Dödsstraff gav gott om plats i fängelserna
I början av 1700-talet hade England inget statligt fängelseväsen. Brottslingar skickades till avlägsna fångkolonier eller sattes i privata fängelser, som var överfulla.
År 1723 ledde platsbristen till den så kallade Bloody Code, en lag som innebar att över tvåhundra brott kunde medföra dödsstraff. Personer som stal en klocka, fällde ett träd eller målade ansiktet svart riskerade att få plikta med livet.
I slutet av 1700-talet började det hårda straffet emellertid alltmer betraktas som omänskligt och i strid med upplysningstidens anda. I och med införandet av 1779 års Penitentiary Act såddes fröet till det fängelsesystem vi har i dag.
Nu byggde staten egna fängelser som ett alternativ till dödsstraff och landsförvisning. Fängelserna var grundade på kristna principer och gav fången tid att ångra sina synder.
En nyhet var att vistelsen inte skulle betraktas uteslutande som ett straff, utan även som ett försök att omskola fångarna, så att de kunde slussas ut i samhället som pånyttfödda mönstermedborgare.
Förvandlingen krävde extrema metoder, men så länge det inte var alltför många som dog i fångenskapen såg politikerna mellan fingrarna med det som hände.
Reformerna ledde under 1800-talet till flera nya fängelseformer, framför allt i Storbritannien och USA. Där tävlade fängelsedirektörerna om att hitta det billigaste och bästa sättet att bryta ner fångarna.
Olika fängelsesystem
Från slutet av 1700-talet nådde upplysningens tankar fängelseväsendet, där fångarna inte längre bara skulle straffas, utan också reformeras. Många nya typer av fängelser dök upp i USA och England. De blev snabbt proppfulla, vilket innebar att många interner tvingades utstå ännu mer inhumana alternativ.
Fångvaktarnas lön betalades av internerna
På 1700-talet var alla engelska fängelser privatägda. Fångvaktarnas lön betalades nästan helt och hållet av internerna genom avgifter.
Fångarna fick med andra ord antingen själva betala för vistelsen eller be släktingar om pengar om de till exempel ville ha en cell med en ordentlig säng och fönster. I vissa fall krävde fängelser till och med betalt för att släppa fångar.
De fattigaste internerna kunde lätt hamna i en skuldspiral, så att de tvingades sitta flera år i fängelset efter att ha avtjänat sitt straff.
För fångar med gott om pengar kunde vistelsen emellertid vara nästan behaglig. De kunde bland annat köpa sig tillgång till en bar med alkohol och möjlighet att släppas ut på dagarna.
Först 1823 genomförde det brittiska parlamentet en lagändring som innebar att fångvaktarnas lön betalades av arbetsgivaren och inte av internerna.
Fångarna träffade ingen på flera år
Ett par kilometer utanför Philadelphia i den amerikanska delstaten Pennsylvania öppnade Eastern State Penitentiary 1829.
Det fyrtiotusen kvadratmeter stora fängelset var USA:s största byggnad och ett av de första fängelserna i världen som tillämpade strikt isolering av fångarna i enkelceller, även när de skulle arbeta. Det kallades separationssystemet.
Systemet var så populärt att över trehundra fängelser byggdes med det som förebild under 1800-talet, inklusive det stora statliga brittiska fängelset Pentonville, som började användas 1842.
Idén bakom det nya fängelsesystemet kom från religiösa rörelser i USA, som ansåg att absolut isolering av fångarna i kombination med intensiva bibelstudier och hårt arbete skulle leda till en högre religiös medvetenhet och ånger hos syndaren.
Som två franska politiker skrev till den franska regeringen efter att ha besökt fängelset 1831: ”Ensamheten får fången att reflektera. Med endast sin ogärning som sällskap lär han sig att avsky den.”
Ofta var resultatet av flera år i isolering emellertid ett helt annat. Många av fångarna drabbades av depression eller blev sinnessjuka av att inte kunna prata med eller ha någon fysisk kontakt med andra människor.
Kritiken av den inhumana bestraffningsmetoden växte stadigt fram till sekelskiftet och 1913 skrotade Eastern State Penitentiary det omstridda isoleringssystemet.
Fängelseskepp var rena helvetet
”Ett helvete på havet” och ”en flytande skärseld” – Englands ökända fängelseskepp, som tillkom i kölvattnet på USA:s självständighet 1776, fick snart många öknamn.
Förlusten av den amerikanska kolonin innebar att det inte längre gick att skicka brittiska fångar över Atlanten. I stället gjordes gamla örlogsfartyg om till flytande fängelser, så kallade prison hulks.
Det var en nödlösning som egentligen inte skulle användas i mer än två år, men även efter 1788, då britterna började använda Australien som fångkoloni, höll myndigheterna fast vid fängelseskeppen.
År 1843 satt över sjuttio procent av alla dömda brottslingar i England på ett fängelseskepp, där förhållandena var värre än i fängelserna på land. Sjukdomar som kolera, dysenteri och tyfus grasserade på skeppen och dödade över en tredjedel av fångarna.
De som överlevde var dömda till flera års slitsamt arbete, då de med fjättrade ben skulle avlägsna stenar och lera från floder som Themsen medan de hånades och bespottades av allmänheten.
