Gravplundrare kunde tjäna en förmögenhet på färska lik

År 1832 grips John Bishop och hans liga av gravplundrare i London – anklagade för att ha dödat en liten pojke och sålt hans kropp till en läkarskola. Snart visar det sig att Bishop är en rutinerad ”body snatcher“, som har sålt omkring tusen lik.

År 1832 grips John Bishop och hans liga av gravplundrare i London – anklagade för att ha dödat en liten pojke och sålt hans kropp till en läkarskola. Snart visar det sig att Bishop är en rutinerad ”body snatcher“, som har sålt omkring tusen lik.

Wellcome images

Fötterna som stack upp ur säcken tillhörde ett barn. Och det var helt klart ett färskt lik. Vaktmästaren på King’s Colleges dissektionsavdelning blev nyfiken och lät de tre fulla männen komma in.

”Behöver ni ett lik?”, frågade John Bishop, den mest berusade av männen, och släppte ner den tunga säcken på stengolvet.

”Egentligen inte”, svarade vaktmästaren, ”men det beror ju på vad ni har.”

Ligaledaren Bishop var nervös. Liket i säcken var visser­ligen färskt fortfarande men nu hade han och hans gäng ägnat två dagar åt att försöka sälja det till någon av stadens medicinska fakulteter.

Dissektionssalarna på skolorna var byggda så att de studerande kunde följa med i undervisningen på så nära håll som möjligt.

© Science Photo Library

Liket skulle bli värdelöst när det började ruttna, och på skolorna där de frågat hade man antingen just köpt in lik eller erbjudit för lite pengar. Och nu stod de tre männen alltså och förhandlade med vaktmästaren.

Den rutinerade vaktmästaren hade sett många döda, och den här spenslige pojkkroppen var ovanlig. Kroppen var för ren. Han bad de tre männen vänta medan han hämtade en läkare som kunde bedöma liket.

Läkaren blev snabbt misstänksam. Pojkens nakna hud bar inga spår av jord. Det fanns inget sågspån i håret efter någon träkista och kroppen visade inga tecken på sjukdom.

Där­emot fanns det ett stort blåmärke på vänster arm. Liket hade inte legat i jorden, så mycket kunde läkaren se. Pojken hade mördats.

Läkaren bad de tre männen vänta medan han hämtade pengar. Han kom tillbaka 20 minuter senare, med polisen. De tre männen, John Bishop, Thomas Williams och James May, greps för mord på den pojke vars lik de hade försökt sälja.

Döden var en god affär

På 1800-talet utvecklades läkar­vetenskapen i rasande takt, och flera medicinska fakulteter grundades i London. En stor del av eleverna hade anatomi på schemat och de skulle dissekera minst tre lik var under sin utbildning.

Enligt engelsk lag var det bara tillåtet att använda lik från avrättade kriminella i undervisningen, men eftersom de offen­tliga hängningarna inte levererade tillräckligt med lik – dödsstraffet var på väg att avskaffas – tvingades de medi­cinska fakulteterna att hitta alternativa likleverantörer.

William Hare och William Burke dödade fattiga, hemlösa och gamla och sålde kropparna till medicinska skolor.

© The Image Works/Wikimedia

Liktjuvar härjade i Skottland

Två liktjuvar satte skräck i stora delar av Skottland år 1828. Ligan hann döda 16 personer och sälja deras lik innan den avslöjades.

År 1828 skakades invånarna i Edinburgh, Skottland, av en likskandal som involverade flera av stadens läkare. William Hare och William Burke greps för brotten och anklagades för att ha dödat 16 personer och sålt deras lik. Bland köparna fanns bl.a. doktor Knox, Edinburghs skickligaste kirurg.

Duons karriär inleddes när en gäst på Hares pensionat, en äldre man som sökte husrum, en dag låg död i sin säng. För att få in de pengar som mannen var skyldig, bestämde sig Hare för att sälja liket till ett universitet.

Den gamle mannens döda kropp inbringade dubbelt så mycket som rumshyran. När en annan gäst en kort tid senare låg nära döden i feber, fick Hare hjälp av sin vän Burke att kväva mannen och sälja liket.

Efter det tredje liket hade Hare och Burke utvecklat en säker metod: De två mördarna kvävde sina offer genom att hålla för näsan och munnen på dem tills de dog. På så sätt var det lätt att dölja brottet, och läkarna frågade aldrig var de många liken kom ifrån.

Duon avslöjades efter elva månader när några gäster på Hares pensionat hittade ett lik som förvarades under en säng. Burke dömdes till döden medan Hare, genom att vittna mot honom, släpptes på fri fot.

