Hypnosmorden uppmärksammades i hela världen

Framför kassan väntar ett bud från en dagstidning på att expedieras, och vid fönstret ut mot gatan talar kontorschefen Arnold Wisbom med en propert klädd herre.

Plötsligt avlossas ett skott mot taket, och alla kastar sig ned på golvet. Hardrup sänker sin pistol och går fram till kassan. Han slänger en portfölj på disken framför kassören Kaj Møller, som stirrar på honom.

”Ta det lugnt. Stoppa pengarna i väskan”, kommenderar den maskerade Hardrup.

I stället för att öppna kassan drar Møller sig emellertid skräckslagen undan. Hardrup siktar och skjuter mot kassören, som träffas i bröstet och faller dödligt sårad omkull på golvet. Rånaren vänder sig mot kontorschefen Wisbom.

”Upp med händerna. Fyll väskan med pengarna”, skriker Hardrup till honom.

Den vettskrämde Wisbom tvekar i ett ödesdigert ögonblick, och ett nytt skott avlossas. Bank­chefen sjunker samman, träffad i hjärtat. Hardrup grips av panik. Han glömmer allt om portföljen och rusar ut på gatan.

Det genomträngande ringandet från bankens utvändiga larm har fått åtskilliga nyfikna att samlas på trottoaren, och en av dem försöker ställa sig i vägen för rånaren.

Hardrup rusar åt sidan och skriker ilsket: ”Stick iväg, annars skjuter jag”. Därefter kastar han sig på sin cykel och korsar gatan.

En annan cyklist hör ropen ”Stoppa tjuven” och försöker preja Hardrup av vägen. Cyklarna kolliderar och välter. I fallet tappar Hardrup sin pistol, men han får tag i den igen och cyklar sedan lugnt vidare i snöslasket.

Mördaren flydde mindre än 400 meter

Hardrup svänger nedför en sidogata, medan ett annat vittne följer efter honom på säkert avstånd. Mindre än 400 meter från banken ställer rånaren ifrån sig cykeln utanför ett flerfamiljshus 38 och försvinner in genom porten.

Vittnet – en 20-årig plåtslagarlärling – tänker kika in i portgången för att försäkra sig om att rånaren inte smiter ut bakvägen. När han öppnar porten står han emellertid öga mot öga med Hardrup, som rycker upp sin pistol och morrar: ”Ge dig iväg!”

När polisen strax därefter kommer fram till platsen pekar plåtslagarlärlingen ut den uppgång där rånaren har gömt sig.

Polisen ställer sig på lur och arresterar några minuter senare Hardrup, när han kliver ut genom porten. Med en konstapel på var sida leds han fram till en väntande polisbil. Den folkmassa som samlats utanför överöser Hardrup med skällsord och svordomar.

”Döda honom. Ett liv för ett liv”, skriker en åskådare.

Till polisernas förvåning vinkar den unge mannen till folkmassan och ler. Poliserna blir ännu mer förvirrade, när den 28-årige Hardrup anländer till polisstationen och utan vidare erkänner allt. Dubbelmördaren är märkligt frånvarande under förhöret – som i trans, kommenterar poliserna. Han påstår att hans ”skyddsande” gav order om rånet.

Först senare avslöjar utredningen av fallet att skyddsanden i själva verket är hans tidigare cellkamrat, som har lärt sig att hypnotisera. Snart skapar ”Hypnosmorden i Köpenhamn” rubriker i tidningar världen över.

Nazist ville ena Norden

När Palle Wischmann Hardrup kom till världen den 3 december 1922 såg hans framtid ljus ut. Föräldrarna var förmögna, och deras tvillingsöner växte upp i en förortsvilla med tjänstefolk.

Pappan var driftschef på en fabrik, men fick blyförgiftning av sitt arbete, och då började det gå utför. Nedbruten av sjukdom var pappan tvungen att sluta på sitt arbete, och det ledde till att familjen fick flytta till en enkel arbetarstadsdel i Köpenhamn.

