Kidnappningen av miljardärbarnbarnet Paul Getty

Den natten då Paul Getty III försvinner spårlöst är han klädd i tajta jeans, en guldglänsande t-shirt och höga stövlar, den ena med avbruten klack.

Den 16-årige pojken med fräknar på näsan och långt, rödbrunt hår brukar tillbringa kvällarna och nätterna på barer och nattklubbar i Rom. Natten till den 10 juli 1973 är inget­ undantag.

Tillsammans med jetsettare som Mick Jagger från Rolling Stones, filmregissören Roman Polanski och konstnären Andy Warhol har Paul Getty vandrat mellan inneställena.

Klockan tre på morgonen börjar diskoteken stänga. Paul har hunnit bli ordentligt berusad. Han lämnar sällskapet och raglar iväg genom den heta sommarnatten till Piazza Navona mitt i Rom, där han råkar möta sin väninna Danielle.

”Snälla, ge mig skjuts hem”, sluddrar Paul, men får kalla handen av väninnan. Danielle är rasande och beskyller högljutt Paul för att ha smittat henne med en könssjukdom.

”Du är ingenting mer än ett namn”, ropar hon hatiskt till den berusade pojken innan de skiljs åt.

På ostadiga ben vinglar Paul vidare genom staden, men stannar när han plötsligt blir yr.

Han står framför en fontän där vattnet forsar ut ur munnen på en marmorfigur, och Paul är så berusad att han kan svära på att statyn plötsligt ler, plirar med ögonen och tittar glatt på ­honom.

Plötsligt tvärbromsar en bil intill honom så att det skriker i däcken. Två män hoppar ut, tar tag i Paul och tvingar ned honom på golvet bakom fram­sätena. Sedan sätter bilen fart.

Paul uppfattar att det sitter tre män i bilen: två där framme och en i baksätet med fötterna tungt placerade ovanpå Paul. Efter en hel timmes bilfärd bryts tystnaden:

”Vem är du?” frågar bilföraren.

”Paul Getty”, stönar den ofrivillige passageraren och ber om lite vatten. Hans mun känns som en öken och han kan knappt få ett ord över sina spruckna läppar.

Men i stället för vatten tvingar kidnapparna honom att dricka whisky. De häller i honom en och en halv flaska, och när Paul återfår medvetandet flera timmar senare har han en dundrande huvudvärk. Han ligger på en gräsmatta, bunden till händer och fötter och med bindel för ögonen.

Han är omtumlad och förvirrad, och vrålhungrig. Han ber om mat, och en av männen hämtar en skål med bönor.

”Från och med nu kommer vi inte att prata mer med dig”, blir det sista mannen säger till den bundne pojken.

Drygt två dagar efter bortrövandet, på eftermiddagen den 12 juli, ringer telefonen hos Pauls mor, Gail Getty. Hon är frånskild och bor nu i en lägenhet i stadsdelen Trastevere i Rom tillsammans med Pauls tre yngre syskon.

Trots sina unga år har Paul flyttat hemifrån och övernattar hos olika bekanta. Hon har gett upp alla försök att hålla koll på vad pojken har för sig – hon vet bara att han går sin egen väg och att han har en tendens att hamna i trubbel.

Men nu berättar en röst i telefonen att Paul har blivit kidnappad, och att kidnapparna snart återkommer med krav på en lösensumma. Gail hinner knappt lyssna färdigt på meddelandet förrän hon svimmar av chocken.

När hon vaknar till igen vet hela världen att en medlem ur den berömda familjen Getty har blivit bortrövad.

Kidnapparna har inte bara ringt till pojkens mor utan även till italiensk media, som ­kastar sig över historien med glupande aptit.

I Rom är den unge Paul Getty sedan länge känd för att vara en missanpassad vilding, som kör som en galning på sin Harley-­Davidson och är storkonsument av både droger och kvinnor.

Paul är dessutom en lovande konstnär och ständig gäst på Roms fashio­nabla nattklubbar, där han umgås med kändisar men också med mer tvivelaktiga typer som knarklangare, maffiamedlemmar och andra yrkeskrimi­nella.

På grund av sin utsvävande livsstil, sitt långa hår och sin uppseendeväckande klädsel har Paul Getty fått öknamnet ”den gyllene hippien”, och på morgonen den 13 juli 1973 har tidningarna rubriker som ”Den gyllene hippien är försvunnen” och ”Oljeprinsen bortförd”.

När nyheten om Pauls försvinnande sprider sig är det inte många som tar det hela på allvar. Inför journalisterna gör polisen inget för att dölja att de tror att pojken förmodligen själv iscensatt bortrövandet för att få pengar till sin hämningslösa konsumtion.

Redan den 13 juli använder tidningen Il Messaggero rubriken "Kidnappning eller påhitt?”.