Burkes lik användes senare i den medicinska undervisningen och än i dag står hans skelett på Edinburgh Medical School.

De började köpa lik från de så kallade ”bodysnatchers” som stal lik från kyrkogårdar. Gravplundring var olagligt, men myndigheterna såg genom fingrarna på den illegala likhandeln.

Den var ett nödvändigt ont för läkarvetenskapen. Straffet för att ha grävt upp ett lik var därför bara två månaders fängelse.

Så småningom fraktades döda kroppar dagligen in i London, och en ljusskygg bransch växte upp kring likhandeln. Gravplundrare, korrupta dödgrävare och begravningsentreprenörer, samt ett system av informatörer som tipsade om dödsfall, fick alla sin del av kakan.

För gravplundrarna var försäljning av döda kroppar en lukrativ verksamhet. De medi­cinska fakulteterna var desperata efter färska lik som hade ett marknadspris på cirka tio guineas, brittiska guldmynt.

Det motsvarade sju veckors lön för en hantverkare. Ett halvruttet lik, som hade legat länge i jorden, gav hälften så mycket.

Den höga kursen för nyligen avlidna lockade män utan skrupler – som John Bishop. De dödade gärna för pengar. Bland invånarna i London gick rykten om ”bodysnatchers” som mördade vem som helst och sålde liken.

Polisen hittade kranium

Londons tidningar fick genast nys om de tre gripna liktjuvarna på King’s College. Tidningarna vältrade sig i blodiga­ historier om ligan och ögonvittnen påstod att de hade sett en spenslig pojke nära John Bishops hus. Enligt dem var han en av de många föräldralösa italienska pojkar som tiggde i London.

De italienska pojkslavarna tjänade pengar åt sina ägare genom att uppträda.

© Bridgeman

Italienska pojkar var slavar

Londons gator vimlade på 1830-talet av italienska pojkar. De tvingades arbeta hårt för att tjäna pengar åt sina ägare.

Många av de tiggare och hemlösa som höll till i 1830-talets London var unga italienska pojkar som hölls som slavar.

Pojkarna var offer för organiserad människohandel och hade lurats att lämna sina familjer i norra Italien. Efter Napoleonkrigen i början av 1800-talet var Italien ruinerat och befolkningen svalt.

Människohandlare utan skrupler, så kallade ”padronier”, reste från stad till stad och lurade i fattiga föräldrar att deras söner kunde tjäna stora pengar på att turnera runt i Europa och uppträda på teatrar.

Men efter att ha klarat av den långa resan från Italien till England till fots, stuvades pojkarna ihop i små rum under usla för­hållanden. På dagen tvingades de tigga eller uppträda på gatorna med sång och dans så att de fick in pengar till sina padronier.

I Londons grå gatubild sågs pojkarna som ett positivt inslag, och de flesta britter hyste stor sympati för de mörka och exotiska ynglingarna. De skickligaste pojkarna kunde därför dra in hela förmögenheter åt sina ”ägare”.

Polisen visste att Bishop brukade supa. I tolv år hade han levt av att gräva upp lik och sälja dem till medicinska skolor. Två gånger tidigare hade han avtjänat fängelsestraff för att ha sålt kroppar.

Efter hand som fler vittnen trädde fram blev polisen övertygad om att pojken inte var Bishops enda offer. Många sade sig ha sett flera av de försvunna kvinnor och barn som tidningarna berättat om i närheten av Bishops hus.

Polismän undersökte huset. Grusgången i trädgården såg ut att ha grävts upp nyligen och bara 20 centimeter under gångens stenar hittade poliserna två omgångar barnkläder.

Det verkade inte logiskt att en fattig familjefar skulle gräva ner fullt användbara barnkläder. I brunnen hittade polisen en kjol och en sjal virade kring en stor sten. Och längst ner i trädgården hade någon grävt ner ett kranium av en kvinna.

Nu misstänkte polisen att det fanns ytterligare tre offer, två barn och en kvinna, och rättegången kunde inledas. Salen var fullsatt med folk som betalat dyrt för en plats.

Tidningarna kastade sig över gravplundrarfallet och vältrade sig dagligen i blodiga detaljer.

© Tower Hamlets

I synnerhet stadens kirurger hade mangrant slutit upp, för att signalera sin oskuld i de brott som till syvende och sist var begångna för att tillgodose deras efterfrågan på undervisningsmaterial. Alla tre männen bedyrade sin oskuld.

Ingen saknade de fattiga

London på 1800-talet var med sina 1,5 miljoner invånare den mest tätbefolkade staden i världen. Den engelska huvudstaden växte för varje dag men det fanns varken bostäder eller jobb nog åt alla som flyttade dit. Många fick bo på gatan.

