Sjörövarkapten John Rackham och hans besättning är ordentligt berusade.
Det är den 20 oktober 1720 och på piraternas tvåmastade slup, som ligger för ankar i bukten Dry Harbour Bay på Jamaicas nordkust, hörs höga röster, rop och skratt.
Piraterna firar sin senaste seger och har supit rejält i många timmar när en av dem plötsligt skriker till och pekar ut mot det öppna havet.
Ett skepp för fulla segel håller kurs rakt mot dem. I aktern vajar den brittiska flaggan. Kapten John Rackham, även känd som Calico Jack, greppar sin kikare och betraktar den hotfulla synen.
Sedan samlar han sig och börjar skrika ut order till höger och vänster. Ankaret ska lättas och seglen ska sättas, varenda trasa de har – och det ska gå snabbt!
De berusade piraterna kommer på fötter, vinglande och raglande, och efter bästa förmåga försöker de att göra det de ska.
Sakta fylls seglen och slupen börjar glida fram genom vattnet. Piraterna lyckas med nöd och näppe ta sig ut ur bukten utan att bli avskurna och börjar sedan segla längs kusten.
Under tiden knappar det förföljande skeppet in på dem. I kikaren kan Calico Jack se att däcket är fullt med beväpnade män som gör sig redo att äntra piratskeppet.
För första gången sviker modet hos den normalt så kvicktänkte kaptenen. Han ger efter för paniken, lämnar bryggan och slinker ned under däck för att gömma sig.
Snart följer de andra sjörövarna efter, alla utom två – de enda kvinnliga piraterna ombord: Anne Bonny och Mary Read.
De skriker efter männen, att de är ena förbannat fega stackare, och att de genast ska komma upp igen och slåss som män.
När ingen verkar lyssna drar Mary Read sina två pistoler och stormar beslutsamt iväg mot däcksluckan. Hon ska lära de där morsgrisarna.
Kvinnor förklädda till män
Ett år före detta ödesdigra möte med ett brittiskt flottfartyg, träffas Anne och Mary för första gången.
Mary rekryteras av Calico Jack någon gång i början av 1719 – Anne är vid den tiden redan en fast del av hans besättning.
Tillsammans leder de plundringar av spanska och brittiska handelsfartyg lastade med silver och andra lockande skatter.
Ryktet om Bonny och Read, två extremt blodtörstiga pirater, börjar sprida sig över de karibiska farvattnen.
De två kvinnorna har mer än blodtörst och kärleken till blankt stål gemensamt. De blir snabbt nära vänner. Båda är i 20-årsåldern, har vuxit upp i pojkkläder och döljer sig nu i manskläder.
Utåt sett har de en utpräglat maskulin attityd och det är bara deras fina anletsdrag som kan väcka misstankar om att de faktiskt inte är de hårda män som de utger sig för att vara.
Det enda som skiljer Bonny och Read är deras sociala bakgrund. Anne är dotter till en rik handelsman och plantageägare i South Carolina.
Hon har aldrig upplevt fattigdom när hon trotsar sin fars vilja och gifter sig med en luspank, arbetslös sjöman – James Bonny. Fadern älskar Anne högt, men i sin vrede kastar han ut henne och förbjuder henne att någonsin visa sig hemma igen.
I stort sett utan ett öre på fickan reser det nygifta paret till Nassau, ett ökänt piratnäste på Bahamas där James hoppas kunna ta hyra.
Här möter Anne i stället Calico Jack, som börjar uppvakta henne. Hon tackar och tar emot, för romansen mellan henne och James har svalnat.
Till slut går Anne med på att dra till sjöss med Calico Jack, som nästan genast gör henne gravid. Efter en lyckad piraträd seglar de till Kuba där Anne föder en son.
Men moderskap är inte hennes starka sida. Efter bara några månader lämnar hon sitt barn hos en fostermor och seglar – förklädd till man – ut på en ny räd med Calico Jack.
Innan man började den så kallade svettleken placerades en mängd levande ljus ute på däck. Piraternas fångar tvingades sedan springa runt mellan de heta ljusen, samtidigt som piraterna stack dem i skinkorna med knivar och svärd.
Mary är legosoldat
Mary Read från England är dotter till en sjöman som seglat ut till havs och aldrig kommit tillbaka.
Ensam, med ett nyfött spädbarn, ser Marys fattiga mor inga andra utvägar än att söka ekonomisk hjälp hos sin svärmor.
Det är bara ett litet problem: svärmor är inte särskilt förtjust i mesiga flickor. Mary kläs som en pojke – och svärmodern går med på att hjälpa dem. Men när svärmodern dör kommer det inte mer pengar.
Vid den tiden är Mary 13 år och skickas iväg – fortfarande klädd som pojke – för att arbeta som tjänare åt en rik dam.
Arbetet tråkar ut henne, och av ren och skär äventyrslusta rymmer Mary till Flandern för att ta värvning i ett infanteriregemente. Hon har sedan länge förstått att livet som man är enklare än livet som kvinna.
