Solens strålar glittrar som guld genom det gröna lövverket på ön Tåsinge söder om Fyn i Danmark. I en glänta i Nørreskov ligger ett älskande par och håller om varandra.
De har inte ätit på två dagar, utan bott i skogen som flyktingar utan något annat skydd än dragonlöjtnant Sixten Sparres stora paraply. De har flytt från fördömandena, fattigdomen, hela samhället. Nu rinner deras tid ut. Sparre håller Elvira Madigan tätt intill sig.
Elvira håller tillbaka en snyftning. Hennes lidande kommer snart att vara över. På marken där i skogen ligger Sixtens revolver och han sträcker sig efter den. Elvira sluter sina blå ögon. Snart kan ingenting längre skilja dem åt. I döden kommer den fattiga cirkusprinsessan och den gifte officeren att vara tillsammans för evigt.
”Å Sixten”, flämtar hon när pistolens kalla stål vidrör hennes tinning. Deras läppar möts.
”Min Elvira”, svarar han ... och trycker av. En kort tid senare hörs ännu ett skott när den stilige officeren följer sin älskade i döden.

Hundratals människor strömmade till när Elvira och Sixten år 1889 begravdes på Landet Kirkegård på Tåsinge. Paret ligger fortfarande där, och år 2013 fick de ett nytt minnesmonument.
Myten om Nordens Romeo och Julia
Så tragiskt och smäktande romantiskt har historien om svenske Sixten Sparre och danska Elvira Madigan berättats i över 130 år: Det älskande paret som inte kunde få varandra i livet och därför valde döden.
Flera historiker har varit kritiska till den framställningen, och i en ny bok gör Sixten Sparres barnbarnsbarn Kathinka Lindhe grundligt upp med myten om paret. Enligt Lindhe är sanningen att hennes farmors far planerade och begick ett överlagt mord när den 34-årige vivören sköt 21-åriga Elvira den 20 juli 1889.

Elvira, som var en skicklig ryttare, bytte gärna ut lindansarklänningen mot en riddräkt.
Den blyga lindansösen
Det är inte bara Elviras mytiska död som gör henne så fascinerande. Hon var en tvättäkta cirkusprinsessa, dotter till en lindansande mor och en far som var akrobat.
Föräldrarna hade gett henne det majestätiska namnet Hedvig Antoinette Isabella Eleonore Jensen, men när hon som femåring började uppträda på cirkusen tog hon sig artistnamnet Elvira. Fadern dog när Elvira var bara några år gammal, och från moderns nye man John Madigan fick hon sitt efternamn.
Han lärde Elvira att gå på lina, och som tonåring hade hon blivit en artist på hög nivå. Modern och styvfadern arbetade för den tidens största internationella artisttrupp, Myers’ American Circus. Unga Elvira uppträdde på Europas största scener och i de vackraste salarna, där hennes elegans på linan betog den champagnedrickande överklasspubliken.

Cirkusdirektör Jim Myers turnerade Europa runt med sin imponerande trupp, som fick tillnamnet ”den stora amerikanska cirkusen”. Artisterna kom emellertid från hela världen.
Ut på vägarna med amatörcirkus
Berusad av Elviras växande berömmelse kände styvfadern år 1887 att tiden var mogen för honom att stå på egna ben som cirkusdirektör och tjäna de stora pengarna. I ett slag förändrades Elviras arbetsplats från Europas kristallpalats till ett fuktigt tält uppslaget på en äng, när styvfaderns Cirkus Varieté turnerade på den danska och svenska landsbygden.
Isvintern 1888 intog Madigans cirkus en provisorisk cirkusbyggnad på Fisktorget i Kristianstad. Premiärdagen den 8 januari fylldes byggnaden av en entusiastisk publik. En av de närvarande hette Sixten Sparre. Han blev betagen av Elviras gyllene lockar och graciösa rörelser.

