Our website does not support Internet Explorer.

To get the best experience on our website and of our content, please use a more modern browser like Edge, Chrome, Safari or similar.

Hoppet dog i 1800-talets fängelser

Efter flera hundra år med överfyllda fängelser i USA och England krävdes en fundamental förändring. Nu skulle fångarna reformeras genom hårt arbete, sträng disciplin och total isolering. De nya fängelserna var tänkta som ett humant alternativ till dödsstraff och landsförvisning, men för många fångar blev de ett öde värre än döden.

Culture Club/Getty Images

Dödsstraff gav gott om plats i fängelserna

I början av 1700-talet hade England inget statligt fängelseväsen. Brottslingar skickades till avlägsna fångkolonier eller sattes i privata fängelser, som var överfulla.

År 1723 ledde platsbristen till den så kallade Bloody Code, en lag som innebar att över tvåhundra brott kunde medföra dödsstraff. Personer som stal en klocka, fällde ett träd eller målade ansiktet svart riskerade att få plikta med livet.

I slutet av 1700-talet började det hårda straffet emellertid alltmer betraktas som omänskligt och i strid med upplysningstidens anda. I och med införandet av 1779 års Penitentiary Act såddes fröet till det fängelsesystem vi har i dag.

© Shutterstock

Nu byggde staten egna fängelser som ett alternativ till dödsstraff och landsförvisning. Fängelserna var grundade på kristna principer och gav fången tid att ångra sina synder.

En nyhet var att vistelsen inte skulle betraktas uteslutande som ett straff, utan även som ett försök att omskola fångarna, så att de kunde slussas ut i samhället som pånyttfödda mönstermedborgare.

Förvandlingen krävde extrema metoder, men så länge det inte var alltför många som dog i fångenskapen såg politikerna mellan fingrarna med det som hände.

Reformerna ledde under 1800-talet till flera nya fängelseformer, framför allt i Storbritannien och USA. Där tävlade fängelsedirektörerna om att hitta det billigaste och bästa sättet att bryta ner fångarna.

Olika fängelsesystem

Från slutet av 1700-talet nådde upplysningens tankar fängelseväsendet, där fångarna inte längre bara skulle straffas, utan också reformeras. Många nya typer av fängelser dök upp i USA och England. De blev snabbt proppfulla, vilket innebar att många interner tvingades utstå ännu mer inhumana alternativ.

I Auburn skulle fångarna alltid gå i gåsmarsch, så att de inte kunde se varandra i ögonen.

© Jacob A. Riis/Getty Images

Fångarna skulle brytas ner

En av de populäraste nya straffmetoderna i USA var Auburnsystemet, som utvecklades i fängelset Auburn i delstaten New York.

Fångarna skulle brytas ner mentalt, så att de kunde återgå till samhället som ”tomma blad”. Medlen för detta var hårt arbete, militär disciplin och bestraffningar.

Alla intagna fick ett nummer i stället för sitt namn, de bar randig uniform och fick inte säga ett ord. Minsta förseelse bestraffades med piskrapp.

Systemet var en stor framgång så till vida att fångarna verkligen bröts ner psykiskt. Därför upplevde Auburn i stort sett aldrig några fånguppror, och många andra fängelser i USA anammade snart systemet.

Många stod emellertid inte ut med de brutala metoderna. Under de första två åren begick fem av de totalt åttiotre internerna självmord.

En av de mest beryktade gäldstugorna var Newgate i London, som var i drift mellan åren 1188 och 1904.

© Bridgeman Images & Shutterstock

Fångvaktarnas lön betalades av internerna

På 1700-talet var alla engelska fängelser privatägda. Fångvaktarnas lön betalades nästan helt och hållet av internerna genom avgifter.

Fångarna fick med andra ord antingen själva betala för vistelsen eller be släktingar om pengar om de till exempel ville ha en cell med en ordentlig säng och fönster. I vissa fall krävde fängelser till och med betalt för att släppa fångar.

De fattigaste internerna kunde lätt hamna i en skuldspiral, så att de tvingades sitta flera år i fängelset efter att ha avtjänat sitt straff.

För fångar med gott om pengar kunde vistelsen emellertid vara nästan behaglig. De kunde bland annat köpa sig tillgång till en bar med alkohol och möjlighet att släppas ut på dagarna.

Först 1823 genomförde det brittiska parlamentet en lagändring som innebar att fångvaktarnas lön betalades av arbetsgivaren och inte av internerna.

