Bonnie och Clyde: Förälskade förbrytare in i döden

Två helt olika barndomar

I början av 1900-talet var Texas fortfaran­de som vilda västern. Här tog man lagen i egna händer och invånare med en sex­skjutare i bältet var ingen ovanlig syn.

Alkoholförbudet som infördes år 1920 förbjöd all försäljning och transport av sprit vilket fick starka drycker att flöda i strida strömmar över den mexikanska gränsen. Spritsmugglare och andra krimi­nella levde livets glada dagar.

Mitt under denna hektiska tid växte Clyde upp som femte barnet i en syskon­skara av sju. Hans släkt bestod av fattiga­ arrendebönder.

Genom arrendesystemet tjänade det fåtal familjer som ägde jorden­ storkovan på avkastningen av den mark som arrendefamiljerna odlade för en usel ersättning.

Redan som liten pojke fick Clyde hjälpa till på bomullsfälten för att skaffa mat på bordet, men snart tvingades familjen ge upp sin arren­derade jord och slå sig ner under en via­dukt i Dallas.

Här bodde de i en liten ”stad” av tält och skjul tillsammans med luffare och andra utstötta ur samhället.

Vägen ut ur fattigdomen gick via kriminaliteten, menade Clyde, som snabbt kom in i den laglösa miljön. Han hade god hjälp av sin storebror Martin Ivan, som kallades Buck.

Medan de andra pojkarna­ i kvarteret spelade baseball, utvecklade Clyde ett stort intresse för vapen och lärde sig redan som liten att smita ifrån polisen.

Till skillnad från Clyde fanns det däremot inget som tydde på att Bonnie skulle sluta som en av landets mest eftersökta brottslingar. Hon växte upp i ett relativt gott hem och hade en trygg barndom, men när Bonnie var fyra år förlorade hon sin far.

Modern Emma Parker, som nu blev ensam med tre barn, fick flytta in hos sina föräldrar i Cement City, ett stökigt kvarter nära en cementfabrik i utkanten av Dallas.

Bonnie hamnade ofta i trubbel och var olydig, men hon var samtidigt duktig i skolan och mycket omtänksam, särskilt mot sin mor.

Som 16-åring gifte hon sig med en skolkamrat, en ungdomsförälskelse. Han övergav henne dock i långa perioder för att delta i olika rån, och till slut blev det för mycket för Bonnie.

När hon var 18 år lämnade hon honom, och en kort tid senare dömdes han till fem års fängelse.­ Paret skilde sig aldrig eftersom Bonnie tyckte att det skulle vara fel att lämna in skilsmässoansökan när hennes man satt i fängelse.

Bonnie och Clyde blev ett beryktat rånarpar

Bonnie var bara 19 år när hon och Clyde­ träffades i januari 1930. Hon var liten och spenslig med livliga ögon och hennes hår var ljust och kortklippt enligt tidens mode.

Clyde var mörkhårig och bara lite längre än Bonnie, han såg yngre ut än sina 20 år. De träffades hos en av Bonnies väninnor och drogs genast till varandra.

Bara två månader senare åkte Clyde i fängelse för inbrott. Bonnie hjälpte honom att fly från fängelset genom att tillsammans med sin kusin bryta sig in och stjäla en pistol hos föräldrarna till en av Clydes cellkamrater.

Clyde använde vapnet för att hota fängelsevakterna. Kusinen, som trodde att de bara skulle hämta kläder till Clydes cellkamrat, var fullständigt skräckslagen. Till hennes stora förvåning var Bonnie, som aldrig tidigare hamnat på kant med rättvisan, onaturligt lugn under hela episoden.

En månad senare var Clyde tillbaka i fängelset. Den här gången åkte han dit för en serie rån. Han dömdes till 14 år bakom lås och bom och Bonnie var förkrossad.

Men mindre än ett år senare blev Clyde villkorligt frigiven och de unga tu återförenades – till Bonnies mammas stora förtvivlan.

Två månader efter Clydes frigivning talade Bonnie om för sin mor att hon ville flytta till Houston, där hon hade fått jobb som kosmetikaförsäljare.

I själva verket var hennes plan att flytta ihop med Clyde. Bonnie Parker och Clyde Barrow blev nu ”Bonnie och Clyde”.

Bonnie blev sviken av Clyde

Bonnie var närmast som besatt av Clyde.­ Hon ifrågasatte aldrig hans kriminella verksamhet och bara en enda gång erkände hon att hon på allvar funderade på att lämna honom.

Tillsammans med två av Clydes vänner hade de försökt råna en bank och stjäla vapen från en butik i Kaufman i närheten av Dallas.

Bonnie fick som vanligt hålla vakt i bilen. Ligan upptäcktes och tvingades fly med polisen tätt i hälarna. Mitt under flykten lämnades Bonnie kvar i ett dike och Clyde lovade att komma tillbaka och hämta henne.

Bonnie kröp ihop och gömde sig i diket hela natten och hela nästa dag. Morgonen dagen därpå gav hon upp och tog sig till närmaste­ landsväg där hon fick lift.

