Bombman lekte med tysk polis

Arno Funke gör sin första bomb

25:e maj 1988: Mitt i natten exploderar en bomb i varuhuset KaDeWe i Västberlin. I ett brev hotar gärningsmannen med fler bomber om han inte får 500 000 D-mark. KaDeWe beslutar att betala.

Runt Berlin går S-banan, pendeltåget. Spårområdet är brett och täckt med ogräs och kantas av småindustrier.

Till detta område har Arno Funke dirigerat polisen på kvällen den 2:a juni. I ett träd har han lagt en tidsstyrd radio­sändare som ger konstaplarna information om att sätta sig på ett bestämt S-tåg med pengarna, ställa sina walkie-talkies på kanal 25 och invänta nästa instruktion.

"Det här är utpressaren! Kasta ut pengarna nu!" rasslar det plötsligt i walkie-talkien. Poliserna öppnar ett fönster och kastar ut paketet med pengar på spåret.

Arno Funke, som har druckit en flaska vodka för att ­lugna nerverna, snubblar upp på spåret, hittar paketet och flyr. Hans plan är att gömma sig i Heinz verkstad, även om det är helt vansinnigt att befinna sig i ett område där han riskerar att bli igenkänd. Nära verkstaden går det också fel:

Två pojkar är ute sent för att skejta och ser honom komma springande. Arno Funke hälsar överdrivet på dem innan han går in mellan byggnaderna.

De följande timmarna gömmer han sig på bilverkstaden medan polis­helikoptrarna söker igenom området.

Ett par dagar senare: Varje dag släpar sig Arno Funke till arbetet hos Heinz för att inte väcka miss­tankar. Först när allt återgått till det normala säger han upp sig.

Precis när Arno Funke blivit färdig med en bil i verk­staden kommer två kriminalinspektörer in. De vill prata med Heinz på kontoret.

Arno Funke anar oråd och smyger ­efter. En av inspektörerna presenterar den fantombild som gjorts med hjälp av de två pojkarna som såg utpressaren springa iväg:

"Har ni sett den här mannen?"

Heinz skakar på huvudet medan det knyter sig i magen på Arno Funke av rädsla. Vem som helst kan se att teckningen föreställer honom! Han flyr in i lackeringshallen för att hitta något brännvin att dämpa ångesten med.

Men här finns ingen sprit. Istället sticker han huvudet i en spann med lösningsmedel för att få ett rus och lugna nerverna. Febrilt lyckas han få igång tryckluften så att han kan börja sprutmåla.

Men han är fortfarande utom sig och tappar sprutpistolen på den nymålade bilens huv. En hel dags arbete är förstört, men utan att någon upptäcker hur disträ Arno Funke är. Inspektörerna går sin väg.

Pengarna är borta!

Hösten 1988: Polisen har fått 1 200 tips om utpressaren utan att fånga honom. Arno Funke återvänder hem efter fyra ­veckors semester i Sydkorea.

Då han får syn på passkontrollanten på Frankfurts flygplats blossar rädslan upp igen. Han har ingen aning om hur polisens arbete framskridit medan han varit i Sydkorea. Men han vinkas rakt igenom passkontrollen.

Nu är han tillbaka i lägenheten i det gråa huset på Marmaraweg 12 i Västberlin. Inget tyder på att någon varit här medan han varit borta. Lättad börjar han leta efter KaDeWe-pengarna som han gömt. Var kan han inte minnas och även om han letar igenom alla tre rummen samt kök och badrum hittar han dem inte.

Han måste leta mer metodiskt och till slut – efter åtta timmar – hittar han dem bakom en perfekt gjord falsk vägg under handfatet i badrummet.

Till slut sitter han med pengabunten. Naturligtvis har polisen antecknat samtliga sedelnummer så att de ska fångas upp i bankernas räkneverk när han använder dem.

Arno Funke vet att han på så vis kan ringas in. Därför har han lärt sig att ändra sedelnumren utan att lämna spår. Det ska han snabbt komma igång med eftersom Heinz bjudit med honom till Filippinerna, och det kräver en ordentlig bunt med sedlar.

