Charmtrollet Frank Abagnale blev svindlande rik

Frank Abagnale stack hemifrån som 16-åring

Abagnale rymde när han var 16 Frank William Abagnale jr. var 16 år när han lämnade sitt barndomshem i Bronxville utanför New York.

Föräldrarna hade skilt sig och fadern hade just gått i konkurs. Hemmet präglades av depression, men i sin bok Catch me if you can skriver Abagnale att det snarare var ett plötsligt infall än stämningen där hemma som fick honom att fara iväg.

En sommarmorgon 1964 packade han en väska med sina bästa kläder och gick ut genom dörren. Han lämnade inget meddelande till sina föräldrar.

Med sig hade han bara väskan, en bankbok med 200 dollar och ett checkhäfte för att klara motellräkningar och mat under den första tiden. Sedan måste han komma på något.

Abagnale fick snart jobb i en butik i New York men tjänade bara 1,50 dollar i timmen eftersom han fick ungdomslön.

Det var alldeles för lite. Tonåringen bestämde sig för att ge sig själv löne­förhöjning. Abagnale var bredaxlad och hade hunnit bli över 1,80 lång. Man kunde lätt tro att han var tio år äldre. Så varför inte?

Allt han behövde göra var att ändra en siffra i födelsedatumet på körkortet. En fantastisk bedrägerikarriär hade inletts.

Med sin nya ålder fick Abagnale jobb med vuxenlön i en annan butik, men det blev ändå inte mer än 2,50 dollar i timmen.

Det räckte inte – sparpengarna tog snabbt slut. Abagnale såg sig därför tvungen att skriva ut checkar utan täckning i sitt eget namn – en dålig och kortsiktig strategi. Nu var han verkligen tvungen att komma på något

Han märkte snart att bankerna bara krävde att få se fotolegitimation när kunderna ville ta ut pengar, men inte när de satte in dem.

Abagnale tog sina sista kontanter och öppnade ett bankkonto i falskt namn.

Kort därefter ringde han banken och beställde ett checkhäfte som några dagar senare landade i hans postfack på det lokala postkontoret.

Nu kunde han utan problem skriva ut checkar utan täckning. När en bank upptäckte övertrasseringen och spärrade kontot, öppnade Abagnale bara ett nytt konto i en annan bank.

Tonåringen hade hittat en outtömlig källa till kontanter och under fyra år levde han som en prins. Men polisen jagade hans skugga.

Drömmen fick vingar: Frank Ababnale ville vara pilot

Abagnale var än så länge en identitetslös yngling utan mål i tillvaron men det skulle snart komma att förändras.

På en gata i New York passerade han en dag en besättning från flygbolaget Pan Am – två självsäkra piloter i stiliga uniformer med ett koppel av unga, vackra och närmast gudomliga flygvärdinnor omkring sig. Så mycket framgång och glamour hade Abagnale aldrig sett; det blev som en uppenbarelse för honom.

Nu visste han vad han ­ville; han skulle bli pilot i Pan Am.

Panik hos skräddaren

Att gå ut high school och sedan ägna ett antal år åt universitetsstudier och flyglektioner var ingenting för Abagnale. Det måste finnas en enklare lösning. Det första han behövde var en uniform. Abagnale ringde därför Pan Am och bad att få tala med inköpsavdelningen. Det fick han.

”Johnson här, vad kan jag hjälpa till med?”

”Mitt namn är Robert Blake”, svarade Abagnale. ”Jag är andrepilot på Pan Am, baserad i Los Angeles. Vi flög hit i morse och jag ska flyga härifrån i kväll. Jag vet inte hur det har gått till, men någon har stulit min uniform. Den är i alla fall borta. Och jag kan ju inte flyga civilklädd.”

”Det är inga problem”, svarade Johnson tillmötesgående. Du går bara ned till Well-Built Uniform Company och frågar efter Mr. Rosen, så utrustar han dig. Jag ringer till honom och säger att du är på väg.”

Abagnale fick adressen till butiken och en timme ­senare stod han klädd i Pan Ams pilot­uniform och betraktade belåtet sig själv i spegeln.