Hennes regemente är inblandat i en mängd blodiga slag, och Mary utmärker sig för sin kampvilja. Hon delar tält med en snygg, ung flamländsk soldat, som hon förälskar sig i. En dag råkar hon ”av en tillfällighet” blotta sina bröst för honom när de byter om.
Soldaten blir både överrumplad och förtjust, och han inbillar sig att han har hittat en älskarinna för resten av fälttåget. Men där misstar han sig.
Mary talar om att hon minsann inte sysslar med sex före äktenskapet och om han vill ha henne får han gifta sig med henne.
Och så blir det. Paret tar avsked från regementet, vigs och köper en krog nära staden Breda i dagens Nederländerna.
De är mycket förälskade, men den äktenskapliga lyckan blir kortlivad. Marys man blir plötsligt sjuk och dör.
Helt förkrossad beslutar sig Mary för att lägga allt bakom sig och söka sig till Nya världen. Hon går ombord på ett skepp som sätter kurs mot Västindien, men på vägen dit kapas det av brittiska pirater.
Som enda britt ombord behandlas Mary väl och i tron att hon är en man uppmuntras hon av piraterna att hänga med dem. Mary tar tacksamt emot erbjudandet.
När hon möter Calico Jack på Bahamas år 1719 och ansluter sig till hans besättning är hon därför redan en förhärdad sjörövare.
Triangeldrama ombord
Ombord på sjörövarskeppet stiftar Mary bekantskap med Anne Bonny. I Annes ögon är Mary en ovanligt vacker ung man, och hon börjar snart visa ”honom” mer än ett vänskapligt intresse.
Till slut anförtror hon ”honom” att hon själv egentligen är kvinna.
”Det är jag också!”, svarar Mary.
Enligt några historier inleder de båda kvinnorna ett förhållande. Enligt andra blir de båda lika besvikna när de får reda på varandras kön. I vilket fall som helst är Calico Jack rasande.
Han känner att något pågår bakom ryggen på honom och blir galen av svartsjuka. Han kallar in Anne till sin hytt, där han hotar med att skära halsen av sin rival.
För att blidka sin älskare måste Anne avslöja att Mary är kvinna, och alltså inte utgör något hot. Jack lugnar ner sig och accepterar att Mary stannar ombord. Kvinna eller man – hon är en skicklig pirat.
Nästa romans ombord blossar upp när Calico Jack tvingar en charmerande ung man från ett kapat fartyg att ansluta sig till besättningen.
Mary förälskar sig ännu en gång och jobbar systematiskt på att vinna den unge mannens tillit och vänskap. Det är inte lätt, för han avskyr pirater.
Mary, som inte håller sig för god för att ljuga, bedyrar att inte heller hon gillar sjörövare. I en sista förförelseoffensiv tar hon till ett väl beprövat knep och ”råkar” visa brösten för honom.
Det sätter fart på saker och ting. Paret inleder en het romans efter att först ha utväxlat trohetslöften. Mary kallar senare löftet för ett ”samvetsäktenskap”, som är minst lika giltigt som om det hade ingåtts i kyrkan.
Strax efter att det hemliga förhållandet har inletts, hamnar Marys ”fästman” i bråk med en av piraterna ombord och utmanas på duell. Den ska äga rum på en strand så snart de har möjlighet att gå i land.
Mary är sjuk av oro för sin fästman. Den oerfarne piraten kan inte fäktas, och har inte en chans mot den mer erfarne sjörövare som har utmanat honom.
Samtidigt kan han inte prata sig ur situationen utan att för alltid stämplas som en riktig fegis. Mary tar därför saken i egna händer.
Hon smutskastar utmanaren å det grövsta, och insisterar på att hon ska slåss mot honom först. Sedan kan han väl möta den där nybörjaren efteråt.
Det blir förstås aldrig något ”efteråt”. Mary är ingen gröngöling när det gäller fäktning, och har redan flera dueller bakom sig när hon ställer upp på stranden med sitt svärd.
Hon slåss som en furie mot sin motståndare och dödar honom med en välriktad stöt. Fästmannen är räddad.
Piraternas sista kamp
Några månader senare, den ödesdigra 20 oktober 1720, verkar det emellertid som om Marys tur är på upphällningen.
Dagen började med fest och dricka för att fira piraternas senaste seger. Nu pekar allt på att detta blir deras sista dag i frihet. Det förföljande brittiska fartyget kommer allt närmare.
Piraterna har allt att vinna på att ta upp kampen. Om de tillfångatas väntar en säker död, men trots det gömmer sig männen fortfarande under däck.
Mary stövlar iväg mot däcksluckan för att tvinga upp sina kompanjoner på däck och slåss. Genom luckan kan hon se flera män nere på mellandäck.
Hon höjer sina vapen och hotar med att skjuta dem en efter en som de fega hundar de är, om de inte kommer upp med detsamma.
Männen kan inte tänka sig att Mary skulle skjuta på sina egna, men de misstar sig. Pistolerna går av, och två män faller ihop. Den ena är sårad, den andre död.