Mamman försökte begå självmord, och den tonårige Palle drog sig alltmer in i sig själv. Under den tyska ockupationen av Danmark blev den ­introverte 17-åringen medlem av NSU, en nazistisk ungdomsrörelse med fokus på disciplin och lydnad.

Där kände han sig hemma, och under kriget blev han medlem av den avskydda Schalburgkorpsen och Hipo-kåren, som hjälpte tyskarna att terrorisera danska landsmän och jaga motståndsmän och -kvinnor.

Hardrup hade en vision om att han en dag skulle ena Norden i ett Storskandinavien med sig själv som ledare. Att jobba för tyskarna var bara ett tillfälligt skydd mot det han fruktade mest: kommunismen.

När Danmark befriades i maj 1945 satte en dom på fjorton års fängelse för landsförräderi emellertid tillfälligt stopp för visionen om ett Storskandinavien. Efter ett och ett halvt år i fängelset mötte han sin ”skyddsande”, Bjørn Schouw Nielsen, som också satt inne.

Schouw Nielsen var sju år äldre än Hardrup och vaneförbrytare. Under kriget hade han pressat danska företag på pengar genom att hota att spränga dem i luften. Han hade gjort sig skyldig till väpnat rån mot både en dansk polis och en tysk soldat, som han dessutom sårade under rånet.

Schouw Nielsen blev därefter angivare åt tyskarna och pekade ut danska frihetskämpar, vilket han efter befrielsen dömdes till tolv års fängelse för.

Hardrup var ett lätt byte

Fängelselivet tog hårt på Hardrup. Utsikten att tillbringa resten av sin ungdom bakom galler var förkrossande, och han sökte tillflykt i fantasierna om att bilda ett politiskt parti, som kunde ena Norden och göra honom till skandinavernas ledare. Fantasierna räckte dock inte för att hålla hans humör uppe.

”Jag kände mig helt ensam, som om jag satt i en dykarklocka på havets botten”, berättade han senare.

Hardrups enda källa till uppmuntran under de långa och enformoga dagarna i fängelset var Schouw Nielsen. De båda männen kom fram till att de delade ett intresse för andlighet och mysticism.

Snart fick de tillåtelse att flytta ihop i en dubbelcell, och fram till deras villkorliga frigivning 1949 experimenterade de med att hypnotisera varandra och utöva yoga. På britsen i den kala, gulmålade cellen fick Schouw Nielsen med hjälp av hypnos makt över Palle – en makt som 1951 skulle komma att kosta två människor livet.

På dagarna arbetade männen tillsammans i en liten fängel­severkstad utan några andra interner som lade sig i deras samtal, och på kvällarna hypnotiserade Schouw Nielsen sin yngre kamrat i deras gemensamma cell.

Dygnet runt vakade hypnotisören över sin kamrat. Efter åtskilliga månaders bearbetning var Schouw Nielsen redo att sätta sin plan i verket. Medan han utgav sig för att befinna sig i en hypnotisk trans, kom han i kontakt med en skyddsande, som han kallade ”X”.

Skyddsanden började med att befalla Hardrup att bryta banden med alla andra fångar som han brukade prata med. Ju mer isolerad Hardrup blev, desto större makt fick Schouw Nielsen över honom. Nästa order var att Hardrup skulle avbryta korrespondensen med sina föräldrar och sin bror – även den ordern lydde han.

Schouw Nielsen hade skapat ett redskap, som han kunde förmå att göra vad som helst. Nu väntade han bara på chansen att få nytta av de många timmarnas arbete med sin cellkamrat.

Från cellkamrat till penningmaskin

I oktober 1949 blev Hardrup och Schouw Nielsen villkorligt frigivna som led i en större amnesti för landsförrädarna från andra världskriget.

Redan andra dagen i frihet infann Hardrup sig hos Schouw Nielsen och lät sig övertalas att investera sina besparingar i en gemensam firma, som skulle undervisa i hypnos via postorder. Satsningen misslyckades, och de fick båda ta arbete på en fabrik i stället.

Skyddsanden befallde Hardrup att dela sin lön med Schouw Nielsen, medan han aldrig fick ett öre av denne. Av sin veckolön på 200 kronor fick han bara behålla 35 kronor.

