Girighet och svek kostade inkarikets erövrare livet

Den spanske härföraren Francisco Pizarro skydde inga medel, när han lade under sig inkariket. Men när den gamle conquistadoren lurade sina egna gick det illa för honom.

Den spanske härföraren Francisco Pizarro skydde inga medel, när han lade under sig inkariket. Men när den gamle conquistadoren lurade sina egna gick det illa för honom.

PHAS/Getty Images

Francisco Pizarro hade all anledning att vara nöjd, när han söndagen den 26 juni 1541 – i goda vänners lag – satte sig vid ett väldukat lunchbord i Lima i Peru.

Åtta år tidigare hade den 66-årige vicekungen lett några hundra conquistadorer under erövringen av inka­folkets rike i Sydamerika. Inför fälttåget hade Pizarro kommit överens med en annan conquistador, Diego de Almagro, om att dela på det byte de skulle komma över.

När inkafolket besegrats, och invånarna fyllt ett helt rum med guld för att få sin kung frigiven, ändrade Pizarro sig emellertid – nu tänkte han behålla alla rikedomar för sig själv.

För att bli av med rivalen skickade Pizarro iväg honom på en lång och påfrestande expedition till det fattiga och öde Chile, medan han själv installerade sig furstligt i inkarikets huvudstad Cuzco.

När Almagro insåg att Pizarro svikit honom blev han rasande, samlade ihop en upprorsarmé och tågade mot Cuzco. Almagro förlorade emellertid striden, och Pizarro lät avrätta ho­nom 1538.

Pizarro drog sig därefter tillbaka till Lima, en stad som han själv hade grundat. Där tänkte han tillbringa sin ålderdom och njuta av sin makt.

Pizarro vilar i dag i en sarkofag i Limas katedral.

© RAF-YYC

Övermannades och dödades

Men Pizarros problem var inte över. Diego de Almagros son, som kallades ”El Mozo” (pojken, red.), svor att hämnas sin far. Den 26 juni 1541 – när Pizarro precis hade satt sig till bords – skickade sonen ett antal beväpnade män till palatset.

Männen samlades utanför byggnaden och ropade att de ville tala med vicekungen. Pizarro anade genast oråd och plockade fram sin rustning för att ta på den. Samtidigt gav han sitt tjänstefolk order att barrikadera ingången till salen.

Men rustningen tog tid att få på, och innan Pizarro hann ta på den knuffade männen undan tjänstefolket och rusade uppför trappan.

Några av Pizarros gäster kom undan genom att hoppa ut genom fönstren. Andra försökte stoppa angriparna, men höggs ner med yxor och svärd. Fyra av gästerna miste livet och fyra sårades, innan angriparna lyckades ta sig fram till Pizarro.

Den gamle conquistadoren drog sitt svärd och stack utan svårigheter ner två av angriparna. Han höjde på nytt sitt vapen, men innan han kun­de hugga ner ännu en motståndare träffades han av ett svärd, som skar upp ett djupt sår i hans hals.

Blödande segnade Pizarro ner på golvet. Angriparna kastade sig över honom och stack och högg hämningslöst sitt försvarslösa offer.

En pöl av mörkrött blod bredde ut sig under den döende conquistadoren. Enligt legenden lyfte Pizzaro handen, och med sina sista krafter doppade han ett finger i sitt blod och ritade ett kors. ”Jesus Kristus”, utbrast han, innan han dog.

Brutal avrättning

Efter mordet utsåg upprorsmännen El Mozo till vicekung över Peru. För den spanske kungen Karl V var situationen oacceptabel.

Lyck­ligtvis ha­de han rätt man att sätta in mot de upproriska: kolonialadministratören Vaca de Castro, som raskt skickade en styrka mot den armé som el Mozo hade samlat ihop.

Styrkorna drabbade samman den 16 september 1542 vid Chupas i centrala Peru. Under slaget dödade Vaca de Castros män omkring 200 av de 1200 rebellerna.

Många togs till fånga – bland annat El Mozo, som gick samma öde till mötes som sin far. Efter en kort rättegång fördes han ut på stadens torg, där han fick sätta sig på en pall och luta huvudet mot en stolpe.

Bödeln fäste en järnring runt halsen på El Mozo och började sedan vrida på ett handtag på stolpens baksida. Hand­taget var kopplat till ringen, som långsamt blev allt mindre, medan El Mozo kämpade för att få luft.

Garrottering, som avrättnings­metoden kallas, kunde ta lång tid, beroende på hur god tid bödeln tog på sig. Den dödsdömde dog antingen av kvävning eller av att nacken knäcktes – ofta med en ljudlig smäll.