Slåskamp på gulvet

Hämndlysten officer stal kronjuvelerna

Löjtnant Thomas Blood avskyr den engelska kungamakten, som har konfiskerat hans hem och förklarat honom fredlös. Blood tänker ut den ultimata hämnden: Han ska stjäla kronjuvelerna från Towern i London.

Löjtnant Thomas Blood avskyr den engelska kungamakten, som har konfiskerat hans hem och förklarat honom fredlös. Blood tänker ut den ultimata hämnden: Han ska stjäla kronjuvelerna från Towern i London.

The Print Collector/Imageselect

Thomas Blood är förklädd som landsbygdspräst, när han lördagen den 9 maj 1671 passerar vakterna vid vindbryggan som leder in i Towern i London.

Den pampiga fästningen vid Themsens strand fungerar som fängelse, men den hyser även rikets kronjuveler, som förvaras i källaren under Martin Tower. Bevakningen är blygsam, och med en pistol och en dolk dolda under prästkappan tar sig Blood och tre kumpaner ner i källaren.

Där får de ett varmt mottagande av kronjuvelernas beskyddare, 77-årige Talbot Edwards. I tre veckor har Blood uppvaktat den gamle mannen.

Edwards är därför trygg med sin nya bekantskap, som han känner som den vänlige pastor Ayliff, som några dagar tidigare föreslagit att hans brorson borde gifta sig med Edwards dotter. I dag har pastorn därför tagit med sig sin brorson och två andra män, så att de i lugn och ro ska kunna diskutera det förestående äktenskapet i Edwards tjänstebostad i Martin Tower.

Blood meddelar att hans hustru dessvärre är försenad, och medan de väntar på henne vill han och de tre andra männen gärna titta på kronjuvelerna. Det har den gamle vakten inget emot och leder de tre männen till juvelkammarens ingång.

Kungakrona

Saint Edwards krona från 1661 används än i dag av de engelska monarkerna.

© Royal Collection Trust

När Edwards tagit fram nycklarna och är i färd med att låsa upp gallerdörren till kammaren, drar männen emellertid en svart kåpa över hans huvud och sätter en munkavle på honom, så att han inte ska kunna ropa på hjälp. Den gamle vakten tänker dock inte ge upp så lätt. Han sparkar och fäktar vilt omkring sig och försöker ge ifrån sig så mycket ljud som han kan.

Blood varnar Edwards att om han inte håller tyst kommer de ”inte att visa honom något förbarmande” Vakten fortsätter dock att streta emot, och banditerna slår honom med en medhavd träklubba, innan en av dem till slut kör en dolk i magen på honom.

”Han är död”, konstaterar en av angriparna, när blodet rinner ut på stengolvet.

Med vakten undanröjd öppnar Blood dörren till de engelska riksregalierna. Framför honom glittrar den juvelbesatta kronan, monarkens spira och riksäpplet av guld – kungamaktens oersättliga skatter. Blood och hans kumpaner kommer inte bara att bli rika, de kommer även att ha berövat kungen symbolerna för hans makt.

För Thomas Blood håller en dröm på att gå i uppfyllelse. Äntligen kommer han att kunna hämnas på kungen och landets rojalister, som Blood avskyr som pesten. Men segerruset blir kortvarigt.

Förbrytare, krona, spira, medvetslös man

Thomas Blood och hans kumpaner sågade uti kungens spira och plattade till kronan med en klubba. På så sätt kunde de lättare smuggla ut bytet.

© Look and Learn

Löjtnanten blev efterlyst

Thomas Blood föddes på Irland som son till en smed och hade inte alltid varit motståndare till kungamakten. När det engelska inbördeskriget bröt ut 1642 stöttade han kung Karl I. Men efter ett par år i rojalisternas armé bytte Blood sida, eftersom han insåg att kungens motståndare – rebellerna under den religiöse fanatikern Oliver Cromwells befäl – skulle stå som segrare i inbördeskriget.

Blood blev löjtnant i Cromwells armé, och hans hat till rojalisterna växte. Det var därför med stor tillfredsställelse han 1649 såg Karl I halshuggas, medan Cromwell tog makten som ledare för den nya engelska republiken. Blood belönades för sina insatser med ett stort gods i Irland, som gav honom en årlig intäkt av omkring 500 pund (motsvarande omkring 1 100 000 kronor i dag).

Karl II, spira, krona

Efter parlamentaristernas seger i engelska inbördeskriget 1649 smältes de engelska kronjuvelerna ner och såldes. När monarkin återinfördes 1660 fick kung Karl II därför beställa nya regalier.

© Pswank91

Inbördeskriget och den republik som följde blev en gynnsam tid för Blood, men redan 1660 förlorade löjtnanten allt. Karls son – Karl II – utnyttjade Cromwells död för att ta över tronen. England var åter en kungamakt. Bloods gods i Irland konfiskerades, och den ruinerade löjtnanten svor att hämnas.