Allt hade gått perfekt. Men när Abagnale skulle lämna butiken höll det på att gå galet.

När han tog fram sitt checkhäfte för att betala slog det honom plötsligt att checkarna var utställda i hans riktiga namn, Frank Abagnale.

Nu hade han ju utgivit sig för att vara en Robert Blake.

”Jag tar inte emot checkar”, utbrast skräddaren. Abagnale blev förvånad och sade att han i så fall måste gå ut och skaffa kontanter. Ännu en gång skakade Mr. Rosen på huvudet. Han behövde inga pengar nu – hans företag gjorde upp direkt med Pan Am.

Allt han behövde var Robert Blakes anställningsnummer. Anställningsnummer! Abagnale hade inte en aning om hur många siffror Pan Am-anställda hade i sina anställningsnummer.

Återigen räddades han av Mr. Rosen som lade fram en förtryckt blankett på disken. Där fanns det plats att skriva in fyra siffror i en ruta och Abagnale skrev in de fyra första han kom på.

En minut senare promenerade han nedför gatan på väg mot sitt nya, glamourösa liv i luften. Han var redo att lägga hela världen, och en mängd vackra damer, för sina fötter.

Fördomar hjälpte Frank Abagnale

Klädd i pilotuniform fick Abagnale någonting bekräftat som han redan visste: Kläderna gör mannen och ger identitet och trovärdighet.

Inte en enda gång granskade någon hans studsande checkar närmare. Folk var i förvånansvärt hög grad ­offer för sina egna förutfattade meningar.

De tittade inte på checken utan på personen som skrev dem. Abagnale var alltid välvårdad, välklädd och framför allt vit. ”Hade jag varit svart hade det aldrig fungerat”, skrev han senare.

Trots det blev Abagnale förvånad över hur drastiskt pilotuniformen förändrade folks attityd mot honom.

Plötsligt sade de flesta ”sir” i var och varannan mening, och vackra kvinnor gav honom koketta leenden och vände sig om efter honom på gatan. Abagnale var en lång, stilig yngling, som alltid hade haft lätt att få flickor, men detta var ändå otroligt. Pan Am-piloter hade uppenbarligen äkta make-potential.

Abagnale utnyttjade sina nya möjligheter maximalt, var nästan dagligen på jakt på närmaste flygplats och inledde ­erotiska förhållanden med en mängd flygvärdinnor från alla andra flygbolag än just Pan Am.

Han föredrog vuxna kvinnor, och hans äldsta bekantskap var en flygvärdinna på 30 år. Han tänkte ofta på vad hon skulle säga om hon upptäckte att hon delade säng med en 16-årig pojke.

Abagnale arbetade målinriktat med att bygga upp sin nya identitet. Först av allt behövde han ett av de ID-kort som alla Pan Am-anställda bar på bröstet. Det var en relativt enkel sak.

Han gick bara en runda på flygplatsen och studerade kortens format, typografi och de ganska få uppgifterna på dem. En Pan Am-logotyp i rätt storlek behövde han också. Den skaffade han genom att köpa ett litet modellplan i plast och ta loss klistermärket från det.

Vad Abagnale verkligen saknade, var kunskap och den måste han kämpa sig till. I flera veckor satt han på bibliotek och plöjde sig igenom facklitteratur och flygplansmanualer.

Allt kunde han dock inte läsa sig till. Framför allt behövde han grundläggande kunskap om en pilots vardag.

Därför ringde han till Pan Am och bad att få tala med en pilot. Han utgav sig för att vara universitetsstuderande och att han höll på att skriva en artikel om flygning för skoltidningen.

Abagnale kopplades till en flygkapten som blev smickrad av den unge mannens entusiastiska intresse och ivriga frågor och svarade tålmodigt på allt.

Exempelvis hade Abagnale hört att piloter flög gratis över hela världen. Det fick han bekräftat nu. Systemet kallades ”deadheading”.

Ibland behövde flygbolagen snabbt flytta piloter runt i världen, och hade därför ingått avtal om att alla piloter fick flyga gratis.