Dessvärre var bilföraren en av de poliser som jagat dem ett par dagar tidigare, och Bonnie sattes i fängelse.

Djupt ångerfull fick hon ringa till sin mamma­ och erkänna att hon inte alls hade något jobb i Houston, utan satt häktad, anklagad för inbrott. Bonnie släpptes senare i brist på bevis, men känslan av att ha svikits av sin älskade satte­ djupa spår hos den unga flickan.

Dyrt och heligt lovade hon sin mamma att hon aldrig skulle ha något att göra med Clyde igen.

Det löftet höll i två veckor. Sedan reste Bonnie till Wichita Falls, knappt 30 mil från Dallas, för att vara tillsammans med Clyde.

Medan Bonnie satt i fängelse i Kaufman hade Clyde och hans kumpan Raymond Hamilton försökt råna en present­affär. Av misstag råkade Raymond komma åt avtryckaren och butiksägaren sköts till döds.

Clyde var nu efterlyst för delaktighet i mord – ett brott som med största sannolikhet skulle förpassa­ honom till elektriska stolen. För Clyde­ fanns det ingen återvändo. Nu gällde det bara att hålla sig undan.

Det förstod Bonnie också, men inget tyder på att hon någonsin tvekade att leva ihop med Clyde igen. Trots att det unga paret nu levde på flykt glömde de inte bort sina familjer som fick regelbundna besök.

Träffarna arrangerades diskret – antingen genom små lappar gömda i flaskor som kastades in i familjernas trädgårdar, eller via koder per telefon.

Till exempel var en inbjudan att äta gryta med röda bönor liktydigt med att Bonnie och Clyde­ snart skulle komma på besök. Mötena ägde vanligtvis rum på ödetomter i närheten av Dallas.

Varje gång försökte Bonnies mor få dottern att ge upp. Men förgäves, Bonnie bedyrade att hon ville dö ihop med sin laglöse älskade.

Clydes syster Nellie beskrev senare deras familjesammankomster som ”ett besök i fängelset för dödsdömda”.

Bonnie och Clyde blev medieikoner

Bonnie, Clyde och Raymond fann snart ett slags rutin. Bonnie lagade mat och skötte det lilla huset de hade hyrt.

Ibland hjälpte hon till vid rånen – hennes jobb var att hålla vakt. För att undvika upptäckt var det viktigt att byta bil ofta, och de tre rånarna blev experter på att stjäla bilar.

I april 1933 anslöt sig Clydes storebror Buck och hans fru Blanche till ligan. Raymond hade åkt fast och satt i fängelse, men Barrow­-ligan hade i stället fått sällskap av W.D. Jones, en man som Clyde kände från tiden under viadukten.

Tillsammans hyrde de en lägenhet i Joplin i Missouri. Ett stort garage ingick i hyran och där fanns det gott om plats för både bilar och vapen. Här gömde man också en samling nummerplåtar från olika stater.

En granne fattade misstankar och larmade polisen som stormade lägenheten. Bonnie, Clyde och de andra hann smita, polisen hittade bara en bunt fotografier.

De bilderna, som senare bidrog till rånarnas rykte och eftermäle, visade­ ett avslappnat och lekfullt kärlekspar i olika­ poser: Bonnie lutad mot en bil med två pistoler i bältet, Bonnie som hotar en ”förskräckt” Clyde med ett gevär som ser jättelikt ut i den späda kvinnans händer, och den mest kända bilden: Bonnie med ena foten på bilens kofångare, en revolver i handen och en cigarr i munnen.

Tidningar över hela landet älskade bilderna och publicerade dem med kommentarer som den ”ormögde gangstern med sin cigarrökande gangsterbrud”. Kommentarerna gjorde Bonnie upprörd – bilderna var ju tagna på skoj.

Clyde gick så långt att han skrev ett brev till ägaren av Forth Worth Star Telegram, där han hotade med att ”ge sig på honom”­ om tidningen vågade trycka bilderna­ igen.

Nu när de flesta amerikaner visste hur Bonnie och Clyde såg ut, var varje kontakt med yttervärlden farlig. Att hyra in sig på ett motell eller i en lägenhet var förknippat med stora risker.

Enkla inköp av mat eller bensin blev något som måste planeras och genomföras med yttersta försiktighet.

Under våren och sommaren år 1933 levde de två Barrow-bröderna, samt Bonnie, Blanche­ och W.D. Jones på mellanvästerns lands­vägar. De badade i floderna och på natten sov de i sina bilar, långt ifrån trafikerade områden.

Myndigheterna gick till attack mot Bonnie och Clyde

I juli tog de chansen och hyrde in sig på ett motell. Det stormades snart av den lokala polisen och Buck sårades svårt under skottlossningen. Ett par dagar senare, när ligan gömde sig i en skog, överraskades de av ett bakhåll.

