Hämndlysten officer stal kronjuvelerna

När Edwards tagit fram nycklarna och är i färd med att låsa upp gallerdörren till kammaren, drar männen emellertid en svart kåpa över hans huvud och sätter en munkavle på honom, så att han inte ska kunna ropa på hjälp. Den gamle vakten tänker dock inte ge upp så lätt. Han sparkar och fäktar vilt omkring sig och försöker ge ifrån sig så mycket ljud som han kan.

Blood varnar Edwards att om han inte håller tyst kommer de ”inte att visa honom något förbarmande” Vakten fortsätter dock att streta emot, och banditerna slår honom med en medhavd träklubba, innan en av dem till slut kör en dolk i magen på honom.

”Han är död”, konstaterar en av angriparna, när blodet rinner ut på stengolvet.

Med vakten undanröjd öppnar Blood dörren till de engelska riksregalierna. Framför honom glittrar den juvelbesatta kronan, monarkens spira och riksäpplet av guld – kungamaktens oersättliga skatter. Blood och hans kumpaner kommer inte bara att bli rika, de kommer även att ha berövat kungen symbolerna för hans makt.

För Thomas Blood håller en dröm på att gå i uppfyllelse. Äntligen kommer han att kunna hämnas på kungen och landets rojalister, som Blood avskyr som pesten. Men segerruset blir kortvarigt.

Löjtnanten blev efterlyst

Thomas Blood föddes på Irland som son till en smed och hade inte alltid varit motståndare till kungamakten. När det engelska inbördeskriget bröt ut 1642 stöttade han kung Karl I. Men efter ett par år i rojalisternas armé bytte Blood sida, eftersom han insåg att kungens motståndare – rebellerna under den religiöse fanatikern Oliver Cromwells befäl – skulle stå som segrare i inbördeskriget.

Blood blev löjtnant i Cromwells armé, och hans hat till rojalisterna växte. Det var därför med stor tillfredsställelse han 1649 såg Karl I halshuggas, medan Cromwell tog makten som ledare för den nya engelska republiken. Blood belönades för sina insatser med ett stort gods i Irland, som gav honom en årlig intäkt av omkring 500 pund (motsvarande omkring 1 100 000 kronor i dag).

Inbördeskriget och den republik som följde blev en gynnsam tid för Blood, men redan 1660 förlorade löjtnanten allt. Karls son – Karl II – utnyttjade Cromwells död för att ta över tronen. England var åter en kungamakt. Bloods gods i Irland konfiskerades, och den ruinerade löjtnanten svor att hämnas.

Med ett antal sammansvurna planerade han 1663 att storma Dublin Castle och kidnappa hertigen av Ormonde, James Butler, som var rojalisternas ledare i Irland. Men kuppen avslöjades, och Blood hann med nöd och näppe fly till de holländska provinserna, medan de övriga kuppmakarna hamnade i galgen.

Trots att Blood var efterlyst på Brittiska öarna beslutade han sig 1670 för att återvända hem. Under namnet Ayloffe praktiserade han som läkare i Romford öster om London, men namnet och läkartiteln var bara en täckmantel. Blood hade stora planer på att bli rik igen och samtidigt göra narr av kungamakten.

Blood blev vän med juvelväktaren

När våren nådde London 1671 inledde Blood första fasen av sin storslagna plan för att stjäla kronjuvelerna.

De värdefulla regalierna var utställda i Towern i London, där vanliga medborgare fick lov att beskåda kronan, spiran och guldäpplet, som användes i samband med kröningar. Nyfikna behövde bara betala den gamle väktaren Talbot Edwards en slant, så visade han upp dyrbarheterna. Inga av de övriga vakterna på Towern ingrep för att hejda juvelturisterna.

En aprildag 1671 släntrade Blood iförd prästkappa och långt skägg in i fästningen och begav sig till Martin Tower, som var en del av fästningsmuren. Med sig hade han sin hustru, fru Ayliff, som i själva verket var en inhyrd irländsk skådespelerska. Makarna bad oskyldigt Edwards om att få se kronjuvelerna.

Blood noterade minsta detalj i juvelkammaren under besöket, som avbröts oväntat och dramatiskt, när hans ”hustru” drabbades av svåra magsmärtor. På Bloods uppmaning fick Edwards sin hustru att rusa ner i källaren med en sup. Sedan bjöd fru Edwards in paret i lägenheten, så att fru Ayliff kunde vila sig på sängen.

