Our website does not support Internet Explorer.

To get the best experience on our website and of our content, please use a more modern browser like Edge, Chrome, Safari or similar.

Kidnappningen av miljardärbarnbarnet Paul Getty

En sommarnatt 1973 blir 16-årige Paul Getty bortförd i Rom. Kidnapparna kräver en enorm lösensumma, annars ska de stycka pojken i små bitar och skicka dem med posten.

Corbis/Polfoto & Getty/AOP

Den natten då Paul Getty III försvinner spårlöst är han klädd i tajta jeans, en guldglänsande t-shirt och höga stövlar, den ena med avbruten klack.

Den 16-årige pojken med fräknar på näsan och långt, rödbrunt hår brukar tillbringa kvällarna och nätterna på barer och nattklubbar i Rom. Natten till den 10 juli 1973 är inget­ undantag.

Tillsammans med jetsettare som Mick Jagger från Rolling Stones, filmregissören Roman Polanski och konstnären Andy Warhol har Paul Getty vandrat mellan inneställena.

Klockan tre på morgonen börjar diskoteken stänga. Paul har hunnit bli ordentligt berusad. Han lämnar sällskapet och raglar iväg genom den heta sommarnatten till Piazza Navona mitt i Rom, där han råkar möta sin väninna Danielle.

”Snälla, ge mig skjuts hem”, sluddrar Paul, men får kalla handen av väninnan. Danielle är rasande och beskyller högljutt Paul för att ha smittat henne med en könssjukdom.

”Du är ingenting mer än ett namn”, ropar hon hatiskt till den berusade pojken innan de skiljs åt.

På ostadiga ben vinglar Paul vidare genom staden, men stannar när han plötsligt blir yr. Han står framför en fontän där vattnet forsar ut ur munnen på en marmorfigur, och Paul är så berusad att han kan svära på att statyn plötsligt ler, plirar med ögonen och tittar glatt på ­honom.

Plötsligt tvärbromsar en bil intill honom så att det skriker i däcken. Två män hoppar ut, tar tag i Paul och tvingar ned honom på golvet bakom fram­sätena. Sedan sätter bilen fart.

Paul uppfattar att det sitter tre män i bilen: två där framme och en i baksätet med fötterna tungt placerade ovanpå Paul. Efter en hel timmes bilfärd bryts tystnaden:

”Vem är du?” frågar bilföraren.

”Paul Getty”, stönar den ofrivillige passageraren och ber om lite vatten. Hans mun känns som en öken och han kan knappt få ett ord över sina spruckna läppar.

Men i stället för vatten tvingar kidnapparna honom att dricka whisky. De häller i honom en och en halv flaska, och när Paul återfår medvetandet flera timmar senare har han en dundrande huvudvärk. Han ligger på en gräsmatta, bunden till händer och fötter och med bindel för ögonen.

Han är omtumlad och förvirrad, och vrålhungrig. Han ber om mat, och en av männen hämtar en skål med bönor.

”Från och med nu kommer vi inte att prata mer med dig”, blir det sista mannen säger till den bundne pojken.

Polisen misstänker Paul för lurendrejeri

Den 16-årige Paul Getty III är inte vilken tonåring som helst. Han är barnbarn till en av världens rikaste män, den amerikanske oljebaronen Jean Paul Getty.

Kidnappningen blev årtiondets mest omtalade, inte minst för att den gav miljoner vanliga människor inblick i den bisarra verkligheten inom en av världens rikaste familjer – en familj som var så dysfunktionell att det nästan kom att kosta Paul Getty III livet.

Drygt två dagar efter bortrövandet, på eftermiddagen den 12 juli, ringer telefonen hos Pauls mor, Gail Getty. Hon är frånskild och bor nu i en lägenhet i stadsdelen Trastevere i Rom tillsammans med Pauls tre yngre syskon.

Trots sina unga år har Paul flyttat hemifrån och övernattar hos olika bekanta. Hon har gett upp alla försök att hålla koll på vad pojken har för sig – hon vet bara att han går sin egen väg och att han har en tendens att hamna i trubbel.

