Iskall storförbrytare utlöste intensiv människojakt

En livsfarlig gentleman

Redan före rymningen är den 42-årige Mesrine ökänd för sin fräckhet. Hans kriminella cv omfattar flera större kupper och tre gånger tidigare har han rymt ur olika fängelser.

När han befinner sig på fri fot njuter han av det goda livet med exklusiva kläder, fashionabla nattklubbar och vackra kvinnor. För gemene man är han lika fascinerande som skrämmande.

Mesrine är charmig, belevad, orädd och fantastiskt skicklig på att få polisen att framstå som dummerjönsar.

Samtidigt är han sjukligt fokuserad på sitt rykte – och extremt farlig. År 1972 dödade han utan att tveka två parkvakter som kände igen honom när han var på rymmen från ett kanadensiskt fängelse.

Nu, sex år senare, är han åter på flykt – mer berömd och jagad än någonsin tidigare. Dagarna efter flykten gör polisen hembesök hos alla Mesrines bekanta och meddelar självsäkert att han snart kommer att åka fast.

I själva verket har de inte minsta spår efter gangstern som nu planerar nya brott ihop med Besse.

På förmiddagen den 16 maj kliver de båda männen in i en liten vapenbutik nära Gare de l’Est och riktar sina vapen mot butiksägaren och hans bror.

Besse kedjar ihop de båda vapenhandlarna med handbojor medan Mesrine roffar åt sig 20000 franc ur kassaapparaten och lugnt studerar varuutbudet på hyllorna.

Med kännarmin lyfter han upp olika vapen, väger dem i handen och osäkrar dem. Efter en stund bestämmer han sig för två 9-mm pistoler och åtta grovkalibriga revolvrar. Han behöver också 700 patroner.

Mesrine lägger varorna i en medhavd sportbag och därefter lämnar de båda männen butiken. Först kan polisen inte tänka sig att Mesrine ligger bakom vapenkuppen.

Än mindre att han skulle vara dum nog att råna en vapenbutik mitt på ljusa dagen i Paris när alla stadens poliser letar efter honom.

När polisen inser fakta har Mesrine redan gett dem mer att göra – uppe i den mondäna ­semesterorten Deauville i Normandie där de ­rika och berömda roar sig på stadens kasino i ett berg av pengar.

Mesrine hälsar på hos polisen

Klockan närmar sig 23 när Jacques Mesrine och François Besse den 27 maj går in på polisstationen i Deauville och pratar med två polismän i receptionen.

”Jag är inspektör Dorner från spelenheten”, säger Mesrine och syftar på den myndighet som övervakar kasinoverksamheten. ”Jag vill tala med polisinspektören.”

”Han är inte inne”, svarar en av poliserna.

”Okej, då återkommer jag en annan dag”, ­säger Mesrine och går ut igen.

Besöket på polisstationen har inget annat syfte än att Mesrine vill visa att han föraktar och är totalt orädd för polisen.

Fem minuter senare blir polismannen plötsligt alldeles vit i ansiktet.

”Det där var Mesrine”, flämtar han.

”Nej, du är galen. Inspektör Dorner var längre och yngre än den skitstöveln”, säger den andre polismannen lugnande.

Samtidigt fortsätter Mesrine och Besse till stadens kasino där de presenterar sig som tjänste­män från justitiedepartementet och förklarar att de håller på att utreda spelfusk. En av dem visar hastigt fram ett id-kort som ser ”äkta” ut.

De frågar efter kasinochefen, M. Marzin. När han kommer, visar de sina vapen och beordrar honom att föra dem till det rum där kasinots alla kontanter förvaras.

”Jag är Jacques Mesrine. Du har säkert hört talas om mig”, säger Mesrine till den svårt chockade kassaförvaltaren.

I samma stund som de båda rånarna ska lämna kasinot i en stulen Simca Rally kommer den första polisbilen dit. En anställd på kasinot har diskret lyckats trycka på larmknappen.

Mesrine öppnar genast eld mot poliserna och under en häftig skottväxling kastar sig de båda rånarna in i Simcan.

Mesrine trampar gasen i botten och susar med full fart genom Deauville. Två polisbilar kommer rakt emot dem och i över 100 km/tim. kör Mesrine mitt emellan dem.

Poliserna får en snabb skymt av honom där han leende sitter bakom ratten. Längre fram svänger han av från vägen och ned på en liten sidoväg.

