Med mordet på Martin Luther King blev James Earl Ray USA:s mest eftersökte brottsling.

© AP/Polfoto
Kriminalitet - Kriminella

Intensiv jakt på Martin Luther Kings mördare

I april 1968 borrar sig en kula in i halsen på Martin Luther King. Den svarte medborgarrättskämpen sjunker ihop på en hotellbalkong i Memphis. Bara sekunder senare slinker en välklädd man iväg från brottsplatsen. Men han har lämnat flera spår efter sig och nu inleds FBI:s mest omfattande människojakt.

En lätt bris drar in från Mississippifloden genom Memphis gator och träffar Martin Luther King i ansiktet. Avslappnad och med armbågarna vilande på ett järnräcke står den 39-årige afroamerikanske medborgarrättskämpen och njuter av den svala kvällen på Lorraine Motel.

Det senaste dygnet har King hållit tal här i Tennessees största stad, och vid 18-tiden denna torsdag den 4 april 1968 väntar en välförtjänt måltid hos en pastorskollega i staden.

”Det håller på att bli kallt. Jag tror du behöver en överrock”, hörs det nedifrån parkeringsplatsen, där Kings chaufför, Salomon Jones, står.

”Okej, Jonesy! Du tar verkligen väl hand om mig”, ropar King tillbaka, medan han släpper loftgångens räcke och fiskar fram en mentolcigarett ur innerfickan.

I samma rörelse tar han ett steg bakåt och ska just vända sig mot rumsdörren när en hög smäll ekar ut över platsen. Ett ögonblick senare viker sig benen under King och hans kropp faller tungt ned mot balkongens betonggolv.

En kula har träffat medborgarrättskämpen, krossat underkäken, fortsatt nedåt och borrat sig djupt in i halsen. Nu ligger King i en pöl av sitt eget blod.

”Allt är över”, viskar King när Salomon Jones och ­resten av Kings sällskap hinner fram till sin svårt skadade ledare.

”Säg inte så!” protesterar alla på balkongen, men de ser alla hur kritisk situationen är. På några minuter försvinner färgen från Kings ansikte som blir askgrått. Blodtrycket sjunker snabbt och läpparna blir blålila.

När ambulansen och polisen anländer till Lorraine Motel står det klart för alla: Kulan som träffade Martin Luther King klockan 18.01 kommer att döda honom, och den världsberömde medborgarrättskämpen har bara en kort tid kvar.

De lokala poliserna vet också att hela världen nu kommer kräva att mördaren hittas. Vad de däremot inte vet, är att gärningsmannen är en mästare på att impro­visera och att han hela tiden kommer att ligga två steg ­före polisen. Den dittills mest omfattande människojakten i USA:s historia ligger nu framför dem.

King är både älskad och hatad

Martin Luther King är fram till sin död år 1968 ledstjärnan inom medborgarrättsrörelsen i USA. Den teologiutbildade amerikanen blir ett känt ansikte när han år 1955 leder den bussbojkott i Montgomery i Alabama, som resulterar i att svarta inte längre måste sitta längst bak i bussen.

Åtta år senare håller han sitt berömda tal som inleds med I have a dream och år 1964 blir Martin Luther King, då 35 år gammal, den dittills yngste fredspristagaren för sin icke-våldskamp mot rasmässiga orättvisor.

Kings arbete ger honom fiender i Amerikas högerorienterade miljöer där många vill se pastorn död. En av de amerikaner som önskar livet ur Martin Luther King är den 39-årige James Earl Ray, som exakt 346 dagar före mordet på Lorraine Motel hoppar av en lastbil i Missouri.

Ray har då rymt från Jefferson City-fängelset – där han skulle ha avtjänat ytterligare 18 år för upprepade rån.

Den första veckan följer flyktingen järnvägsspåren västerut till Kansas City i hopp om att skaka av sig sina förföljare. Ray räknar nämligen med att polisen ska anta att han kommer att dra österut för att söka tillflykt hos sin bror.