Elviras cirkusnummer, där hon gick på lina medan hon jonglerade med tallrikar, blev en sensation.
Sparre tillhörde en gammal svensk adelssläkt, som gjort bankrutt på grund av faderns sanslösa slöseri. Därför valde Sixten en militär bana, en lämplig karriär för en ung adelsman. Lönen var låg, men som tur var lyckades han gifta till sig en stor förmögenhet när han 1880 ingick äktenskap med fröken Luitgard Adlercreutz, dottern till en rik greve.
I likhet med sin far förnekade Sixten inte sig några glädjeämnen i livet. Han älskade dyra middagar, skräddarsydda kläder och klassisk konst.
Han var fysiskt stark och en skicklig skytt. Inte desto mindre var han övertygad om att hans verkliga kall i livet var skaldekonsten. Han lämnade ofta Luitgard ensam med de två små barnen för att sätta sig i arbetsrummet och skriva svulstiga verser om ljushåriga ungmör och ädla bedrifter på formfulländad vers.
Till Sixtens stora besvikelse hyste hans mörkhåriga fru inte någon större beundran för hans poesi om halvnakna jungfrur. I gengäld förskonade Sixten henne från all kännedom om familjens ekonomi. Han hade inte bara slösat bort Luitgards förmögenhet. Inom loppet av bara några år hade han även byggt upp en skuld, som år 1888 hotade att störta den lilla familjen i fördärvet.

År 1887 gav Sixten Sparre ut diktsamlingen I bunden form. Den blev ingen succé och recenserades bara av två svenska tidningar, som var väldigt negativa i sina omdömen.
Den vackra mön
Vänner, släktingar och till och med hans överordnade i det skånska dragonregementet hade lånat Sparre pengar. Han stod i skuld till specerihandlaren, bokhandlaren och skräddaren. Hans hyresvärd hade inte fått betalt på ett och ett halvt år när Sparre såg sin drömkvinna dansa på lina den där kvällen den 8 januari 1888.
Efter föreställningen sökte han upp familjen Madigan och bad om lov att skriva till dem i egenskap av en man som ”levde för konsten”.
Elviras mor, som inte anade oråd, svarade ja. Därefter inleddes en lång hemlig brevväxling mellan Sixten och Elvira. I hänförda ordalag vädjade den stilige löjtnanten till Elvira om att hon skulle ge sig av tillsammans med honom. Sixten bedyrade att han var i princip frånskild. Hon tvekade, frestad av ett bättre liv men otrygg med tanken på att skiljas från sin mor.

På Tåsinge uppstod en smärre turistindustri kring Elvira Madigan och Sixten Sparre efter deras död. På Tåsinge Museum har man i många år haft en fast utställning om Elvira.
Trots att Elvira hade besökt halva världen under sitt turnéliv visste hon inte mycket om livet utanför cirkusen – och troligen inte heller någonting om Mayerlingdramat, tidens mest uppmärksammade kärleksdrama. På det österrikiska slottet Mayerling sköt kejsar Frans Josefs tronarvinge Rudolf i januari 1889 sin älskarinna och sig själv i ett drama som grep Sixten på djupet.
Prinsens älskarinna, baronessan Mary Vetsera, hittades vackert iscensatt – likt en docka – med den illa skadade tronarvingen vid sin sida. Rudolfs agerande gick rakt in i hjärtat på Sixten, som gjorde upp planer för sin egen sorti.

År 1889 ingick kronprins Rudolf av Österrike och baronessan Mary Vetsera en självmordspakt. Till skillnad från Elvira visar brev från Vetsera att hon var införstådd med självmordet.
Flykten till Svendborg
I maj 1889 beviljades Sixten två månaders ledighet från militären. Hans fru och barn hade rest till landet tillsammans med svärföräldrarna, vilket innebar att han kunde försvinna utan att någon skulle undra vad som hänt under de första veckorna.
Han rekvirerade ammunition till sin revolver, stoppade ner några ägodelar i en kappsäck och reste den 28 maj till Bollnäs för att träffa Elvira.
Hör Sven-Bertil Taube sjunga om Elvira Madigan
Vid flera tillfällen hade Elvira försökt avbryta korrespondensen med den överspände Sixten, men det fick honom att hota med att skjuta sig. Efter ett nervöst sammanbrott gav Elvira slutligen med sig. Före gryningen den 28 maj lämnade hon sin familj.
Med sig tog hon alla sina ägodelar. Ett nytt liv med Sixten skulle börja. Löjtnanten hade till och med sagt till henne att de skulle bosätta sig i Paris. Han hade bett henne pantsätta sina smycken, vilket hon hade gjort – med undantag för det dagmarkors som hon sommaren 1886 stolt tagit emot från den danske kungen Kristian IX efter att ha uppträtt på Tivoli i Köpenhamn.
Efter deras första kärleksnatt i Bollnäs flydde paret troligen med linjefartyg via Stockholm till Köpenhamn och därifrån till skärgården utanför Fyn, där de den 18 juni skrev in sig på Hotel Svendborg som herr och fru Sparre på bröllopsresa.