Priser på Lincolnshire Gaol i England 1784

  • Kostnad för att sättas i fängelse

    6 shilling och 8 pence, cirka 420 kronor i dagens penningvärde

  • Kostnad för egen säng (per vecka)

    2 shilling och 6 pence, cirka 145 kronor

  • Kostnad för att släppas ut efter avtjänat straff

    6 shilling och 8 pence, cirka 380 kronor

  • Kostnad för tre mål mat om dagen (per vecka)

    6 shilling, cirka 340 kronor

Pottawattamie County Jail i den amerikanska delstaten Iowa var känt som ”Ekorrburen”. Det bestod av en fyrtiofem ton tung trumma med celler i tre plan.

© Walter Bibikow AGE/Imageselect

Snurrande celler krävde liv och kroppsdelar

Det roterande fängelset infördes i USA i slutet av 1800-talet.

Det bestod av en stor trumma med galler som bara hade en dörr.

Fångarna kunde komma ut när deras cell snurrades fram till öppningen med hjälp av ett stort handtag. Systemet var både instabilt och farligt.

Om en fånge till exempel somnade med ena armen utanför gallret kunde den lätt krossas när trumman snurrade.

Det sista roterande fängelset låg i Iowa och lades ner först 1960, sedan en fånge omkommit.

På grund av en defekt i mekanismen gick det inte att komma åt hans kropp på två dagar.

Fångarna i det brittiska fängelset Pentonville fick huvor för att de inte skulle se varandra när de vistades utanför cellerna.

© Ciell

Fångarna träffade ingen på flera år

Ett par kilometer utanför Philadelphia i den amerikanska delstaten Pennsylvania öppnade Eastern State Penitentiary 1829.

Det fyrtiotusen kvadratmeter stora fängelset var USA:s största byggnad och ett av de första fängelserna i världen som tillämpade strikt isolering av fångarna i enkelceller, även när de skulle arbeta. Det kallades separationssystemet.

Systemet var så populärt att över trehundra fängelser byggdes med det som förebild under 1800-talet, inklusive det stora statliga brittiska fängelset Pentonville, som började användas 1842.

Idén bakom det nya fängelsesystemet kom från religiösa rörelser i USA, som ansåg att absolut isolering av fångarna i kombination med intensiva bibelstudier och hårt arbete skulle leda till en högre religiös medvetenhet och ånger hos syndaren.

Som två franska politiker skrev till den franska regeringen efter att ha besökt fängelset 1831: ”Ensamheten får fången att reflektera. Med endast sin ogärning som sällskap lär han sig att avsky den.”

Ofta var resultatet av flera år i isolering emellertid ett helt annat. Många av fångarna drabbades av depression eller blev sinnessjuka av att inte kunna prata med eller ha någon fysisk kontakt med andra människor.

Kritiken av den inhumana bestraffningsmetoden växte stadigt fram till sekelskiftet och 1913 skrotade Eastern State Penitentiary det omstridda isoleringssystemet.

Eastern State Penitentiary stängdes 1971, men fängelset kan fortfarande besökas. Det sägs att det spökar i byggnaden.

Ciell

Gotisk borg skulle avskräcka från brott

Utifrån såg Eastern State Penitentiary ut som en borg byggd i en skrämmande, gotisk stil. Enligt arkitekten John Haviland skulle fasaden ”sätta skräck i hjärtat på alla som övervägde att begå ett brott”.

Ciell & Shutterstock

Daglig motion under tystnad

Utanför varje cell låg en liten gård. Där utfördes det dagliga, halvtimmeslånga motionspasset enligt en strikt tidsplan.

På så vis såg man till att de intagna inte var ute samtidigt och därmed inte kunde kommunicera.

Ciell

De intagna övervakades

Eastern State Penitentiary byggdes i ett så kallat panoptiskt system, som innebar att vakterna från fängelsets centrala torn kunde övervaka samtliga sju flyglar.

Därför krävde fängelset bara ett fåtal vakter åt gången och var billigt i drift.

Ciell

Sakral utformning skulle omvända fångarna

Med sina många takfönster påminde fängelset om en kyrka. Syftet med arkitekturen var att hjälpa fångarnas religiösa omvändelse på traven.

”Ett påtvingat kloster, en maskin för reformation”, som arkitekten John Haviland beskrev sin byggnad.

Ciell & Shutterstock

Sex sätt att hålla fångarna isolerade

  • De små cellerna hade tjocka väggar, så att fångarna inte ens kunde kommunicera genom att banka in till grannen.

