Läsarna krävde­ bilder­ av dr Crippens­ arrestering.­ Tecknaren har dock lagt till lite extra genom att även teckna älskarinnan (i sjömanskläder). I själva verket fanns hon i sin hytt när jakten på hennes älskare tog slut.

Mördarjakt tvärs over Atlanten

Londonläkaren dr Crippens hustru försvann, men delar av hennes kropp hittades i parets källare. Själv rymde läkaren med sin älskarinna – förklädd till man. Ombord på en oceanångare blev de två igenkända och med hjälp av den senaste tekniken, den trådlösa telegrafen, inleddes en intensiv människojakt. Världspressen följde den mordiske läkaren hack i häl.

Döden låg under plattorna

Walter Dew visste att det var dags att plocka fram spadarna när han hittade en stampad jordfläck mitt på det plattlagda källargolvet.

Undersökningsledaren­ började gräva i den lösa jorden. Dew grävde­ ännu lite djupare och möttes av en intensiv, kväljande lukt. ”Stanken var outhärdlig”, skrev han senare om sin upptäckt.

Tillsammans med sin medarbetare, kriminalassistent Mitchell, rusade han skakad ut i trädgården.

Männen flämtade efter andan och måste styrka sig med konjak. När de hämtat sig tillkallade de mer personal som genast satte i gång med utgrävningen.

Walter Dew var en erfaren man från London-polisens högkvarter Scotland Yard och dessutom veteran från fallet med seriemördaren Jack the Ripper.

De kroppsdelar som nu grävdes fram väckte minnen från det fasansfulla, ouppklarade­ fallet med mördade prostituerade kvinnor.

Samtidigt var fyndet värre än allt som han tidigare sett: köttstycken som för alltid skilts från den kropp de varit en del av.

Lever, mage, lungor och hjärta låg prydligt utskurna. Huden hade tagits av och kastats iväg som en kappa­ på golvet.

Mest skrämmande var dock det som saknades: huvud, händer och fötter. Inte minsta benbit fanns kvar bland kroppsdelarna.

Någon hade skurit köttet från benen och grävt ned likresterna under källargolvet.

Walter Dew inledde sin karriär med att jaga seriemördaren Jack the Ripper
och avslutade den när han hade fått dr Crippen fälld för hustrumordet­.

Morddetaljer i tidningen

Den 20 juli 1910, nio dagar efter Scotland Yards fruktansvärda upptäckt, stävade passagerarfartyget ”SS Montrose” ut från Antwerpen i Belgien.

Destinationen var Quebec i Canada. För besättningen var avresan ren rutin, men passagerarna gick ombord klädda i sina bästa kläder och med kinderna röda av förväntan.

Kapten Kendall hälsade de förnämsta gästerna välkomna, precis som man alltid gjorde. Allt var som vanligt.

I Antwerpen hade Kendall köpt den kontinentala utgåvan av den engelska tidningen Daily Mail.

en här dagen var den full av de senaste­ detaljerna om det makabra fyndet i källaren i London. Offret var troligen en ganska medelmåttig varietésångerska, kunde tidningen meddela.

Misstankar­na hade genast­ riktats mot hen­nes make, som var läkare,­ och dennes unga älskarinna.

De båda var som uppslukade av jorden. Kapten Kendall visste att det makabra mordet skulle bli resans stora samtalsämne.

Frågan på allas läppar var: Vart hade de båda efterlysta tagit vägen?

Ny teknik var ren magi

Redan tre timmar efter avfärden fick kaptenen något att tänka på. På sin väg över däck fick han syn på två personer som stod vid räddningsbåtarna.

Kendall kände dem som ”mr och master Robinson”, far och son. De två höll varandra i hand på ett sätt som verkade ”märkligt och onaturligt”, som Kendall senare beskrev det.

Beröringen var mer öm och intim än vad som var passande för en far på resa med sin nästan vuxne son.

Kapten Kendall stannade dock bara till ett ögonblick, önskade sina passagerare trevlig resa och gick vidare.

