Gåtfullt giftmord: Vem mördade herr Bravo?

Sommaren 1876 följer hela Storbritannien andlöst utredningen av Charles Bravos plötsliga död. Bortsett från bevis har fallet allt: Giftmord inom överklassen, sexuella övergrepp och ett kärlekslöst äktenskap.

Sommaren 1876 följer hela Storbritannien andlöst utredningen av Charles Bravos plötsliga död. Bortsett från bevis har fallet allt: Giftmord inom överklassen, sexuella övergrepp och ett kärlekslöst äktenskap.

Getty Images & Shutterstock

”Florence, Florence, hämta varmt vatten”, ropar Charles Bravo.

Den trettioårige advokaten lider av smärtsamma kramper och vacklar omkring i hallen utanför sin hustrus sovrum.

Sedan stapplar han tillbaka till gäst­rummet. I tio dagar har herr Bravo sovit där, medan hu­stru­n Florence återhämtar sig efter ännu ett missfall.

Klockan är tio på kvällen den 18 april 1876, och ett gift håller på att fräta sig genom herr Bravos magsäck.

Han är i desperat behov av ett kräkmedel, och i det viktorianska Storbritannien är varmt vatten med senapspulver känt för att ge önskad effekt.

Charles Bravo ropar därför på sin hustru, så att hon kan be en av tjänsteflickorna att koka upp vatten.

Men Florence reagerar inte, och lite drygt två dygn senare är hennes make död. Som i en deckare av Agatha Christie radas de misstänkta upp: Var det frun, fruns väninna, den avskedade kusken eller den försmådde älskaren, som förgiftade herr Bravo?

Tidningarna kastar sig över det celebra fallet, och snart är Balhammysteriet på allas läppar.

Hushållerskan sov i makarnas säng

Den vackra, unga änkan Florence lärde känna Charles Bravo under hösten 1875.

Han var en ambitiös advokat med utsikt till en plats i parlamentet, hon var rik, men utstött och i des­pe­rat behov av en respektabel make.

En skilsmässa och en affär med en gift man hade medfört att Florence inte längre bjöds in till festerna i de finare kretsarna i Londonförstaden Balham.

Ingen kom längre på besök i hennes ståtliga villa – inte ens hennes närmaste familj. Isoleringen tärde på ner­ver­na, och för att inte gå under förlitade Florence sig på två huvudsakliga livlinor: stora mäng­der sherry och fru Cox.

Jane Cox var egentligen hennes hushållerska, men de båda hade med tiden blivit nära vänner.

Sedan skilsmässan hade fru Cox varit den enda som Florence kunde dela sina tankar och bekymmer med.

Det var även fru Cox som fick korn på herr Bravo och gjorde honom intresserad av den förmögna änkan.

Florence Bravo var ung, vacker och förmögen, men frystes ut av överklassen.

© Getty Images

Fru Bravo blev utstött ur de finare kretsarna

Florence Bravo var vad britterna kallade ”a fallen woman” – en fallen kvinna.

Hon gifte sig första gången som nittonåring i september 1864 – brudgummen var den alkoholiserade och förmögne Alexander Ricardo.

Strax före julen 1870 blev hon slagen av maken och flydde till sina föräldrar.

De skickade henne på en kurvistelse hos den landskände alternative ­behandlaren James Gully.

Under ­kurvistelsen inledde hon ett förhållande med den 62-årige doktor Gully, som dessutom hjälpte henne att separera från maken.

Sexskandal förstörde anseendet
Strax därpå avled Florences make, och eftersom han inte hunnit ändra sitt testamente ärvde hon en stor förmögenhet.

För pengarna köpte hon bland annat godset The Priory i Balham i södra London, där även doktor Gully köpte sig ett hus, så att de kunde träffas oftare.

Ett äktenskap var uteslutet, eftersom han redan var gift.

Snart florerade det rykten om deras kärleks­affär – det sades bland annat att de blivit påkomna när de under en fest haft sex på en soffa.

År 1872 blev Florence gravid och doktor Gully hjälpte henne att bli av med fostret.