Men nu berättar en röst i telefonen att Paul har blivit kidnappad, och att kidnapparna snart återkommer med krav på en lösensumma. Gail hinner knappt lyssna färdigt på meddelandet förrän hon svimmar av chocken.

När hon vaknar till igen vet hela världen att en medlem ur den berömda familjen Getty har blivit bortrövad.

Kidnapparna har inte bara ringt till pojkens mor utan även till italiensk media, som ­kastar sig över historien med glupande aptit.

I Rom är den unge Paul Getty sedan länge känd för att vara en missanpassad vilding, som kör som en galning på sin Harley-­Davidson och är storkonsument av både droger och kvinnor.

Paul är dessutom en lovande konstnär och ständig gäst på Roms fashio­nabla nattklubbar, där han umgås med kändisar men också med mer tvivelaktiga typer som knarklangare, maffiamedlemmar och andra yrkeskrimi­nella.­

På grund av sin utsvävande livsstil, sitt långa hår och sin uppseendeväckande klädsel har Paul Getty fått öknamnet ”den gyllene hippien”, och på morgonen den 13 juli 1973 har tidningarna rubriker som ”Den gyllene hippien är försvunnen” och ”Oljeprinsen bortförd”.

När nyheten om Pauls försvinnande sprider sig är det inte många som tar det hela på allvar. Inför journalisterna gör polisen inget för att dölja att de tror att pojken förmodligen själv iscensatt bortrövandet för att få pengar till sin hämningslösa konsumtion.

Redan den 13 juli använder tidningen Il Messaggero rubriken "Kidnappning eller påhitt?”.

Enligt polisens förhör med Pauls bekanta har pojken lekt med tanken om att låta sig rövas bort för att få pengar till att köpa ett palats i Marocko, ett slags fristad där han ostört kan ägna sig åt sina laster. Han har invigt flera av sina vänner i planerna.

Han påstås ha blivit inspirerad av filmatiseringen av boken ”Farligt otium”, som handlar om bland annat en falsk kidnappning där offrets finger skickas med posten.

Italienarna blir därför snarare irriterade än oroliga, trots att kidnappning av rikemansbarn nästan har blivit ett slags nationalsport i Italien.

Mellan åren 1960 och 1973 har 320 barn till rika föräldrar rövats bort i landet, men att Paul nu skulle vara en del av denna hemska statistik verkar osannolikt. Det anser både polisen och de flesta italienare.

Son: hippien

Redan före kidnappningen var unge Paul Getty­ de italienska paparazzi-fotografernas favoritoffer.

M. Colansanti/Scanpix

Pauls far och farfar vägrar hjälpa till

Inte ens Pauls far – den excentriske John Paul Getty II – eller hans stenrike farfar – den 80-årige Jean Paul Getty – som båda är bosatta i Storbritannien, är övertygade om att Paul har kidnappats.

Farfaderns första reaktion är att av­färda allt prat om att betala någon lösensumma. ”Jag har 14 andra barnbarn, och om jag betalar en enda penny i lösensumma kommer de också att bli kidnappade”, säger den notoriskt snåle gamlingen.

Inför sina vänner och bekanta har oljemiljardären aldrig stuckit under stol med att hans äldsta barnbarn inte alls blivit som han hoppats på.

”Ingen Getty bör bli hippie eller narkoman”, har han sagt vid flera tillfällen. Särskilt arg är farfadern över att Paul tidigare publicerat ett brev där han tydligt tar avstånd från sin familjs enorma rikedomar:

”Jag är flykting från en Rolls-Royce. Jag är en rymling från kreditkortet. De rika är denna jordens fattiga. De är en nödlidande minoritet med undernärda själar. Ha medlidande med dem. När det handlar om livet, är de tig­gare”, har den unge Getty bland annat skrivit.