Tre dagar senare dök pastorn upp igen. Med sig hade han fyra par fina, vita handskar – en generös gåva till fru Edwards som tack för hennes vänlighet. Herr och fru Ayliff började nu regelbundet besöka sina nya bekanta i Towern. I början av maj var Blood redo för nästa steg i sin plan. Han lovprisade makarna Edwards lite till åren komna dotter och presenterade ett oemotståndligt erbjudande:

”Jag har en ung brorson, som har en årlig intäkt av 200–300 pund. Om er dotter är tillgänglig kan jag ta hit honom för att träffa henne, och så kan vi anstränga oss för att föra ihop dem”.

Juvelväktaren var eld och lågor. En träff bestämdes till den 9 maj.

Kvartett flydde med kronjuvelerna

Talbot Edwards hade ingen aning om att han förts bakom ljuset, förrän han den 9 maj fick en kåpa över huvudet och en kniv i magen. Tvärtemot vad tjuvarna trodde var Edwards emellertid inte död, och från juvelkammarens stengolv kunde han se deras brutala behandling av regalierna.

Blood ryckte ner kronan från hyllan och började banka på den med sin medhavda träklubba, så att den skulle få plats i en liten säck som han dolde under prästkappan. Flera av ädelstenarna lossnade, men plockades upp och stoppades ner i fickan. Bloods son, som var en av förbrytarna, började såga itu spiran, medan den tredje mannen stoppade riksäpplet i sina byxor.

Plötsligt rusade ligans fjärde medlem in. Han hade hållit vakt och sett att makarna Edwards son Wythe, som var soldat, precis kommit hem från kriget på kontinenten och var på väg upp till tjänstebostaden!

”Förräderi! Mord! Kronan blir stulen!” skrek den gamle Edwards, som lyckats befria sig från munkaveln. Banditerna rusade förbi honom med stöldgodset och tog till flykten två och två i varsin riktning genom Towern.

Edwards son och hans vän, kapten Martin Beckman, fick syn på Blood och hans kamrat, när de sköt mot en vakt vid vindbryggan. Förbrytarna sprang förbi vakten och kom ut på gatan utanför borgen, där de började bana sig fram genom folkmyllret.

Den unge Edwards och Beckman var emellertid hack i häl, och när rånarna stannade till några sekunder för att kliva upp på varsin häst, hann förföljarna ikapp och kastade sig över dem. Efter en kort kamp övermannades rånarna med hjälp av ditskyndande människor.

Det gick inte mycket bättre för Bloods son, som i sin iver att komma undan red rakt in i en hästkärra, varpå han greps av en konstapel. Den siste av rånarna lyckades smita, men greps senare.

Blood och hans son eskorterades tillbaka till Towern – nu för att kastas i en cell.

”Det var ett tappert försök, trots att det slutade föga framgångsrikt”, konstaterade Thomas Blood..

Kungen skonade Bloods liv

De följande dagarna var stölden av kronjuvelerna det stora samtalsämnet i London. En iakttagare beskrev händelsen som ”ett djärvt försök av den ökände skurken Thomas Blood”, och hela England förväntade sig att få se Blood dingla i galgen.

Men Blood hade för avsikt att hålla sig vid liv och förkunnade att han endast tänkte bekänna inför kungen själv. Till allas förvåning gick Karl II med på det.

Blood erkände alla sina brott – även att han tidigare hade lejts för att lönnmörda regenten – men kungen höll huvudet kallt.

”Vad säger du om jag skonar ditt liv?” frågade monarken.

”Då skulle jag göra mitt bästa för att förtjäna det”, svarade den för ovanlighetens skull ödmjuke Blood.

Till hela rikets förvåning valde Karl att släppa juveltjuven fri. Ingen vet med säkerhet varför, men beslutet kan ha berott på att Blood kunde användas som rådgivare och spion, eftersom han hade omfattande kännedom om kungens republikanska motståndare och Nederländerna, som England konstant låg i krig med.

I ett officiellt regeringsdokument från den 1 augusti 1671 står det att ”Thomas Blood benådas för sitt förräderi, sina mord och brott”. Kronjuveltjuven slutade mot alla odds som kungens informant, men när han 62 år gammal avled 1680 var texten på hans gravsten inte särskilt smickrande.

”Låt oss glädjas åt att hans tid var inne att dö”, löd de sista orden om skurken.