Han gissar rätt och inte en enda polis är honom på spåren. Veckor blir till månader och Ray känner sig snart ganska säker på att han inte kommer att åka fast. Under namnet Eric S. Galt slår han sig i slutet av 1967 ned i Los Angeles där han går en bartenderkurs och tillbringar sin fritid på en dansskola.

Samtidigt är Ray frivillig medarbetare i presidentkandidaten George Wallace valkampanj. Wallace vill, i likhet med Ray, bevara rassegregationen i USA, och är en övertygad motståndare till medborgarrättsrörelsen.

Personligen avskyr Ray i synnerhet rörelsens ledare, som han brukar kalla Martin Luther Coon i stället för King. ”Coon” är slang för ”neger”. Rays hat visar sig vara så djupt att han våren 1968 lämnar Los Angeles i sin vita Ford Mustang med bara en sak i tankarna – att döda King.

Sedan mordet på Martin Luther King florerar flera konspirationsteorier som går ut på att dådet i själva verket var planerat av samhällets toppar eller den kriminella världen – och inte av den okände rasisten James Earl Ray.

© Corbis/AOP & Getty Images

Får King på kornet

På eftermiddagen den 4 april 1968 – tre timmar före mordet på Martin Luther King – checkar James Earl Ray in på Bessie Brewers motell i Memphis, under namnet John Willard.

I en månad har Ray noggrant följt medborgarrätts­kämpen och vet att King befinner sig i staden. Ray har valt Bessie Brewers motell av en enda anledning: rum 5B på andra våningen. Där har han nämligen fri utsikt över Lorraine Motel, där King bor.

Efter att ha betalat för en veckas vistelse går Ray upp till sitt rum där han drar undan gardinen och tittar ut mot Lorraine Motel. Det är bara 60 meter till loftgången framför rum 306, där han på en bild i lokaltidningen har sett Martin Luther King stå.

Med sin nyinköpta kikare i handen slår sig Ray ned vid fönstret i rum 5B, och hans hjärta slår extra hårt när han i kikaren strax före klockan 18 ser King kliva ut på motellets loftgång.

Det här är Rays stora chans. Han tar sin blå väska och sitt Remingtongevär, som ligger i ett fodral invirat i ett grönt lakan, och går snabbt in på toaletten. Från det fönstret har Ray ännu bättre sikt mot sitt mål. Snabbt knuffar han upp det gistna fönstret, sliter fram geväret och laddar det med en enda patron.

Ett litet kliv upp på badkaret ger honom en ännu bättre position. Han kan luta sig mot kaklet och rikta gevärspipan ut genom fönstret. Luther Kings huvud fyller hela siktet och Ray känner det nästan som om han står alldeles intill den människa han hatar mest.

Klockan 18.01 trycker James Earl Ray sitt pekfinger mot den kalla avtryckaren av metall.

”Det lät som ett skott!”

Ray kastar snabbt ned det rykande geväret i fodralet och lindar in både det och den lilla blå väskan i det gröna lakanet. Han låser upp badrummet och går raskt genom korridoren på andra våningen.

”Du, det lät som ett skott!” ropar en annan gäst när han ser Ray passera.

”Det var det”, blir det torra svaret från krypskytten, som samtidigt döljer sitt ansikte med den lediga handen.

Ray lämnar motellet och skyndar sig ned för trottoaren mot sin vita Ford Mustang. Först möter mördaren inte en människa, men i närheten av bilen får Ray plötsligt syn på tre polisbilar och polismän som redan larmats om attentatet.

Medan Ray saktar ned fattar han ett drastiskt och impulsivt beslut, och dumpar byltet med mordvapnet och väskan framför en spelhall på South Main Street, där Mustangen står parkerad.

Guy Canipe hör dunsen när det tunga geväret landar på trottoaren framför hans spelhall. Nyfiket tittar han efter främlingen som kliver in i en Mustang.

”Såg du vem som kastade den där?” ropar någon högt längre upp från gatan när Canipe en minut senare står böjd över byltet.

En polisman kommer springande med höjd pistol, och spelhallsägaren förstår genast att något är mycket fel. Han berättar varje detalj han kan minnas för konstapel Judson Ghormley, och polismannen är mycket nöjd med ögonvittnet trots att han precis missat den förmodade gärningsmannen.

