Kaos kostade Portugals kung livet

Portugal stod 1908 på randen av ett politiskt sammanbrott, och en misslyckad statskupp förebådar slutet för kungen.

Portugal stod 1908 på randen av ett politiskt sammanbrott, och en misslyckad statskupp förebådar slutet för kungen.

Leemage/Getty Images

Portugals kung Karl I hade varit allt annat än bekväm med situationen, när han torsdagen den 30 januari 1908 undertecknade re­ge­rin­gens senaste lagförslag.

”Jag undertecknar min egen dödsdom. Men det är ju så ni vill ha det.” Karl I två dagar före attentatet.

Den lag som regenten satte sin signatur på un­­der en vistelse i sitt vinterresidens i sydöstra Portugal, var av ett slag som ingen härskare är förtjust i att sätta sitt namn under.

Den stränga lagen innebar att vem som helst som försökte störa ordningen utan rättegång kunde bli deporterad till kolonierna.
”Jag undertecknar min egen dödsdom. Men det är ju så ni vill ha det, mina herrar”, hade kungen dystert sagt, när han lade pennan från sig.

Lagen såväl som kungens reaktion speglade den desperata situation som Portugal befann sig i. Landet hade under de föregående åren blivit alltmer instabilt. Politiker och domare var korrupta, statens underskott växte, och många portugiser var både analfabeter och utfattiga.

Att Portugal efter brittiska påtryckningar dessutom var tvunget att avstå be­­sitt­ningar i Afrika, bidrog till ilskan, som alltmer riktades mot kungen.

Polisen ville rädda landet

Situationen hettade till, när en grupp män den 28 januari försökte storma utvalda platser i staden som ett led i en statskupp.

Bland kuppmakarna fanns den radikale republikanen Alfredo Costa, som ledde ett angrepp på en av stadens arméförläggningar.

Kuppförsöket misslyckades på grund av att polisen förvarnats. Polisen lyckades gripa hundra av de sam­­mansvurna, men inte alla. Bland andra Alfredo Costa var på fri fot.

”Om någon försöker gripa mig, så skjuter jag dem i bitar.” Alfredo Costa, radikaliserad republikan.

Om monarkin skulle räddas krävdes det hårda åtgärder, konstaterade regeringen och bad kungen skriva under lagen om deportation. Två da­gar senare, den 1 februari, lämnade Karl I sitt vinterresidens för att lösa krisen.

Vid 17-tiden anlände kungen till Lissabon. Sista delen av resan skedde med färja över floden Tajo.

En mindre folkmassa hade samlats för att hylla majestätet, när han tillsammans med drottning Amélie och deras båda söner, kronprins Ludvig Filip och prins Manuel, klev upp i en väntande vagn.

Dolde gevär under rocken

Beskyddad av poliser och en kavalleriofficer rullade vagnen över Terreiro do Paço, stadens centrala torg, med kurs mot slottet.

Gärningsplatsen, Terreiro do Paço (i dag Praça do Comércio), var Lissabons centrala torg.

© Shutterstock

Men Karl I hann inte hem. När vagnen nästan hade passerat torget uppenbarade sig en man. Med en snabb rörelse knäppte han upp sin ytterrock och drog fram ett gevär. Ett skott träffade kungen i halsen och dödade honom omedelbart.

Medan människor på torget flydde i pa­nik, fortsatte at­­ten­­­tat­­smannen skjuta. Samtidigt steg en annan man upp på vagnens fotsteg och avlossade snabbt ett antal skott.

Drottningen reste sig och slog honom med den blombukett som hon under färden hade kramat i knäet. ”Infames, infames” (niding, red.), skrek hon utom sig av ilska och skräck.

Följ det blodiga attentatet skott för skott:

Därpå riktade angriparna vapnen mot kronprinsen och sköt honom i huvudet. Kungen och kronprinsen fördes till flottans närbelägna arsenal, där de dödförklarades.

Vid det laget var även gärningsmännen döda – skjutna i samband med gripandet. Polisen identifierade attentatsmännen som kuppmakaren Alfredo Costa och Manuel Buíça, som också hade deltagit i den misslyckade statskuppen.

Hur attentatsmännen kände till när kungen skulle anlända klargjordes aldrig, men utredningen avslöjade en omfattande komplott. Innan dådet retts ut avsatte republikanerna emellertid kung Manuel, Karl I:s son och efterträdare. Med kuppen den 5 oktober var den portugisiska monarkins tid oåterkalleligen förbi.