Bankrånets gudfar: Den sista kuppen blev ödesdiger
Historiker ser Herman Lamm som det moderna bankrånets fader. Han tömde amerikanska banker i kupper som planerade in i minsta detalj, ända tills planen klickade under den sista kuppen.
Inget lämnades åt slumpen när Herman Lamm genomförde en kupp. Allt planerades och övades in av "Baronen" innan han slog till med sin liga.
Bankrån med eftertanke
Fyra män kliver ut ur en svart Buick som just har parkerat framför Citizens State Bank. De huttrar. Det är isande kallt i Clinton i Indiana denna den 16 december 1930.
Herrarna är välklädda och ser ut som framgångsrika affärsmän men i själva verket har de specialiserat sig på ett alternativt affärsidkande. I rockfickorna har de dolt sina vapen – detta är ”Baronen” Lamms liga, och de har kommit för att tömma banken.
Klockan är strax över nio på morgonen och tiden har valts med omsorg. Banken har varit öppen i drygt en halvtimme, tillräckligt länge för att personalen ska ha hunnit flytta kontanterna från valvet där pengarna förvarats under natten till det mindre säkra kassaskåpet och kassorna inne i banklokalen. Men pengarna ska snart bli stulna.
Lamm och hans män kliver in genom huvudentrén och bakdörren på samma gång. Lamm ser sig lugnt omkring. Det finns fem bankanställda och en kund i lokalen.
Ingen lägger märke till männen som just kommit in förrän Lamm drar sin revolver och ropar: ”Detta är ett rån! Dra er bakåt i lokalen och lägg er ned!”
Nu går allt snabbt. De sex personerna i lokalen tvingas bakåt. Rånarna vrålar ut sina order medan de hotar med sina skjutvapen. Lamm kontrollerar om bankens valv är öppet men det är stängt och försett med tidlås. Personalen kan inte låsa upp det själva.
Lamm tvingar i stället en anställd att öppna kassaskåpet intill kassorna. Han trycker ned innehållet i en väska tillsammans med kassornas kontanter – 15 567 dollar eller knappt 1,4 miljoner kronor i dagens penningvärde.
Två kunder har dykt upp under tiden men de utgör inte något problem. En rånare står redo att ta emot dem vid dörren. Han skickar dem bakåt i lokalen till de andra.
Allt går enligt planerna – som det brukar. Efter fem minuter går rånarna ut från banken och kliver in i flyktbilen. Ännu en väl genomförd kupp verkar ha rotts i hamn, men den här gången kommer en banalitet att förstöra allt.
Herman Lamm var ett mysterium
Herman K. Lamm var en av 1920-talets mest omtalade, men också mest gåtfulla, bankrånare. Det sägs att han var en före detta preussisk soldat som emigrerat till USA före första världskriget och att han använde sin militära träning för att planera de perfekta kupperna.
Som gangster fick Lamm öknamnet ”Baronen” men han hade inte något adligt blod i ådrorna. Enligt amerikanska mönstringsdokument från 1917 föddes han i den tyska staden Kassel den 19 april 1890, var amerikansk medborgare och bodde i Colton i Utah.
Hans yrke angavs som ”arbetare” och Lamm led av hjärtbesvär. Svag hälsa och hans etniska bakgrund var anledningen till att han aldrig kallades in när USA gick in i första världskriget mot Tyskland samma år.
Myndigheterna hade inte upptäckt att Lamm varit straffad tidigare. Han hade arresterats i San Francisco år 1914, misstänkt för rån, men aldrig dömts. Å andra sidan hade han suttit inne för stöld i Utah State Prison från mars 1916 till november 1917.
Det var enda gången Lamm hade suttit i fängelse – trots att han gripits ytterligare fyra gånger för bland annat rån och inbrott. Bevisen mot honom höll aldrig.
Lammligan blev polismördare
Den småkriminelle Lamm blev så småningom ledare för en liga, men han var fortfarande skicklig på att undgå uppmärksamhet. Först när hans kriminella bana var över pekades han ut som hjärnan bakom 10–20 bankrån med ett sammanlagt byte på över en miljon dollar – omkring 75 miljoner kronor omräknat i dagens penningvärde.
Lamm varken identifierades eller greps trots att han aldrig bar mask. Han menade att ett anonymt utseende var bättre för att slippa bli igenkänd än uppseendeväckande förklädnader.
Det var först i samband med flera rån år 1927 som ögonvittnen senare kunde peka ut Lamm och andra ur hans liga. En av kupperna var ett dramatiskt rån mot Tippecanoe Loan and Trust i Lafayette i Indiana den 1 november 1927. Den gången blev ligan polismördare.