För de bättre beställda var de många fattiga ett otäckt hot. Ett av de mest omskrivna samhällsproblemen i tidningarna gällde de hemlösa och tiggarna.

Överklassen fruktade en social revolution och därför antogs år 1824 en ny lag som förbjöd tiggeri. De rika ville bli av med den obehagliga situa­tionen, och tusen­tals fattiga arresterades och sattes på fattighuset.

Men Londons gator var redan överfulla av sorgliga öden och därför var det inte svårt för Bishop och hans liga att hitta offer. I stadens mörka gränder fanns det massor med människor som ingen skulle sakna.

Bishop erkänner allt

En månad hade gått sedan gravplundrarna greps och en våldsam masshysteri härjade i den engelska huvud­staden. Alla våldsbrott och rån uppfattades som nya angrepp från likplundrare och invånarna var skräckslagna för att bli nedslagna, dödade och sålda. Enligt tidningsrubrikerna fanns liktjuvarna överallt.

Jublet visste därför inga gränser när juryn läste upp sitt beslut. May benådades eftersom han av allt att döma inte kände till mordet. Bishop och Williams förklarades skyldiga till mord och dömdes till döden.

Rättsbiträdena tvingades stänga rättssalens dörrar och fönster ut mot gatan, där en stor folkmassa nu överröstade uppläsningen av domen.

I sina celler fick gravplundrarna besök av fängelseprästen. Han rådde dem att bekänna synderna inför Gud i ett sista försök att få förlåtelse. Bishop tog till sig erbjudandet och började berätta.

Efter rättegången bröt John Bishop ihop och erkände mordet på en pojke. Erkännandet (t.h.) finns bevarat för eftervärlden.

© Wellcome images

Han och Williams hade först lockat med sig den magre pojken till krogen. Sedan hade de gått hem till Bishop där pojken hade lagt sig med de andra barnen.

Han hade först fått en kopp rom spetsad med sömnmedel, och efter en liten stund föll han i djup sömn. Bishop och de två andra männen hade gått ut för att supa och återvänt först efter ett par timmar.

Offren dränktes

Pojken sov fortfarande tungt och de bar ut honom till brunnen i trädgården, band ett rep kring vristerna på honom och hissade ner honom i det kalla vattnet.

De stod sedan och såg på tills han slutade fäkta med armarna och de sista luftbubblorna kom upp till ytan. Då hissade de upp den livlösa kroppen en bit ur vattnet.

Gravplundrarligan tog med sig den italienske pojken till Bishops hus i kvarteren kring Nova Scotia Gardens där han sövdes och dränktes.

© Guildhall Library, City of London

De hade låtit den döde pojken hänga i brunnen för att vattnet i lungorna skulle rinna ut medan de gick ut för att supa igen. Innan grannarna vaknade hade de tagit upp liket och lagt det i en säck i ett uthus.

Ytterligare två offer hade dränkts på samma sätt, en pojke som rymt hemifrån och en fattig tvätterska som de mött på gatan. Det hade inte varit svårt att övertala henne att följa med dem.

De hade sagt att de ville hjälpa henne och hennes barn med husrum. Bishop ville inte säga något om barnets öde, däremot avslöjade han att han de senaste tolv åren hade sålt nästan tusen lik. Hur många av dem han själv hade slagit ihjäl ville han inte säga.

Döden tog fem minuter

Den 5 december 1831 hade runt 30.000 personer samlats i gryningen för att få se hängningen av gravplundrarna. Hantverkare hade arbetat hela natten med att bygga galgarna som nu stod klara i morgondimman.

En del män utgav sig för att vara poliser, allt för att komma så nära före­ställningen de kunde. Butikerna runt torget framför Newportfängelset hade tagit bort alla varor ur skyltfönstren och istället hyrt ut åskådar­plats i fönstren.

Redan halv sju på morgonen hade de första åskådarna svimmat av trängseln.

Folkmassan jublade när de fick veta att dagens bödel var den beryktade William Calcraft. Han var känd för att skära till så korta rep att de dödsdömda inte bröt nacken och dog förrän Calcraft kastade sig upp på ryggen på dem.

Bishop hade tur. Han bröt nacken så snart luckan fälldes ner under honom. Men kompanjonen Williams hade fått ett för kort rep och Calcraft ville inte hoppa upp på hans rygg.

Williams skulle lida. Långsamt ströps gravplundraren av sin egen vikt, och först fem minuter senare slutade hans ben att sparka.

Inte förrän mörkret föll skars liktjuvens kropp ner. Bishops kropp skickades till King’s College, dit han själv hade försökt sälja liket av den italienske pojken.