När historien kom ut i pressen vallfärdade många till platsen där Elviras och Sixtens döda kroppar hittats.
På utflykt med döden
När paret hade bott på hotellet en månad tyckte ägaren att det var dags att de betalade sin räkning på 288 kronor, motsvarande cirka 21 000 kronor i dagens penningvärde.
”Så snart vi är tillbaka från vår utflykt ska ni få era pengar”, lovade Sixten.
Därefter seglade paret till ön Tåsinge, ett sommarparadis för Köpenhamnsborna. Utrustade med endast en liten matkorg och Sixtens paraply gick de in i Nørreskoven den 18 juli. Två dagar senare såg vittnen dem för sista gången när de bad några människor om vatten. Samma kväll, den 20 juli 1889, hörde en öbo två skott i skymningen.
”Fruntimret hade skjutits i ena örat och kulan gick ut ur bakhuvudet. Mannen, som låg till vänster om henne, var skjuten i munnen och kulan gick ut ur bakhuvudet.” Polisrapport om Elviras och Sixtens döda kroppar, år 1889
Tre dagar senare var det slut med sommaridyllen på Tåsinge när de döda kropparna hittades. Den lokale polismästaren var kort och koncis i sin rapport: ”Fruntimret hade skjutits i ena örat och kulan gick ut ur bakhuvudet. Mannen, som låg till vänster om henne, var skjuten i munnen och kulan gick ut ur bakhuvudet.”
Sparre identifierades omgående. Ur bröstfickan på uniformen stack nämligen hans visitkort upp, omsorgsfullt arrangerat som ett meddelande till eftervärlden om att han själv skrivit slutet på sin historia.

Sixten Sparre sköt sig själv och Elvira med en revolver, en svensktillverkad Husqvarna Model 1887.
Allt tyder på att Sixten var en mördare
Sedan år 1889 har den gängse bilden varit att Elvira valde att gå i döden tillsammans med Sixten. Senare forskning tyder dock på att Sparre förberedde mordet på henne.
Från hjälte till psykopatisk mördare
I Sverige väntade Sixten Sparres två små barn och hustrun Luitgard i ovisshet. Han hörde inte av sig alls ... men så kom ett telefonsamtal med besked om hans självmord. Skammen och chocken var så överväldigande att Luitgard valde att inte berätta för sina barn vad deras far gjort.
Under de följande dagarna läste hon detaljerna om Sixtens och Elviras förmodade självmordspakt i landets alla tidningar – och insåg snart att hon hade lämnats med en bottenlös skuld. Medan Luitgard försökte ta in det som hänt skickade Elviras mor ett upprört brev till den danska morgontidningen Politiken. Hon tyckte att det hade skrivits alldeles för vackert om Sparre, som lurat hennes dotter i döden.
Den sorgliga verkligheten var emellertid ointressant. Allmänheten var övertygad om att det rörde sig om olycklig romantisk kärlek, en historia som levde vidare i över 100 år. Först från år 2005 har danska och svenska historiker börjat se Sixten Sparre som en man i psykisk obalans, kanske till och med en mördare.

Bo Widerbergs film Elvira Madigan från år 1967 skördade internationella framgångar. I filmens slut är det Elviras idé att paret ska begå självmord.
Kärlekshistorien har berättats i 130 år
Folk föll genast för historien om att Elvira och Sixten dog olyckligt kära. Sedan dess har böcker och filmer upprepat myten.
”Det var kärlek. De kunde inte få varandra”, ryktades det på Tåsinge redan dagen då de döda kropparna hittades. Danska och svenska tidningar anslöt sig till teorin om tragisk kärlek och den lokale prästen på Tåsinge förbarmade sig över självmördarna i Nørreskov. De lades i en vacker dubbelgrav, som besöks av omkring 30 000 turister varje år.
Danska och svenska fotografiska ateljéer fick fullt upp med att kopiera och sälja porträtt av Sixten och Elvira i dubbelramar. De första skillingtrycken om paret kom bara en vecka efter händelsen, och de blev oerhört populära. Den danske visdiktaren Julius Strandberg skrev tårdrypande: ”Der laa de stille tæt ved hverandre, fra livet sammen de vilde vandre.”
I kringresande vaxkabinett i Sverige visades mer eller mindre naturtrogna dockor av ”Nordens Romeo och Julia”. Det har gjorts hela tre spelfilmer om paret, som alla skildrar dramat som en olycklig kärlekshistoria. Mest känd är Bo Widerbergs film från år 1967, som räknas som en modern klassiker.