Eiffeltornet sålt som skrot

Bedragaren Robert V. Miller strödde falska sedlar omkring sig, försökte sälja Eiffeltornet två gånger och snackade sig ur 37 gripanden innan en kvinna blev hans baneman.

Bedragaren Robert V. Miller strödde falska sedlar omkring sig, försökte sälja Eiffeltornet två gånger och snackade sig ur 37 gripanden innan en kvinna blev hans baneman.

Shutterstock

När Robert V. Miller kom till världen som son till borgmästaren i en liten stad i Böhmen, var det ingen som kunde tänka sig att den klipske lille gossen en dag skulle bli en av historiens största lurendrejare.

Pojkstreck och småbedrägerier blev emellertid snart ett populärt tidsfördriv för Robert, och hans förkärlek för lättförtjänta pengar blev allt större med åren.

Vid 19 års ålder skickades han till Paris för att studera, men spelhålorna lockade mer än läxböckerna.

Hans trevliga sätt och fantastiska språkbegåvning, han talade sju språk, medförde att han kunde röra sig bland rika män – som var lätta offer vid spelborden.

Lysande utsikter

Efter första världskriget började polisen i Frankrike att intressera sig för den unge bedragaren och Miller bestämde sig för att flytta till USA.

I början av det glada 1920-talet fanns här massor av möjligheter för en man med Millers talang. Han gömde sig bakom

många olika alias; det mest berömda är ”greve Victor Lustig”.

Hans första offer på amerikansk mark blev en bankdirektör i delstaten Missouri. Miller presenterade sig som Robert Duval och berättade en rörande historia om hur familjens förmögenhet hade gått förlorad under kriget.

Flera år efter Robert V. Millers död 1947 stötte FBI på hans falska sedlar, som kallades ”greve Lustigs pengar”.

© Corbis/Shutterstock

Nu hade Duval kommit till USA för att starta ett företag för sina sista slantar, och därför var han intresserad av att köpa en lantgård som gått i konkurs och som nu ägdes av banken.

Duval erbjöd banken 22 000 dollar i obligationer som säkerhet om banken kunde låna honom 10 000 dollar kontant i startkapital.

Bankdirektören, som väldigt gärna ville bli av med den fall­färdiga fastigheten, slog till.

När det var dags att utväxla pengar och obligationer lyckades emellertid den fingerfärdige bedragaren flytta runt kuverten – och han gick glatt därifrån med både pengarna och obligationerna.

Banken anlitade en privatdetektiv som spårade Miller till Kansas City, men Miller lyckades övertyga bankdirektören om att det var bäst för banken att ta tillbaka sin polisanmälan; om kunderna fick reda på att banken blivit lurad skulle den förlora all trovärdighet.

Miller var till och med så fräck att han bad om 1 000 dollar för olägenheten – och han fick dem.

Eiffeltorn till salu

År 1925 bestämde sig Miller för att resa tillbaka till Paris. Här skulle han genomföra sitt mest berömda bedrägeri.

Idén fick han från en liten notis i en fransk tidning, där det berättades att Eiffeltornet – på den tiden en vanvårdad rest från världsutställningen år 1889 – stod inför en så omfattande och dyr renovering att stadsfullmäktige övervägde att låta skrota tornet.

Miller såg genast sin chans. Han lät tillverka några dokument som såg ut att komma från ministerhåll samt ett personligt visitkort med titeln Sous-directeur Générale du Ministère des Postes et ­Télegraphes – ”Undergeneraldirektör vid post- och telegrafiministeriet”.

Visitkortet skickade han till fem av Paris största skrothandlare tillsammans med en inbjudan till ett möte på ett exklusivt hotell.

Mötet var hemligt, betonade ”undergeneraldirektören”, eftersom ingen ännu fick veta någonting om vilket öde som väntade Eiffeltornet.

En av skrothandlarna, André Poisson, nappade på kroken och betalade Miller en okänd summa pengar för rättigheterna att skrota Eiffeltornet.

När monsieur Poisson insåg att han blivit lurad skämdes han så mycket att han aldrig polisanmälde saken.

Därför kunde Miller snart upprepa sitt bedrägeri inför en ny grupp skrothandlare. Men den här gången gick offret till polisen, och Miller tvingades fly tillbaka till USA – nu i lyxhytt.


Den fantastiska sedelapparaten

Miller iscensatte genast ett nytt bedrägeri: sin berömda ”sedelmaskin” – en liten trälåda

med en öppning i varje ände och en massa knappar.

I Florida fann Miller det perfekta offret: miljonären Herman Loller som skapat sig en för­mögenhet inom bilindustrin.

Miller lurade i Loller att han uppfunnit en maskin som kunde kopiera sedlar genom en ”hemlig kemisk process”.

Om man stoppade in en 1 000-dollar­sedel i ena änden av trälådan kunde man sex timmar senare plocka ut två tvättäkta 1 000-dollarsedlar i andra änden.

Loller köpte lådan för 25 000 dollar (cirka 1,7 miljoner kr i dag). Miller räknade med att han hade sex timmar på sig att försvinna innan Loller upptäckte att han blivit lurad.

Robert Miller på väg till domstolen. Hans sista påhitt var att rymma och ta sig ut genom ett fängelsefönster genom att låtsas vara fönsterputsare. Miller greps emellertid snart igen.

© Polfoto/Topfoto

Men han kunde ha tagit det lugnt; Loller ägnade flera veckor åt att försöka få apparaten att fungera innan han insåg att han blivit lurad.

Det Miller tjänade mest på var falskmynteri. Det var så många falska sedlar i omlopp att ett speciellt team med FBI- och Secret Service-agenter sattes in för att avslöja

upphovsmannen. Men Miller gick fri ända tills en försmådd älskarinna tipsade polisen anonymt.

FBI konfiskerade tryckplåtarna – och 51 000 falska dollar i en låda.

Miller arresterades för 38:e gången på fem år, och den här gången lyckades han inte snacka sig fri.

År 1935 dömdes han till 20 år i fängelset Alcatraz. Tolv år senare dog han av lunginflammation. Miller blev 57 år gammal.

Bedragaren lurade Capone

Även om lurendrejare av Millers kaliber oftast bara tjänade småpengar, fanns det ett bedrägeri som Robert V. Miller troligen var allra mest stolt över: det mot gangsterbossen Al Capone, en av Millers stora idoler.

Miller bad Capone att ge honom 50 000 dollar och lovade att fördubbla värdet på pengarna inom två månader.

Capone gav honom pengarna, och en varning: Om Miller lurade honom skulle inte ens hans mor kunna känna igen honom när Capone var färdig med honom.

Miller satte in pengarna på banken, och när två månader gått gick Miller tillbaka till Capone och sade att han inte lyckats med projektet – och lämnade tillbaka pengarna.

Capone blev imponerad av den ärlige bedragaren och gav genast Miller 5 000 dollar som tack för insatsen – precis vad Miller räknat med.

Han hade lyckats lura den mäktige gangstern – utan att Capone själv någonsin upptäckte det.