Med ett antal sammansvurna planerade han 1663 att storma Dublin Castle och kidnappa hertigen av Ormonde, James Butler, som var rojalisternas ledare i Irland. Men kuppen avslöjades, och Blood hann med nöd och näppe fly till de holländska provinserna, medan de övriga kuppmakarna hamnade i galgen.

Trots att Blood var efterlyst på Brittiska öarna beslutade han sig 1670 för att återvända hem. Under namnet Ayloffe praktiserade han som läkare i Romford öster om London, men namnet och läkartiteln var bara en täckmantel. Blood hade stora planer på att bli rik igen och samtidigt göra narr av kungamakten.

Under det engelska inbördeskriget från 1642 till 1651 hann Thomas Blood strida för båda sidor. Först för kavaljererna, sedan för rundhuvudena – trots att parterna var djupt oeniga om rikets framtid.

Rundhuvud
© The National Gallery

Rundhuvuden (1641–1678)

Politisk övertygelse: Rundhuvudena var anhängare av ett starkt parlament. När kung Karl I försökte tillskansa sig mer makt gjorde de uppror med Oliver Cromwell i spetsen.

Utseende: Majoriteten av rundhuvudena var puritaner, som förespråkade en asketisk livsföring. Deras kläder var enkla, och de bar en kortklippt frisyr, som fick deras huvuden att se rundare ut – därav namnet.

Eftervärlden: När rundhuvudena gick segrande ur inbördeskriget tog Cromwell makten fram till 1660. Rundhuvudenas idéer fördes med tiden vidare av Whigs-partiet, vars arv i dag förvaltas av Liberaldemokratiska partiet.

Kavaljer
© The National Gallery

Kavaljerer (1642–1679)

Politisk övertygelse: Kavaljererna kämpade för en starkare, mer enväldig, kungamakt. Under inbördeskriget utkämpades kavaljerernas sak av soldater i rojalisternas armé.

Utseende: Kavaljererna – som fick sitt namn för att många av dem stred till häst – bar oftast pråliga kläder, och så hade de långt hår. De satte en dygd i att ha en presentabel framtoning och att uppträda belevat.

Eftervärlden: Efter att Karl II blev kung 1660 accepterade kavaljererna den konstitutionella monarkin, men de fortsatte kampen för en stark kungamakt. Deras idéer togs sedermera över att det konservativa Torypartiet.

Blood blev vän med juvelväktaren

När våren nådde London 1671 inledde Blood första fasen av sin storslagna plan för att stjäla kronjuvelerna.

De värdefulla regalierna var utställda i Towern i London, där vanliga medborgare fick lov att beskåda kronan, spiran och guldäpplet, som användes i samband med kröningar. Nyfikna behövde bara betala den gamle väktaren Talbot Edwards en slant, så visade han upp dyrbarheterna. Inga av de övriga vakterna på Towern ingrep för att hejda juvelturisterna.

En aprildag 1671 släntrade Blood iförd prästkappa och långt skägg in i fästningen och begav sig till Martin Tower, som var en del av fästningsmuren. Med sig hade han sin hustru, fru Ayliff, som i själva verket var en inhyrd irländsk skådespelerska. Makarna bad oskyldigt Edwards om att få se kronjuvelerna.

Thomas Blood

Thomas Blood var inte så noga med att hålla sig till sanningen. I flera år uppträdde han som överste, trots att han under inbördeskriget inte nådde en högre grad än löjtnant.

© Images Online

Blood noterade minsta detalj i juvelkammaren under besöket, som avbröts oväntat och dramatiskt, när hans ”hustru” drabbades av svåra magsmärtor. På Bloods uppmaning fick Edwards sin hustru att rusa ner i källaren med en sup. Sedan bjöd fru Edwards in paret i lägenheten, så att fru Ayliff kunde vila sig på sängen.

Tre dagar senare dök pastorn upp igen. Med sig hade han fyra par fina, vita handskar – en generös gåva till fru Edwards som tack för hennes vänlighet. Herr och fru Ayliff började nu regelbundet besöka sina nya bekanta i Towern. I början av maj var Blood redo för nästa steg i sin plan. Han lovprisade makarna Edwards lite till åren komna dotter och presenterade ett oemotståndligt erbjudande:

”Jag har en ung brorson, som har en årlig intäkt av 200–300 pund. Om er dotter är tillgänglig kan jag ta hit honom för att träffa henne, och så kan vi anstränga oss för att föra ihop dem”.

Juvelväktaren var eld och lågor. En träff bestämdes till den 9 maj.

Man knuffas in i vagn

Bloods misslyckade försök att kidnappa James Butler 1663 hade resulterat i att han var tvungen att fly från England. Sju år senare ville Blood hämnas.

© Historical Images Archive/Imageselect

Blood försökte mörda hertig

Några månader före juvelstölden genomförde Blood en djärv attack mot hertigen av Ormonde, som han sju år tidigare hade försökt kidnappa.