Ingen av Pauls vänner tvivlar dock på att han faktiskt har fallit offer för ett brott. Hans flickvän, den tyska skönheten Martine Zacher, organiserar eftersökningar i Rom. Tillsammans med en grupp kamrater finkammar hon Roms gator och gränder i hopp om att hitta spår efter Paul.

Men pojken är som uppslukad av jorden. Den siste som sett honom i livet är Danielle, men hon har inte en aning om vart han tagit vägen efter deras nattliga gräl på Piazza Navona.

Knappt en vecka efter Pauls försvinnande, den 16 juli, kommer det första livstecknet från honom. I ett handskrivet brev till sin mor ber han henne förstå att kidnappningen är på riktigt, och inte något påhitt.

”Jag ber dig, försätt inte mitt liv i fara, låt mig inte bli dödad. Om du älskar mig så betala de pengar kidnapparna vill ha. Om du inte gör det kommer de att skära av ett finger och skicka det med posten. Och lova att inte gå till polisen, för då kommer kidnapparna att döda mig. Jag älskar dig. Paul.”

I brevet nämner Paul ingenting om lösensummans storlek, men Gail fruktar det värsta. Hon äger inte ett öre. Och hennes mardröm blir verklighet när kidnapparna i ett brev den 24 juli 1973 presenterar sitt krav: 17 miljoner dollar – motsvarande cirka 90 miljoner dollar i dag.

Så mycket pengar kan hon aldrig skaffa fram, och varken pojkens far eller farfar vill hjälpa till. Båda två vägrar fortfarande att tro på att Paul verkligen har blivit kidnappad.

Den gamle Getty vägrar att växla ett enda ord med sin före detta svärdotter, och pojkens far, John Paul Getty II, glider omkring i ett ständigt heroinrus. Han är narkoman, och har varit det i många år, och sedan hans andra hustru dött av en överdos har han halkat allt längre ned i fördärvet.

Ena dagen kräver han att få vårdnaden om sina barn i Italien, nästa dag vägrar han att träffa dem igen. Sin äldste son Paul har han mer eller mindre gett upp helt: ”Om jag skulle betala lösensumman blev jag tvungen att sälja hela min boksamling. Bara på grund av den där oduglige ungen”, säger han till en av sina älskarinnor.

Kidnapparna mördar en av sina egna

Medan bråket pågår i Pauls dysfunktionella familj ringer folk från alla världens hörn till polisen för att berätta att de sett pojken.

Paul har varit synlig på Korsika, i Paris, i Sydamerika, i Texas, i München och till och med på sin farfars yacht i Medelhavet. Alla olika uppgifter stärker polisens och allmänhetens teori om att kidnappningen faktiskt är iscensatt.

Men för Paul blir situationen allt mer allvarlig. Han befinner sig någonstans i närheten av Neapel, ett tjugotal mil söder om Rom.

Hans kidnappare följer noga utvecklingen via medierna och de verkar bli totalt överrumplade av att familjen Getty protesterar i stället för att bara betala lösensumman direkt.

Dagarna går och kidnapparna blir allt mer desperata. De tvingar pojken att skriva ännu fler brev, med olika uppgifter om lösensumma.

Efter en månad har beloppet landat på 5,5 miljoner dollar – nästan 30 miljoner dollar i ­dagens penningvärde. I brevet med det kravet skriver Paul till sina föräldrar:

”Om ni inte betalar inom 20 dagar kommer ni aldrig att få se mig i livet igen. Om ni bara hyser de minsta känslor för mig, om ni älskar mig, vilket jag hoppas, så få ut mig ur det här helvetet.”

Själv har han börjat tvivla på att han någonsin ska ­kunna bli fri från sina otillräkneliga kidnappare, som ständigt flyttar honom från den ena fallfärdiga stugan till den andra i ett kargt och folktomt bergslandskap.

Även hans vakter byts ständigt ut mot nya personer. Alla har nylonstrumpor neddragna över huvudet för att Paul inte ska kunna se deras ansiktsdrag.