Senare skrev han: ”Jag gjorde ingenting mer den dagen, för jag ville vara helt säker på att jag inte misstog mig innan jag slog larm.”

Några dagar senare – när kapten Kendall hade varskott myndigheterna – insåg han att hans fartyg nu var världsberömt och att hans misstankar mot de två herrarna Robinson fyllde tidningarnas förstasidor på två kontinenter.

Kaptenen hade fått en central roll i ett reportage som handlade om både en klassisk grym historia om otrohet och mord, och om en ny banbrytande uppfinning: telegrafi utan kablar mellan sändare och mottagare.

Med hjälp av den trådlösa telegrafin kunde signaler överföras osynligt genom luften över enorma avstånd.

Fartyg som likt ”SS Montrose” nyligen försetts med tekniken var därför inte längre avskurna från omvärlden, inte ens mitt på Atlanten.

Det var ren magi.

Scener ur ett äktenskap

Historien som kulminerade ombord på Kendalls skepp hade börjat 13 år tidigare.

År 1897 flyttade en sympatisk amerikansk läkare till London där han tillverkade och sålde patentmedicin.

Hans namn var dr Hawley Harvey Crippen.

Snart kom även hans hustru Belle till England; en eldig kvinna med imponerande korsetter, glödande temperament och ett omättligt begär efter smycken, pälsar och pråliga kläder.

Belle drömde om att bli berömd operasångerska, hyllad på världens stora scener.

Men hon saknade talang och valde i stället att ge sig på den mer folkliga genren i Londons nöjes­liv: ­varietén.

Även här var drömmarna större än framgångarna och hennes frustration växte.

Crippens liv som gift i London var inte lyckligt och sångerskans missnöje med sin halvtråkige­ man blev bara värre.

Men i England var det viktigt att upprätthålla en fasad och därför gjorde­ de en överenskommelse: Utåt skulle de agera som om allt vore bra.

Vännerna skulle senare beskriva Crippen som en vänlig, fredlig man som gjorde allt för att tillmötesgå sin hustrus behov.

Den lille läkaren försåg sin svulstiga fru med pengar som hon spenderade på smycken och kläder. En gång gjorde hon av med 35 pund på en hermelinpäls, en mindre förmögenhet på den tiden.

Hotade lämna sin man

Inom hemmets fyra väggar blev Crippen tyranniserad och Bell hotade ständigt med att lämna honom för en ny man som hon hade träffat – en amerikansk före detta boxare vid namn Bruce Miller.

Belle började blondera håret och ibland reste­ hon bort ett par veckor i taget. Hon festade med teaterfolket som hon charmade.

Många av dem blev hennes trogna vänner, så nära att hon visade dem sitt stora mörka ärr på magen – hon tyckte att ärret gav henne ett drag av mystik.

När Belle gick ut hände det att hon tog sin man med sig. För syns skull.

Då log makarna mot varandra och berättade små lustiga historier från sitt liv tillsammans. Läkarens ögon lyste av värme bakom de tjocka glasögonen. För det mesta.

Skådespelaren Seymour Hicks från Londons Vaudeville Club skrev senare att Crippens ögon var utstående och att ”de var svaga och vattniga, och då hans glasögon var ovanligt tjocka, förstorade de hans pupiller så att jag inte alls var säker på att jag inte talade med en braxen, en multe eller någon liknande storögd och intelligent djuphavsfisk.”

Trots de hårda orden kände skådespelaren sympati för Crippen. När Hicks skrev sina memoarer 1939, tillade han om den saktmodige doktorn: ”Förfärligt olycklig. Han vore inte mänsklig om han inte hade sökt tröst någon annan stans.”

Det var få som miss­tänkte den alltid lika artige och korrekte dr Crippen. Även efter gripandet uppförde sig läkaren som en gentleman.

© AKG

Tröstade sig med ung kvinna

Trösten kom i form av Ethel Le Neve, en späd och vacker kvinna som var bara 17 år när hon 1901 fick jobb som dr Crippens sekreterare vid ”Drouet Institute for the Deaf”.

På dövinstitutet påstod man sig ha tagit fram en medicin som kunde bota dövhet.

