxfängelse, där han hade allt han kunde önska sig.

År 1991 överlämnade sig Escobar till de colombianska myndigheterna. Ett av villkoren för hans kapitulation var att han själv skulle få bygga det fängelse där han skulle avtjäna straffet.

Narkotikabossen valde att bygga det på Catedralberget, varifrån han hade utsikt över sitt älskade Medellín.

I det kuperade, skogstäckta området var det samtidigt svårt för hans fiender att angripa – och det erbjöd idealiska möjligheter vid en eventuell rymning.

Utifrån såg fängelset kargt och kalt ut, men bortsett från gallren för fönstren liknade det inget vanligt fängelse. Pablo hade ständigt sällskap av sina närmaste män, och även fångvaktarna stod på hans lönelistor.

De såg därför genom fingrarna med att Pablo fick besök av både familj och prostituerade, och ordnade stora, vilda fester. I colombianska media kallades lyxfängelset snart för ”Hotel Escobar” och ”Club Medellín”.

För att lösa uppdraget värvar Martínez personer från avlägsna delar av Colombia; han vet att varenda polis i närheten av Pablos hemmaplan är mutad.

Snart har översten samlat ihop 200 man, som med skottsäkra västar och automatvapen stormar Medellínkartellens lager och laboratorier.

Under de första veckorna dör 30 rege­ringssoldater i jakten.

Men under ett angrepp i november överraskar styrkan Pablo, som gömmer sig på en gård i djungeln tillsammans med sin svåger och sin bror Roberto.

De båda bröderna lyckas med nöd och näppe undkomma, men får några timmar senare via radion veta att drogbaronens svåger inte klarat sig.

”Det var den enda gången någonsin som jag sett Pablo gråta”, mindes Roberto senare.

Hugo Martínez blodiga jakt har kommit väldigt nära Escobar, som via kontakter i media svarar med ett antal aggressiva hot:

”Vi förklarar totalt och absolut krig mot regeringen och mot alla andra som har förföljt och angripit oss”, ryter El Patrón och påpekar att hans fiender ska få lida tills de ”hulkar och vädjar om nåd”.

Snart upptäcker polisen en bomb under det hus i Bogotá där Martínez familj bor.

Men den är bara en varning. Efter det erbjuder Escobar översten sex miljoner dollar för att han ska fortsätta sitt arbete – men bli Pablos man och medvetet leda sina män på fel spår.

Martínez säger nej till Pablos silver, trots att han vet att han nu riskerar att få smaka drogbaronens bly.

Pablo Escobar begravde presidentens vän levande

I mer än ett år är Colombia i praktiken en krigszon och Efterspaningsblocket konfiskerar stora kokainlager, pengar och guld.

De utbildas i fältarbete av elitsoldater från USA, och amerikanska övervakningsenheter bistår colombianerna med utrustning och olika tekniker för att förbättra spaningsinsatserna.

Den amerikanska regeringen pumpar in miljontals dollar i jakten på Escobar, som har synts till i tre stater. Tanken på att hamna i klorna på gringos är drog­baronens värsta mardröm.

Medellín-kartellens papper

Medellínkartellen smugglade ut vapen till yrkesmördare och sympatisörer i hela Colombia.

© Policía de Medellín

”Hellre en grav i Colombia än en fängelsecell i USA”, säger han.

Pablo svarar på angreppen med likvideringar, bomber och kidnappningar. Fram till sommaren 1991 tvingas 657 av Martínez män sätta livet till, och 3 127 civilpersoner dör i striderna.

Drogbaronen håller på att bli mör; det tar på krafterna att han och hans närmaste ”ständigt är på väg”, som ­Roberto formulerar det.

Efter förhandlingar med staten erbjuder sig storförbrytaren att gå i fängelse – om han får avtjäna sitt straff i ett fängelse som han själv ska bygga.

Och han ska bara ­dömas för en enda brottslig gärning: att han har agerat mellanhand i en enstaka narkotikaaffär.

Till mångas förvåning går president César Gaviria med på villkoret.

Bara två månader tidigare har han mist sin käre kusin och vän. Vännen begravdes levande av Escobars hejdukar.

Eftergiften är också ett tecken på hur utmattad regeringen har blivit av knarkkriget.

När El Patrón i juni 1991 släntrar in det fängelse han själv har låtit bygga, La Catedral, är det som att komma in i ett vanligt hem – här finns inga hårda britsar eller kala betongväggar.

På ­dagarna slappar han i mjuka soffor, på kvällarna smuttar han på drinkar i baren och på nätterna sover han gott i en enorm vattensäng.

Dessutom är drogbaronen ständigt omgiven av sina personliga livvakter och underhuggare.

Våldet i Colombia minskar medan Pablo sitter inlåst, men han kan fortfarande styra kokainhandeln från sitt kontor i fängelset.

Amerikanerna klagar högljutt över farsen, och på som maren 1992 blir den absurda situationen för mycket för president Gaviria.

Han skickar vice justitieminister Mendoza till La Catedral. Ordern är tydlig: ”Hämta Escobar till Bogotá.”

Fiasko och flykt utlöser nytt knarkkrig

Gripandet blir ett totalt misslyckande. När Mendoza kommer till La Catedral inser han snabbt att inte bara fångvaktarna utan även hans egna män är lojala mot Pablo.

Mendoza, som skulle fängsla drogbaronen, blir själv tagen som gisslan. När regeringen får nys om den groteska situationen stormar regeringstrupper La Catedral och fritar Mendoza.

