I förbudstidens USA begicks det bankrån som aldrig förr.
Det är bankrånare som Bonnie och Clyde, Pretty Boy Floyd och just John Dillinger, som har bidragit till att 1920- och 1930-talet kallats för bankrånens guldålder.
John Dillingers karriär som superstjärna bland de våldsamma bankrånarna varade endast 14 månader. Här är en tidslinje och en översikt över jakten på John Dillinger.
Dillingers död
”Dillinger! Dillinger!” utbrast folk när de förstod vem den kraftigt blödande mannen var. Strax innan hade de hört två skott.
Sedan två till. Specialagenter stod nu böjda över mannen och nyfikna invånare samlades. Dagen därpå beskrev tidningarna händelsen som ”en blandning av pirrande fruktan och ärevördig beundran”.
Skottlossningen den 22 juli 1934 var slutet på en av de största människojakterna i USA:s historia. John Dillinger, som i över ett år hade rånat banker i hela Mellanvästern hade nu slutligen lurats in i ett bakhåll.
Dillinger hade trott att han var säker efter att ha gått under jorden och gömt sig hos en kvinnlig bekant, den prostituerade Polly Hamilton.
Tillsammans hade de båda gått på bio för att se gangsterfilmen ”Manhattan Melodrama” med Clark Gable. Det var värmebölja i Chicago och därför hade Dillinger lämnat sin skottsäkra väst hemma i Hamiltons lägenhet.
Enligt polisrapporterna hade Dillinger försökt säga något medan han låg där på asfalten vid The Biograph Theater, men ingen hade förstått vad. Tre minuter senare var han död.
Född i Indianapolis
John Dillinger föddes i storstaden Indianapolis 31 år tidigare. Hans far hade en specerihandel och hans mor hade dött när John var bara tre år gammal.
Efter det flyttade familjen till den lilla staden Mooresville i Indiana för att driva ett lantbruk. Senare hävdade Dillinger att hans liv skulle sett annorlunda ut om han hade haft en mor. Han var rastlös, hoppade av skolan och kunde inte behålla några jobb.
Dillinger begick en del småstölder och en septemberkväll 1924 gick allting snett.
Våld gav nio år bakom galler
John Dillinger var oftast beväpnad till tänderna.
Tillsammans med Ed Singleton, en alkoholiserad smågangster, hade Dillinger supit till. Med en järnstång slog de båda fulla männen ned en butiksägare som var på väg hem med dagskassan.
När de sedan hotade honom med pistol slog offret till vapnet. Ett skott gick av. Ingen träffades och rånarna stack iväg men greps senare och anhölls. Den 20-årige Dillinger fick en dom på tio till tjugo år, Singleton halva strafftiden.
Den 22 maj 1933, när Dillinger hade suttit av straffet i nära nio år, blev han villkorligt frigiven. Han var då en bitter och hämndlysten man. Det samhälle han släpptes ut i hade också förändrats. Börsen på Wall Street hade kraschat några år tidigare, och det glada tjugotalet hade övergått i 1930-talets globala ekonomiska kris.
Dillingerligan bildas
Dillinger tog sig till staden Gary i Indiana. Där slog han sig ihop med några cellkamrater från fängelset och det dröjde inte länge förrän de hade genomfört sina första rån.
Ligan blev en tuff utmaning för myndigheterna. Genom hela 1920-talet hade man försökt bekämpa organiserade brottslingar, bl.a. Al Capone i Chicago som förde krig mot andra gangsterkarteller om kontrollen över olagliga kasinon och alkoholsmuggling.
Med Dillingerligan tog kriminaliteten en annan riktning.
Med bättre vägar och snabbare flyktbilar hade de kriminella fått lättare att ta sig fram. De var till och med bättre beväpnade än de lokala sherifferna som bara hade enkla tjänstepistoler att sätta emot gangstrarnas Thompson-kulsprutepistoler.