Det räckte dock inte för Schouw Nielsen, som lät skyddsanden befalla att Hardrup skulle låna pengar av sina vänner och sin familj och lämna över dem, när han fick sina hypnotiska behandlingar två–tre gånger i veckan.

Schouw Nielsen såg även till att Hardrup gifte sig med en av hans bekanta – kanske för att kunna skinna även henne på pengar genom sitt hypnotiska grepp om maken. För polisen förklarade Bente Hardrup senare att hon var förtvivlad över att hennes Palle kontrollerades helt av Schouw Nielsen. Hennes makes kamrat lade sig i allt – till exempel i deras privata ekonomi.

Hon bad maken att bryta kontakten, men så blev det inte. I stället började Schouw Nielsen släpa med Hardrup på olika krogar runt om i staden för att de skulle kunna prata ostört med varandra.

När männen var ute var det alltid Hardrup som betalade notan. Om han inte var med, tog Schouw Nielsen ofta en taxi från krogen hem till sin unge vän för att hämta pengar att betala krognotan med.

Till sin förtvivlade fru sa Hardrup att större delen av hans lön gick till att grunda ett nytt parti – och de kvällar då han var ute med Schouw Nielsen var partiarbete. Att kamraten hade lånat hans kamera och armbandsur och pantsatt dem avslöjade han inte för sin hustru.

Snart insåg Schouw Nielsen att han inte kunde tvinga ur makarna Hardrup tillräckligt med pengar för att finansiera sitt vilda nattliv. Då fick han en idé: kanske skulle Hardrup kunna hypnotiseras till att råna en bank.

Med en bra kupp skulle han kunna komma över flera tusen kronor i stället för de 20, 50 eller 100 kronor som han dittills hade fått av Hardrup.

En sommardag bjöd Schouw Nielsen med makarna Hardrup till stranden vid Charlottenlund Fort norr om Köpenhamn. De båda männen gick ut i vattnet för att få vara i fred, och skyddsanden avslöjade då att Hardrup denna dag skulle få reda på var han skulle lägga pengarna efter bankrånet.

På vägen hem från stranden såg Schouw Nielsen och Palle till att Bente tappade bort dem. Därefter vände de om och cyklade tillbaka till Charlottenlund.

Schouw Nielsen pekade ut en buske där Palle skulle lägga pengarna – ordentligt inpackade. Under de följande dagarnas hypnos inpräntade skydds­anden gång på gång i Hardrup hur han skulle råna banken på Hvidovrevej i Köpenhamn.

Nu var Schouw Nielsen redo att ta sin fjärrstyrda bankrånare i bruk.

Pengarna tog snabbt slut

Den 23 augusti 1950 låtsades Hardrup vara sjuk och stannade hemma. När Bente gått till jobbet cyklade han till ett bostadshus mittemot banken. I trappuppgången tog han på sig solglasögon och en rock och kammade ned sitt hår med briljantin, så att han inte gick att känna igen.

Rånet begicks som i ett rus, och Hardrup mindes knappt något av det – genom att hota med en pistol fick han pengar­na och flydde på cykel.

Några hundra meter från banken parkerade han cykeln och tog av sig rocken och solglasögonen. Sedan hejdade han en taxi och åkte till den plats där pengarna skulle gömmas. Längs vägen stannade han för att köpa papper att slå in pengarna i.

Schouw Nielsen fick pengarna – strax över 20000 kronor – Hardrup fick behålla 20 kronor för sina utgifter.

Kuppen tillfredsställde kortvarigt skyddsanden, men efter ett halvår kunde Schouw Nielsen börja se slutet på den fest han bekostade med de stulna pengarna. En ny och större kupp måste genomföras snarast.

I januari 1951 påbörjades förberedelserna inför rånet mot Landmandsbanken. Schouw Nielsen berättade att ”skyddsanden inte var helt nöjd med det senaste rånet”, och skickade ut Hardrup för att köpa nya solglasögon, en skidmask och en pistol.

Under intensiv hypnos instruerades Hardrup om hur rånet skulle gå till och – minst lika viktigt – att glömma allt om Schouw Nielsen, om något gick snett.