Juni 1992: Polisen hittar inte en enda sedel från KaDeWe och måste lägga ner saken. På ­Filippinerna har Funke förälskat sig i en lokal kvinna, Edna, som han gifter sig med. Hon känner inte till hans historia.

Varje morgon kysser Arno Funke sin hustru farväl och "går till jobbet" – utan att ha ett. Han plågas fortfarande av depression och minnet sviktar. Om dagarna är han vid sin kolonistuga eller kör runt i Berlin.

Han har fortfarande kvar pengar från KaDeWe och han uppger en årlig inkomst till skatteverket, därför undrar ingen vad han lever av. Någon gång ska han nog vara redo för ett jobb. Han behöver bara tid för att hämta sig.

Men varje gång Arno Funke tittar till pengarna i det hemliga gömstället ser han hur bunten blir tunnare. Då han bara har 100 000 D-mark kvar frestar tanken att försöka sig på en ny utpressning.

Det gick så lätt med KaDeWe och om han kräver en miljon kommer alla ekonomiska bekymmer att försvinna. I sina klara perioder funderar Arno Funke på hur han ska lösa utpressarens stora utmaning: att komma undan med pengarna.

##

Bomben i Karstadt stulen

13:e juni 1992: Klockan två på natten exploderar en tidsinställd bomd i ett Karstadtvaruhus i Hamburg. Porslinsavdelningen förstörs.

Arno Funke sitter i sängen och ser på morgon-teve. "Bomb­attentat mot ett av Hamburgs varuhus", berättar den alltid så vältaliga studiovärden. "En grupp som protesterar mot konsumtionsterror har tagit på sig ansvaret för attentatet. Skadorna beräknas uppgå till ett värde av 200 000 D-mark."

"Någon har tagit åt sig äran för min bomb!", tänker Arno Funke. I sitt nästa brev till varuhuskoncernen tänker han lägga fram ett bevis på att det var han som gjort den.

Några dagar senare skriver Funke ännu ett brev till varuhuset och kräver att Karstadt ska publicera en annons som lyder "Dagobert hälsar sina brorsöner" under förutsättning att varuhuset är villigt att betala miljonen.

Funkes ordval till den lilla annonsen var stundens ingivelse. Namnet "Dagobert" offentliggörs senare av polisen och från och med nu heter förbrytaren som pressar Karstadt på pengar Dagobert – tyskarnas namn för Joakim von Anka i Kalle Anka-tidningarna.

Utpressaren meddelar sig på kanal 15

14:e juli 1992: I veckor har Arno Funke stått bakom fönstren i sin kolonistuga och förberett penga­­­­överlämningen i detalj. Med en minutiös plan kan han försäkra sig om att få pengarna.

Regnet öser ner då Arno Funke kör norrut genom det tidigare Östtyskland. Med sig har han bl.a. en liten metallåda och en radiosändare med tidsinställning.

Vid staden Bad Doberan nära Rostock kör han åt sidan för att skruva fast lådan vid en telefonstolpe. Lådan har ett litet lock med lås. I lådan ligger en specialkonstruerad väska som polisen ska hämta imorgon. De har sedan ­tidigare fått nyckeln till lådan.

Efteråt spänner Arno Funke på sig stolpskor och klättrar upp i den högsta granen han kan hitta. Här lägger han sändaren som är programmerad att sända ut ett inspelat meddelande kl. 18 imorgon.

Sent på eftermiddagen ringer Arno Funke ett direktnummer till de poliser som står för Dagobertutredningen och förhandlar å Karstadts vägnar: "Kom till Bad Doberan imorgon kl. 18 och lyssna på radion”, säger han.

Dagen efter: Arno Funke kör ut till den plats på vägen mellan Rostock och Berlin han sett ut. Samtidigt är polisen redo i Bad Doberan.

Poliserna lägger örat mot sina radiomottagare som är inställda på kanal 15. Exakt kl. 18 kommer meddelandet:

"Hallå! Det här är Onkel Dagobert. Jag säger nu orden etthundrafem, sjuttionio, telefonstolpe, grå låda."

De lösryckta orden sätts in i luckor som lämnats i ett brev utpressaren för några dagar sedan skickat till polisen.