Gangstrarnas favoritvapen
I Dillingers arsenal ingick förstås en Tommy Gun.
The Tommy Gun
Thompson-kulsprutan marknadsfördes som det perfekta vapnet för att ta fast kriminella men blev i stället gangstrarnas favoritvapen under 1920- och 30-talen.
The Tommy Gun utvecklades av general John T. Thompson som under första världskriget saknade ett alternativ till de tunga maskingevären. Kriget hann dock ta slut innan han var klar och militären var skeptisk. Maskingeväret var alltför oprecist.
Förbudstidens kriminella tog däremot The Tommy Gun till sig. Det var särskilt effektivt på nära håll och bara synen av cylindermagasinet med hundra kulor av kaliber .45 var avskräckande. I dag är en Tommy Gun eftertraktade samlarobjekt.
631 Bankrån
Rånare som Dillinger och paret Bonnie och Clyde hade i det närmaste fritt spelrum. År 1933, medan Dillinger fortfarande satt bakom galler, begicks hela 631 bankrån i USA. Av dessa inträffade 85 i Illinois där Chicago ligger.
De rånade bankerna hade folket inget till övers för. Under trettiotalskrisen tvekade inte bankerna att skicka sina advokater efter småkunder som hade svårt att amortera på sina lån. Därför sågs Dillinger som ett slags Robin Hood – han stal från de rika utsugarna.
Dillinger själv föredrog dock att jämföras med Jesse James som med samma kallblodighet rånade Mellanvästerns banker och järnvägsbolag under 1860- och 70-talen.
Bankernas anseende blev inte bättre av att de vid flera tillfällen misstänktes för att mygla.
När Dillingerligan rånade Central National Bank i Greencastle, Indiana, den 23 oktober 1933 deklarerade banken att bytet hade varit 32000 dollar – till försäkringsbolaget kom banken med krav på hela 75000 dollar.
Efterlyst
Strax före Dillingers död utlovade justitieministeriet en belöning för att få honom gripen.
I Greencastle hade Dillinger iskallt spatserat in på banken tillsammans med tre ligamedlemmar. Han låtsades beklaga sig över en falsk sedel och medan banktjänstemännen var upptagna av ”problemet” drog ligan sina vapen och skred till verket.
Med bibehållet lugn lämnade de banken igen, satte sig i sin bil och körde iväg.
På en bank i South Bend, Indiana, gick det däremot mer våldsamt till. Kunderna uppfattade inte Dillingers rop om rån. Därför sköt han en skur med kulor mot taket så att vit puts regnade ned över hela banklokalen.
En kund föll omkull, skadad av en rikoschetterande kula. Ute på gatan hörde polismannen Howard Wagner skotten och rusade fram till banken just som rånarna kom ut med bytet.
En ligamedlem, Baby Face Nelson, sköt kallblodigt ned Wagner och tillskyndande polismän utkämpade en eldstrid med ligan som lyckades fly i en bil. Den gisslan som de hade tagit tvingades klänga sig fast på bilens fotsteg och skadades därför av polisens skott.
Deltstatsgränser gav skydd
Den 22 september 1933 vände lyckan för Dillinger. Polisen fick nys om att han befann sig hos en kvinnlig bekant i Dayton, Ohio, och anhöll honom.
Av någon anledning fördes han inte till något säkert delstatsfängelse utan placerades i den lilla arresten i Lima.
Det blev vändpunkten. När ligan slöt upp för att frita sin ledare sköt de ned sheriffen Jess Sarber. Efter det satte myndigheterna in alla resurser i jakten på rånarligan.
På den tiden hade ordningsmakten dock ett grundläggande problem.
Enligt gammal tradition hade sheriffen och hans män bara polisansvaret i det lokala distriktet och samarbetet med övriga poliser i delstaten var begränsat till några få specifika områden: spritsmuggling, bilflykter över delstatsgränserna och kriminalitet i indianreservaten.