  • När fångarna kom till fängelset fick de ett nummer som de alltid tilltalades med. Att använda namn var förbjudet. På så vis berövades de intagna sin mänsklighet inför både sig själva och medfångarna.

  • När fångarna lämnade cellerna fick de en huva över huvudet för att de inte skulle se varandra. De bar även filtskor, så att till och med deras fotsteg var tysta.

  • Maten levererades till cellerna genom en lucka i väggen. Det innebar att fångarna aldrig fick ögonkontakt med vakterna.

  • Till vardags fick fångarna vare sig kontakta varandra eller samtala. Endast under gudstjänsten en gång i veckan tilläts de sjunga.

  • Arbetsdagen, som var åtta till tio timmar lång, tillbringades i den egna cellen. Genom luckan i väggen fick fången varje dag sina arbetsredskap.

På fängelseskeppen kunde sexton fångar trängas ihop i en cell.

© English School/Bridgeman Art Library/Ritzau Scanpix

Fängelseskepp var rena helvetet

”Ett helvete på havet” och ”en flytande skärseld” – Englands ökända fängelseskepp, som tillkom i kölvattnet på USA:s självständighet 1776, fick snart många öknamn.

Förlusten av den amerikanska kolonin innebar att det inte längre gick att skicka brittiska fångar över Atlanten. I stället gjordes gamla örlogsfartyg om till flytande fängelser, så kallade prison hulks.

Det var en nödlösning som egentligen inte skulle användas i mer än två år, men även efter 1788, då britterna började använda Australien som fångkoloni, höll myndigheterna fast vid fängelseskeppen.

År 1843 satt över sjuttio procent av alla dömda brottslingar i England på ett fängelseskepp, där förhållandena var värre än i fängelserna på land. Sjukdomar som kolera, dysenteri och tyfus grasserade på skeppen och dödade över en tredjedel av fångarna.

De som överlevde var dömda till flera års slitsamt arbete, då de med fjättrade ben skulle avlägsna stenar och lera från floder som Themsen medan de hånades och bespottades av allmänheten.

Fångarna

När en intern väl hade placerats i ett av de nya fängelserna blev hans liv ett schemalagt helvete. För även små förseelser dömdes människor till flera års hårt arbete, som både förstörde deras kroppar och gjorde många av dem galna.

Gröt eller välling var en återkommande del av kosten i de flesta fängelser.

© Nillerdk

Vardagen bestod av hårt arbete och usel mat

I mitten av 1800-talet väcktes fångarna i de flesta engelska och amerikanska fängelser klockan halv sex av ljudet av en klämtande klocka.

Ringandet betydde att fångarna skulle klä på sig och göra cellen redo för inspektion. Madrassen rullades ihop, sängkläderna veks, pottan tömdes och den enkla servisen, som utgjordes av en tallrik och en mugg, diskades.

Därefter följde frukost, morgonandakt och hårt arbete av olika slag i upp till tio timmar för alla fångar över sexton år.

I amerikanska fängelser som Sing Sing och Auburn fick fångarna producera bland annat kläder, tunnor och spik.

I engelska fängelser bestod arbetet av särskilt hårt slit på tramphjulet eller av att dra isär rep i var sin isoleringscell.

Gemensamt för fängelsearbetet var att det var slitsamt och gav bestående men i form av bland annat krökt rygg och krökta fingrar.

Fångarnas hälsa blev inte bättre av att maten som serverades var väldigt näringsfattig. På menyn stod oftast bara vatten, bröd och en soppa eller välling gjord på exempelvis havre.

I kombination med det hårda arbetet gjorde den undermåliga kosten att fångarna sakta men säkert förlorade all styrka, så de blev oerhört medtagna av fängelsevistelsen.

I fängelserna rådde ständig hunger och det finns många exempel på fångar som i ren desperation åt vaxljus och läderfett.

I sina memoarer 1882 skrev internen Michael Davitt, som satt femton år i Dartmoorfängelset i England: ”Hungern driver män till djurisk girighet, och inget som en hund kan äta är främmande för deras smak.”

© Wikimedia Commons

Daglig rutin i fängelset Pentonville

  • Klockan 05.30

    Fångarna väcks av vakternas klockor och gör cellen redo för inspektion.

  • Klockan 06.00

    En grupp fångar sätts i arbete på tramphjulet, som är kopplat till en vattenpump. En annan grupp städar fängelsets korridorer.

