Den amerikanske missionären John Henry House hann knappt sluta ögonen på kvällen den 4 september 1901, förrän han väcktes av ett enträget knackande på dörren.
Utanför stod ett bud med ett telegram. Innehållet fick House att rysa av fasa. ”Stone och fru Tsilka togs på vägen hem från Bansko till Djumabala till fånga vid klipporna och fördes upp i bergen”, löd telegrammet.
House hade all anledning att oroa sig. Som ledare för den kristna amerikanska missionen i Osmanska riket hade han ansvar för att den 55-åriga läraren och missionären Ellen Stone kom tillbaka oskadd. Det skulle visa sig vara lättare sagt än gjort.
Helt oväntad var kidnappningen inte. Osmanska riket var år 1901 ett försvagat välde. I sultanens få kvarvarande europeiska besittningar, Albanien, västra Makedonien och resten av Thrakien, kryllade det av revolutionära rörelser, som ville bli av med det turkiska oket.
En av dessa rörelser, Inre makedoniska revolutionära organisationen, hade länge försökt skaffa pengar till vapen genom rån.
Eftersom det inte var särskilt lukrativt och dessutom gav revolutionärerna dåligt anseende, fick rörelsens ledare, Yane Sandanski, idén att kidnappa någon av områdets många amerikanska missionärer för att kunna kräva en lösesumma.
Valet föll på Ellen Stone.
Ellen Stone satt fången bland ”de vilda”:
Världen följde med
Gisslankrisen fängslade hela världen. Bilden är från en fransk tidning.
Bortförda under resa
Ellen Stone var på resa för att delta i en lärarkurs, när hon och hennes medhjälpare, bulgariska Katerina Tsilka, rövades bort.
”Vilda” kidnappare
Kidnapparna var enligt Ellen Stone ”skäggiga, vildsinta, atletiska och tungt beväpnade”. De var dessutom klädda som soldater snarare än i traditionell klädedräkt som på bilden.
Gärningsmännen gick fria
Varken upprorsledaren Yane Sandanski eller de andra kidnapparna, (från vänster) Sava Mihajlov, Krastyo Asenov och Hhristo Chernopeev, greps eller straffades. Med lösesumman finansierade de en revolt mot turkarna 1903. Upproret slogs ner.
Den 3 september 1901 överföll Sandanski och hans män missionären och hennes följe, som färdades till häst i västra Thrakien (Bulgarien) – nära gränsen till Makedonien. Stone och Katerina Tsilka, en ung bulgarisk kvinna, som var höggravid, fördes upp i bergen.
Fruktade kidnappningsvåg
Meddelandet till John Henry House spred skräck bland områdets många missionärer, och värre blev det, när en missionsstation fick ett brev med krav på 25 000 turkiska lira – cirka 110 000 dollar – i lösesumma. Om pengarna inte betalades inom tjugo dagar skulle kvinnorna skjutas, löd hotet.
Den kristna tidningen The Christian Herald förkunnade prompt: ”Vi anser att fröken Stone måste betalas med guld, kosta vad det kosta vill.”
Protester från missionärer som fruktade att utbetalning av lösen skulle utlösa rena kidnappningsvågen fick dock tidningen att byta fot.
”Kvinnor hör inte hemma som missionärer i de vilda länderna.” Theodore Roosevelt, USA:s president, 1901.
I stället vände missionärerna sig till USA:s president, Theodore Roosevelt. De anhöriga fruktade för gisslans liv, men Roosevelt gjorde klart att den spirande stormakten inte hade råd att visa svaghet. Dessutom hade han inte mycket till övers för kvinnliga missionärer.
”Kvinnor hör inte hemma som missionärer i de vilda länderna. De gör ingen nytta”, konstaterade han. ”Men”, tillade han försonligt, ”det går inte att känna annorlunda än om det vore en man”.
I oktober tillät presidenten därför en privat insamling. Välvilliga amerikaner bidrog under de följande månaderna med motsvarande 15 000 turkiska guldlira.
Turkarna ville sabotera planen
Samtidigt gick tiden utan att någon visste vad som hänt gisslan. Först den 2 februari 1902 kom John House till västra Thrakien, där han skulle stå för utväxlingen.
Eftersom House bevakades av turkisk polis, som hoppades kunna gripa kidnapparna, var han tvungen att skaka av dem, innan han kom fram till Sandanskis gömställe. Den 23 februari släppte rebellerna kvinnorna, som de lämnade i den makedoniska staden Strumica.
Varken Stone eller Tsilka hade skadats. Faktum var att kidnapparna hade hjälpt till när Tsilkas födde sin lilla dotter och bjudit gisslan på stekt kalkon på den amerikanska helgdagen Thanksgiving Day.
För kidnapparna hade Ellen Stone varit en prövning. Som en av dem berättade: ”Har ni någonsin tampats med en medelålders kvinna? Hon anser att du är ett odjur, och får dig att känna dig som ett sådant.”