När Blood år 1670 återvände till England började han spana på sin gamle dödsfiende James Butler, hertigen av Ormonde.

Blood konstaterade att Butler varje kväll färdades genom London i sin vagn med ett mindre följe. Den 6 december 1670 väntade Blood och fem beväpnade kumpaner på St. James’s Street, där de hejdade vagnen och slet ut Butler. Hertigen tvingades upp på en häst och fjättrades vid en av kidnapparna, innan de red iväg mot den ökända galgbacken vid Tyburn, där de tänkte hänga sitt offer.

Hertigen kämpade dock emot så mycket att han lyckades kasta av den ryttare som han var surrad vid. I samma ögonblick kom en av hans egna män till undsättning. De lyckades fly i mörkret, medan skurkarna sköt efter dem.

Kungen var rasande efter attentatet mot hans tidigare befälhavare och utfäste en belöning på 1 000 pund. Blood var emellertid inte misstänkt, eftersom ingen visste att han var tillbaka i England.

Kvartett flydde med kronjuvelerna

Talbot Edwards hade ingen aning om att han förts bakom ljuset, förrän han den 9 maj fick en kåpa över huvudet och en kniv i magen. Tvärtemot vad tjuvarna trodde var Edwards emellertid inte död, och från juvelkammarens stengolv kunde han se deras brutala behandling av regalierna.

Blood ryckte ner kronan från hyllan och började banka på den med sin medhavda träklubba, så att den skulle få plats i en liten säck som han dolde under prästkappan. Flera av ädelstenarna lossnade, men plockades upp och stoppades ner i fickan. Bloods son, som var en av förbrytarna, började såga itu spiran, medan den tredje mannen stoppade riksäpplet i sina byxor.

Plötsligt rusade ligans fjärde medlem in. Han hade hållit vakt och sett att makarna Edwards son Wythe, som var soldat, precis kommit hem från kriget på kontinenten och var på väg upp till tjänstebostaden!

”Förräderi! Mord! Kronan blir stulen!” Väktaren Talbort Edwards, som skulle vakta kronjuvelerna.

”Förräderi! Mord! Kronan blir stulen!” skrek den gamle Edwards, som lyckats befria sig från munkaveln. Banditerna rusade förbi honom med stöldgodset och tog till flykten två och två i varsin riktning genom Towern.

Edwards son och hans vän, kapten Martin Beckman, fick syn på Blood och hans kamrat, när de sköt mot en vakt vid vindbryggan. Förbrytarna sprang förbi vakten och kom ut på gatan utanför borgen, där de började bana sig fram genom folkmyllret.

Den unge Edwards och Beckman var emellertid hack i häl, och när rånarna stannade till några sekunder för att kliva upp på varsin häst, hann förföljarna ikapp och kastade sig över dem. Efter en kort kamp övermannades rånarna med hjälp av ditskyndande människor.

Det gick inte mycket bättre för Bloods son, som i sin iver att komma undan red rakt in i en hästkärra, varpå han greps av en konstapel. Den siste av rånarna lyckades smita, men greps senare.

Blood och hans son eskorterades tillbaka till Towern – nu för att kastas i en cell.

”Det var ett tappert försök, trots att det slutade föga framgångsrikt”, konstaterade Thomas Blood..

Soldater stoppar tjuvar

Tjuvarna hann inte långt från Towern, innan de stoppades.

© Look and Learn/Bridgeman Images

Kungen skonade Bloods liv

De följande dagarna var stölden av kronjuvelerna det stora samtalsämnet i London. En iakttagare beskrev händelsen som ”ett djärvt försök av den ökände skurken Thomas Blood”, och hela England förväntade sig att få se Blood dingla i galgen.

Men Blood hade för avsikt att hålla sig vid liv och förkunnade att han endast tänkte bekänna inför kungen själv. Till allas förvåning gick Karl II med på det.

Blood erkände alla sina brott – även att han tidigare hade lejts för att lönnmörda regenten – men kungen höll huvudet kallt.

”Vad säger du om jag skonar ditt liv?” frågade monarken.

”Då skulle jag göra mitt bästa för att förtjäna det”, svarade den för ovanlighetens skull ödmjuke Blood.

”Låt oss glädjas åt att hans tid var inne att dö.” Thomas Bloods gravsten.

Till hela rikets förvåning valde Karl att släppa juveltjuven fri. Ingen vet med säkerhet varför, men beslutet kan ha berott på att Blood kunde användas som rådgivare och spion, eftersom han hade omfattande kännedom om kungens republikanska motståndare och Nederländerna, som England konstant låg i krig med.

I ett officiellt regeringsdokument från den 1 augusti 1671 står det att ”Thomas Blood benådas för sitt förräderi, sina mord och brott”. Kronjuveltjuven slutade mot alla odds som kungens informant, men när han 62 år gammal avled 1680 var texten på hans gravsten inte särskilt smickrande.

”Låt oss glädjas åt att hans tid var inne att dö”, löd de sista orden om skurken.