Elvira Madigan: förförd av en mördare

Myten om Nordens Romeo och Julia

Så tragiskt och smäktande romantiskt har historien om svenske Sixten Sparre och danska Elvira Madigan berättats i över 130 år: Det älskande paret som inte kunde få varandra i livet och därför valde döden.

Flera historiker har varit kritiska till den framställningen, och i en ny bok gör Sixten Sparres barnbarnsbarn Kathinka Lindhe grundligt upp med myten om paret. Enligt Lindhe är sanningen att hennes farmors far planerade och begick ett överlagt mord när den 34-årige vivören sköt 21-åriga Elvira den 20 juli 1889.

Den blyga lindansösen

Det är inte bara Elviras mytiska död som gör henne så fascinerande. Hon var en tvättäkta cirkusprinsessa, dotter till en lindansande mor och en far som var akrobat.

Föräldrarna hade gett henne det majestätiska namnet Hedvig Antoinette Isabella Eleonore Jensen, men när hon som femåring började uppträda på cirkusen tog hon sig artistnamnet Elvira. Fadern dog när Elvira var bara några år gammal, och från moderns nye man John Madigan fick hon sitt efternamn.

Han lärde Elvira att gå på lina, och som tonåring hade hon blivit en artist på hög nivå. Modern och styvfadern arbetade för den tidens största internationella artisttrupp, Myers’ American Circus. Unga Elvira uppträdde på Europas största scener och i de vackraste salarna, där hennes elegans på linan betog den champagnedrickande överklasspubliken.

Ut på vägarna med amatörcirkus

Berusad av Elviras växande berömmelse kände styvfadern år 1887 att tiden var mogen för honom att stå på egna ben som cirkusdirektör och tjäna de stora pengarna. I ett slag förändrades Elviras arbetsplats från Europas kristallpalats till ett fuktigt tält uppslaget på en äng, när styvfaderns Cirkus Varieté turnerade på den danska och svenska landsbygden.

Isvintern 1888 intog Madigans cirkus en provisorisk cirkusbyggnad på Fisktorget i Kristianstad. Premiärdagen den 8 januari fylldes byggnaden av en entusiastisk publik. En av de närvarande hette Sixten Sparre. Han blev betagen av Elviras gyllene lockar och graciösa rörelser.

Sparre tillhörde en gammal svensk adelssläkt, som gjort bankrutt på grund av faderns sanslösa slöseri. Därför valde Sixten en militär bana, en lämplig karriär för en ung adelsman. Lönen var låg, men som tur var lyckades han gifta till sig en stor förmögenhet när han 1880 ingick äktenskap med fröken Luitgard Adlercreutz, dottern till en rik greve.

I likhet med sin far förnekade Sixten inte sig några glädjeämnen i livet. Han älskade dyra middagar, skräddarsydda kläder och klassisk konst.

Han var fysiskt stark och en skicklig skytt. Inte desto mindre var han övertygad om att hans verkliga kall i livet var skaldekonsten. Han lämnade ofta Luitgard ensam med de två små barnen för att sätta sig i arbetsrummet och skriva svulstiga verser om ljushåriga ungmör och ädla bedrifter på formfulländad vers.

Till Sixtens stora besvikelse hyste hans mörkhåriga fru inte någon större beundran för hans poesi om halvnakna jungfrur. I gengäld förskonade Sixten henne från all kännedom om familjens ekonomi. Han hade inte bara slösat bort Luitgards förmögenhet. Inom loppet av bara några år hade han även byggt upp en skuld, som år 1888 hotade att störta den lilla familjen i fördärvet.

Den vackra mön

Vänner, släktingar och till och med hans överordnade i det skånska dragonregementet hade lånat Sparre pengar. Han stod i skuld till specerihandlaren, bokhandlaren och skräddaren. Hans hyresvärd hade inte fått betalt på ett och ett halvt år när Sparre såg sin drömkvinna dansa på lina den där kvällen den 8 januari 1888.

Efter föreställningen sökte han upp familjen Madigan och bad om lov att skriva till dem i egenskap av en man som ”levde för konsten”.

Elviras mor, som inte anade oråd, svarade ja. Därefter inleddes en lång hemlig brevväxling mellan Sixten och Elvira. I hänförda ordalag vädjade den stilige löjtnanten till Elvira om att hon skulle ge sig av tillsammans med honom. Sixten bedyrade att han var i princip frånskild. Hon tvekade, frestad av ett bättre liv men otrygg med tanken på att skiljas från sin mor.

