Med sitt bångstyriga hår och stora, buskiga skägg ser Felice Orsini ut precis som det han är – en italiensk patriot och revolutionshjälte. Människor i Storbritannien älskar honom för det.
När Orsini 1856 inleder en föredragsturné i det politiskt toleranta landet hyllar politiker och intellektuella honom och hans kamp för Italiens återförening.
Italien har sedan senantiken varit splittrat och består nu av ett antal kungadömen dominerade av Österrike. Tanken på att ena det gamla kulturriket attraherar svärmiska britter.
Det gör även Orsinis dramatiska berättelser om sin kamp mo den österrikiska övermakten.
”Baldakinen över ingångsdörren var söndersliten och trottoaren täckt av blod.” Ögonvittne till attentatet, 1858.
Felice Orsini inser emellertid att charm inte räcker för att nå målet. Strax efter nyåret 1858 sätter han därför kurs mot Frankrike.
Med sig har han en låda med bomber. De brittiska granaterna är konstruerade så att de detonerar, när de träffar målet. Explosionen slungar ut en skur av kulor, järnsplitter och småspik.
Med en sådan sprängkraft ska han nog lyckas med sitt uppsåt.
Napoleon står i vägen
Orsinis mål är hans värsta fiende, kejsar Napoleon III. Kejsaren kan som ledare för en politisk och militär stormakt knäcka österrikarna och därmed bana väg för Orsinis sak.
Men italienarna står långt nere på den ambitiöse kejsarens lista över göromål. Orsini ser därför endast en utväg. Den senfärdige kejsaren måste röjas ur vägen.
Det stora antalet döda och sårade berodde på att många nyfikna samlats för att se kejsarparet.
Granat exploderar under vagnen
Pansar i botten och i sidorna på den kejserliga vagnen skyddar passagerarna, men explosionen splittrar rutorna i vagnen, och projektiler lämnar 76 märken i karossen.
Hästar dödas
Tjugo av eskortens hästar dödas eller såras. En av hästarna som drar Napoleons vagn dör omedelbart, medan den andra får avlivas.
Explosion får blodet att flyta
Explosionen dödar åtta personer och sårar 156. Bland de sårade är 42 poliser. Av Napoleons 24 man stora eskort såras 13.
På kvällen den 14 januari 1858 gömmer han och tre italienska sammansvurna sig vid operahuset i Paris på Rue Le Peletier nummer 12. Klockan 20.30 infaller ögonblicket som de väntat på.
Med en beriden eskort rullar kejsar Napoleons vagn in framför operans huvudingång.
Vagnen har knappt stannat, när männen kastar granaterna.
En slår ner framför vagnen, en annan vid sidan om den. Den tredje exploderar under vagnen.
Kraften är så stor att vagnens rutor och glaset i gatlyktorna splittras.
“Hvis Deres Majestæt frelser mit land, vil 25 mio. borgeres velsignelser følge Dem”. Felice Orsini, 1858.
Allt är ett enda kaos av sårade som skriker och hästar som gnäggar.
”Baldakinen över ingångsdörren var söndersliten och trottoaren täckt av blod”, berättar ett ögonvittne.
Pansar i vagnens botten och sidor har skyddat kejsarparet. Ett splitter har gått igenom Napoleons höga hatt, och en bit glas har nuddat kejsarinnans ena öga, men i övrigt är de oskadda.
Medan polis och förbipasserande hjälper de sårade förs kejsarparet i säkerhet inne i operan.
Mordförsöket förändrar Europa
Polisen inleder jakten på de skyldiga. En fjärde medbrottsling, Pieri, är redan i polisens förvar. En patrullerande polis grep honom på Rue Le Peletier bara några minuter innan Napoleons vagn anlände.
En kroppsvisitering avslöjar att mannen bär på en granat av samma slag som de som användes vid attentatet.
Förhör av Pieri och en annan medbrottsling leder polisen till Orsini, som grips morgonen därpå.
Granaterna var försedda med piggar, som innehöll det lättantändliga initialsprängämnet knallkvicksilver.
Orsini ställs genast inför rätta och döms till döden i giljotinen. Innan avrättningen skickar han en vädjan till Napoleon.
”Om Ers Majestät räddar mitt land kommer 25 miljoner invånares välsignelser att följa er”, skriver han.
Napoleon behöver inga ytterligare argument. Ett försvagat Österrike ligger redan i Frankrikes intresse. Den 20 juli träffar han därför Camillo di Cavour, Sardiniens premiärminister och en ivrig förespråkare för italiensk enighet. Tillsammans planerar de åtgärder mot den gemensamma fienden. Två år senare är Italiens återförening en realitet.
Även för Storbritannien får attentatet konsekvenser.
Premiärminister Henry Palmerston tvingas avgå, när det framkommer att han inte enbart har härbärgerat Orsini, utan till och med druckit te med den blivande attentatsmannen.