Först nu blir brevet förståeligt: "På huvudväg 105 vid kilometermärke 79 finns en telefonstolpe. På denna telefonstolpe finns en grå låda. Till denna låda passar nyckeln. Här får Ni vidare information." Poliserna hittar till telefonstolpen och öppnar lådan. I den finner de en svart ­väska och ett papper med Dagoberts nästa meddelande:

"Ta tåg nr. 2009. Avgång 20.58 från Rostock centralstation. Sätt fast apparaten vid tågets bakre ände. På vägen till Berlin frigörs väskan med hjälp av radio."

En och en halv timmes tågresa från Rostock gömmer sig Arno Funke i en skog nära en viadukt. Febrilt trycker han på knappen som ska lösgöra väskan. Nu ska månader av arbete bära frukt.

Miljonen är nära. Men Arno Funke hittar ingen väska. I flera farliga minuter letar han på ­spåret med ficklampa. Sen måste han ge upp. Han för­modar att det var ett tekniskt fel.

Psykologerna genomskådar Dagobert

Under tiden: Polisen är övertygad om att Karstadt utpressas av samma man som krävde KaDeWe på pengar.

Dagobert är ett mysterium för polisen. Han kan genomföra komplexa planer och bygga bomber, är ett tekniskt geni, vet allt om polisens arbetsmetoder ... Ett tag fruktar polisen att det är en av deras egna – en bitter polis.

Polisens rapport visar att det inte var något fel på den fjärrstyrda väskan – de hade bara bundit fast den med ett snöre, så att den inte kunde frigöras.

"Gärningsmannen ska under alla omständigheter förhindras att komma i besittning av väskan. Därvid ska gärningsmannen bringas till att tro att han möjligtvis gjort ett fel", heter det i rapporten från den 15:e juli.

Att polisen vågar förlöjliga utpressaren beror på en observation polispsykologerna gjort: Dagoberts bomber exploderar om nätterna, när varuhusen är tomma.

"Gärningsmannen är inte en person som planterar bomber för eget nöjes skull. Han gör det endast för att ­skapa press – som ett verktyg. Han behöver motivation, ett inre rättfärdigande", skriver psykologerna.

Dagobert är med andra ord inte benägen att mörda. Denna kunskap ger polisen ett stort spelrum.

9:e september 1992: Polisen ser till att också nästa försök att överlämna pengarna misslyckas. Arno Funke tycker inte att han blir tagen på allvar – och beslutar sig för att varna polisen.

Utan svårigheter placerar Arno Funke en rörbomb på biltillbehörsavdelningen på Karstadt i Bremen.

Strax före midnatt exploderar den och några burkar med motorolja antänds. Resultatet är en brand som sätter igång hela varuhusets sprinkleranläggning. Kostnaden för skadorna uppgår till minst sex miljoner D-mark – 27 miljoner ­kronor.

Sex dagar senare är Arno Funke i Hannover där han placerar en bomb i ett skåp med emballage. Explosionen sker mitt under varhusets öppettid och får utredarna att tvivla: Är Dagobert ändå kapabel att döda?

12:e februari 1993: Det tyska kriminalmagasinet "XY ouppklarat" ses av miljoner tittare.

I lägenheten på Marmaraweg sitter Arno tillsammans med Edna i soffan och ser på teve. Kriminalmagasinets programledare, Eduard Zimmermann, presenterar kvällens huvudhistoria:

"Polisen i Hamburg har i ett halvt år kämpat med Dagobert. Det låter besynnerligt men det är en dödsallvarlig rättssak. Bakom namnet döljer sig nämligen en av de mest raffinerade förbrytarna de senaste decennierna..."

"Är det en terrorist de jagar?", frågar Edna som ännu inte talar så bra tyska. Arno Funke byter genast kanal.

Gangstern går under jord

19:e april 1993: Under vintern har flera försök att få pengarna gått fel. Hitintills har Arno Funke alltid försökt med tåg. Nu byter han taktik.

De senaste veckorna har Arno Funke studerat Berlins kloak­system. Flera gånger har han varit nere i det nät av rör som ska leda bort vatten från skyfall och på det sättet har han hittat ett dolt brunnslock vid en parkeringsplats i stadsdelen Britz.

Här ska kvällens överlämning ske. Funke har tagit bort locket och ställt upp en falsk sandbehållare, liknande den vägverket använder. På kvällen dirigerar han med ett telefonsamtal polisen till lådan där de lägger paketet med pengar.