Ibland hotar de honom, ibland behandlar de honom som en vän, men gång på gång påminner de honom om att de inte tvekar att göra verklighet av sina hot om familjen Getty vägrar att betala.

De säger att de tänker skära honom i småbitar och skicka hans kroppsdelar med posten.

En dag i slutet av augusti blir det skrämmande uppenbart för Paul att kidnapparna inte skyr någonting i sin jakt på de stora pengarna.

När en av vakterna en eftermiddag glömmer bort att dra nylonstrumpan över ansiktet, gör de andra kidnapparna processen kort. De för bort mannen och mördar honom. Därefter bränner de hans lik och dumpar det på en ödslig strand utanför Neapel.

När den förkolnade kroppen hittas nästa dag, rasar ­Gails hela värld. Hon fruktar att den döda kroppen är hennes son och tidningarna bekräftar hennes värsta farhågor.

De skriver att liket med största sannolikhet är ”den gyllene hippien”. Men snart visar det sig dock – till Gails oerhörda lättnad – att tidningarna har fel: Den rättsmedicinska undersökningen har visat att den döda kroppen definitivt inte kan vara Paul.

Kidnapparna tappar tålamodet

I Rom får nu Gail och den advokat hon anlitat telefonsamtal från kidnapparna nästan varje dag.

Det får också ­James Chase, en före detta CIA-agent som Pauls rike farfar har skickat till Rom för att hjälpa till med utredningen. Farfadern har gett upp hoppet om att Pauls pappa ska ta tag i saker och ting.

Den gamle Getty och hans son pratar nämligen inte med varandra för tillfället, bland annat för att gamle Getty är rasande över det namn hans son valt att ge sitt senaste barn: Tara­ Gabriel Galaxy Gramophone Getty.

Därför har den gamle Getty anlitat James Chase, som ska reda ut om Paul har försvunnit frivilligt och om hans mor Gail i så fall också är inblandad i bedrägeriet – vilket flera i släkten Getty misstänker. Getty har dessutom gett James Chase i uppdrag att sköta förhandlingarna med kidnapparna.

Plötsligt är en väldig massa personer inblandade i dramat: den italienska polisen, Gail och hennes advokat, samt gamle Getty genom den före detta CIA-agenten.

Kidnapparna börjar få svårt att hålla reda på vem de ska ta kontakt med. Därför ringer de än till den ena, än till den andra, och kommunicerar dessutom med omvärlden via brev som är adresserade till de italienska tidningarna.

Men oavsett vem de talar med är deras budskap tydligt:
”Om ni inte betalar, får ni hans lik. Om ni vill att Paul ska dö, kommer han att dö”, lyder varningen.

Kidnapparnas slutliga och orubbliga krav lyder nu på 2,8 miljoner dollar, men Chase försöker ihärdigt få dem att sänka beloppet – en halv miljon dollar, motsvarande cirka 2,5 miljoner dollar i dag, är det högsta han kan erbjuda.

Men kidnapparna håller fast vid sitt krav. De evinnerliga förhandlingarna börjar gå dem på nerverna, och i ett meddelande till tidningen Il Messaggero den 5 oktober 1973 – nästan tre månader efter bortrövandet – meddelar de att de börjar tappa tålamodet: ”Familjen Getty har 15 dagar på sig att få fram pengarna för att få Paul fri.

Efter denna tidsfrist blir det kanske ni (på tidningen, red:s anm.) som öppnar ett brev med ett öra och en lock av Pauls hår”, varnar kidnapparna och fortsätter:

”Om familjen inte genast efter detta brev betalar lösensumman kommer Paul att dö. Hans familj är inte världens fattigaste och nu är vi fast beslutna att avsluta saken – på ett eller annat sätt.”

Paul får örat avskuret

Paul har tillgång till en radio, och via nyhetssändningarna håller han sig informerad om utvecklingen.

Han känner till sina kidnappares ultimatum och fasar ständigt för när de tänker göra verklighet av sina hot. Tidigt på morgonen den 21 oktober 1973 upptäcker han till sin fasa att det är dags.