Hon blev utfryst av familj, vänner och grannar – endast ett nytt äktenskap med en respektabel man kunde få in henne i värmen igen.

Därför gifte hon sig 1875 med den jämnårige advokaten ­Charles Bravo.

Advokaten blev inte särskilt förälskad i Florence, men han lyckades ge sken av att vara intresserad, även om hans huvudsakliga mål var hennes förmögenhet.

Florence lade korten på bordet för sin fria­re: Hon lovade att bryta med sin hemlige älskare, den 62-årige doktor Gully, och satsa på äktenskapet.

Efter att ha känt varandra i mindre än tre månader gifte sig ­Florence och Charles i december 1875.

Han flyt­tade in i hennes villa och fick om­gå­en­de en tråkig överraskning: Florence hade inte för avsikt att låta honom förfoga över hennes förmögenhet.

En ny brittisk lag från 1870 innebar att kvinnor inte längre automatiskt mis­te­ rätten att förvalta sina egna pen­gar, när de gifte sig.

Många män tog det ändå för givet, och Charles Bravo svor och skrek, men Florence höll envetet fast vid sin rätt, när hennes make rasade mot allt för mycket tjänstefolk, dyra ridhästar och inte mindre än två heltidsanställda trädgårdsmästare.

Priset för att bli en re­spek­ta­bel kvinna visade sig snabbt bli väldigt högt för Florence.

Medan hon lyckades hålla maken borta från sina pengar, kunde hon inte värja sig mot hans drifter i sängkammaren.

Charles Bravo krävde inte enbart att snabbt få en arvinge, utan även att hu­stru­n uppfyllde alla hans lustar.

Så snart hon blev gravid tvingade han henne till analsex. Herr Bravo var så våldsam i sängen att Florence fick uppsöka läkare, och hon började uppfatta deras sexuella umgänge som ett slags bestraffning.

Florence fruktade för sitt liv

Två gånger under äktenskapets första fyra månader blev Florence gravid, men båda gångerna fick hon missfall.

De kraftiga blodförlusterna i samband med missfallen gjorde att Florence började frukta för sitt liv. Herr Bravo verkade inte bry sig och pressade på för att få ha sex med henne.

Med stigande oro följde hushållerskan fru Cox det olyckliga äktenskapet.

Efter båda missfallen sov hon i sängen intill Florence – officiellt för att kunna hjälpa henne dygnet runt, men i själva verket för att hindra herr Bravo från att tvinga sig på Florence.

”Kom med det samma. Herr Bravo är sjuk.” Hembiträdet till fru Cox

Genom sitt agerande tog hon en risk, för hon var redan illa omtyckt av herr Bravo – om Florence blev för svag för att hålla sin hand över henne riskerade hon att få sparken.

Stämningen i den ståtliga villan i Balham var därför påtagligt spänd den 18 april 1876, när herr Bravo, Florence och fru Cox som vanligt intog kvällsmat tillsammans.

Florence var ensam på våningen

Varje gång fru Cox försvann ner i köket för att hämta en ny rätt återgick herr Bravo till kvällens plågsamma ämne: Nu var det hög tid att han och Florence återupptog sitt samliv.

Det hade gått tio dagar sedan hennes senaste missfall, och han tänkte inta sin plats i den äkta sän­gen kvällen därpå.

Florence blev cho­ckad och tömde under middagen en hel flas­ka sherry. När hon meddelade att hon tänkte dra sig tillbaka till sitt sovrum var hon berusad.

Fru Cox följde väninnan upp till sovrummet och hjälpte henne i nattkläderna. När Florence var klar att gå och lägga sig bad hon fru Cox hämta en flaska vin för att lugna nerverna.

Medan fru Cox gick ner på botten­våningen var Florence ensam på ovanvåningen, där gästrummet, som herr Bravo tillfälligt sov i, också låg.

Hon visste att han aldrig gick till sängs utan att ha druckit ett stort glas vatten från en karaff som husan ställde på nattduks­bor­det.

Strax därefter kom även herr Bravo upp till sitt rum för att gå till sängs.