  • Klockan 07.00

    Samtliga fångar återförs till sina celler, där de städar och tvättar sig.

  • Klockan 07.30

    Fångvaktarna äter frukost och ger därefter fångarna mat.

  • Klockan 08.00

    En ny grupp fångar intar tramphjulet. Övriga fångar deltar i morgonandakt i kapellet.

  • Klockan 11.00

    Fångarna på tramphjulet ersätts av en ny grupp fångar. Icke arbetande interner skickas antingen till religiös undervisning i fängelsekapellet eller motionerar på fängelsegårdarna.

  • Klockan 13.00

    Samtliga fångar återvänder till cellerna, där de serveras lunch bestående av bröd och soppa. Fram till klockan åtta fortsätter rutinerna med arbete på tramphjulet, religiös undervisning och motion. Mellan åtta och tio timmar om dagen tillbringas på tramphjulet.

  • Klockan 20.00

    Fångvaktarna ringer i klockan och signalerar att allt arbete och all annan aktivitet ska upphöra. Fångarna förs tillbaka till sina celler.

  • Klockan 22.00 til 05.30

    Fångvaktarna släcker ljuset i cellerna och kontrollerar att alla celler är låsta. Därefter patrullerar de korridorerna under natten. Klockan 05.30 ringer klockan igen. En ny, påfrestande dag för internerna börjar.

Många kriminella kämpade som besatta och fick ofta hållas av flera poliser när de skulle fotograferas.

© New York Public Library/Imageselect

Fångar försökte dölja sin identitet

I dag behövs det oftast bara ett fingeravtryck för att fastslå en brottslings identitet. Så lätt var det inte på 1800-talet. Då mättes och fotograferades fångar när de sattes i fängelse.

Bilderna och all övrig information sattes in i ett kartotek, så att det skulle vara lätt att identifiera förbrytaren om han eller hon rymde.

Förbrytarbilder användes från mitten av 1800-talet, men först när den franske polisen Alphonse Bertillon skapade ett standardiserat system 1882 blev de vanliga i de flesta fängelser i USA och England.

Dåtidens fototeknik var emellertid dyr och krävde ett motiv som stod stilla. Därför försökte många dömda röra på sig så mycket som möjligt i hopp om att fotot skulle bli så suddigt att de inte skulle gå att känna igen.

Somliga vände och vred på sig så mycket att de fick hållas fast, eller så slogs de med poliserna. Andra lade ansiktet i djupa veck, vilket var svårt för poliserna att göra något åt.

Isoleringsfängelserna medförde psykiska besvär

”Mentala åkommor kommer oundvikligen att bli en konsekvens av systemet i Pentonville”, stod det i en ledarartikel i tidningen Times 1841.

Det skulle visa sig stämma.

Förebilden för Englands storfängelse Pentonville var det amerikanska separationsfängelset Eastern State Penitentiary, och där var interner med psykiska besvär ett stort problem.

Den totala isoleringen hjälpte inte fångarna, utan skapade i stället en miljö där ångest, hallucinationer och självmordstankar var vanligt förekommande.

Enligt psykiatern Forbes Winslow var andelen psykiskt sjuka fångar i Pentonville nästan sex gånger större än i övriga befolkningen.

Fångarna fick emellertid varken medicinsk eller psykiatrisk behandling. I stället var det fängelsets präster som försökte bota dem.

Separationssystemet var djupt religiöst förankrat, och bibelstudier och flitig bön betraktades som det rätta botemedlet mot psykiska besvär.

© Shutterstock

Stöld av en säck lök gav sju års fängelse

Den 8 april 1874 dömdes lantarbetaren John Walker till sju års fängelse och sju års övervakning för att ha stulit en säck lök.

Under rättegången anklagades han för att tidigare ha dömts för tretton brott under namnet Mulls. Det fanns inga konkreta bevis för anklagelsen, men den ledde ändå till att Walker fick sitt hårda straff. Hans fall var inte ovanligt.

London växte från en miljon invånare år 1800 till över sex miljoner hundra år senare. En stor del av de nya invånarna var fattiga, särskilt de som kom från landsbygden och flyttade till huvudstaden i jakt på arbete.

Liksom i många andra industristäder uppstod därför stora slumområden i London, och där bredde kriminaliteten ut sig. Antalet brott om året i London fyrfaldigades mellan åren 1800 och 1840.

Omkring sjuttiofem procent av brotten betecknades som ”småkriminalitet”, men det innebar inte att straffen var lindriga.