”Jag har vapnet, framför nummer 424 på Main. Den misstänkte flydde söderut ned för Main Street. Han är en ung, vit man, välklädd, mörk kostym (…) och uppges köra en vit Mustang”, rapporterar Ghormley upphetsat i sin walkie-talkie.

Bara tio minuter har förflutit sedan Ray skickade iväg sin dödande kula, och polisen är redan nära att gripa ­Martin Luther Kings mördare. Tror de i alla fall.

FBI tar över utredningen

En av de första på gärningsplatsen är chefen för FBI:s Memphis-avdelning, Robert Jensen. Normalt hanterar den lokala polisen mordutredningar i staden, men Jensen förstår att detta är ett prekärt fall och har åkt till Lorraine Motel för att hjälpa den lokala styrkan.

Agentens ini­tiativ visar sig snart ha varit helt rätt. FBI:s vicechef, Cartha DeLoach lyckas nå honom via telefonen: ”Stats­åklagaren vill att vi tar över fallet”, förklarar DeLoach och poängterar hur viktigt det är att klara upp mordet:

”Som du säkert förstår måste det lösas så snart som möjligt. Vi får sätta in alla resurser – alla dina män måste arbeta tills de stupar”, kräver vicechefen.

Jensen, en krigsveteran med 21 års erfarenhet inom den federala polisen, låter sig inte stressas av situationen utan går metodiskt tillväga. Rättstekniker mäter, fotograferar och analyserar brottsplatsen. Polismän skriver ned ögonvittnenas berättelser. De flesta pekar på fönstret i Bessie Brewers motell: ”Därifrån kom skottet”, hävdar de alla.

Inom kort befinner sig utredarna i rum 5B och i badrummet på andra våningen. De hittar ett fodral från en helt ny kikare, och i förhör med motellets ägare och gäster får de reda på att en välklädd vit man med mörkt hår har bott i rummet. Namn: John Willard.

Robert Jensen ger genast ett par man i uppgift att söka efter personer som heter John Willard, medan han själv kör till FBI-kontoret i staden där byltet man hittade på Main Street ligger och väntar.

Strax före klockan 21.00 drar Jensen på sig ett par latexhandskar och lägger omsorgsfullt ut byltets innehåll på ett bord. Den blå väskan innehåller en mängd toalettsaker, som avslöjar att ägaren måste vara mycket välvårdad.

Remingtongeväret är helt nytt och till Jensens stora förvåning är serienumret intakt. Det är därför lätt att hitta butiken där vapnet är inköpt.

Slutligen hittar man en helt nyinköpt kikare i byltet, dessutom ett kvitto. Kikaren passar precis i det fodral man funnit i rum 5B. Den person som kastat byltet med geväret ifrån sig måste ha varit på hotellrummet.

Snart får man svar på FBI:s undersökningar av finger­avtrycken: två tydliga, användbara avtryck på mordvapnet. När nyheten strax därpå når FBI:s högkvarter blir vicechefen Cartha DeLoach mycket nöjd. Han är övertygad om att FBI är hack i häl på gärningsmannen och att de kommer att gripa mördaren inom några timmar.

Ray flyr till Kanada

Över hundra mil från Mem­phis sitter James Earl Ray i sin vita Mustang. Han har kört utan paus hela natten och inte sett en enda polisbil på den långa färden ut ur Tennessee och vidare genom grannstaten Mississippi.

Under hela bilfärden har Ray följt nyheterna på radion och han har svårt att begripa att hans skott i Memphis har fått så mycket uppmärksamhet.

Först kom meddelandet att Martin Luther King hade dödförklarats strax efter ankomsten till sjukhuset, och sedan dess har radion sänt nyheter hela natten om kaos i många av landets storstäder, där svarta i raseri över mordet startat upplopp och eldat på gatorna.

När Ray rullar genom Alabama får han det första nedslående beskedet via bilradion. Polisen söker efter ”en vit Mustang”, med ”en välklädd vit man”.