Besse blöder kraftigt från ett skottsår i armen. I backspegeln ser Mesrine ett halvt dussin polisbilar fortsätta rakt fram med blåljus och sirener. Han har skakat av sig förföljarna – åtminstone för stunden.

En bit från Deauville väntar nya problem. I strålkastarljuset syns plötsligt en av polisens vägspärrar. Mesrine ökar farten och plöjer rakt igenom bommen med Simcan så att poliserna på vägen tvingas kasta sig i diket.

De kommer snabbt på fötter igen och skickar en svärm av pistolkulor efter flyktbilen. Varken Mesrine ­eller Besse blir träffade – däremot bilens växellåda och ett av däcken.

Fem kilometer längre fram förlorar Mesrine kontrollen över bilen och kör i diket. Männen klarar sig utan allvarliga skador men Simcan förvandlas till skrot.

Under de närmaste dagarna intensifieras människojakten. Polisen skickar upp helikoptrar och genomsöker området med armerade jeepar, motorcyklar och fotpatruller.

Hundratals polismän arbetar frivilligt på sin fritid och de drömmer alla om en vinstlott: att gripa Mesrine. Det kan inte dröja länge nu.

Trots att Besse är försvagad av skottsåret i ­armen går de båda männen flera kilometer ­genom Normandie, i skydd av nattmörkret. På dagen nöjer de sig med korta förflyttningar, från gömställe till gömställe.

Efter flera dagars flykt går de in på en gård och tar en familj som gisslan. De kräver att bli körda mot Paris.

På en öde vägsträcka kliver Mesrine och Besse ut ur bilen – precis framför ännu en vägspärr, visar det sig. Männen stjäl en roddbåt och i skydd av nattmörkret tar de sig nedför en flod, ut ur polisens finmaskiga nät.

Kuppen i Deauville, eldstriden, utbrytningen ur vägspärren – och naturligtvis det provocerande besöket på polisstationen – blir ännu ett kapitel i historien om Mesrines djärvhet. Fransmännen kan inte låta bli att uttrycka en viss beundran för honom.

Bakom Mesrines fräckhet gömmer sig en skarp hjärna. Han planerar alla sina kupper minutiöst. Livet på flykt går på rutin för Mesrine som är van att vara försiktig.

Mesrine är förklädnadens mästare – mannen med de tusen ansiktena, kallas han – och han har alltid flera olika adresser som endast folk i hans allra närmaste umgängeskrets känner till.

Dessutom använder han sig av en mängd olika identiteter och har tillgång till ett stort urval av förfalskade pass och andra papper.

Uppklädd för bankkupp

Kuppen i Deauville är en enorm mediesuccé och Mesrine lapar girigt i sig allt som sägs om honom. Men i pengar är bytet oansenligt: 13000 franc som snart tar slut.

Mesrine är i desperat behov av kontanter och måste hitta på någonting. Klockan sju på morgonen den 30 juni ­bankar han på dörren hemma hos Jean-Claude Martigny, som arbetar i en filial till banken Société Générale.

”Öppna, det är polisen!” ropar Mesrine.

Genom titthålet i dörren ser bankmannens hustru två eleganta, slipsprydda män. Hon öppnar. Inne i hallen presenterar sig Mesrine:

”Du kanske känner igen mig. Jag är Jacques Mesrine och jag behöver pengar”, säger han med ett leende och drar fram en pistol.

Mesrine ber om en kopp kaffe och i flera timmar sitter rånarna tillsammans med familjen. Mesrine underhåller med berättelser ur sitt liv.

Han skojar med familjens elvaåriga dotter och säger till bankmannens hustru att hennes kaffe är det bästa han någonsin druckit. Efteråt säger kvinnan att hon sällan träffat en så artig person som Mesrine.

När det börjar närma sig öppningsdags för banken lämnar Mesrine huset tillsammans med Jean-Claude Martigny.

Så länge bankmannen gör som Mesrine säger kommer Besse att ta väl hand om hans fru och dotter, får han veta.

Inne på Martignys kontor på Société Générale kallar de till sig bankdirektören som inser allvaret i situationen och låser in dem i bankvalvet. Utan ståhej får Mesrine 450000 franc i handen och tillsammans med de båda bankmännen åker han sedan iväg i Jean-Claude Martignys Peugeot.

De stannar till vid en bensinstation där Mesrine ringer till Besse som släpper sin gisslan. Vid Gare du Nord hoppar Mesrine ur bilen och försvinner i folkmängden.