DI – Division of Investigation
Dessa ärenden låg under DI – Division of Investigation – eller utredningsavdelningen. Där var John Edgar Hoover chef.
De olika instanserna bevakade sina maktbefogenheter noga och höll ofta inne med information. Och eftersom bevakningen av lokala arrester och banker skulle täckas av den egna budgeten, stod sheriffen ofta maktlös inför de väl rustade skurkarna.
Stater som Illinois och Indiana var särskilt hårt drabbade av Dillingerligans aktiviteter och började därför pumpa in stora summor i det lokala polisarbetet. Sherifferna måste ha bättre vapen och snabbare bilar.
John Dillinger själv körde oftast en Essex Terraplane 8, som tack vare sin kraftfulla åttacylindriga motor och lätta konstruktion kunde köra ifrån vilken polisbil som helst.
Hoover (t.h.) gratulerade Purvis när hans män hade gripit Dillinger.
Hoover var avundsjuk på toppagent
Melvin Purvis var den agent som valdes ut för att hitta Dillinger. Uppdraget lyckades och Purvis blev hjälte men föll senare i onåd hos sin girige chef, John Edgar Hoover.
I Dillingerfallet var det att ”vinna eller försvinna” som gällde för J. Edgar Hoover och hans federala utredningsenhet DI. Om de lyckades fånga Dillinger skulle vägen ligga öppen för att etablera FBI som skulle få mycket mer makt än DI.
Gick det snett skulle hans karriär vara över.
Utredningen lades på ledaren för DI:s Chicagokontors, Melvin Purvis, bord men flera gånget höll det på att gå galet för agenterna.
När de sköt tre oskyldiga förbipasserande vid hotellet Little Bohemia skrev en tidning att Dillingerjakten var ”synnerligen obegåvad” och gav Purvis skulden. Andra spådde att Hoovers huvud skulle rulla om de inte grep Dillinger ”mycket snart”.
De lyckades tre månader senare, och Purvis blev nationens hjälte.
Hoover kallade Purvis för ”modig och orädd”, men deras förhållande övergick snart i djup fiendskap – troligen för att Hoover var avundsjuk på all uppmärksamhet kring Purvis.
Den juristutbildade Purvis hade stationerats i Chicago först 1932, och den 30 juli 1934, bara en vecka efter Dillingers död, lämnade han kåren.
DI ombildades till FBI den 1 juli 1935, och Hoover fortsatte som chef för den nya myndigheten fram till sin död 1972.
Melvin Purvis sköt sig själv 1960. Hustrun Rosanne påstod ett tag att han mördades, men andra menade att han knäcktes av fiendskapen med Hoover. I dag tror de flesta historiker att han tog sitt liv på grund av sviktande hälsa.
Hoovers agenter sköt fel män
Efter incidenten i Lima kom Division of Investigation in i bilden på allvar. John Edgar Hoover hade ambitionen att bygga upp en nationell styrka av agenter med stora befogenheter att ta itu med just brottslingar som opererade över flera delstater, men presidenten var inte med på noterna.
Franklin D. Roosevelt hade tillträtt i mars 1933 och prioriterade den ekonomiska krisen framför att bekämpa kriminaliteten.
Hoover såg dock Dillingerfallet som sin stora chans.
DI-chefen satte in sitt Chicago-kontor med agenten Melvin Purvis i spetsen i jakten på Dillinger – oftast med mindre lyckade resultat. När Purvis till exempel fick information om att Dillinger befann sig i Indianapolisområdet i början av april 1934 skickade agenten genast ut ett stort antal kolleger från DI.
Det enda gömställe de inte tänkte på att söka igenom var Dillingers fars gård nära staden. Och det var just där som John Dillinger befann sig.
Polisadvokaten Robert Estill lät sig fotograferas med Dillinger efter ett anhållande. Det skulle komma att kosta honom jobbet.
