Judisk pojke blev påvens fånge

En dag vintern 1851 nöddöpte en ung, nervös tjänsteflicka en liten, sjuk pojke i Bologna i Italien. Kidnappning, rättegång och Kyrkostatens upplösning blev konsekvenserna av den omtänksamma handlingen.

En dag vintern 1851 nöddöpte en ung, nervös tjänsteflicka en liten, sjuk pojke i Bologna i Italien. Kidnappning, rättegång och Kyrkostatens upplösning blev konsekvenserna av den omtänksamma handlingen.

Imageselect

En dag i staden Bologna vintern 1851 blev fyra månader gamle Edgardo Mortara sjuk. Hans tillstånd förvärrades hastigt, och hembiträdet Anna Morisi, som passade pojken ensam den dagen, trodde att han skulle dö.

Eftersom Anna var troende katolik, var hon orolig för vad som skulle hända den odöpte Edgardo. I sin förtvivlan tog hon saken i egna händer.

”Jag döper dig i Faderns, Sonens och heliga Andes namn”, sa hon högtidligt, medan hon försiktigt droppade lite vatten på barnets huvud.

Nu ansåg hon att vad som än hände, så var Edgardos själ garanterad tillträde till himlen.

Lyckligtvis tillfrisknade Edgardo, och ingen tänkte mer på händelsen. Eller nästan ingen, skulle det visa sig.

Judar levde på nåder

Fem år senare, den 23 juni 1858 strax efter solnedgången, bankade det på dörren hos familjen Mortara. Utanför stod ett antal män från den påvliga polisen.

De ville veta mer om Edgardos dop. Annas gärning hade nämligen varit långtifrån så oskyldig som den verkat.

Edgardos föräldrar, Salomone och Marianna, samt deras åtta barn tillhörde den lilla judiska församlingen i Bologna – en stad i Kyrkostaten, ett område i mellersta Italien, som tillhörde påven i Rom.

Judar tolererades, men de levde under stränga regler, till ­exempel fick de inte anställa kristna tjänstefolk som Anna.

Kristen hushjälp var dock mer regel än undantag, eftersom katoliker till skillnad från sina judiska kollegor fick arbeta under sabbaten.

Eftersom så många bröt mot reglerna vände Kyrkostaten ett blint öga till.

Vad kyrkan däremot inte tolererade var att kristna barn växte upp i judiska hem, så när ryktena om en dophandling hos familjen Mortara nådde fader Pier Feletti, Bolognas inkvisitor, skred han omgående till verket.

Med tillåtelse från Rom beord­rade han Anna att inställa sig för förhör på hans kontor i kyrkan San Domenico i staden.

Anna erkände genast, och Feletti skickade sin polisstyrka till familjen Mortaras hus.

Efter ett par inledande frågor om dopet förklarade polismännen att de skulle ta med sig Edgardo, så att han skulle få växa upp som kristen.

Familjen fick lov att tillbringa en sista natt med sin son, men kvällen därpå kom poliserna tillbaka.

Styrkans ledare slet Edgardo ur faderns armar och transporterade honom till Rom.

Kyrkostaten föll sönder

Edgardos föräldrar försökte förgäves övertala påven att lämna tillbaka sonen.

De sökte hjälp hos släkt och vänner i utlandet, och snart fick tidningarna nys om historien.

”De gråter för hans föräldrar, men förstår inte att jag också är hans far.” Påve Pius IX.

Skribenter gav uttryck för den indignation som många kände.

”Om den helige Fader hade sett denna kvinna som jag ser henne, skulle han inte ha modet att hålla kvar hennes son ett enda ögonblick längre”, skrev en tidning om Marianna 1859.

För Vatikanen hade det hela blivit en principsak, och självaste påven tog Ed­­­­­gar­­­­do under sina vingar.

”De gråter för hans föräldrar, men förstår inte att jag också är hans far”, förkunnade påve Pius IX fromt.

Påvens ord gjorde inget intryck på Napoleon III. Påvens rike stod i vä­gen för den franske kejsarens stor­makts­­­ambitioner, och 1859 utnyttjade han opinionen för att slå till.

Med hjälp av diplomati och militära allianser kunde han ta ifrån Påvestaten stora områden, bland annat Bologna, och ge dem till sin allierade, kungariket Sardinien.

Omkring två månader senare åtalade myn­dig­he­ter­na Pier Feletti för kidnapp­ningen av Edgardo.

Inkvisitorn vägrade emellertid att samarbeta, och rätten kunde inte avkunna någon dom, eftersom fader Feletti måste ha agerat på order från Vatikanen.

För familjen Mortara hade rättegången ingen större betydelse. De skrev brev till sonen och besökte honom flera gånger.

Med tiden gled emellertid föräldrar och son allt längre ifrån varandra.

Edgardo vigde sitt liv åt prästgärningen och även om han höll av sina föräldrar, lät han dem förstå att kyrkan nu var hans verkliga familj.