Det går nu upp för Ray att han är sårbar i sin älskade bil, men han bestämmer sig ändå för att köra vidare till Atlanta i Georgia, där han under månaderna före mordet har hyrt en lägenhet. Vid 8.30 på morgonen den 5 april kommer Ray fram till Atlanta. Han lämnar bilen på parkeringsplatsen och går snabbt upp i lägen­heten för att hämta lite pengar och en revolver.

Klockan 13.00 lämnar Ray Atlanta ombord på en Greyhoundbuss med kurs mot Cincinnati. För första gången sedan mordet 19 timmar tidigare kan Ray sluta ögonen och drömma om Rhodesia (dagens Zimbabwe) där han planerar att leva i exil.

Landet, som tre år tidigare förklarat sig självständigt från Storbritannien och nu styrs av en vit minoritetsregering, har inget utväxlingsavtal med USA. Först måste dock Ray försöka ta sig in i Kanada via Cincinnati och Detroit. Mördarens långa flykt har börjat.

Rhodesias vita minoritet förtryckte brutalt den svarta befolkningen. Detta gjorde landet till Rays idealiska tillflyktsort.

© AP/Polfoto

FBI riktar in sig på ”Eric Galt”

Medan Ray sitter tryggt på bussen går två av Robert Jensens män, agent Bauer och agent Darlington, från motell till motell i Memphis. Den misstänkte kan ha bott på fler ställen i staden än på Bessie Brewers motell.

Agenterna har redan insett att namnet ”John Willard” är påhittat – den ende John Willard som åldersmässigt passar in på gästen från motellet sitter i fängelse och har därför alibi. I stället letar de nu efter ett motell som haft en gäst med en vit Mustang.

”Hmmm, ja här fanns det en!”, utropar före­ståndaren för New Rebel’s Motel. Bauer och Darlington har efter drygt ett dygns arbete äntligen fått upp ett avgörande spår.

Den kvinnliga ägarinnan studerar noggrant den information som en gäst uppgivit vid incheckningen. ”Mustang, registreringsskylt 1-38993”, står det i ett fält.

”Och gästen, vilket namn hade han?” frågar Bauer otåligt. Kvinnan vänder incheckningskortet åt agenternas håll. ”Eric S. Galt”, läser Bauer och konstaterar nöjt att de precis har fått upp ett nytt viktigt spår.

Den man, som kallat sig Eric S. Galt, har inte slösat bort en sekund under det dygn det tagit för FBI att avslöja Rays vanligaste täcknamn. Han har korsat gränsen till Kanada i en taxi och sedan tagit tåget till Toronto, där Ray sent på eftermiddagen den 6 april hyr ett rum hos ett polskt par.

Måndag morgon, den 8 april, går Ray in på ett bibliotek i närheten. Han bläddrar bland födelseannonser i tidningar från 1930-talet, det decennium då han själv föddes.

Han går igenom sida efter sida tills han slutligen finner en nyfödd baby vid namn Ramon George Sneyd. Namnet är lagom ordinärt, utan att väcka någon som helst uppmärksamhet, och mannen med de många namnen har fått ­ännu en identitet.

Tre dagar senare köper Ray smink och ett par glasögon i en teaterbutik. Med ny frisyr, sminkad hud och målade ögonbryn, samt ett par hornbågade glasögon på den spetsiga näsan, liknar ”Mr. Sneyd” mest en pro­fessor på det passfoto han tar på eftermiddagen.

Beväpnad med bilden och en förfalskad dopattest går han in på ­Kennedy Travel Bureau för att beställa en flygbiljett till London.

”Det blir 345 dollar”, säger expediten. Avgången från Toronto är den 6 maj, och hon säger att Rays nya pass hinner bli klart i tid.

Ray lämnar sitt nya foto till henne och bestämmer att han ska hämta biljett och pass om två veckor. Han säger tack och adjö, och expediten noterar samvetsgrant i pass­ansökan: ”Skyndsamt, då vår kund önskar lämna landet så snart som möjligt.” Sedan skickar hon iväg ansökan.

Mördarens ansikte avslöjas

Torsdagen den 11 april vimlar det av poliser och FBI-agenter på parkeringsplatsen i Atlanta där Ray parkerat sin Mustang sex dagar tidigare.