Trots att Elvira hade besökt halva världen under sitt turnéliv visste hon inte mycket om livet utanför cirkusen – och troligen inte heller någonting om Mayerlingdramat, tidens mest uppmärksammade kärleksdrama. På det österrikiska slottet Mayerling sköt kejsar Frans Josefs tronarvinge Rudolf i januari 1889 sin älskarinna och sig själv i ett drama som grep Sixten på djupet.

Prinsens älskarinna, baronessan Mary Vetsera, hittades vackert iscensatt – likt en docka – med den illa skadade tronarvingen vid sin sida. Rudolfs agerande gick rakt in i hjärtat på Sixten, som gjorde upp planer för sin egen sorti.

Flykten till Svendborg

I maj 1889 beviljades Sixten två månaders ledighet från militären. Hans fru och barn hade rest till landet tillsammans med svärföräldrarna, vilket innebar att han kunde försvinna utan att någon skulle undra vad som hänt under de första veckorna.

Han rekvirerade ammunition till sin revolver, stoppade ner några ägodelar i en kappsäck och reste den 28 maj till Bollnäs för att träffa Elvira.

Hör Sven-Bertil Taube sjunga om Elvira Madigan

Vid flera tillfällen hade Elvira försökt avbryta korrespondensen med den överspände Sixten, men det fick honom att hota med att skjuta sig. Efter ett nervöst sammanbrott gav Elvira slutligen med sig. Före gryningen den 28 maj lämnade hon sin familj.

Med sig tog hon alla sina ägodelar. Ett nytt liv med Sixten skulle börja. Löjtnanten hade till och med sagt till henne att de skulle bosätta sig i Paris. Han hade bett henne pantsätta sina smycken, vilket hon hade gjort – med undantag för det dagmarkors som hon sommaren 1886 stolt tagit emot från den danske kungen Kristian IX efter att ha uppträtt på Tivoli i Köpenhamn.

Efter deras första kärleksnatt i Bollnäs flydde paret troligen med linjefartyg via Stockholm till Köpenhamn och därifrån till skärgården utanför Fyn, där de den 18 juni skrev in sig på Hotel Svendborg som herr och fru Sparre på bröllopsresa.

På utflykt med döden

När paret hade bott på hotellet en månad tyckte ägaren att det var dags att de betalade sin räkning på 288 kronor, motsvarande cirka 21 000 kronor i dagens penningvärde.

”Så snart vi är tillbaka från vår utflykt ska ni få era pengar”, lovade Sixten.

Därefter seglade paret till ön Tåsinge, ett sommarparadis för Köpenhamnsborna. Utrustade med endast en liten matkorg och Sixtens paraply gick de in i Nørreskoven den 18 juli. Två dagar senare såg vittnen dem för sista gången när de bad några människor om vatten. Samma kväll, den 20 juli 1889, hörde en öbo två skott i skymningen.

Tre dagar senare var det slut med sommaridyllen på Tåsinge när de döda kropparna hittades. Den lokale polismästaren var kort och koncis i sin rapport: ”Fruntimret hade skjutits i ena örat och kulan gick ut ur bakhuvudet. Mannen, som låg till vänster om henne, var skjuten i munnen och kulan gick ut ur bakhuvudet.”

Sparre identifierades omgående. Ur bröstfickan på uniformen stack nämligen hans visitkort upp, omsorgsfullt arrangerat som ett meddelande till eftervärlden om att han själv skrivit slutet på sin historia.

Från hjälte till psykopatisk mördare

I Sverige väntade Sixten Sparres två små barn och hustrun Luitgard i ovisshet. Han hörde inte av sig alls ... men så kom ett telefonsamtal med besked om hans självmord. Skammen och chocken var så överväldigande att Luitgard valde att inte berätta för sina barn vad deras far gjort.

Under de följande dagarna läste hon detaljerna om Sixtens och Elviras förmodade självmordspakt i landets alla tidningar – och insåg snart att hon hade lämnats med en bottenlös skuld. Medan Luitgard försökte ta in det som hänt skickade Elviras mor ett upprört brev till den danska morgontidningen Politiken. Hon tyckte att det hade skrivits alldeles för vackert om Sparre, som lurat hennes dotter i döden.

Den sorgliga verkligheten var emellertid ointressant. Allmänheten var övertygad om att det rörde sig om olycklig romantisk kärlek, en historia som levde vidare i över 100 år. Först från år 2005 har danska och svenska historiker börjat se Sixten Sparre som en man i psykisk obalans, kanske till och med en mördare.