Legendariska landsvägsrövare härjade i England
Adelsmän och rika köpmän var ordentligt nervösa när deras vagnar lämnade London. Utefter landsvägen kunde det nämligen stå maskerade ryttare med laddade pistoler bakom varenda buske. Detta var stråtrövarnas guldålder och det var de välbärgade som fick betala.
Pengapungar bytte ofta händer när vagnar fulla av passagerare körde till och från London efter mörkrets inbrott.
Jack Sheppard ler, vinkar och kastar slängkyssar till publiken. Över 100 000 par ögon tittar beundrande på honom och jublet fyller torget i Tyburn där många av Londons invånare har samlats denna novemberdag år 1724. Man knuffas och tränger sig fram för att se bättre, och handeln i bodarna upphör.
Folket är här för att se en levande legends sista bedrift. Jack Sheppard ska dö och bödeln står redo att hänga den 22 år gamle stråtrövaren och inbrottstjuven. Sheppard har blivit superstjärna för sin djärvhet, charm och extrema fräckhet.
Fyra gånger har han lyckats rymma från Londons ökända fängelse Newgate. Däremellan har han hållit hov för en strid ström av kvinnor som alla har blivit knäsvaga i den galante banditens sällskap.
Men nu är Jack Sheppards sista stund kommen. Londonborna väntar spänt på att få se slutet på en fantastisk historia – samtidigt som de förlustar sig. Under årets åtta avrättningsdagar är det folkfest.
En rysning går genom folkmassan när stegen försvinner under Sheppards fötter och han börjar sparka vilt i luften. Kroppen får hänga i 15 minuter så att bödeln är säker på att fången är död.
När Sheppard skärs ned rusar hans fans fram och bildar en ring runt honom för att souvenirjägare inte ska lyckas stjäla kläder eller kroppsdelar.
Jack Sheppard är död, men andra kommer snart överta hans plats. Området kring London är fullt av landsvägsrövare och folket älskar de banditer som befriar överklassen från rikedomar.
Myten föddes med Robin Hood
På 1700-talet var rån på de engelska vägarna inget nytt fenomen. Redan 500 år tidigare hade så många överfall skett att kungen år 1285 befallt att alla buskage skulle huggas ned 200 meter på vardera sidan längs rikets vägar. Då blev det svårare för banditerna att ligga i bakhåll.
Redan på medeltiden var historier om stråtrövare populära. Fattiga bönder älskade legenden om Robin Hood som tog från de rika och gav till de fattiga.
Det är dock oklart om den godhjärtade skurken någonsin har levt, och verklighetens banditer var män av en helt annan kaliber – de stal för att fylla sin egen pengapung.
På 1600-talet intensifierades rånen på vägarna i England. Från att ”bara” ha varit ett ständigt irritationsmoment blev de en verklig landsplåga.
Orsaken var det inbördeskrig som rasade mellan parlamentet och kung Karl I åren 1642–46. Adeln var splittrad och när parlamentsarmén segrade miste de kungatrogna sina gods och privilegier.
Hundratals män stod plötsligt utan inkomst. Det de var bra på var att rida och bruka vapen, och ett liv som stråtrövare var ofta den enda utvägen.
Adeln rånade sina fiender
Under tiden efter inbördeskriget ökade risken för överfall på Englands vägar markant. Å andra sidan var de nya rånarna ofta välklädda, hade utsökta manér och många av dem stal bara från resenärer som hade stöttat parlamentet under den bittra uppgörelsen.
Det var just vid den här tiden som stråtrövarna fick rykte om sig att vara romantiska kavaljerer.
Risken för att åka fast var liten. England hade inte någon polis i mitten på 1600-talet och armén var inte särskilt stor. Jakten på kriminella överläts åt prisjägare.
Rånarna drog också stor fördel av vägarna som var så dåliga att en man till häst lätt kunde rida ikapp en hästdragen vagn. Ibland fick de tips om rika passagerare genom att muta någon av de hundratals krogägare som hade sin verksamhet längs rikets viktigaste färdleder.
Rånen koncentrerades av naturliga skäl kring London. Huvudstaden höll på att få en halv miljon invånare. I rikets näst största stad, Norwich, bodde bara 20 000 personer.
En av de adelsmän som leddes in på brottets bana efter kriget var kapten Zachary Howard. Han hade pantsatt sin mark och använt pengarna för att leja män till kungens armé. Efter förlusten förlorade han allt och tvingades sedan försörja sig som ett mellanting av rånare och gerillasoldat.
Howards första offer blev earlen av Essex, som tidigare hade lett parlamentets armé. På en vägsträcka sydväst om London red rånaren upp intill earlens vagn, stack in en pistol genom fönstret och inkasserade 1 200 pund i guld.