En boende i kvarteret har undrat varför bilen stått övergiven så länge, och när agenterna kontrollerar registreringsskylten överensstämmer den med Eric Galts. Ett klistermärke på framrutan avslöjar att bilen nyligen bytt olja på en verkstad i Los Angeles.

Bilmekanikern skickar FBI vidare till det hotell i Los Angeles-området som Mr. Galt bott på i två månader.

”Han hade mörkt bakåtkammat hår. Tyst typ, klassisk affärskostym”, är hotellägarens tydliga minnesbild, när han förhörs av en agent.

”Vet du vart han åkte sedan?”

”Hmm, ja… till Atlanta i Georgia”, blir svaret, och ­hotellägaren letar fram en adress.

FBI får ännu större framgång när agenterna börjar spåra de telefonsamtal som Galt har ringt under sin vistelse. Några av dem har gått till en dansskola. Där kan man berätta att Mr. Galt visserligen dansat där, men slutat för att i stället påbörja en bartenderkurs.

Nästa dag bultar FBI-agenten Theodore A’Hearn på dörren till bartenderskolan på Sunset Boulevard. Föreståndararen Thomas Lau berättar allt om Galts fallenhet för yrket: ”Flitig och välkoordinerad”, berättar Lau. Hur eleven exakt såg ut har han dock svårt att minnas. ”Men jag har en bild av honom någonstans!”

”Har du?!”, utbrister en överraskad A’Hearn.

”Så har vi alltid gjort här”, säger Lau, och visar agenten ett foto av Galt som stolt visar upp sitt bartenderdiplom.

Där står han. En slank man i kostym, skjorta och slips – Martin Luther Kings förmodade mördare.

Namnet är Ray, James Earl Ray

I Atlanta bryter sig en grupp FBI-agenter in i Galts lägenhet. De hittar en mängd stads- och landkartor. En av kartorna visar Atlanta med en inringad plats i närheten av Martin Luther Kings hem. En annan karta över Mexiko ­visar sig ha fingeravtryck som matchar dem på mordvapnet. FBI är säkra: Det är Galt som har mördat King.

Onsdagen den 17 april utfärdar FBI en arresterings­order på Galt, som beskrivs som ”beväpnad och farlig”. Nästa morgon pryder bilden av honom löpsedlarna över hela landet.

FBI har 82 miljoner fingeravtryck i databasen och det tar tid att gå igenom. FBI-chefen har emellertid en idé: ­Redan före mordet på King har Galt med sina många alias och diverse förflyttningar uppfört sig som en man på flykt.

Man begränsar därför gruppen av misstänkta till personer som var efterlysta före den 4 april. Plötsligt är det ­bara 53 000 personfiler som måste gås igenom i jakten på ­fingeravtryck.

Redan nästa dag får DeLoach ett samtal från Les Trotter, chef på FBI för den avdelning som handhar fingeravtryck. ”Vi har din man! Det råder inga tvivel. Experterna hittade en exakt matchning alldeles nyss, i fall nr 702. Killen är vaneförbrytare. Hans namn är James Earl Ray.”

Några dagar senare smyger Ray ut ur sitt rum i Toronto. Han vill se TV-programmet The FBI, som alltid slutar med att man räknar upp de tio amerikaner som är most wanted. Ray får en chock när en bild på honom själv plötsligt dyker upp i rutan och programledaren nämner hans riktiga namn.

”Memphis har utfäst en belöning på 100 000 dollar till den som kan bidra med information som leder till Rays gripande”, får alla TV-tittare veta.

Med mordet på Martin Luther King blev James Earl Ray USA:s mest eftersökte brottsling.

© AP/Polfoto

Mr. Sneyd korsar Atlanten

Trots fotot och beskrivningar i medierna följer två händelselösa veckor för FBI. Rays nya identitet som Mr. Sneyd verkar inte misstänkt, och på kvällen den 6 maj promenerar han med sina hornbågade glasögon på näsan genom Toronto International Airport.

Han landar lugnt och säkert i London nästa morgon. Därifrån hoppar han på ett plan till Lissabon i Portugal. Han hoppas nu att kunna ta sig vidare till Afrika.