Arno Funke sitter under jord och sippar på en öl medan hans dolda mikrofon uppe på parkeringsplatsen fångar de intet ont anande polisernas ordväxlingar.

Då de tystnat öppnar Funke behållarens botten och sträcker sig efter pengarna. Ännu en gång har han bara fått blanka papper. Veckor av förberedelse är förgäves.

Status julen 1993: Medierna har under hela året berättat om polisens svårigheter med Dagobert.

Jakten på Dagobert följs i detalj av tidningsläsare och tevetittare. De älskar att höra om den uppfinningsrika brottslingen som polisen gör till åtlöje. Tidningen Berliner Tages­spiegel utnämner honom också till "Årets gangster".

Polisen får springa efter Dagoberts minitåg

22:e januari 1994: De senaste månaderna har ytterligare två bomber exploderat i Karstadts varuhus – en av dem mitt i julhandeln. Nu kräver varuhuset att ­polisen ger Dagobert pengarna.

Denna kväll vill Arno Funke överträffa sig själv. Hemma i kolonistugan har han konstruerat ett minitåg som – snabbare än polisen kan springa – ska ta pengarna till hans gömställe.

Som alltid är polisen helt oförberedd då de kommer fram till den nedlagda järnvägen vid Jungfernheide S-banestation. På ett av spåren hittar de en låda försedd med en maskinskriven instruktion.

I lådan finns ett minitåg, som kan köra på en skena, ­redo för avgång. Polisen ska bara lägga pengarna i lastutrymmet och trycka på startknappen.

Minitåget gör en rivstart och polisen springer efter. Men de får snart ge upp då de hör skott. Samtidigt försvinner tåget in i mörkret med de 1,4 miljoner D-mark som utpressaren krävt i sitt senaste brev.

Pengarna ser Arno Funke aldrig. Några få meter från hans gömställe spårar tåget ur och han måste fly innan polisen kommer för nära. Nästa dag kan han läsa i tidningen att tåget hade den riktiga pengasumman med.

Det sista telefonsamtalet

22:a april 1994: Polisen har under de senaste månaderna använt enorma resurser i jakten på Dagobert. När han vid avtalad tid ringer polisen håller 3 000 poliser koll på Berlins telefonkiosker.

Arno Funke har inte ett öre eftersom pengarna från ­KaDeWe är slut. Han kan varken betala hyra eller andra räkningar och den gamla Mercedesen har gått sönder.

För lånade pengar har han hyrt en bil som han ska använda till nästa överlämningsförsök. Olyckligtvis har bilen observerats och registreringsnumret spårats tillbaka till uthyrningsfirman där Arno Funkes namn står på avtalet. Polisen har därför inlett övervakning av Marmaraweg.

Denna förmiddag ska Funke hitta en telefonkiosk och meddela polisen utgångspunkten för överlämningen av de 1,4 miljonerna. Han har fått slut på nya, överraskande idéer – istället har han gjort en variation på det välkända konceptet "pengar som kastas ut från tåg".

Samtalet varar knappt tre minuter, så att det inte ska kunna spåras. Ändå bromsar två svarta bilar hårt in utanför telefonkiosken då han lägger på luren.

"Så har dagen kommit", tänker Arno Funke och lyfter händerna över huvudet. Poliserna stormar ut ur bilarna, griper honom i jackan och pressar honom upp mot en mur. Nu har de honom.

Poliserna ger varandra high-fives och utbyter lyckönskningar. 22 månaders intensiv jakt på utpressaren Dagobert är över. Nu kan de äntligen komma hem och träffa sina familjer igen.

Dagarna efteråt: Arno Funke sitter i arresten då ­dagens post delas ut.

"Kära Dago!", står det i ett av breven. "Bästa hälsningar från oss. Vi sitter på krogen och skålar för dig. Skål. Du var bra... Vi var bättre. På återseende 2006. Rättvisan segrar", hälsar poliserna skadeglatt.

Arno Funke dömdes till nio års fängelse och Edna begärde skilsmässa. Han släpptes i augusti år 2000 och arbetar idag som tecknare på satirtidningen Eulenspiegel.