Även om exempelvis stöld sällan ledde till avrättning var utgångspunkten i det engelska rättssystemet att kriminalitet skulle bestraffas hårt, särskilt för tidigare dömda.

Människor på samhällets botten, som i många fall stal för att överleva, fick tillbringa många år bakom galler, där de utsattes för 1800-talets nya, experimentella fängelsesystem.

Innan John Walker fick sitt straff satt han sex månader i det lokala häktet.

© Pinterest

Hårda straff för små brott

  • Henry Catlin, 14 år

    År: 1842
    Brott: Stöld (17,5 pence)
    Dom: 14 års straffarbete i Tasmanien. Återvände aldrig till England.

  • Mary Eagan, ålder okänd

    År: 1853
    Brott: Ställde sitt sex månader gamla spädbarn på gatan utan tillsyn i den skotska staden Dundee
    Dom: 10 månader med två månaders hårt fysiskt arbete.

  • Dorcas Mary Snell

    År: 1882
    Brott: Stöld av en skiva bacon
    Dom: Fem års fängelse. Frigavs dock efter två år.

  • Pricilla Penfold, under 18 år

    År: 1874
    Brott: Stöld av en rock
    Dom: Fem år

Arbete och straff

Arbetet i fängelset skulle vara så hårt som möjligt, allt för att bryta ner både internernas kroppar och deras kriminella sinne. Om de ändå inte uppförde sig var straffen hårda och utdelades promt.

Slet ihjäl sig på tramphjulet

Nu för tiden använder flera miljoner människor ett löpband för att komma i form, men motionsmaskinen uppfanns från början till 1800-talets fängelser, där den användes för stenhårt straffarbete.

Det första tramphjulet konstruerades 1818 av den engelske ingenjören William Cubitt som ett sätt att sysselsätta många fångar samtidigt.

Maskinen bestod av tjugofyra ”trappsteg” placerade med två decimeters avstånd. När fångarna tog ett steg vreds trumman och tvingade dem att ta ett steg för att inte trilla av.

I vissa fall var tramphjulet kopplat till ett kvarnhjul som malde säd, men ofta var det inte kopplat till någonting, vilket innebar att arbetet var meningslöst.

Det förvuxna ekorrhjulet var billigt i drift och blev snabbt utbrett i fängelser i England och USA. Det monotona slitet visade sig effektivt för att bryta ner fångarna mentalt, men det bröt också ner dem fysiskt.

En av fångarna var författaren Oscar Wilde, som 1895 dömdes till två års fängelse för homosexualitet. Wilde fick slita sex timmar om dagen på tramphjulet.

Han hämtade sig aldrig efter upplevelsen och dog endast tre år efter sin frigivning.

Tramphjulet var populärt eftersom det satte många fångar i arbete samtidigt.

Print Collector/Getty Images

Arbetade i skift

Varje fånge gick i en kvart på tramphjulet. Sedan blev han avlöst av en kamrat och kunde ta en paus. På det viset pågick arbetet i flera timmar varje dag.

Print Collector/Getty Images

Luft gav motstånd

Vissa tramphjul drev en stor snurra som kunde ställas in för att ge hjulet motstånd. På så vis höll man hastigheten nere, vilket minskade risken för allvarliga skador.

Print Collector/Getty Images

Fångarna arbetade med att repa upp tågvirke för att tillverka drev, som användes för att täta fartygsskrov.

© Shutterstock

Arbetet gav men för livet

Arbetet i 1800-talets fängelser var stenhårt, men när den stränge generalen Edmund Du Cane blev chef för Englands statliga fängelser 1863 förvärrades förhållandena ytterligare.

Du Cane reformerade fängelserna ännu en gång, under mottot ”Hårt arbete, hård kost och hård säng”. Maten blev sämre och hängkojerna byttes ut mot hårda bänkar.

Nya arbetsuppgifter infördes, bland annat arbete i stenbrott. Där släpade fångarna på tunga stenar och krossade dem med släggor.

Stela leder och en deformerad rygg var i stort sett alltid resultatet efter ett par år i stenbrottet. Säkerheten var obefintlig och flera fångar krossades under nedfallande stenar.

Det vanligaste arbetet var dock att dra isär gamla rep för tillverkning av drev att täta fartyg med.

Detta arbete var inte farligt, men fångarna förväntades producera ett och ett halvt till två kilo om dagen, vilket kunde ta upp till tolv timmar.

Det monotona arbetet förstörde fingrarna och tjäran som repen var impregnerade med lämnade efter sig permanent svarta märken på händerna.