Nästa offer var en annan earl, vars identitet är okänd. Han var på väg till häst med en tjänare när Howard dök upp och inledde en artig konversation. Den varade tills trion kom fram till en öde vägsträcka.
”Pengarna eller livet!”, hotade Howard plötsligt och drog sin pistol. Earlen, som blev paff, försökte protestera men när hans häst sjönk ihop efter ett skott genom huvudet lämnade han över sin diamantring och en penningpung full med guldmynt.
Sedan band Howard ihop sina offer rygg mot rygg på tjänarens häst – med earlen vänd bakåt. När paret red in i närmaste stad, tog invånarna emot med högljudda skratt.
Efter Howards fräcka rån fick han ett pris på sitt huvud: 500 pund. Det var dock ingen som kände igen honom när han sökte upp Englands blivande ledare, Oliver Cromwell, i staden Chester.
Med hatiska ord om kungen övertygade Howard alla om att han var en ivrig parlamentsanhängare. Han lyckades till och med prata sig rakt in i sitt offers sovrum där han bjöds in att delta i aftonbönen.
Men i stället för att be drog rånaren en pistol, band Cromwell och tömde pottan över huvudet på honom. Sedan smet han iväg med en påse full av guld.
År 1652, efter en misslyckad kupp, greps kapten Howard till slut. Cromwell, som skakade av vrede, kom personligen för att se bödeln hänga kaptenen.
Ny kung, nya rånare
Rollerna blev ombytta när den engelska monarkin återuppstod år 1660. De kungatrogna fick titlar och egendom tillbaka, medan Cromwells mest lojala anhängare tvingades överta de lediga jobben som stråtrövare. Å andra sidan kunde de nya kriminella njuta av ett ekonomiskt uppsving.
Fred och ökad handel resulterade i mer trafik på vägarna, och de resande hade mer pengar på sig än tidigare. För en driftig gentleman som fransmannen Claude Duval var England ett verkligt paradis av frestande möjligheter.
Duval kom till England år 1660 som en enkel stallpojke. Han skaffade sig snabbt dyra vanor; hasardspel, dryckenskap och kvinnor. Genom rån kunde han få ihop tillräckligt med inkomster för sitt vidlyftiga leverne och Duval visade sig vara en naturbegåvning.
På kort tid hamnade fransmannen på tidningarnas listor över efterlysta. Under sina rån var Duval rena sinnebilden av den ridderlige stråtrövaren – en elegant, välklädd ung man, som gjorde sitt yttersta för att undvika våld. Och han flirtade ohämmat med de damer han befriade från dyrbarheter.
Karriären blev ovanligt lång. I nästan tio år lyckades Duval hålla sig steget före myndigheterna, innan han arresterades i rejält berusat tillstånd på krogen Hole-in-the-Wall i London. Han var bara 27 år när han i januari 1670 slutade sitt liv i galgen.
Efter att han hängts lades hans kropp ut till allmän beskådan i flera dagar på en pub, dit många fina damer gjorde sig vägarna förbi för att ta avsked av en bandit som hade rånat dem på ett sådant njutbart sätt.
Fransmannen Claude Duval var känd för att låta unga kvinnor behålla några av sina smycken om de dansade med honom.
Snabb ritt lurade domaren
Claude Duvals mantel axlades av en annan ädel stråtrövare, som fick rykte om sig att skona fattiga och besitta en uppfinningsrikedom utan like.
John Nevison föddes i Nordengland år 1639 och tjänade som soldat i många år innan han hittade ett nytt sätt att dra nytta av sin skicklighet med vapen. Han var redan väletablerad som landsvägsrövare när han år 1676 genomförde den bedrift som säkrade hans eftermäle.
Nevison var säker på att han blivit igenkänd när han tömde fickorna på en resande i Kent i sydöstra England.
För att skaffa sig alibi sporrade han sin häst i en vild ritt norrut. Färden fortsatte hela dagen och vid solnedgången passerade ryttaren på sin helt utmattade häst genom Yorks stadsport, 32 mil från gärningsplatsen.
Efter ankomsten såg han till att dra till sig så mycket uppmärksamhet att inte ens stadens borgmästare någonsin skulle glömma honom. När Nevison senare hamnade inför rätta kunde vittnen bekräfta att den åtalade hade setts i York den aktuella dagen.
Ingen ansåg det vara möjligt att samma person kunde ha varit i Kent samma dag, och Nevison friades helt.