Försäljningen gick så bra att en av tio brittiska döva köpte medicinen.

Senare skulle Underhuset fördöma försäljningen av den verkningslösa medicinen, men nu i början av århundradet lyckades man tjäna stora pengar på kvacksalveriet.

Le Neve kom snart att fatta tycke för dr Crippen, men enligt sina senare utsagor förstod hon sig aldrig riktigt på honom.

Läkaren levde ett till synes tillbakadraget liv och Ethel visste inte om han var gift eller ej, tills en dag då en energisk, platinablond kvinna med massor av smycken stormade in på kontoret.

”Vem var det?” viskade Ethel Le Neve till en annan antälld. ”Vet du inte det?” frågade han och svarade: ”Det är mrs Crippen.”

”Efter det”, skrev Ethel senare, ”förstod jag varför han inte pratade om sin fru.” Läkaren och sekreteraren blev förälskade och började stjäla små stunder på tu man hand.

De kunde inte gifta sig på grund av Englands restriktiva skilsmässolagar och Ethel blev allt mer frustrerad över hemlighetsmakeriet.

Belle försvann spårlöst

En morgon i februari 1910 fick Ethels frustration ett slut.

Hawley Crippen kunde berätta för sin nu 26-åriga sekreterare att Belle hade lämnat honom och rest till USA med sin boxare.

För Belles teatervänner berättade läkaren en annan historia: Hans hustru hade rest till Kalifor­nien för att ta hand om en sjuk släkting.

Senare la Crippen till att hans fru blivit svårt sjuk. Och i mars berättade han att Belle plötsligt hade dött.

I början trodde Belles vänner på Crippens förklaring, men snart blev de misstänksamma. För varför hade hon inte sagt farväl eller telegraferat, kanske rentav från båten – något hon gärna skulle ha gjort?

Och varför var Crippen så otydlig med detaljerna kring hennes avresa?

Läkaren ville inte uppge namnet på det fartyg hans hustru rest med, och han tycktes inte heller känna till vare sig tid eller plats för hennes död.

Han visste bara att dödsfallet troligen inträffat i närheten av San Francisco.

Misstankarna växte när teatervännerna flera gånger såg Ethel Le Neve bära Belles smycken och pälsar.

Redan på en välgörenhetsbal i slutet av februari hade Ethel burit Belles älsklingsbrosch, ett smycke som vännerna hävdade att Belle aldrig skulle ha lämnat kvar.

I juni gick Belles väninna, mrs Ginnette Nash, till Scotland Yard tillsammans med sin man som kände en av de bästa och mest respekterade spaningsledarna inom polisen, Walter Dew.

Dew besökte därefter dr Crippen och tyckte­ bra om honom.

Läkaren förklarade att Belle i själva verket hade lämnat honom för en annan och att han hittat på historien om hennes död för att unvika skandal.

Det lät som en rimlig förklaring och Crippen verkade lugn, vänlig och uppriktig. Det hela var troligen en storm i ett vattenglas, tänkte Walter Dew.

Men några dagar senare ville han dubbelkolla ett par datum med den saktmodige läkaren så han återvände – bara för att konstatera att dr Crippen var försvunnen. Liksom miss Le Neve.

Dew sökte nu igenom dr Crippens hus minutiöst. I kolkällaren gjorde han sitt makabra fynd men i resten av huset var alla spår undanröjda.

Det rådde ingen tvekan om att Scotland Yard hade funnit resterna av Belle.

Dr Bernard Spilsbury, en känd patolog, identifierade sedan köttstyckena utifrån det ärr som Belle hade på magen och som hon ofta stolt hade visat upp.

Han fann även rester av gift i köttbitarna.

På Flykt i herrkläder

Samtidigt som Walter Dew grävde i källaren var Ethel Le Neve fullt upptagen med att klä sig.

Hon tog på sig vit skjorta, byxhängslen, slips, väst, en brun kavaj, långbyxor och ett par nya stövlar.

Hon tyckte inte att hon passade i kläderna och hon skrattade åt det bisarra i att gå klädd som pojke.