Veven var värsta straffet

Disciplin var viktigt i fängelset. Om en vakt tyckte att en fånge inte utförde sitt arbete tillräckligt bra, verkade lat eller på något annat vis satte sig upp mot reglerna i det strikta fängelsesystemet bestraffades fången raskt genom exempelvis piskning.

Ofta dömdes bångstyriga fångar att arbeta mer än de normala åtta till tio timmarna om dagen. Syftet med arbetet var att omprogrammera den kriminelle och bryta ner hans egoism.

Studier visade att det skedde effektivast om det hårda slitet saknade mening.

År 1895 använde tjugonio brittiska fängelser handveven. Sex år senare var antalet fem.

© Mary Evans Picture Library/Ritzau Scanpix

Därmed berövades fången möjligheten att känna tillfredsställelse genom sitt arbete.

Det perfekta exemplet på ett totalt meningslöst arbete var den ökända ”handveven”, en låda med en vev som fången fick i uppgift att snurra tiotusen varv.

Arbetet utfördes i en isoleringscell, där ett inbyggt räkneverk registrerade hur många gånger veven snurrades. Fången fick ingen mat förrän han hade uppnått rätt antal varv.

Det kunde ta en hel dag och var extremt hårt både fysiskt och mentalt. Redan i slutet av 1800-talet kritiserades handveven som en inhuman bestraffningsmetod.

I fängelset i Andersonville satt 45 000 fångar under krigets sista år. Av dessa dog 13 000.

© Library of Congress

Inbördeskrigets fångläger var rena helvetet

Under 1800-talet försökte amerikanerna vända ryggen åt forna tiders barbariska fängelser, men alla goda avsikter försvann när inbördeskriget utbröt 1861.

Fångläger på båda sidor försökte överträffa varandra i omänsklighet. Under kriget togs totalt 409 000 soldater som krigsfångar. Av dem var 59 000 döda innan kriget tog slut 1865.

Ingenstans var förlusterna så höga som i Sydstaternas fångläger Andersonville i delstaten Georgia. Fångarna fick nästan ingen mat alls och den enda tillgången till vatten var en liten bäck som rann genom lägret.

I Nordstaterna var tillgången till både mat och medicin bättre, men på många ställen förvärrades förhållandena med flit för att fångarna skulle få samma dåliga behandling som i Sydstaterna.

Churchill fick insyn i fängelselivet när han var krigsfånge under boerkriget 1899.

© Hulton Archive/Getty Images

Churchill visade vägen

Grundtanken bakom 1800-talets fängelser var att fångarna skulle reformeras och att upplevelsen skulle vara så plågsam att de aldrig skulle vilja återvända.

Många släpptes dock ut till ett liv i extrem fattigdom och hade blivit så nedbrutna både fysiskt och psykiskt att de inte klarade att arbeta. I England begick tre av fyra frigivna nya brott.

En man som bestämde sig för att göra någonting åt problemet var Winston Churchill, som tillträdde som inrikesminister i England 1910.

Han låg bakom ett antal reformer som ledde till både färre interner och bättre förutsättningar för alla som satt inspärrade.

Han införde bland annat lägre straff för unga, och att det fyra gånger om året skulle hållas konserter och föredrag i engelska fängelser.

Ett inhumant fängelsesystem utgör en skamfläck på de styrande, menade Churchill: ”Visa mig ditt fängelse och jag ska berätta för dig vilket samhälle du lever i”, sa mannen som senare blev premiärminister.

Churchills reformer väckte även gehör i USA, där Sing Sing i New York 1913 avskaffade den randiga uniformen och öppnade en biograf.

Läs också:

Logga in

Ogiltig e-postadress
Lösenord behövs
Visa Dölj

Redan prenumerant? Prenumererar du redan på tidningen? Klicka här

Ny användare? Få åtkomst nu!

Nollställ lösenord.

Skriv in din e-postadress, så skickar vi anvisningar om hur du återställer ditt lösenord.
Ogiltig e-postadress

Kontrollera din e-post

Vi har skickat ett e-postmeddelande till med instruktioner om hur du återställer ditt lösenord. Kontrollera ditt skräppostfilter om meddelandet inte har kommit.

Uppge nytt lösenord.

Skriv in ett nytt lösenord. Lösenordet måste ha minst 6 tecken. När du har upprättat ditt lösenord blir du ombedd att logga in.

Lösenord behövs
Visa Dölj