Redan innan solen gått upp tvingar de Paul att sätta sig på en huggkubbe i stugan där han hålls inlåst. Medan den vettskrämde pojken inväntar sitt öde viskar han för sig själv: ”Tänk på i morgon, tänk på i morgon, i morgon är allt bra igen”, mässar han oavbrutet.

Paul har en bindel för ögonen och har ingen aning om vad kidnapparna gör, men han hör det klingande ljudet av metallföremål som skrapar mot varandra. Sedan säger en av kidnapparna: ”Gör klart vattnet och joden.”

”Kommer det att göra ont?” stammar Paul.

”Naturligtvis gör det ont”, blir det korthuggna svaret.

”Kan jag få en näsduk?” frågar den darrande pojken, och får snart sin önskan uppfylld.

Han rullar ihop näsduken och proppar in den i munnen som en munkavle. I nästa ögonblick känner han ett vasst föremål mot sitt ena öra och hör ett ljud som när man ­river sönder papper.

Han hinner inte ens registrera smärtan förrän det är över. Medan en av kidnapparna lindar ett bandage kring hans huvud, berömmer de andra honom:

”Du är så tapper, verkligen en tapper gosse.”

Männen vaccinerar Paul mot stelkramp och ger honom en penicillininjektion. Men blödningen lyckas de inte stoppa. På bara några minuter har blodet trängt igenom bandaget och börjat droppa ned på golvet, där det snart bildar en stor pöl.

Paul märker hur han blir allt svagare i takt med att blodet rinner ur honom, han känner sig omtöcknad och faller till sist ihop, medvetslös. Det dröjer flera timmar innan han kvicknar till igen. Det första han ser är en flock råttor som sitter på hans värkande huvud och slickar i sig av hans halvt levrade blod.

Poststrejk försenar örat i tre veckor

Den 10 november 1973 får både familjen Getty och hela världen en chock då tidningen Il Messaggero får ett paket med Pauls öra och en lock av hans rödbruna hår.

På grund av en poststrejk har det tagit tre veckor för paketet att nå fram, men när det väl anländer inser till och med de största skeptikerna att kidnappningen är verklig.

Gail ser genast att både örat och håret är Pauls, men hans far är en av få som fortfarande vägrar tro att pojken råkat ut för ett brott.

När han får höra att hans exfru identifierat örat, fräser han att ”hon kan ju inte ens se skillnad på ett öra och en skiva skinka”.

Gail blir ursinnig och skickar fotografier stora som plakat till både Pauls far och farfar i Storbritannien så att de ska få se de fruktansvärda detaljerna med egna ögon.

Men skrämselkampanjen fungerar inte som hon tänkt; fadern går dock med på att betala en lösensumma på en miljon dollar. Som motprestation kräver han att få vårdnaden om Pauls tre småsyskon, som genast ska sättas på ett flygplan till London.

Gail vägrar, och medan kriget mellan de båda före detta makarna trappas upp hotar kidnapparna med att skära av Pauls andra öra också – och därefter skära hela honom i småbitar.

Gail är desperat. I ett öppet brev till Richard Nixon vädjar hon om hjälp. Hon hoppas att den amerikanske presidenten ska kunna övertala gamle Getty att öppna kassavalvet och betala lösensumman till kidnapparna.

Farfar: snåljåpen

Getty blev stenrik på saudiarabisk olja. För pengarna byggde han bland annat Getty Villa, som rymmer 44 000 grekiska och romerska antikviteter.

© Getty/AOP

Gamle Getty drar av summan på skatten

Det är oklart om Nixon agerat, men bara två dagar senare kan Gail och kidnapparna läsa i tidningen att familjen Getty har gjort helt om.

Plötsligt går både Pauls far och farfar med på kidnapparnas krav på 2,8 miljoner dollar, och de båda männen har till och med kommit överens om fördelningen.

Oljemiljardären ska punga ut med 1,8 miljoner dollar – precis det belopp han enligt invecklade regler får dra av i skatt. Utöver det ska han bevilja sin son – Pauls far – ett lån på ytterligare 1 miljon dollar, som ska betalas tillbaka med en årlig ränta på fyra procent.