Ordningsmakten är frustrerad. Ännu en gång spärrar man av vägarna som leder ut ur Paris. Och ännu en gång till ingen nytta. Polisen känner sig maktlös – de ser inte skymten av landets mest eftersökta brottsling.

Ger intervju under flykten

Ett par veckor senare, i mitten av juli, möter Mesrine den 27-åriga prostituerade Sylvie Jeanjacquot på en bar i Paris.

Den vackra, mörk­håriga kvinnan blir betagen i den charmige gangstern. Handlöst kastar hon sig ut i det dramatiska livet på flykt tillsammans med honom.

I början av augusti kan polisen till sin enorma frustration läsa en lång intervju med Mesrine i tidningen Paris Match.

Men trots att polisen förhör journalisten kommer de inte den massmediale gangstern på spåren. Liksom många andra Parisbor har Mesrine nämligen lämnat den kvävande sommarhettan i huvudstaden och åkt på semester med sin käresta och några vänner, först till Italien och sedan till London.

Med jämna mellanrum meddelar polisen att de har fått ny information som kan leda dem till Mesrine, men det stämmer inte.

Rapporterna är ett krampaktigt försök att avvärja den offentliga kritiken mot deras hjälplöshet.

Den 10 november får journalisterna den nya, smaskiga Mesrine-historia de längtat efter. Klockan sju på kvällen ringer Mesrine på dörren hemma hos en domare som tidigare dömt honom till fängelse.

Vid sin sida har han den oerfarne Jean-Luc Coupé – ingen av Mesrines vanliga, professionella kumpaner vill befatta sig med hans senaste påfund.

Domaren är inte hemma men de båda männen tvingar hans hustru, Madame Petit, att släppa in dem i lägenheten på tredje våningen. Mesrine förklarar att de tänker vänta på domaren där, och medan Jean-Luc Coupé håller ett öga på Madame Petit och hennes dotter söker han igenom lägenheten.

Jean-Luc Coupé visar sig dock vara en usel väktare. Domarens dotter hör ett ljud vid ytterdörren och antar att det är hennes bror som ska komma på besök. Hon smyger ut i entrén och viskar till honom att han ska ringa polisen.

När Jean-Luc Coupé hämtar in henne i vardagsrummet igen har han ingen aning om att de redan har blivit avslöjade.

Mesrine förklarar för sina gisslan varför han kommit: Charles Petit ska använda sitt inflytande i justitiedepartementet för att låta stänga alla toppsäkra avdelningar i de franska fängelserna där förhållandena är omänskliga.

Om avdelningarna inte stängs kommer Mesrine att börja likvidera domare. Gangstern pratar oavbrutet, och plötsligt råkar han titta ut genom fönstret. Till sin fasa ser han flera polisbilar köra upp framför huset.

Polismännen vet inte exakt vilket slags ärende de kallats ut till. Och de har definitivt ingen aning om att Frankrikes mest eftersökte man befinner sig bara några meter ifrån dem.

Mesrine försöker förgäves att få fart på Jean-Luc Coupé som är fullständigt lamslagen av skräck och oförmögen att röra på sina darriga ben. Mesrine ger upp hoppet om honom och rusar själv nedför trappan – och står plötsligt ansikte mot ansikte med flera beväpnade poliser.

”Skynda er, Mesrine är där uppe!” ropar han.

Budskapet har en magisk effekt. Samtliga polismän rusar vidare uppför trappan och Mesrine kan gå ut på gatan där en yngre polisman står ensam kvar.

Mesrine drar upp sin revolver ur fickan och riktar den mot polismannen som han sedan kedjar fast vid en stupränna med ett par handklovar. Sedan skyndar han sig till närmaste metrostation – och försvinner.

Polisen griper Jean-Luc Coupé, och precis som Mesrine förväntat sig kan han inte hålla tyst. Till en början förnekar han att han alls känner till Mesrine men så småningom ger han ­efter under polisförhören och lägger till sist alla kort på bordet.

Jean-Luc Coupé avslöjar bland annat flera av Mesrines hemliga adresser som polisen därefter bevakar noga, men Mesrine vet bättre än att återvända till de platser som Jean-Luc Coupé känner till.