Skulle han bli arresterad av polisen fick han inte nämna sin tidigare cellkamrat eller låta någon annan hypnotisera honom. I stället skulle han ge sken av att vara i djup trans, när han gav de överenskomna svaren.

För att ge skyddsanden ett extra starkt grepp om Hardrup höll man ett möte då man grundade det parti som Hardrup dagdrömde om. Närvarande var endast Hardrup, Schouw Nielsen och en gammal nazist, som de kände från tiden i Hipo-kåren.

Danmarks National-Kommunistiske Parti skulle partiet heta, och i partiprogrammet stod det bland annat att DNKP ville befria arbetarna från träldom, så att de fick mer tid att fördjupa sig andligt. Arbetsdagen skulle skäras ned till två timmar, Norden skulle förenas, och en rikschef med diktators befogenheter utses.

En central punkt i partiprogrammet var även upprättandet av en flotta av supermoderna fiskekuttrar, som skulle evakuera fysikern Niels Bohr och andra värdefulla forskare, om Danmark attackerades av Sovjetunionen.

När de var ensamma igen hypnotiserade Schouw Nielsen ännu en gång Hardrup och underströk att allt nu hängde på honom. Allt i detta liv och nästa stod och föll med Hardrup. Misslyckades han kunde skyddsanden inte rädda honom.

Ännu en gång inskärpte Schouw Nielsen att Hardrup skulle prata om skyddsanden och DNKP om han greps.

Cykeln var en miss

Dubbelmordet i banken dominerade de danska tidningarnas första­sidor fredagen den 30 mars 1951.

”Bankmördaren var en villkorligt frigiven Hipo-man”, skrev Politiken. I en längre artikel hävdade tidningen att rånarens motiv inte var att bli rik, ”utan att skaffa pengar till ett bättre samhälle”.

Dagstidningen Berlingske Tidende skrev att de andra internerna i det fängelse som Hardrup suttit i betraktade honom som ”en fantast”. Bilden bekräftades när polisen letade igenom Hardrups lägenhet. Där fann polisen hemmagjort propagandamaterial för DNKP och ett anteckningsblock med titeln ”I maskopi med de stora lagarna”.

VIDEO: Se trailern till ”Skyddsängeln”

Utanpå stod ett namn: Bjørn Schouw Nielsen. Samma dag dök en man upp hos polisen och bad att få tillbaka sin cykel. Det vakthavande befälet höjde på ögonbrynen när mannen uppgav sitt namn: Bjørn Schouw Nielsen.

Polisen ställde några frågor, men fick endast till svar att mannen hade lånat Hardrup sin cykel. För säkerhets skull höll polisen kvar den mystiske mannen med den intensiva blicken.

Om hypnotisören verkligen saknade sin cykel eller om han bara ville försöka ta reda på om Hardrup hade angett honom vet man inte. Säkert är dock att han kom att ångra att han hade vänt sig till polisen.

Under häktningsförhandlingen med Schouw Nielsen ett dygn senare kunde polisen lägga fram bevis för att Hardrup kort tid före rånet hade vistats i en lägenhet som tillhörde Schouw Nielsens senila faster.

De hade även bevis för att Schouw Nielsen hade skaffat ett magasin till den pistol som användes vid morden, och han häktades därför. När pressen fick nys om en möjlig medbrottsling hörde 40 personer från det fängelse som Schouw Nielsen och Hardrup suttit i av sig.

Alla vittnade de om att Schouw Nielsen med hypnos hade styrt Palle som en mario­nett och bland annat fått honom att ignorera andra fångar, när de pratade med honom. Polisen satte genast igång att undersöka om det var möjligt att hypnotisera någon till att begå ett mord – och om Schouw Nielsen var hypnotisör.

Schouw Nielsen ljög om hypnos

När de första fjorton dagarnas häktning skulle förlängas ställdes Schouw Nielsen ännu en gång inför en domare. Polisen lade fram ett edsvuret vittnesmål från en av de intagna i fängelset. Mannen berättade att han en kväll hade besökt Schouw Nielsen i dennes cell, och att Hardrup då hade varit försatt i djup trans.