När rånarna kom in i banken hann en tjänsteman utlösa larmet. Ett ögonblick senare kom ordningsmakten till platsen, i form av polisinspektör Charles Arman – beväpnad, men ensam.
Kanske trodde han att det var ett falsklarm, och när han oförsiktigt klev in genom dörren blev han genast igenkänd som polis av rånarna, trots att han var civilklädd.
”Vi vet vem du är!”, ropade en av rånarna som höll på att tömma kassorna vid disken. Rånaren höjde sin pistol och tryckte av.
Arman drog sin revolver och avfyrade alla skott. Han hann till och med kasta sitt tomma vapen mot rånarna innan han föll ihop – död. Hans motståndare hade också träffats av flera kulor.
Trots att han var dödligt sårad bar Lammligan ut sin kumpan till flyktbilen som försvann. Polisen i Indiana satte sina bästa utredare på fallet, men hittade varken något lik eller levande rånare.
Efter skottlossningen i Lafayette utförde inte Lamm någon kupp på tre år som kunde kopplas till honom. Kanske höll han låg profil, kanske rånade han banker långt bort från Indiana.
Den 3 december 1930 klev han lugnt in på Farmers State Bank of Frankfort, bara fyra mil från den tidigare gärningsplatsen. Några minuter senare kom han och hans män ut igen – 125 000 dollar rikare – cirka 11 miljoner kronor i dag. Det var det dittills största rånbytet i delstaten Indianas historia.
Ligans sista jobb
Framgången fick inte Lamm att släppa nästa mål. Allt var planerat in i minsta detalj och rånarbaronens planer var till för att följas. Tretton dagar efter Frankfortkuppen kom Lamm till staden Clinton för att genomföra vad som skulle komma att bli hans sista kupp.
Förutom han själv ingick även hans trogne följeslagare G.W. ”Dad” Landy på 71 år, ”Oklahoma” Jack Clark, Walter Dietrich och chauffören E.H. Hunter i ligan. Som före detta spritsmugglare hade Hunter stor erfarenhet av att köra ifrån polisen.
Inne på Citizens State Bank gick allt som det skulle, även när en försäkringsman vid namn Henry Call klev in och tvingades ned på golvet. Hans entré satte dock igång en kedjereaktion av oförutsedda händelser som raserade allt som Lamm så omsorgsfullt förberett.
Call var en vanemänniska och anlände vid samma tid varje dag med det han skulle sätta in och en bankbok. Han lämnade allt hos kassören, gick ut igen för ett ärende på posten och återvände sedan för att hämta bankboken.
Varje morgon var det likadant. Och varje morgon vinkade han åt Ed Vansickle, som följde gatulivet från sin frisörsalong.
Men denna morgon, den 16 december, kom Call inte ut från banken som han brukade. Vansickle anade oråd, tog sitt hagelgevär, laddade det och gick ut från frisörsalongen och bort mot banken. Just då kom Lamm och hans män ut.
De hade gömt vapnen i rockfickorna och klev lugnt in i den svarta Buick som väntade vid trottoarkanten. Vansickle tvekade något.
Chauffören Hunter startade bilen och hade just svängt ut på gatan när han plötsligt såg en man med ett dubbelpipigt hagelgevär stå mitt i körbanan. Hunter gjorde en snabb u-sväng och körde samtidigt in i något. Det kan ha varit trottoarkanten. En hög smäll hördes när höger framdäck exploderade.
”Bankrånare! Bankrånare!” Vansickle tvekade inte längre. Han höjde geväret och tryckte av, men ingenting hände. I sin iver hade han glömt att osäkra vapnet. Och innan han hunnit rätta till det hade flyktbilen försvunnit i ett moln av damm och lukten av bränt gummi från det trasiga framdäcket.
Rånarna hade extrem otur
Så snart rånarna försvunnit slog de anställda på Citizens State Bank larm. Två polismän började köra efter flyktbilen. De skulle ha varit chanslösa mot Hunter och hans Buick – om inte däcket hade gått sönder. Rånarna höll på att byta hjul i dikesrenen norr om Clinton när polisbilen plötsligt hann ifatt dem.
Lamm hade posterat ut en man som skulle vakta vägen med sin k-pist och rånarna öppnade genast eld. Innan poliserna hunnit reagera trängde kulor in i polisbilen och en av poliserna fick ett ytligt sår. Båda kastade sig ut och besvarade elden med sina pistoler.