När polisen gör husrannsakan i lägenheterna blir de förvånade. I en av dem finns en hel garderob full med skräddarsydda kostymer, en låda champagne, tre skottsäkra västar, två gasmasker, en radio inställd på polisens frekvens, en låda gevär, fem kulsprutepistoler, dussintals handgranater och ett halvt dussin revolvrar.

På bara sex månader har Mesrine samlat på sig en vapenarsenal tillräckligt stor för att beväpna en mindre milisstyrka.

Inför media tiger polisen om de mest pinsamma detaljerna kring Mesrines flykt från domare Petits bostad.

De uppgifterna kommer inte fram förrän senare. Mesrine blir rasande över att detaljerna utelämnas på det viset. Han tycker inte att han får det erkännande han förtjänar.

Kidnappning ska trygga framtiden

År 1978 går över i 1979 och ännu en gång är pengarna på väg att ta slut för Mesrine. Hans extravaganta livsstil och alla lägenheterna i ­Paris kostar pengar.

Mesrine fantiserar om en jättekupp som ska göra honom ekonomiskt oberoende under en lång period. Planen är att kidnappa någon rik industrimagnat och kräva en enorm lösensumma.

Tillsammans med en annan kriminell skriver han en lista över potentiella offer och granskar systematiskt deras liv: var de bor, vilka säkerhetssystem som omger dem och rentav vilket temperament de verkar ha.

Mesrine ­orkar inte med någon besvärlig gisslan som blir hysterisk och grips av panik under press. Det grundliga till­vägagångssättet är typiskt för Mesrine.

Datumet för hans kupp ligger långt fram i tiden och han har inte bara kartlagt alla tänkbara flyktvägar – han har även koll på hur dags solen går ned och vilken fas månen befinner sig i.

Samtidigt som Mesrine planerar kidnappningen grips hans tidigare rymningskamrat från La Santé, François Besse, i Bryssel.

Nyheten gör Mesrine nedstämd men inte orolig. Att Besse arresterats medför ingen säkerhetsrisk för hans egen del.

Den 21 juni 1979 slår Mesrine och hans nya kumpan till. De kör upp framför huvudentrén till ett palats i en by nära Le Mans, knackar på och frågar efter den 82-årige, före detta bank- och industrimagnaten Henri Lelièvre.

De pre­sen­terar sig som poliser från trakten, visar legi­timation och ber artigt Lelièvre att följa med till stationen för att hjälpa till med ett fall där han kan tänkas ha viktig information.

Henri Lelièvre stiger in i deras bil och förs sedan bort till ett hus som de har hyrt i Loiredalen.

Drygt en månad senare kammar Mesrine och hans kumpan hem vinsten. Henri Lelièvres son går med på att betala sex miljoner franc för sin far.

Mesrine planerar en rutt som sonen ska köra för att leverera pengarna.

Därmed kan gangstern på betryggande avstånd försäkra sig om att polisen inte bevakar transaktionen. Efter betalning släpps en oskadd Lelièvre fri i Paris.

Mesrines nerver börjar svikta

Även om Mesrine nu är ekonomiskt tryggad får han inte det lugn han hoppats på. Polisen söker och jagar varenda person som han över huvud taget har varit i kontakt med och erbjuder dem lockande penningsummor i utbyte mot viktig information.

Mesrine blir extremt försiktig. Han isolerar sig alltmer tillsammans med Sylvie. Emellanåt är han sitt vanliga charmiga och belevade jag, men ibland far han ut i raserianfall över bagateller. Han dricker enorma mängder alkohol och är hårt pressad.

I en intervju berättar Mesrine för en journalist att han hellre dör än hamnar i en fängelsecell igen. Han varnar samtidigt för att han alltid bär handgranater och skjutvapen på sig och att han inte skulle tveka att använda dem om polisen försöker gripa honom.

Både polis och politiker känner sig förödmjukade av att de inte lyckas stoppa denne samhällets fiende nummer ett.

Den franske presidenten, Valéry Giscard d’Estaing, ger jakten på Mesrine högsta prioritet. Det ryktas att han har gett inrikesminister Christian Bonnet ett ultimatum:

Antingen sätts Mesrine ur spel mycket snart, eller så får ministern söka sig ett nytt jobb.

I augusti samlar inrikesministern de rivaliserande franska poliskårerna för ett intensivt sam­arbete med enda syftet att hitta Mesrine.

Nästa månad får polisen äntligen upp det spår man så länge har väntat på.