Förklädnaden var som ett lustigt påhitt för dem båda, förklarade hon senare. Hawley Crippen tog en sax och klippte av hennes långa hår.

”Jag sörjde inte alls över att mista mina lockar. Det var en del av äventyret.”

Dr Crippen rakade av sin mustasch och sedan var de redo att ge sig av från den hotande faran. Paret reste först till Amsterdam, sedan till Bryssel.

Nu skulle färden gå till Amerika. Planen var att resa till Antwerpen och gå ombord på första bästa fartyg. Den 20 juli 1910 gick de därför ombord på ”SS Montrose”.

Ethels förklädnad var nu lika naturlig för henne som hennes klänningar tidigare hade varit, och hon beskrev senare hur hon njöt av resan och kaptenens vänliga uppmärksamhet.

En kväll strax efter avresan, medan Crippen och Ethel åt middag i skeppets salong, smög sig emellertid Kendall in i deras hytt.

Där la han märke till att den bruna hatt som pojken ofta bar, var tjockt fodrad med papper, kanske för att förbättra passformen.

Han jämförde de två passagerarna med bilder i Daily Mail och noterade att pojken hade en feminin framtoning.

Så småningom blev kaptenen säker på sin sak och den 22 juli sände han ett telegram till Scotland Yard där han bekräftade sina tidigare misstankar.

Han skrev också att Hawley Crippen hade rakat av sig mustaschen och att Ethel Le Neve var förklädd till pojke.

Churchill utlovade belöning

Hemma i England var tidningarna fulla med artiklar om den försvunne läkaren, och tidningen London Times hade till och med gett mordet ett namn: ”The North London Cellar Murder” – Källarmordet i norra London.

Den blodtörstande allmänheten frossade i alla detaljer.

En ung politiker vid namn Winston Churchill hade utfäst en belöning på 250 pund till den som kunde lämna uppgifter som ledde till att Crippen kunde gripas.

Därför gick det inte en enda dag utan att Crippen hade setts på olika platser antingen i England eller någon annanstans i världen.

När telegramet från kapten Kendall nådde Scotland Yard, tog spanarna meddelandet på allvar. Det var inte otänkbart att Crippen fanns ombord på lyxkryssaren på väg över Atlanten.

Dew kontaktade genast sin överordnade, sir Melville Macnaghten, för att föreslå att man skulle segla i kapp ”SS Montrose” med den snabbgående ångaren ”Laurentic”.

Fartyget var ändå på väg till Quebec. Från ”Laurentic” tänkte­ Walter Dew borda Crippens fartyg och arrestera den efterlyste läkaren innan han hann gå i land i Canada.

Macnaghten samtyckte och skrev några ord på ett papper.”Här är din fullmakt, Dew”, sa han. ”Jag önskar dig all lycka.”

Ombord på ”SS Montrose” hörde kapten Kendall emellertid ingenting som indikerade att Scotland Yard över huvud taget hade fått hans telegram, förrän han en natt fick ett telegram från en tidning i London: ”Vad gör Dew? Är passagerarna upprörda över jakten?”

Telegram till en mördare

Nu förstod kaptenen att hans budskap hade nått fram och att polisen följde efter fartyget.

Snart var tidningssidor över hela världen fyllda med detaljer om den transatlantiska människojakten med kartor som visade de båda skeppens aktuella positioner.

Jägaren knappade in på bytet medan världen bevittnade den första mediebevakade polisjakten.

Medan Crippen och Ethel tog promenader på däck och åt middag vid kaptenens bord, följde tusentals människor jakten på dem.

Minst 50 telegram kom till ”SS Montrose” från både reportrar och redaktörer.

Tidningen The New York World försökte till och med nå dr Crippen själv med ett erbjudande om en exklusiv intervju: ”Vill med nöje skriva allt Ni säger”, var tidningens meddelande.

Kapten Kendall behöll klokt nog detta telegram själv, men gick till medierna med sin egen information.

Den 29 juli, nio dagar efter avresan, kunde Londontidningen Daily Mail publicera ett meddelande från kaptenen där han beskrev sitt detektivarbete: ”Le Neve kramade ständigt Crippens hand.