Kidnapparna kräver att få pengarna i italienska lire. Med drygt 100 kilo sedlar i tre stora säckar ger sig CIA-­veteranen James Chase ut i vintermörkret, tidigt på morgonen den 7 december 1973. Han kör söderut.

Enligt överenskommelse med kidnapparna ska han köra på motor­vägen, i exakt 80 km/tim., mot Kalabrien, den sydligaste regionen på Appeninska halvön.

Någonstans längs vägen kommer kidnapparna att kasta grus på bilens framruta, som en signal om att Chase ska stanna och ställa säckarna vid vägkanten. När kidnapparna mottagit lösensumman kommer de att släppa Paul fri inom ett par dagar.

Just den morgonen är det en förfärlig snöstorm, och Chase tvingas köra mycket långsamt. Efter 46 mils bilfärd i uselt väglag ger han upp och vänder om. Klockan 11 samma kväll ringer en av kidnapparna till Gail.

Han är ursinnig över att planen misslyckats, men till sist lyckas de trots allt komma överens om att James Chase ska göra ett nytt försök fem dagar senare – den 12 december.

Den här gången går allt enligt planen. Civilklädda poliser skuggar Chase när han kör, och när kidnapparna kastar grus på bilen hinner poliserna få en skymt av deras bil – en Morris Mini.

När Chase kliver ur bilen möts han av en krokryggig man som hotar honom med pistol. Ytter­ligare tre personer kryper fram ur snåren i dikeskanten; alla bär skidglasögon som täcker nästan hela ansiktet.

Utan att säga ett ljud viftar de åt Chase att försvinna, och släpar sedan iväg de tre tunga säckarna med pengar i.

Far: narkomanen

Pauls far, Paul Getty II, var ökänd för sitt narkotikamissbruk. Hans andra hustru, Talitha Pol, dog av en överdos år 1971.

© Camera Press/Scanpix

Paul blir utslängd på motorvägen

Hela natten, och i två hela dagar därefter väntar Gail nervöst på samtal från kidnapparna. Hon är rädd att de brutit sitt löfte och stuckit med pengarna. Men sent på kvällen den 14 december kan hon äntligen andas ut.

”Nu måste du skynda dig. Sätt dig i bilen genast och kör! Vi släpper av Paul vid motorvägen söder om Neapel klockan 01.30 i natt, och där väntar han på dig”, meddelar en numera välbekant och för tillfället riktigt vänlig röst.

Medan Gail gasar på söderut i snövädret, väl medveten om att hon omöjligt kan hinna fram

förrän tidigast klockan fyra på morgonen, förbereder kidnapparna Paul för friheten. Hans kläder är fläckiga av blod men kidnapparna har köpt nya kläder åt honom – en kritvit skjorta, en tjock vit tröja, flanellbyxor, nya skor och blå strumpor.

Trots att den gyllene hippien är blek och utmattad till följd av blodförlusten är han mer välklädd än någonsin tidigare när kidnapparna leder honom ut till bilen och kör iväg.

”Om du berättar om oss, dödar vi dig”, säger de varnande innan de släpper av honom vid vägkanten mitt i natten.

Sedan försvinner de i mörkret. Kvar i den isande kölden invid en ödslig motorväg står Paul, rådvill men oerhört lättad över att äntligen vara fri igen efter fem månader i fångenskap.

Trafiken är synnerligen gles, och Paul försöker förgäves stoppa de bilar som susar förbi.

Till sist bromsar en lastbil in framför honom, men när han presenterar sig med orden ”Jag är Paul Getty” stirrar den italienske chauffören bara på honom:

”Jo, det är du ju säkert”, säger han och kör iväg.

Paul känner tårarna komma. Under hela fångenskapen har han mötts av likgiltighet från sina närmaste, och tydligen finns det fortfarande inte en människa i världen som bryr sig om honom.