Slutspel i november

Journalisten Jacques Tillier, skribent på den högerorienterade tidningen Minute, såras av ett skott den 10 september.

I ett brev tlll de franska tidningarna tar Mesrine på sig skulden för dådet. Han hävdar att Tillier är polisspion.

Mycket kring händelsen är oklart men den skadade journalisten berättar för polisen att Mesrine var i sällskap med en annan man med stor mustasch som talade med Marseille­accent.

Liksom Mesrine uttryckte mannen stor avsky för de toppsäkra fängelseavdelningarna.

Polisens slutsats blev att kumpanen själv måste ha suttit inlåst på en sådan avdelning och gör därför en systematisk genomgång av alla tidigare fångar, runt hundra personer. De flesta kan uteslutas direkt på grund av sitt utseende. Kvar finns ett tjugotal personer som granskas närmare.

En av dem är Charly Bauer, en kriminell från Marseille som suttit inne i 16 år för väpnat rån. Under fängelsetiden fick han regelbundet besök av en kvinna men nu kan polisen konstatera att både hon och Charly Bauer är spårlöst försvunna.

En Renault 14, försäkrad i kvinnans namn, har emellertid fått flera parkeringsböter i närheten av Gare St. Lazare i Paris. Den 24 oktober hittar polisen den parkerade bilen och snart kommer Charly Bauer och hans flickvän för att hämta den.

Polisen vet inte om Bauer kommer att leda dem till Mesrine. I en vecka skuggar de paret dygnet runt. Då kommer genombrottet.

Den 31 oktober stannar Renaulten framför nummer 35-37 på Rue Belliard. Bauer och hans flickvän går in i huset och kommer snart ut igen i sällskap med ett okänt par – en kvinna och en man.

Mannen är gammal och går med käpp men en av polismännen hajar till. Han har varit med om att gripa Mesrine tidigare och det är någonting som känns bekant.

Det är han! Kvinnan med blond peruk och glasögon är Sylvie Jeanjacquot.

Civilklädda poliser följer de båda paren på avstånd när de går längs stadens gator och in i flera butiker. Mesrine tar aldrig upp handen ur jackfickan och på Sylvies axel hänger en svart väska som kan innehålla handgranater.

Poliserna vågar inte närma sig; de är rädda för eldstrid på öppen gata. I stället bevakar de paren hela vägen tillbaka till huset på Rue Belliard.

Mesrine har varit på flykt i nästan ett och ett halvt år och vet inte att fällan snart kommer att slå igen. Omkring 40 poliser – påhittigt förklädda till gatsopare, sophämtare och nunnor – omringar huset.

Mesrine och Sylvie lämnar inte lägenheten på ett par dagar och polisen grubblar över hur situationen ska lösas.

Ska de gå in och ta Mesrine och därmed riskera livet på flera polismän? Ska prickskyttar försöka träffa honom genom fönstren från nästan hundra meters håll, över flera gator och järnvägsspår och med risk för att missa och därmed varna Mesrine?

Till slut bestämmer man sig för en tredje ­variant. Den 2 november 1979 klockan 14.58 går Mesrine ut på Rue Belliard tillsammans med Sylvie.

De småpratar medan de går till sin bil, en ny BMW. Mesrine håller galant upp bildörren för sin käresta, sätter sig vid ratten, ställer Sylvies väska vid sina fötter, tar på sig säkerhetsbältet och startar motorn.

Mesrine och Sylvie hinner bara köra en liten bit. En lastbil med presenning över flaket svänger in framför deras bil och stannar tvärt.

Fyra män med automatvapen blir synliga under presenningen och på ett par sekunder skjuter de 21 kulor genom framrutan på BMW:n.

Därefter kör en personbil upp jämsides med Mesrines bil. Från passagerarsätet tar en polisman sikte och skjuter Frankrikes mest jagade man rakt genom huvudet.

Översköljd av blod sjunker Jacques Mesrine ihop bakom ratten. Under ett kort ögonblick är det som om tiden står stilla, som om ingen vet vad de ska göra nu.

Sedan rusar Sylvie ut ur BMW:n, hysteriskt skrikande och svårt sårad av flera skott. Poliserna brister ut i vilt jubel och omfamnar varandra.

I en hel timme sitter Mesrine kvar i bilen, omgiven av hundratals poliser, pressfotografer och andra Parisbor, innan polisen till sist för bort hans lik. När de öppnar väskan vid hans fötter hittar de flera handgranater.