Det tycktes mig onaturligt för två man­folk, så jag misstänkte dem genast.”

Kendall berättade också om vilka böcker de två på flykt läste, hur de ibland satt djupt försjunkna i tankar och vad de åt till middag. Läsarna var omättliga.

Fällan slog igen

Den intensiva kommunikationen försiggick bokstavligen över huvudet på dr Crippen.

En dag fann Kendall honom på däck medan han betraktade telegrafantennen och lyssnade till knastrandet. Läkaren såg på Kendall och utbrast: ”Vilken otrolig uppfinning!”

Under resans sista natt låg dimman tät utanför den kanadensiska kusten. Kendall tvingades sänka farten.

Klockan halv fem på morgonen stod Dew beredd på däcket på ”Laurentic” tillsammans med en grupp journalister.

Dew var förklädd till lots eftersom det fortfarande fanns en möjlighet att mr Robinson verkligen var den han utgav sig för att vara.

Även Crippen hade stigit upp tidigt denna morgon och kapten Kendall hade föreslagit honom att följa lotsbåtens ankomst.

Dew klättrade ombord och presenterade sig för Kendall.

Samtidigt närmade sig läkaren sällskapet på däcket och Kendall sa: ”Låt mig presentera er.”

Läkaren sträckte leende fram handen. Walter Dew fattade den och sa lugnt: ”Good morning, dr Crippen.”

Läkaren stod tyst en liten stund medan hans ansiktsuttryck skiftade från förvåning till förvirring. Sedan svarade han lugnt: ”Good morning, mr Dew.”

Jakten var över.

Hawley Crippen och Ethel Le Neve stod sida vid sida i rätten. Han dömdes till döden, hon kom undan med blotta förskräckelsen.

© Corbis

Dödsdömde Crippen ville ha sin älskarinnas bild med sig i graven

Juryn tvekade aldrig – efter en snabb omröstning dömdes dr Crippen till döden för mordet på sin hustru. Domen överklagades inte, läkaren bad bara om att få Ethels bild med sig i graven.

Tidningarna följde dramat om dr Crippen till det bittra slutet; här en tecknares version av läkarens hängning i Londonfängelset Pentonville i november 1910.

© AKG

Målet mot Hawley Crippen hamnade snart i domstol, rättegången inleddes redan den 18 oktober 1910.

Mer än 4.000 personer ansökte om inträdesbiljett för att få följa processen från åhörarplatserna i Londons Central Criminal Court, den rättssal som populärt kallas Old Bailey.

Bland åskådarna fanns bl.a. författaren till detektivromanerna om Sherlock­ Holmes, sir Arthur Conan Doyle.

Under rättegången tecknade flera vittnen ett sympatiskt porträtt av dr Crippen, som beskrevs som både vänlig och generös.

Men därefter presenterades bevisen: ärret som identifierade köttstyckena som hittats i Crippens källare, samt dr Crippens inköp av gift i januari 1910.

Efter fyra dagars förhandlingar avslutades målet sedan juryn överlagt i bara 27 minuter. ”Skyldig” blev utlåtandet.

Hawley Crippen dömdes till döden genom hängning.

Avrättningen ägde rum den 23 november samma år, kl. 9 på morgonen i Pentonville-fängelset i norra London.

Crippens sista önskan var att få en bild av Ethel och ett brev från henne med sig i graven – båda dessa önskningar uppfylldes också.

Ethel Le Neve var inte närvarande när hennes älskade avrättades.

Hon hade en kort tid innan, under sin egen rättegång, frikänts från delaktighet i mordet på mrs Crippen.

Den morgon då Hawley Crippen hängdes reste Ethel därför bort från England till New York.

När hon kom fram till sitt egentliga resmål, Toronto i Canada, tog hon namnet Ethel Harvey, Crippens mellannamn.

Ethel återvände senare till London, där hon gifte sig och fick barn med en kontorsassistent som aldrig hade hört talas om hennes förflutna. Hon dog år 1967, vid 84 års ålder.