Efter domen skröt rånaren om sitt bedrägeri och ryktet nådde ända till kung Karl II. Han lät kalla till sig Nevison för att få höra historien från honom. Stråtrövaren anlände plikttroget till slottet och berättade med stor dramatik om hur han hade ridit minst lika snabbt som ”Owd Nick” – Djävulen själv.
Kungen var oerhört road och gav Nevison det namn som han sedan skulle bli hågkommen för: ”Swift Nick”.
Mötet med Karl II räckte dock inte för att han skulle slippa fängelse när han senare greps för andra rån. Nevison lyckades fly från fängelset med hjälp av en falsk läkare, som dödförklarat honom.
Tillbaka ute på landsvägen fortsatte han sin karriär, nu som ”spöke”. Han upptäckte snart att resenärerna snabbt och villigt lämnade över sina värdesaker när de stoppades av en man som de trodde var död och begraven.
Med tiden förlorade tricket sin effekt när det gick upp för folk att Nevison var högst levande. Priset på hans huvud ökade och år 1684 hade han tömt sitt lager på smarta idéer. Nevison avrättades – vilket inte gjorde vägarna mycket säkrare. Nya rånare tillkom hela tiden.
Turpin var ingen hjälte
Den stråtrövare som kanske är mest känd i dag, föddes i östra England år 1705. Till skillnad från artiga och hänsynsfulla män som Claude Duval och John Nevison spillde Richard ”Dick” Turpin ingen tid på sentimentalitet när han var på rövarstråt.
Turpin inledde sin kriminella bana med att stjäla boskap som han sålde till en slakteributik. Senare slog han sig ihop med en stöldliga, som specialiserat sig på inbrott. Den långe, koppärrige banditen hade för vana att använda brutala metoder för att tvinga fram värdesaker från sina offer.
”Jag kastar dig naken på elden om du inte talar om var pengarna är!”, hotade Turpin en äldre änka, som han avlade en visit hos i februari 1735. Strax efteråt greps de övriga i ligan och ”slaktaren Turpin”, som han kallades, fortsatte sin bana på egen hand.
Den brutale Turpin gjordes till hjälte i brittiska pojkböcker.
Senare försökte Turpin råna en resenär som visade sig vara en annan stråtrövare vid namn Matthew King. De båda slog sina påsar ihop. Paret härjade längs vägarna omkring London fram till år 1737 då deras hemliga gömställe, ett tillhåll i skogen, hittades.
Under tumultet dödades King, möjligen av en förlupen kula avfyrad av hans kompanjon. Turpin kom undan och slog sig ned i York där han kallade sig John Palmer och levde på att sälja stulna hästar.
Spåret efter honom hade för länge sedan svalnat när ”Palmer” begick misstaget att skjuta en tupp under ett vredesutbrott.
Turpins verkliga identitet avslöjades i fängelset, men man lyckades inte knyta honom till något av rånen. Det var i stället som hästtjuv som han fick sin dödsdom år 1739.
Dick Turpin var 33 år gammal när han i likhet med generationer av stråtrövare före honom slutade i galgen. Senare återupplivades han i allehanda pojkböcker.
Vägtullar blev stråtrövarnas dödsfiender. När tullbodarna började öppna i utkanten av London var det slut med att obemärkt rida ut ur staden för att lägga sig i bakhåll.
Tullar blev slutet för stråtrövarna
Inte någon av landsvägarnas riddare kunde lura bödeln för evigt. Förr eller senare fick de alla en snara runt halsen, men den som var smart kunde lura döden i många år och leva furstligt fram till dess.
Stråtröveri fortsatte att vara en så lönande affär att hotet om straff inte avskräckte. Det var i stället något som inte alls hade med brottsbekämpning att göra som till slut fick rånen att upphöra.
I början av 1800-talet var de brittiska landsvägarna så försummade att något måste göras. Reparationerna överläts till privatpersoner, som i utbyte mot sin investering hade rätt att kräva betalning av resenärerna.
Tullbodar byggdes längs de nya vägarna och som en oväntad bieffekt hämmade de stråtrövarnas rörelsefrihet.
Från London byggdes tullbodar allt längre ut i landet. De tvingade bort banditerna från de stora tätorterna. År 1830 utgjorde de tullbelagda vägarna mer än 20 procent av det samlade vägnätet.
Samtidigt började man bygga järnvägar och så småningom ersattes diligensrutterna längs landsvägarna med tåg. Det sista rapporterade rånet på landsvägen i Storbritannien inträffade år 1831.
Laglösheten på vägarna hade äntligen försvunnit, men den levde kvar i folkminnet. År 1839, då Jack Sheppard hade varit död i över hundra år, handlade åtta olika pjäser i London om hans dramatiska liv. Samtidigt skildrades Dick Turpins äventyr i lättlästa häften för pojkar.