Purvis största nederlag kom senare samma månad nära semesterhotellet Little Bohemia Lodge. Här, djupt inne i Wisconsins skogar, samlade Dillingerligan krafter inför nya brott.
Ställets ägare, den tjeckiske immigranten Emil Wanatka, sades vara gangstervänlig men när hans hustru Nan upptäckte gästernas verkliga identitet slog hon larm.
Sent på kvällen den 23 april blockerade Purvis och en grupp tungt beväpnade DI-agenter den enda vägen ut från Little Bohemia och gjorde sig redo att omringa hotellet. Plötsligt kom en bil med släckta strålkastare körande mot agenterna.
Purvis män tog för givet att den mörklagda bilen var Dillingers och öppnade eld. Inne i bilen satt emellertid tre män från trakten. De hade ätit på restaurangen, fått lite för mycket att dricka och sedan glömt att tända billyktorna när de körde hem.
Agenternas skott dödade en av männen, de båda andra skadades svårt. Tack vare skottlossningen fick dessutom Dillingers liga nys om att det var fara å färde och rånarna stack i väg.
En kort eldstrid följde och en agent dödades. Samtliga ligamedlemmar försvann in i skogen. När historien om fadäsen nådde pressen hängdes Purvis ut som fullkomligt inkompetent.
Tidslinje: Jakten på John Dillinger
Kvinnlig bekant avslöjade Dillinger
Anna Sage.
Efter skottlossningen i Little Bohemia gick John Dillinger under jorden. Under den perioden genomfördes flera bankkupper som man misstänkte att Dillinger låg bakom men ingenting har kunnat bevisas.
Dillinger utnyttjade fristen för att söka upp en läkare med kontakter i den kriminella världen.
I en gammal bekants privata bostad genomgick Dillinger en plastikoperation i ansiktet och han förstörde dessutom sina fingeravtryck med en smärtsam blandning av syra och natrium.
Dillinger färgade även håret svart och lade sig till med en tunn mustasch som han tyckte gav honom en viss likhet med den fiktive mexikanske hjältefiguren Zorro.
Efter operationen återhämtade sig Dillinger hos Polly Hamilton, en prostituerad kvinna.
Hon hade ingen aning om att Dillinger var en efterlyst brottsling. I juli 1934 var Dillinger i Wisconsin ett par dagar för att planera sin sista stora kupp – ett järnvägsrån som skulle ge honom ett tillräckligt stort byte för att kunna dra sig tillbaka. Dillinger visste att planen skulle vara svår att genomföra.
I stort sett alla i hans liga var antingen döda eller inburade. Det fanns bara ett fåtal personer kvar som han kunde lita på, och inte ens hos Polly Hamilton kunde han känna sig helt säker.
Hamiltons väninna Anna Sage kände igen Dillinger från bilder i tidningarna och sökte upp Purvis män. Hon riskerade att utvisas till Rumänien, som hon kommit ifrån, men agenterna lovade henne halvt om halvt ett uppehållstillstånd. Dessutom räknade hon med att kunna inkassera belöningen på 25000 dollar.
Sage informerade agenterna om Dillingers planer om att gå på bio den ödesdigra kvällen, och Purvis män lade sig i bakhåll. Men operationen höll på att gå i stöpet.
Gangsterns slut
Polis och obduktionsläkare bevakade liket av den skjutglade Dillinger i Chicagos bårhus.
Biografägaren blev nervös av alla de mystiska männen på gatan och larmade polisen.
DI hade dock inte informerat polisen om operationen – som då kunde ha tagit åt sig äran för gripandet av Dillinger – och när polisbilarna dök upp blev förvirringen total. Bara några minuter innan Dillinger kom ut på gatan fick Purvis ordning på sina mannar.
Anna Sage fick bara 5000 dollar i belöning och utvisades senare. John Edgar Hoover däremot, fick sin efterlängtade trimuf och året därpå blev han chef för det nyligen grundade FBI.
Dillingers död innebar dock slutet för gangstrarnas storhetstid i USA.