Under tiden blev Hunter klar med reservhjulet och ligan kunde fortsätta sin flykt. Dittills hade ingen av de fem sårats, det var bara Dietrichs frisyr som hade lidit skada när en kula gjort benan lite bredare. Men det skulle bli värre.
Reservhjulet var gammalt och efter bara en kilometer exploderade däcket. Just då kom det som skulle bli nästa flyktbil körande från andra hållet – en Buick av något äldre modell.
Rånarna stoppade den, slet ut den 71-årige föraren Jediah Frist, stack åt honom 500 dollar och lade beslag på bilen.
Men turen var inte på Lamms sida den här dagen. Vad Hunter än försökte med, kunde han inte få upp bilen i mer än 55 km/tim. Orsaken visade sig vara en kloss under gaspedalen.
Gamle Frist var inte längre säker i trafiken och för att han inte skulle kunna trycka gasen i botten hade hans son monterat en kloss under pedalen. Rånarna sniglade sig fram mot gränsen till Illinois och ännu en gång hann konstaplarna från Clinton ifatt dem. Bara k-pisten höll förföljarna på avstånd.
Samtidigt larmades alla sheriffkontor i området. Ordningsmaktens representanter anslöt från alla håll och det gjorde även en mängd stridslystna medborgare. En av dem var den f.d. vicesheriffen Joe Walker, som tog upp jakten med några vänner och en arsenal handeldvapen.
Lamm lånade flera gånger gangstrar från den tungt beväpnade Birgerligan till sina kupper. Charles Birgers män smugglade illegal sprit i mellanvästern.
Två valde döden
Joe Walkers patrull fick syn på rånarna just som Lamm och hans kumpaner höll på att byta bil igen. Ligan hade stoppat en gammal Chevrolet pickup, vars ägare ironiskt nog hade kört ut för att hjälpa polisen med jakten. Rånarna höll på att kliva in i bilen när Walter dök upp.
En kort stund stod de två grupperna och stirrade på varandra. Sedan klev den f.d. vicesheriffen fram med höjd pistol och beordrade Lamm och hans män att ge upp. Svaret var en skottsalva som slog omkull Walter.
”Ge dem allt ni har, gossar! Jag är skjuten!” ropade han. Walker var dödligt sårad efter ett skott i magen. Han hade dock lyckats skjuta Hunter, Lamms chaufför.
De andra rånarna fick in sin sårade kumpan i pickupen, startade bilen och körde iväg. En svans av bilar följde efter men ingen tog någon notis om att de snart hunnit köra in i Illinois.
Här hade inte Indianapolisen någon jurisdiktion. Många av förföljarna var dock vanliga civila och de struntade i teknikaliteterna. Jakten fortsatte och till slut var det 200 beväpnade bönder som förföljde Lammligan – som tvingades byta bil igen.
Denna gång till en helt ny A-Ford. Med den kraftiga motorn skulle rånarna kunna köra ifrån sina förföljare – om nu inte tanken hade varit halvtom. I desperation gav Lamm order att svänga in på en gård intill vägen.
”Vi behöver din bil!” skrek Lamm till bonden Leo Moody, som stod på gårdsplanen.
”Då har ni otur…” började Moody. Hans fru var nämligen ute med bilen
”Skynda på!” avbröt rånarna hotfullt. Moody tvekade ett ögonblick. Sedan sade han att bilen stod i ladan och att han skulle hämta nycklarna inne i boningshuset.
När han kom ut höll han emellertid inte i några nycklar, utan i ett jaktgevär. Han öppnade eld, och i samma ögonblick körde den första bilen i jätteföljet av förföljare in på gården. Lamm skrek ut en order att männen skulle sprida sig och fly ut över åkrarna.
När ligaledaren hunnit en bit in i majsfältet stannade han. Just nu kunde ingen se honom, men snart skulle förföljarna bilda kedja och börja gå skallgång. Lamm tänkte definitivt inte tillbringa ett halvt liv i fängelse och inte heller dingla i galgen.
Lugnt knäppte han upp sin skjorta. Sedan spände han hanen på sin revolver, pressade mynningen mot bröstet och tryckte av.
Gamle ”Dad” Landy valde samma utväg, medan Dietrich, Clark och Hunter gav upp utan strid. Clark var nära att lynchas på stället, och chauffören Hunter dog två dagar senare av skottsår.
Lammligan fanns inte mer – den metodiske bankrånaren hade fallit offer för en ändlös räcka av olyckliga omständigheter som inte hade ingått i planerna.
En A-Ford Coupe modell 1930 var Lamms sista chans att komma undan, men bilen fick slut på bensin. Dessförinnan hade den träffats av ett skott genom bakrutan.