Först ser allt lovande ut. Ray hittar ett fartyg som för ­bara 130 dollar kan ta honom till Angola, men hoppet dalar när han upptäcker att färden kräver ett visum. Det tar en vecka att ordna – och då har fartyget redan seglat iväg. I åtta dagar letar Ray förgäves efter andra fartyg innan han fattar ett ödesdigert beslut: Fredagen den 17 maj flyger han tillbaka till London.

Under tiden har utredningen tagit fart hos FBI som upptäckt att Ray strax efter sin flykt från fängelset år 1967 tagit sig till Toronto och där bytt identitet till Eric Galt.

Med hjälp av kanadensisk polis kontrollerar FBI de över 250 000 kanadensiska pass som utfärdats eller förnyats sedan april 1967, då Ray rymde från Jefferson City.

Dag efter dag sitter tolv kanadensiska poliser och jämför passfoton med Rays bild, och den 1 juni hittar konstapel Robert Wood äntligen Ramon George Sneyds pass i högen. Han tittar noga på det lätt utstående vänsterörat, gropen i hakan och ansiktets dimensioner.

”Det här skulle kunna vara han, om han bar glasögon”, utbrister Wood upphetsat.

Ett samtal till den riktige Mr. Sneyd stärker misstankarna – den verklige Sneyd har nämligen inget pass. En rundringning till landets resebyråer avslöjar att en man rest under namnet Sneyd tre gånger i maj, och nu befinner sig i London.

DeLoach och hans FBI-stab larmar genast Scotland Yard i London, som skickar ut passfotot av den falske Mr. Sneyd till alla hamnar och flygplatser.

Ray tvingas till förhör

Den 8 juni kliver James Earl Ray genom dörrarna till terminal 2 på Heathrows flygplats i London. Han har tänkt sig att resa till Bryssel, och därifrån hoppas Ray att han billigt och
utan hinder kan ta sig till sin drömdestination – Rhodesia.

”Passet, tack”, säger den unge medarbetaren bakom incheckningsdisken. Ray gräver i sin beige regnrock och känner revolvern i fickan när han tar fram sitt mörkblå kanadensiska pass.

Medan passet noga kontrolleras, knackar en Scotland Yard-detektiv honom plötsligt på axeln.

”Vill du vara så vänlig och följa med mig hit bort”, säger Philip Birch, som har känt igen Ray.

Ray tar situationen med lugn och följer med. Först när Birch kroppsvisiterar honom och hittar revolvern blir han nervös.

”Jag ska till Afrika och tänkte att jag kunde få användning för den”, försvarar sig Ray.

I England är det olagligt att bära vapen utan särskilt tillstånd och Ray måste motvilligt följa med till Scotland Yards högkvarter. Där öppnar de brittiska poliserna Rays väska, och hittar en jacka märkt med ­”Eric Galt”. ­Detta har den gripne väldigt svårt att förklara.

”Vi har mycket goda grunder att anta att du inte är ­kanadensisk medborgare, utan amerikansk”, säger överkommissarie Thomas Butler i förhörsrummet.

”Okej… Det är jag”, mumlar Ray tyst.

”Jag tror inte att du heter Sneyd, utan James Earl Ray. Och att du är efterlyst i USA för allvarliga brott, inklusive mord, där skjutvapen använts”, fortsätter Butler och Ray blir ännu tystare.

Mördaren vet att han är avslöjad – hans flykt är över.

FBI fruktade att James Earl Ray skulle mördas, därför fick han bära en skottsäker väst under transporten.

© Shelby County Register

Läs också:

Amerikas historia

Martin Luther King uppfann knäböjande protest

3 minuter
Historiska bilder

Galleri: Historiska ögonblicksbilder 2008–-2009

3 minuter
Kultur

Hollywoodskylten hade inget med filmindustrin att göra

2 minuter
Mest populära

Logga in

Fel: Ogiltig e-postadress
Lösenord behövs
VisaDölj

Redan prenumerant? Prenumererar du redan på tidningen? Klicka här

Ny användare? Få åtkomst nu!