Sträng disciplin var en självklarhet på jesuitskolan Collège de Clermont, som låg i hjärtat av Paris, men en vinterkväll 1704 rådde det kaos i sovsalen.
Under stort tumult rusade 28 pojkar runt och öppnade lådor och skåp. Deras nattmössor, ett oumbärligt plagg under de kalla nätterna, var borta. Men pojkarnas letande var förgäves, och de fick krypa till kojs med vetskapen om att de skulle få en rejäl utskällning av lärarna.
Medan de försökte somna lade några av pojkarna emellertid märke till att det var en pojke som inte blivit av med sin mössa, utan drog ner den över öronen och kröp ner under täcket. När en lärare tillkallats förkunnade pojken att han inte bara hade tagit de andra pojkarnas nattmössor, utan även kastat bort dem.
”Om du så blir gammal som Metusalem blir du aldrig starkare, modigare eller klokare än du är nu.” Tjuv i Paris, 1711.
Med stölden av nattmössorna inleddes en lång kriminell karriär för elvaårige Louis Dominique Garthausen, som var son till en vinhandlare.
Under namnet Cartouche, en förvanskning av Louis tyskklingande efternamn, skulle han med tiden bli den parisiska undre världens obestridde kung.
Paris var tjuvarnas paradis
Kort tid senare lämnade Cartouche skolan för att tillbringa dagarna bland kriminella i huvudstadens slumkvarter. Där blev han snabbt känd för sitt mod och sin list.
”Om du så blir gammal som Metusalem blir du aldrig starkare, modigare eller klokare än du är nu”, sa en äldre tjuv till den 18-årige Cartouche.
Kort därefter styrde Cartouche sin egen liga med omkring 200 medlemmar.
”Annars sticker jag min förgiftade dolk mellan dina revben, och det så sant som att mitt namn är Cartouche.” Louis Dominique Garthausen (Cartouche), cirka 1720.
Ligan hade fullt upp. Under Solkungen, Ludvig XIV, var Frankrike Europas absoluta supermakt, och rikets huvudstad, Paris, var kontinentens näst största stad.
Borgerskapet tjänade enorma summor, och det gav Cartouche och hans liga glada dagar. Gång på gång bröt de sig in hos nyrika och stal deras värdesaker. Ligan drog sig inte heller för att begå rån och rånmord, och inte ens kyrkans män var förskonade.
En dag rånade Cartouche en abbot. Han såg samtidigt en möjlighet att få ägna sig åt en av sina favoritsysslor – att driva med polisen.
Innan abboten hann anmäla brottet skickade Cartouche ett anonymt brev till ordningsmakten.
I brevet stod det att Cartouche hade mördat abboten och tagit över hans identitet. Polisen gick på bluffen och kastade abboten i en cell så snart han dök upp för att anmäla rånet. Först efter flera dagar insåg polisen att de dragits vid näsan.
Krävde belöning för sig själv
Inte ens när polisen utfäste en belöning för den som angav Cartouche lät han sig skrämmas. I stället traskade han in på polisstationen för att själv inkassera belöningen.
När poliskommissarien tvekade drog Cartouche sin kniv och beordrade kommissarien att betala ut pengarna: ”Annars sticker jag min förgiftade dolk mellan dina revben, och det så sant som att mitt namn är Cartouche.”
Kommissarien betalade genast ut pengarna.
När polisen till slut lyckades sätta Cartouche bakom galler, flydde han genom stadens vittförgrenade kloaker. Sedan tog emellertid rövarkungens tur slut.
När han kom upp till markytan igen möttes han av en skällande hund. Hundens ägare tillkallade polisen, och Cartouche sattes i bojor.
Lans stoppade flyktförsök
Flykt slutar i vardagsrum
Cartouche har rymt från fängelset genom att gräva sig ut genom kloakerna. När han tar sig upp till markytan igen hamnar han i hemmet hos en askmakare.
Avslöjad av tjänsteflicka
Det höga skällandet från husets hund väcker tjänsteflickan, som undrar vad som står på. Förfärad står hon öga mot öga med den förrymde brottslingen.
Cartouche hålls i schack
Tjänsteflickans skrik får askmakaren att rusa upp ur sängen. Han tar sin lans och hotar Cartouche med den tills polisen kommer.
Den här gången kom han inte undan. Den 26 november 1721 dömdes han till döden för alla sina brott. Klockan 17.00 dagen därpå fördes han till avrättningsplatsen.
Men Cartouche hade ytterligare ett ess i rockärmen. Från schavotten insisterade han på att ange alla sina medbrottslingar. Listan var så lång att avrättningen fick skjutas upp till nästa dag.
Flera hundra människor samlades för att se Cartouche rådbråkas och dödas.
På eftermiddagen nästa dag avrättades Cartouche. Så snart döden inträtt förde bödelns medhjälpare bort liket. De följande dagarna visade han diskret upp den döde för alla som var beredda att betala ett par mynt för att se den mest berömde tjuven i Paris.