Skottlossning utbröt mellan polis och ligamedlemmarna och Buck skadades ännu en gång. Bonnie, Clyde och W.D. lyckades komma undan men Buck och Blanche greps av polisen. Buck dog ett par dagar senare av sina skador.

Ligans brott blev alltmer utstuderade. I januari 1934 lyckades Bonnie och Clyde befria flera fångar från det avsides belägna Eastham Prison Farm i Texas.

Bland dem fanns Clydes gamle kumpan Raymond Hamilton och en ung man vid namn Henry Methvin, som nu anslöt sig till Bonnies och Clydes liga.

Clyde hade själv suttit i Eastham och den lyckade flykten var en gammal dröm som gick i uppfyllelse. In i det sista hade han tvivlat på att den överhuvudtaget skulle gå att genomföra, eftersom fångarna i Eastham var extra välbevakade.

Inte minst efter att fängelse­direktören låtit anställa en så kallad ”long-arm man”, en skarpskytt som hade till uppgift att ”hålla sig beredd i bakgrunden med sitt Winchester-gevär om det skulle uppstå oroligheter”.

Under flykten sköts en vakt ner och nu hade myndigheterna i Texas fått nog. Efter fyra år hade Clyde och hans kumpaner nära ett dussin mord på sina samveten.

Bonnie och Clyde var visserligen långtifrån de kallblodiga mördare som medierna ville göra dem till – de flesta dödsfallen hade orsakats av panikhandlingar. Men det fanns polismän bland offren, vilket myndigheterna såg på med största allvar.

Paret utnämndes därför till samhällets fiender, ett ”titel” som annars var förbehållen Al Capone­ och de andra stora skurkarna i Chicago.

Bonnie och Clyde fick blommor från hela landet

En intensiv polisjakt inleddes. Den pen­­sionerade polismannen Frank Hamer från specialenheten Texas Rangers var känd för att kunna gripa vilken brottsling som helst. Han åtog sig uppdraget.

Han fick dessutom guvernörens­ tillåtelse att bevilja amnesti om han kunde få någon av Bonnies och Clydes medbrottslingar att hjälpa polisen.

Hamer började kartlägga Bonnies och Clydes rörelser och upptäckte snabbt att de rörde sig i en cirkel i utkanten av fyra delstater i Mellanvästern.

Efter att ha följt de unga brottslingarna i hälarna i över en månad, beslutade Hamer att det var smartare att arrangera ett bakhåll och bara vänta på att Bonnie och Clyde skulle dyka upp.

Om det var en ren slump att man valde landsvägen vid Gibsland är oklart, men vissa­ detaljer tyder på att Henry­ Methvin förrådde dem.

Lastbilen vid vägkanten som fick Clyde att sakta ner farten­ denna­ ödesdigra morgon i Louisiana tillhörde Henry Methvins far. Henry själv hade på något underligt sätt lyckats undvika att vara med i bilen just den här dagen, och han beviljades senare amnesti för sina brott av delstaten Texas.

Bonnie och Clyde var legen­der­ redan när de dödades och begravningarna blev rena publik­magneterna.

Blommor och kransar strömmade in från hela landet och polisen tvingades flera gånger kalla på förstärkning för att begravningarna över huvud taget skulle kunna genomföras. Trots att Bonnie tidigare hade uttryckt en önskan om att hon och.

Hollywood tog paret till sina hjärtan

Bonnies och Clydes status som ikoner cementerades när Hollywood fick nys om historien om de unga rånarna som mötte döden tillsammans. De romantiska inslagen i handlingen stämmer dock inte riktigt med verkligheten.

”Där unga. De är förälskade. De rånar banker”, lyder temat för filmen Bonnie and Clyde med Faye Dunaway och Warren Beatty i huvudrollerna (1967).

De orden, liksom filmen, visar bara halva sanningen – Bonnie och Clyde rånade främst småbutiker och bensinmackar. Under depressionen var bankrån sällan någon lönsam verksamhet.

Filmen skiljer sig från verkligheten på flera punkter: Historien är förenklad och viktiga händelser har utelämnats. Varken Bonnies fängelsevistelse eller fångarnas flykt från Eastham finns med.

I filmen har Bonnies och Clydes kumpaner, W.D. Jones och Henry Methvin, skrivits ihop till en karaktär som kallar sig C.W. Moss.

I filmen råder inga tvivel om att Bonnie och Clyde blev förrådda, men detta bevisades aldrig i verkligheten.

Filmens Frank Hamer (Denver Pyle) är elak, högfärdig och framför allt hämndlysten. Han träffar på Bonnie och Clyde när de slagit läger i en skog och försöker gripa dem.

Läs också: Blev Marilyn Monroe mördad?

Men paret övermannar honom och tar en massa bilder som visar Frank Hamer i generande situationer. De tar till exempel en bild där Bonnie kysser Hamer.

I filmen blir avrättningen Hamers hämnd för de komprometterande bilderna.

I själva verket träffade han aldrig på det unga paret, och inget tyder på att personliga hämndmotiv låg bakom jakten på Bonnie och Clyde.