Vittnet berättade att han hade lyft Hardrups ena ögonlock att blåst på hans öga, utan att Hardrup reagerade. Schouw Nielsen förnekade att han hade hypnotiserat någon – han hade endast utövat yoga tillsammans med sin cellkamrat, och så fnös han överlägset:

”Yoga och hypnos har som bekant inte det minsta med varandra att göra”.

Polisen läste därpå upp det förhör som hållits med Bente Hardrup två dagar efter morden. Enligt förhörsprotokollet hade hon ett intryck av ”att hennes man helt och hållet lät sig ledas av Schouw Nielsen”. Häktningen förlängdes ännu en gång.

Under den fortsatta utredningen fann polisen en skiss över ett postkontor, som troligen skulle bli nästa mål för ett hypnosrån. Polisen antydde till Schouw Nielsen att de hade fått nys om skissen, och för att inte förknippas med ytterligare ett rån hittade han på en lögn.

Enligt Schouw Nielsens förklaring hade Bente Hardrup ritat skissen, och när han hade hört talas om den hade han rivit den i bitar och sagt till sin naive vän Palle:

”Det är en motbjudande kärring som gör en sådan skiss till sin man”.

Polisen presenterade då den intakta skissen för Schouw Nielsen, som genast ändrade sin förklaring. Nu påstod han sig ha hört talas om skissen, men han hade helt glömt bort den. Hårt pressad släppte Schouw Nielsen en ny bomb: Han hävdade att hans tidigare cellkamrat måste vara sinnessjuk.

När Schouw Nielsen satt i fängelse hade han inte ­insett att Hardrups galna idéer och fantasier var uttryck för sinnessjukdom – kanske led de båda av en fängelsepsykos.

Schouw Nielsen försökte även framställa sig som alltför obegåvad för att kunna manipulera Hardrup.

Han hävdade till exempel att han inte förstått mycket av vad som sagts under grundandet av Danmarks National-Kommunistiske Parti i hans lilla lägenhet kort före dubbelmordet.

Psykiater hypnotiserade Hardrup

Psykiatern Max Schmidt anlitades för att undersöka om Hardrup var vid sina sinnens fulla bruk och kunde ställas till svars för sina handlingar.

Mördaren hade till exempel inte visat några tecken på ånger över att ha mördat två oskyldiga män, så polisen ville veta om han var en avtrubbad förbrytare eller om han på grund av någon psykisk störning inte insåg vad han hade gjort inne på banken.

Schmidt hypnotiserade Hardrup, som i trans talade länge om sin skyddsande. Han kallade anden ”X” och berättade om dess ”mycket direkta förbindelse med mig”. Han sa även att det var skyddsanden som befallit honom att begå rånet.

Precis som Schouw Nielsen hade dikterat berättade Hard­rup även om Danmarks National-Kommunistiske Parti och hans viktiga uppgift att ena Norden. ”Det är ingen tvekan om att mannen på fri fot blint och utan skrupler skulle lyda vilken order som helst från skyddsanden”, löd Max Schmidts bedömning.

Huruvida skydds­anden var Schouw Nielsen kunde han emellertid inte slå fast med säkerhet. I avsaknad av bevis fick polisen i maj 1951 släppa Schouw Nielsen.

Psykiatern lade i december 1951 fram sin rapport: Hardrup var sinnessjuk och hörde hemma på det som på den tiden kallades en psykopat­anstalt. Schmidt ville inte utesluta sin hypnosteori, men han kunde inte lägga fram några bevis för den.

När Hardrup insåg att han betecknats som sinnessjuk tycks han ha blivit så skakad att Schouw Nielsen miste sin makt över honom. Eller så kom han – över en månad efter morden – ut ur sin trans och såg verkligheten i ögonen.

Långsamt började konsekvenserna av hypnosexperimenten i fängelset gå upp för honom. I december skrev Hardrup en ny och helt annorlunda redogörelse för det rån som kostat två män livet.