Enligt polisens förhör med Pauls bekanta har pojken lekt med tanken om att låta sig rövas bort för att få pengar till att köpa ett palats i Marocko, ett slags fristad där han ostört kan ägna sig åt sina laster. Han har invigt flera av sina vänner i planerna.

Han påstås ha blivit inspirerad av filmatiseringen av boken ”Farligt otium”, som handlar om bland annat en falsk kidnappning där offrets finger skickas med posten.

Italienarna blir därför snarare irriterade än oroliga, trots att kidnappning av rikemansbarn nästan har blivit ett slags nationalsport i Italien.

Mellan åren 1960 och 1973 har 320 barn till rika föräldrar rövats bort i landet, men att Paul nu skulle vara en del av denna hemska statistik verkar osannolikt. Det anser både polisen och de flesta italienare.

”Ingen Getty bör bli hippie eller narkoman”, har han sagt vid flera tillfällen. Särskilt arg är farfadern över att Paul tidigare publicerat ett brev där han tydligt tar avstånd från sin familjs enorma rikedomar:

”Jag är flykting från en Rolls-Royce. Jag är en rymling från kreditkortet. De rika är denna jordens fattiga. De är en nödlidande minoritet med undernärda själar. Ha medlidande med dem. När det handlar om livet, är de tig­gare”, har den unge Getty bland annat skrivit.

Ingen av Pauls vänner tvivlar dock på att han faktiskt har fallit offer för ett brott. Hans flickvän, den tyska skönheten Martine Zacher, organiserar eftersökningar i Rom. Tillsammans med en grupp kamrater finkammar hon Roms gator och gränder i hopp om att hitta spår efter Paul.

Men pojken är som uppslukad av jorden. Den siste som sett honom i livet är Danielle, men hon har inte en aning om vart han tagit vägen efter deras nattliga gräl på Piazza Navona.

Knappt en vecka efter Pauls försvinnande, den 16 juli, kommer det första livstecknet från honom. I ett handskrivet brev till sin mor ber han henne förstå att kidnappningen är på riktigt, och inte något påhitt.

”Jag ber dig, försätt inte mitt liv i fara, låt mig inte bli dödad. Om du älskar mig så betala de pengar kidnapparna vill ha. Om du inte gör det kommer de att skära av ett finger och skicka det med posten. Och lova att inte gå till polisen, för då kommer kidnapparna att döda mig. Jag älskar dig. Paul.”

I brevet nämner Paul ingenting om lösensummans storlek, men Gail fruktar det värsta. Hon äger inte ett öre. Och hennes mardröm blir verklighet när kidnapparna i ett brev den 24 juli 1973 presenterar sitt krav: 17 miljoner dollar – motsvarande cirka 90 miljoner dollar i dag.

Så mycket pengar kan hon aldrig skaffa fram, och varken pojkens far eller farfar vill hjälpa till. Båda två vägrar fortfarande att tro på att Paul verkligen har blivit kidnappad.

Den gamle Getty vägrar att växla ett enda ord med sin före detta svärdotter, och pojkens far, John Paul Getty II, glider omkring i ett ständigt heroinrus. Han är narkoman, och har varit det i många år, och sedan hans andra hustru dött av en överdos har han halkat allt längre ned i fördärvet.

Ena dagen kräver han att få vårdnaden om sina barn i Italien, nästa dag vägrar han att träffa dem igen. Sin äldste son Paul har han mer eller mindre gett upp helt: ”Om jag skulle betala lösensumman blev jag tvungen att sälja hela min boksamling. Bara på grund av den där oduglige ungen”, säger han till en av sina älskarinnor.

Hans kidnappare följer noga utvecklingen via medierna och de verkar bli totalt överrumplade av att familjen Getty protesterar i stället för att bara betala lösensumman direkt.

Dagarna går och kidnapparna blir allt mer desperata. De tvingar pojken att skriva ännu fler brev, med olika uppgifter om lösensumma.

Efter en månad har beloppet landat på 5,5 miljoner dollar – nästan 30 miljoner dollar i ­dagens penningvärde. I brevet med det kravet skriver Paul till sina föräldrar:

”Om ni inte betalar inom 20 dagar kommer ni aldrig att få se mig i livet igen. Om ni bara hyser de minsta känslor för mig, om ni älskar mig, vilket jag hoppas, så få ut mig ur det här helvetet.”

Själv har han börjat tvivla på att han någonsin ska ­kunna bli fri från sina otillräkneliga kidnappare, som ständigt flyttar honom från den ena fallfärdiga stugan till den andra i ett kargt och folktomt bergslandskap.

Även hans vakter byts ständigt ut mot nya personer. Alla har nylonstrumpor neddragna över huvudet för att Paul inte ska kunna se deras ansiktsdrag.

Ibland hotar de honom, ibland behandlar de honom som en vän, men gång på gång påminner de honom om att de inte tvekar att göra verklighet av sina hot om familjen Getty vägrar att betala.