Marys skott får emellertid inte önskad effekt. Männen flyr från henne i stället för att lyssna, och nu är deras frist över.
Det brittiska skeppet, som är en laglig kapare under kaptenen och piratjägaren Jonathan Barnets befäl, seglar upp vid sidan av sjörövarskeppet, och de stridsvana gastarna väller ombord.
Enligt vittnen utkämpar Mary Read, Anne Bonny och en enda av deras manliga besättningskamrater en desperat sista kamp på däck innan de övermannas av den förkrossande övermakten och tillfångatas.
Calico Jack och resten av hans män låter sig släpas ut från sina gömställen utan att göra motstånd.
Hon var en av världens mäktigaste pirater långt efter att Mary Read och Anne Bonny hade plundrat sina sista skepp. Madame Cheng var prostituerad när hon år 1801 mötte och gifte sig med Zheng Yi, en beryktad kantonesisk pirat. När han dog 1807 lyckades madame Cheng göra sig till ledare för en jättelik koalition av pirater.
Dödsstraff för hela bunten
De tillfångatagna piraterna ställs inför rätta i Spanish Town på Jamaica, och hela evenemanget blir en väldig attraktion.
Rättssalen är proppfull med folk som följer dramat på nära håll. Intresset är så stort att rättsprotokollet ges ut och säljs i bokform strax efter rättegångens slut. Därför vet vi i dag ganska mycket om vad som hände.
Så snart rättegången inleds, förklarar både Anne och Mary att de är gravida. Enligt brittisk lag kan en gravid kvinna visserligen dömas till döden, men avrättningen får inte äga rum förrän efter förlossningen. En läkarundersökning visar att båda talat sanning.
Rättens inkallade vittnen talar däremot inte till de båda kvinnornas fördel. De personer som klarat sig undan fångenskapen med livet i behåll berättar att Anne och Mary var de mest skoningslösa av dem alla – de hetsade alla andra ombord till mord och våld.
De manliga piraterna är redan så gott som dödsdömda. Trots det gör Mary en enorm kraftansträngning för att ännu en gång rädda sin fästman.
Hon bedyrar, och det är ju också sant, att han tvingades bli pirat och att han i grund och botten är en hederlig man. Det är också i detta sammanhang som Mary nämner deras ”samvetsäktenskap”.
Rätten väljer emellertid att inte tro på henne och samtliga pirater – inklusive de två gravida kvinnorna – döms till döden. Calico Jack ska hängas den 18 november 1720.
Precis före avrättningen tillåter rätten att Anne ska få besöka den dödsdömde i sin cell. Men om Jack hade förväntat sig tröst och ömhetsbevis från den kvinna som han hade delat så många kärleksstunder med, fick han tänka om.
”Om du hade kämpat som en man, skulle du inte hängas som en hund”, blir Annes avskedshälsning.
Det var ord och inga visor, och med den utskällningen ringande i öronen masar sig Calico Jack upp på schavotten.
När hans sista dödsryckningar är över skärs han ned – bara för att hängas upp igen. Denna gång i järnkedjor och där får sedan hans kropp hänga som föda åt himlens fåglar och till skräck och varnagel för andra guldlystna och blodtörstiga pirater.
Bonny blir en respektabel kvinna
För Mary blir väntetiden i den hemska fängelsehålan en mardröm. Hon är förkrossad över att ännu en gång ha förlorat den man hon älskar, och över sin egen tröstlösa situation.
Några månader efter rättegången insjuknar hon och dör, möjligtvis i samband med förlossningskomplikationer.
Dödsregistren från distriktet St. Catherine på Jamaica berättar att hon begravs den 28 april 1721.
Anne Bonnys öde var länge ett av historiens olösta mysterier. Historiker har sökt igenom alla relevanta arkiv på Jamaica och i London utan att hitta ett enda spår.
Det fanns inga dokument som kunde bekräfta en frigivning. Mer anmärkningsvärt var emellertid att det inte heller fanns någon anteckning om en avrättning. Anne Bonny verkade ha slukats upp av det förflutnas mörker.
Några historiker har hävdat att Annes far utnyttjade sina goda förbindelser och rikedom för att muta ut henne ur fängelset.
Vanligtvis kan rykten av det slaget inte bekräftas efter flera hundra år, men i sällsynta fall dyker det upp nytt källmaterial efter lång tid.
Enligt Oxford Dictionary of National Biography, som år 2013 uppdaterades för första gången på många år, har Anne Bonnys ättlingar kunnat visat upp dokument som bevisar att hennes far verkligen fick ut henne ur fängelset.
Han tog med henne hem till Charleston i South Carolina, där hon födde sitt och Calico Jacks andra barn.
Den 21 december 1721 gifte hon sig med en man från trakten, Joseph Burleigh, som hon fick åtta barn med.
Anne hann fylla 84 år, innan hon år 1782 gick bort som en respektabel gammal dam. Endast de närmaste kände till hennes blodiga förflutna som pirat.