Erkännandet skrevs i två skrivhäften julen 1951 och kallades av pressen för ”skrivhäfteserkännandet”. Hardrup medgav att han för Max Schmidt uppgett ”lögner och bortförklaringar”, för hypnosteorin var sann:

Bjørn Schouw Nielsen var skyddsanden X. I deras gemensamma cell hade han ”kommit på den mest geniala idé som någonsin uppstått i en förbrytarhjärna” – att hypnotisera en annan person att råna banker för att finansiera sin ohämmade konsumtion ”av kvinnor och alkohol”.

Erkännandet skapade genast rubriker i landets tidningar. ”Blev bankrånare genom hypnos och mördade två banktjänstemän”, skrev Politiken den 8 januari 1952.

Berlingske Tidende följde upp med ”Skyddsande fick honom att begå morden”, medan Information slog fast att ”Även städade personer kan hypnotiseras till att döda”.

Hypnosexperten doktor Gunnar Kelstrup förklarade att Hardrup inte var hypnotiserad under rånet, utan att han befann sig i ett posthypnotiskt tillstånd, då han gjorde allt som Schouw Nielsen befallit under den föregående hypnosen.

Båda de åtalade förklarade sig oskyldiga

Mot bakgrund av det nya erkännandet häktades Schouw Nielsen på nytt. Han försökte ännu en gång stämpla Hardrup som tokig, men nya psykiatriska undersökningar betecknade nu inte längre bankrånaren som obotligt sinnessjuk utan mottaglig för psykiatrisk behandling. Först den 16 juni 1954 togs fallet upp i domstol.

Salen var proppfull med åskådare, och för att se till att Schouw Nielsen inte skulle kunna få ögonkontakt med Hardrup och därmed kunna påverka honom, ställdes poliskonstaplar i flera led mellan de åtalade.

Hardrup var åtalad för två rån samt för dubbelmord. Schouw Nielsen var enligt åtalet den som planerat brotten och förmått Hardrup att begå dem.

”Jag har gjort det, men är inte skyldig”, sa Hardrup, när han ombads svara på hur han ställde sig till åtalet.

”Inte skyldig. Det är nonsens”, svarade Schouw Nielsen på samma fråga.

Under en hel månad satt åskådarna fullständigt mållösa, medan jurister, experter och de båda åtalade bråkade och tvistade. I centrum för diskussionen stod hypnosteorin. Åklagarens expertvittne, en överläkare och psykiater, förklarade i domstolen att Schouw Nielsen genom sina ”hypnotiska experiment” på Hardrup var ansvarig.

Försvarets expertvittne, som var överläkare och hypnosspecialist, påpekade att det var så gott som omöjligt att hypnotisera sinnessjuka personer.Alltså var Hardrup inte sinnessjuk utan ansvarig för sina handlingar.

Den 17 juli 1954 avkunnade domstolen sin dom och utländska och inhemska journalister kastade sig över skrivmaskinerna. Sydsvenska Dagbladet skrev ”Hypnosteorin godtogs. Livstid för hypnotisören, bankmördaren sinnesrubbad”, medan Los Angeles Times skrev: ”Dansk får livstid för bankrån under hypnos”.

Några dagar senare nådde nyheten Australien, där The Sun-Herald skrev: ”Hypnotiserad till att begå mord”.

Schouw Nielsen fick livstid för att genom hypnos ha förmått Hardrup att råna och mörda, medan Hardrup dömdes till livstids förvaring på en anstalt för psykiskt sjuka.

Domen väckte uppmärksamhet internationellt: Ingen hade tidigare dömts för att ha hypnotiserat någon annan att mörda.

Psykologer, psykiater och hypnosexperter diskuterade flitigt ”hypnosmorden”, och de flesta utländska experter hävdade att det var omöjligt.

Även Schouw Nielsen ifrågasatte domen genom att hävda att polisen pressat Hardrup till att skriva sitt erkännande i utbyte mot en lindrigare dom.

Än i dag tvistar experterna: Var hypnosmorden en lömsk hypnotisörs verk – eller drog en sinnessjuk man med sin oskyld­ige före detta cellkamrat i fallet?