De säger att de tänker skära honom i småbitar och skicka hans kroppsdelar med posten.

En dag i slutet av augusti blir det skrämmande uppenbart för Paul att kidnapparna inte skyr någonting i sin jakt på de stora pengarna.

När en av vakterna en eftermiddag glömmer bort att dra nylonstrumpan över ansiktet, gör de andra kidnapparna processen kort. De för bort mannen och mördar honom. Därefter bränner de hans lik och dumpar det på en ödslig strand utanför Neapel.

När den förkolnade kroppen hittas nästa dag, rasar ­Gails hela värld. Hon fruktar att den döda kroppen är hennes son och tidningarna bekräftar hennes värsta farhågor.

De skriver att liket med största sannolikhet är ”den gyllene hippien”. Men snart visar det sig dock – till Gails oerhörda lättnad – att tidningarna har fel: Den rättsmedicinska undersökningen har visat att den döda kroppen definitivt inte kan vara Paul.

Plötsligt är en väldig massa personer inblandade i dramat: den italienska polisen, Gail och hennes advokat, samt gamle Getty genom den före detta CIA-agenten.

Kidnapparna börjar få svårt att hålla reda på vem de ska ta kontakt med. Därför ringer de än till den ena, än till den andra, och kommunicerar dessutom med omvärlden via brev som är adresserade till de italienska tidningarna.

Men oavsett vem de talar med är deras budskap tydligt:
”Om ni inte betalar, får ni hans lik. Om ni vill att Paul ska dö, kommer han att dö”, lyder varningen.

Kidnapparnas slutliga och orubbliga krav lyder nu på 2,8 miljoner dollar, men Chase försöker ihärdigt få dem att sänka beloppet – en halv miljon dollar, motsvarande cirka 2,5 miljoner dollar i dag, är det högsta han kan erbjuda.

Men kidnapparna håller fast vid sitt krav. De evinnerliga förhandlingarna börjar gå dem på nerverna, och i ett meddelande till tidningen Il Messaggero den 5 oktober 1973 – nästan tre månader efter bortrövandet – meddelar de att de börjar tappa tålamodet: ”Familjen Getty har 15 dagar på sig att få fram pengarna för att få Paul fri.

Efter denna tidsfrist blir det kanske ni (på tidningen, red:s anm.) som öppnar ett brev med ett öra och en lock av Pauls hår”, varnar kidnapparna och fortsätter:

”Om familjen inte genast efter detta brev betalar lösensumman kommer Paul att dö. Hans familj är inte världens fattigaste och nu är vi fast beslutna att avsluta saken – på ett eller annat sätt.”

Han hinner inte ens registrera smärtan förrän det är över. Medan en av kidnapparna lindar ett bandage kring hans huvud, berömmer de andra honom:

”Du är så tapper, verkligen en tapper gosse.”

Männen vaccinerar Paul mot stelkramp och ger honom en penicillininjektion. Men blödningen lyckas de inte stoppa. På bara några minuter har blodet trängt igenom bandaget och börjat droppa ned på golvet, där det snart bildar en stor pöl.

Paul märker hur han blir allt svagare i takt med att blodet rinner ur honom, han känner sig omtöcknad och faller till sist ihop, medvetslös. Det dröjer flera timmar innan han kvicknar till igen. Det första han ser är en flock råttor som sitter på hans värkande huvud och slickar i sig av hans halvt levrade blod.

Enligt överenskommelse med kidnapparna ska han köra på motor­vägen, i exakt 80 km/tim., mot Kalabrien, den sydligaste regionen på Appeninska halvön.

Någonstans längs vägen kommer kidnapparna att kasta grus på bilens framruta, som en signal om att Chase ska stanna och ställa säckarna vid vägkanten. När kidnapparna mottagit lösensumman kommer de att släppa Paul fri inom ett par dagar.

Just den morgonen är det en förfärlig snöstorm, och Chase tvingas köra mycket långsamt. Efter 46 mils bilfärd i uselt väglag ger han upp och vänder om. Klockan 11 samma kväll ringer en av kidnapparna till Gail.

Han är ursinnig över att planen misslyckats, men till sist lyckas de trots allt komma överens om att James Chase ska göra ett nytt försök fem dagar senare – den 12 december.

Den här gången går allt enligt planen. Civilklädda poliser skuggar Chase när han kör, och när kidnapparna kastar grus på bilen hinner poliserna få en skymt av deras bil – en Morris Mini.

När Chase kliver ur bilen möts han av en krokryggig man som hotar honom med pistol. Ytter­ligare tre personer kryper fram ur snåren i dikeskanten; alla bär skidglasögon som täcker nästan hela ansiktet.

Utan att säga ett ljud viftar de åt Chase att försvinna, och släpar sedan iväg de tre tunga säckarna med pengar i.