Samtidigt hinner Escobar försvinna.

Rymningen är ett slag i ansiktet på myndigheterna och situationen är nu ännu värre än tidigare.

Blodspåren efter drogbaronen blir allt fler – nu betalar han ut 2 000 dollar till varenda revolverman i Medellín som dödar en polisman.

Samtidigt terroriserar han Bogotá med bombattacker i ett försök att tvinga ­regeringen till förlikning.

Men Gaviria har fått nog av Escobar, och kallar honom ”samhällets fiende nummer ett”.

I början av 1993 anammar staten Pablos plata-taktik och utlovar 6,5 miljoner dollar för information som kan leda till att storskurken grips.

Överste Martínez och hans Efterspaningsblock släpper alla hämningar och jagar ­Pablos män i hela Colombia.

De delar även med sig av information till den paramilitära gruppen Los Pepes, som också jagar Pablo och hans hantlangare.

Pablo Escobars familj

I takt med att nätet drogs åt kring drogbaronen träffade han sin familj alltmer sällan.

© El Colombiano

Pablo Escobar mutade sig till frun

Även om drogbaronen i hela sitt liv var mycket förtjust i tonårsflickor spelade hustrun och barnen alltid en stor roll i hans liv.

María Victoria Henao var bara 15 år när hon och Pablo gifte sig år 1976.

På grund av hennes ringa ålder behövde de tillstånd från biskopen – men ett sådant gick att köpa för pengar.

Paret hade två barn. Efter Escobars död utsattes familjen för flera mordhot och tvingades fly från Colombia.

Så småningom ger brodern Roberto Escobar upp och överlämnar sig till polisen, och bit för bit faller Pablos armé av livvakter och lejda mördare sönder.

Tidigare samarbetspartners som George Jung och ”Rubin” står i kö för att hjälpa myndigheterna, och hoppas därmed själva få lindrigare straff.

Snart är den mäktiga Medellínkartellen söndertrasad och Escobars hus står i lågor.

Drogbaronen flyr mellan olika gömställen med sin radiotelefon – hans enda kontakt med frun och barnen.

Pablo har inte kunnat besöka dem på evigheter av rädsla för att bli gripen, men 1993 pratar han dagligen med sonen Juan Pablo i telefon, trots att han vet att linjen avlyssnas av Hugo Martínez och hans män. Pablo skickar till och med en hälsning till sin förföljare:

”Överste, jag tänker döda er. Jag ska döda hela er familj fram till tredje generationen. Och därefter ska jag gräva upp era farföräldrar och skjuta dem innan jag begraver dem igen”, säger han kallblodigt över radion.

Pablo Escobar fångas barfota på taket

Torsdagen den 2 december 1993 ska komma att bli den dag som överste Martínez drömt om. Som vanligt pratar Pablo i telefon med sonen.

I vanliga fall är samtalen för korta för att kunna spåras men i dag glömmer Pablo bort tiden.

Pablo Escobar grips

Den 2 december 1993 slutar flykten för Pablo Escobar. Regeringstrupper hittar och stormar det hus han befinner sig i.

© AFP/Scanpix

Överste Martínez son Hugo, som ­leder colombianernas spårningsenhet, fångar upp en tydlig signal i pejlings­bilen.

Medan bilen långsamt rullar genom medelklasskvarteret Los Olivos i Medellín, spanar Hugo intensivt mot de många våningshusen.

Plötsligt får han syn på en fetlagd man med långt, lockigt­ hår i ett fönster på andra våningen. Mannen står och pratar i telefon. Det är Pablo!

”Det där huset är det!” ropar Hugo till männen i bilen, och sedan tar han upp radion och anropar sin far.

”Stanna kvar där du är! Placera ut folk framför och bakom huset. Låt ­honom inte komma undan!”, säger översten ivrigt och skickar genast ut ­order till alla sina enheter i området.

Tio minuter senare är huset omringat och insatsstyrkan slår en slägga rakt genom porten.

Pablo och hans ende livvakt på andra våningen reagerar genast på oväsendet, och i nästa stund hoppar livvakten ut genom ett fönster och ned på husets roströda tak.

I trädgården på husets baksida väntar Martínez män med automatvapen. De skjuter livvakten som livlös faller ned från taket och landar i gräset nedanför.

Strax därefter blir Pablo synlig. Han stannar till ett ögonblick för att sparka av sig badtofflorna och hoppar sedan barfota ut på tegelpannorna.

Pablo Escobar ihjälskjuten

Än i dag vet ingen vem som avlossade den kula som dödade Pablo Escobar.

© Drug Enforcement Administration

Drog­baronen pressar sin överviktiga kropp mot väggen för att söka skydd. När han till sist försöker rusa iväg över taket, smattrar skotten efter honom och han faller ihop.

”Det är Pablo! Det är Pablo!” skriker en skytt från grannhusets tak, och snart kryper flera män ur insatsstyrkan ut på det sönderskjutna tegeltaket där El ­Patróns tunga kropp ligger.

Drogbaronen har träffats av flera skott. Den dödande kulan har gått rakt genom huvudet, från höger till vänster öra.

Kulan har satt stopp för Pablos nästan 30 år långa kriminella karriär, då han dränkt USA i vitt pulver och ­Colombia i rött blod.

Den högste majoren på plats drar en lättnadens suck när han ser den döda kroppen. Han tar upp sin radio och anropar överste Martínez med nöjd röst:

”Viva Colombia! Vi har just dödat ­Pablo Escobar!”