Men när han står där, övergiven i den kalla vinternatten, stannar en polisbil till bredvid honom. Lastbilschauffören har tydligen slagit larm. Skakande av köld sätter sig Paul i den varma polisbilen.

”Är du medveten om att ingen har trott på att du verkligen blivit kidnappad, förrän nu?” frågar polismannen och sätter kurs mot närmaste polisstation, i Lagonegro.

”Ja, och det gör mig verkligen ledsen”, svarar Paul och tillägger: ”Titta, de har skurit av mitt högra öra.”

Paul vägrar genomgå plastikoperation

På grund av en svår snöstorm är Gail försenad, och medan natten blir till dag letar hon efter sin son längs motorvägen.

Hon blir mer och mer desperat. Då råkar hon ­möta en polisbil, och får veta att Paul befinner sig i säkerhet i Lagonegro.

När hon kommer fram till polisstationen vid sjutiden på morgonen den 15 december får hon kämpa sig fram genom en mur av journalister och fotografer som samlats utanför stationen.

De trängs och knuffas och sticker mikrofoner och kameror i ansiktet på henne medan en polisman försöker hjälpa henne in i huset.

Precis klockan 7.30 får hon äntligen syn på sin son, och i fyra minuter står de sedan och kramar om varandra.

”Äntligen är det över”, viskar Paul medan Gail gråtande smeker hans högra kind intill det blodiga såret.

”Jag har trott på dig hela tiden”, säger hon gång på gång till sin trötte och omtumlade son.

Senare på dagen återvänder Paul och hans mor till Rom med poliseskort. De möts av ett massivt medieuppbåd.

”Den gyllene hippien är hemma”, jublar nyhetsupp­läsarna i tv-apparater över hela världen.

För en stund är Paul mer berömd än sin stenrike farfar, som fyller 81 år just den dagen.

Från sitt enorma gods i Storbritannien skickar oljemiljardären ut ett pressmeddelande där han konstaterar att ”detta är mitt livs finaste och mest fantastiska födelsedagspresent”.

Men det där visade sig mest vara tomma ord: När unge Paul ringer till sin farfar för att tacka för att den gamle mannen i sista stund valde att betala lösensumman trots allt, vägrar oljemiljardären att ta emot samtalet från sitt barnbarn.

Paul läggs in på en privatklinik för observation under några dagar. Läkarna ger honom lugnande medicin, och de erbjuder honom även en plastikoperation för att återskapa det avskurna örat.

Men den unge mannen tackar nej. Han har inte glömt att de fem månaderna i fångenskap berodde på hans familjs snålhet och misstänksamhet.

Hans vanställda ansikte ska för evigt påminna familjen om det pris han tvingats betala för deras pengar.

Efter fem månader i fångenskap blev Paul äntligen fri. Här visar han sitt skadade öra för en italiensk polis.

Getty/AOP

Läs också:

italien/sicilien: rättegång mot maffiamedlemmar i palermo
Kriminalitet

Mussolinis järnnäve knäckte maffian

17 minuter
Kriminalitet

Sadistisk kidnappare höll liftare inspärrad i låda i sju år

16 minuter
Andra världskriget

Tysk general kidnappades på Kreta

22 minuter

Logga in

Ogiltig e-postadress
Lösenord behövs
Visa Dölj

Redan prenumerant? Prenumererar du redan på tidningen? Klicka här

Ny användare? Få åtkomst nu!

Nollställ lösenord.

Skriv in din e-postadress, så skickar vi anvisningar om hur du återställer ditt lösenord.
Ogiltig e-postadress

Kontrollera din e-post

Vi har skickat ett e-postmeddelande till med instruktioner om hur du återställer ditt lösenord. Kontrollera ditt skräppostfilter om meddelandet inte har kommit.

Uppge nytt lösenord.

Skriv in ett nytt lösenord. Lösenordet måste ha minst 6 tecken. När du har upprättat ditt lösenord blir du ombedd att logga in.

Lösenord behövs
Visa Dölj