Det kostade ingenting eftersom den pilot som skulle förflyttas inte tog upp ett passagerarsäte, utan satt på ett utfällbart säte i cockpiten. Abagnale såg sin chans. Nu skulle han ut och se världen.

Husköp fällde Frank Abagnale

När Abagnale kände sig redo gick han ombord på ett plan för sin första resa. Allt gick helt enligt planerna. Samma sak med de följande. På kort tid blev Abagnale en riktig globetrotter.

Pan Am har räknat ut att han bara under de två första åren flög över 1,6 miljoner kilometer på drygt 250 flygningar till sammanlagt 26 länder.

Abagnale följde bara med som passagerare, och endast vid ett tillfälle höll han styrspaken i handen under några sekunder.

Bedrägeriet blev dyrt för Pan Am. Som pilot vid flygbolaget bodde Abagnale på de hotell som Pan Am brukade använda. Både rummet och allt som han åt och drack skrevs upp på Pan Ams räkning.

Abagnales liv blev i ett slag rena lyxtillvaron full av stora upplevelser, läcker mat – och massvis med sex.

Abagnale strödde checkar utan täckning omkring sig, oftast genom att lösa in dem mot kontanter. Han hade buntar av sedlar liggande i bankfack runt om i världen.

Men medaljen hade en baksida: Interpol flåsade honom ständigt i nacken och han riskerade att åka fast när som helst.

Periodvis vågade han inte vistas på en flygplats och utgav sig i stället för att vara överläkare på ett sjukhus, och senare statsåklagare. Även det klarade han sig helskinnad ur.

Ironiskt nog gick det helt galet först när han hade bestämt sig för att bli laglydig.

Efter fyra överväldigande år hade den 20-årige Abagnale till slut tröttnat på att ständigt vara på flykt.

Han hade svindlat till sig 2,5 miljoner dollar – motsvarande omkring 260 miljoner kronor i dag – och behövde inte fortsätta sin kriminella bana. Därför bestämde han sig för att köpa hus i den sydfranska staden Montpellier och gå ”i pension”.

Det var ett ödesdigert beslut. Strax efter husköpet blev Abagnale igenkänd på gatan av en flygvärdinna han tidigare ­hade gått ut med. Hon visste att han var efterlyst och larmade polisen, som strax därpå grep Abagnale i den lokala livsmedelsbutiken. Festen var över.

Flykt från flygplanstoalett: Frank Abagnale smet från polisen

Abagnale funderade ut en spektakulär flykt från polisen men åkte så småningom fast.

Efter ett år bakom galler i Frankrike och Sverige satt Abagnale år 1971 ombord på ett plan med kurs mot USA.

Där väntade ett tolv år långt fängelsestraff. Till hans stora lycka var planet en VC10 – en flygplanstyp han kunde lika bra som checkhäften och falska ID-kort.

Abagnale visste att planets toalett hade haspar som städpersonalen lätt kunde haka loss för att sedan lyfta ur hela toaletten om det hade blivit stopp. Under toaletten fanns ett hål, tillräckligt stort för att en vuxen man precis kunde klämma sig igenom. Hålet ledde ned till en lucka i buken på planet.

Strax före landning låste han in sig på toaletten och tog loss toalettstolen.

När planet hade landat kröp han ned genom hålet, hittade luckan, hoppade ned på landningsbanan och försvann.

Pressen älskade historien, och alla utom polisen fick sig ett gott skratt. Några dagar senare greps Abagnale dock igen.

Frank Abagnale, bedragaren bakom Catch Me If You Can, hjälper nu FBI

Amerikansk domstol dömde Abagnale till tolv års fängelse, men FBI var djupt imponerad av den smarta bedragarens kompetens och intresserad av att rekrytera honom.

De ingick ett avtal. Abagnale satt av fem år av sitt straff och slapp resten av tiden mot att han gratis hjälpte FBI med att lösa invecklade bedrägeriärenden. Detta samarbete har nu varat i flera decennier, och Abagnale är fort­farande en flitigt förekommande föreläsare på FBI-akademin.