Fångarna
När en intern väl hade placerats i ett av de nya fängelserna blev hans liv ett schemalagt helvete. För även små förseelser dömdes människor till flera års hårt arbete, som både förstörde deras kroppar och gjorde många av dem galna.
Fångar försökte dölja sin identitet
I dag behövs det oftast bara ett fingeravtryck för att fastslå en brottslings identitet. Så lätt var det inte på 1800-talet. Då mättes och fotograferades fångar när de sattes i fängelse.
Bilderna och all övrig information sattes in i ett kartotek, så att det skulle vara lätt att identifiera förbrytaren om han eller hon rymde.
Förbrytarbilder användes från mitten av 1800-talet, men först när den franske polisen Alphonse Bertillon skapade ett standardiserat system 1882 blev de vanliga i de flesta fängelser i USA och England.
Dåtidens fototeknik var emellertid dyr och krävde ett motiv som stod stilla. Därför försökte många dömda röra på sig så mycket som möjligt i hopp om att fotot skulle bli så suddigt att de inte skulle gå att känna igen.
Somliga vände och vred på sig så mycket att de fick hållas fast, eller så slogs de med poliserna. Andra lade ansiktet i djupa veck, vilket var svårt för poliserna att göra något åt.
Arbete och straff
Arbetet i fängelset skulle vara så hårt som möjligt, allt för att bryta ner både internernas kroppar och deras kriminella sinne. Om de ändå inte uppförde sig var straffen hårda och utdelades promt.
Slet ihjäl sig på tramphjulet
Nu för tiden använder flera miljoner människor ett löpband för att komma i form, men motionsmaskinen uppfanns från början till 1800-talets fängelser, där den användes för stenhårt straffarbete.
Det första tramphjulet konstruerades 1818 av den engelske ingenjören William Cubitt som ett sätt att sysselsätta många fångar samtidigt.
Maskinen bestod av tjugofyra ”trappsteg” placerade med två decimeters avstånd. När fångarna tog ett steg vreds trumman och tvingade dem att ta ett steg för att inte trilla av.
I vissa fall var tramphjulet kopplat till ett kvarnhjul som malde säd, men ofta var det inte kopplat till någonting, vilket innebar att arbetet var meningslöst.
Det förvuxna ekorrhjulet var billigt i drift och blev snabbt utbrett i fängelser i England och USA. Det monotona slitet visade sig effektivt för att bryta ner fångarna mentalt, men det bröt också ner dem fysiskt.
En av fångarna var författaren Oscar Wilde, som 1895 dömdes till två års fängelse för homosexualitet. Wilde fick slita sex timmar om dagen på tramphjulet.
Han hämtade sig aldrig efter upplevelsen och dog endast tre år efter sin frigivning.
Veven var värsta straffet
Disciplin var viktigt i fängelset. Om en vakt tyckte att en fånge inte utförde sitt arbete tillräckligt bra, verkade lat eller på något annat vis satte sig upp mot reglerna i det strikta fängelsesystemet bestraffades fången raskt genom exempelvis piskning.
Ofta dömdes bångstyriga fångar att arbeta mer än de normala åtta till tio timmarna om dagen. Syftet med arbetet var att omprogrammera den kriminelle och bryta ner hans egoism.
Studier visade att det skedde effektivast om det hårda slitet saknade mening.
Därmed berövades fången möjligheten att känna tillfredsställelse genom sitt arbete.
Det perfekta exemplet på ett totalt meningslöst arbete var den ökända ”handveven”, en låda med en vev som fången fick i uppgift att snurra tiotusen varv.
Arbetet utfördes i en isoleringscell, där ett inbyggt räkneverk registrerade hur många gånger veven snurrades. Fången fick ingen mat förrän han hade uppnått rätt antal varv.
Det kunde ta en hel dag och var extremt hårt både fysiskt och mentalt. Redan i slutet av 1800-talet kritiserades handveven som en inhuman bestraffningsmetod.
Churchill visade vägen
Grundtanken bakom 1800-talets fängelser var att fångarna skulle reformeras och att upplevelsen skulle vara så plågsam att de aldrig skulle vilja återvända.
Många släpptes dock ut till ett liv i extrem fattigdom och hade blivit så nedbrutna både fysiskt och psykiskt att de inte klarade att arbeta. I England begick tre av fyra frigivna nya brott.
En man som bestämde sig för att göra någonting åt problemet var Winston Churchill, som tillträdde som inrikesminister i England 1910.
Han låg bakom ett antal reformer som ledde till både färre interner och bättre förutsättningar för alla som satt inspärrade.
Han införde bland annat lägre straff för unga, och att det fyra gånger om året skulle hållas konserter och föredrag i engelska fängelser.
Ett inhumant fängelsesystem utgör en skamfläck på de styrande, menade Churchill: ”Visa mig ditt fängelse och jag ska berätta för dig vilket samhälle du lever i”, sa mannen som senare blev premiärminister.
Churchills reformer väckte även gehör i USA, där Sing Sing i New York 1913 avskaffade den randiga uniformen och öppnade en biograf.