Han borstade tänderna och gnuggade sitt inflammerade tandkött med opiumdroppar för att lindra smärtan. Därefter drack han som vanligt ett stort glas vatten.

Antimonpulver ­löstes lätt i vatten eller te.

© Shutterstock

Antimon – kvinnornas bästa vän

Redan under medeltiden användes antimon som laxer- och kräkmedel, men victoriatidens kvinnor visste att ämnet kunde användas till annat.

Utspätt med vatten skyddade ­antimon fruar mot deras värsta plågoämnen: alkoholiserade makar och deras libido.

Gett i rätt dos orsakade antimon illamående och reducerad könsdrift samtidigt som det gjorde männen dåliga om de drack alkohol.

Varje överklasshustru med egna ­hästar hade tillgång till giftet, som ­användes som maskmedel i stallet, och var både lukt- och smaklöst.

Hällde hustrun för mycket av det vita pulvret i ett glas skulle maken dock ­kräkas ­genast, och då var det risk att giftet hann lämna kroppen, innan det hann verka.

Effekten blev mycket bättre om hon i stället förgiftade honom med små doser över lång tid.

Liksom arsenik – underklassfruars favorit bland mordvapnen i 1800-talets Storbritannien – anhopas antimon i kroppen och till slut dödar det offret.

Maken skulle känna sig dålig i några veckor, men symptomen är svåra att skilja från exempelvis vanlig diarré.

Han hade knappt satt glaset ifrån sig förrän effekten av giftet började märkas.

I karaffen hade någon hällt antimon i pulverform. I små mängder användes ämnet för att bota inälvsmask hos hästar och ge dem en blank päls. I större doser var det lika frätande som saltsyra.

Herr Bravo vacklade ut i hallen och ropade två gånger efter Florence och varmt vatten.

Desperat stapplade han tillbaka till rummet och med fumliga händer öppnade han ett fönster. Sedan stack han fingrarna i halsen för att kräkas.

Trots att han stått endast tre steg från det sovrum som Florence låg och sov i, reagerade vare sig hustrun eller fru Cox på hans desperata rop.

Långväga läkare

Den första som kom till undsättning var ett av hembiträdena, som rusade uppför trap­pan.

Hon bankade på dörren till makarnas sovrum och klev in. I det stora rummet möttes hon av en märklig syn:

Fru Cox satt fullt påklädd på sängkan­ten och stickade, medan Florence verkade sova som en stock, trots att hon precis måste ha gått och lagt sig.

Fru Cox frågade:

”Vad är det?”

”Kom med det samma. Herr Bravo är sjuk”, svarade hembiträdet nervöst.

De skyndade sig till gästrummet. Där hade herr Bravo precis kräkts genom fönstret och nu ropade han på varmt vatten igen.

I samma stund svimmade han. Fru Cox knäppte upp hans kräkfläckade nattskjorta och kände efter om hjärtat fortfarande slog. Det gjorde det.

”Hämta senapspulver och varmvatten. Snabbt”, löd hennes order.

När hembiträdet kom tillbaka trodde hon att herr Bravo var död. Han låg helt orörlig på golvet, medan fru Cox masserade hans händer och fötter för att försöka få fart på blodcirkulationen.

Med förenade krafter och visst besvär hällde de blan­dnin­gen av senap och varmt vatten i munnen på herr Bravo, varpå han kräktes.

Därefter bad fru Cox hembiträdet att hämta starkt kaffe och skicka iväg kusken för att hämta herr Bravos läkare, doktor Harrison.

Hembiträdet återvände sedan till gästrummet och undrade varför fru Bravo inte kommit för att se vad som hände med maken.

Hon gick och väckte Florence, som satte sig upp och verkade förvånansvärt vaken.

De rusade in till fru Cox, som fortfarande satt lutad över den medvetslöse herr Bravo.

Makarna Bravo porträtterades strax före makens död 1876. Trots att fru Cox tillhörde ­personalen bar hon inte samma uniform som resten av tjänstefolket.

© National Portrait Gallery, London

”Har ni kallat på en läkare?” skrek Florence.

”Ja, jag har skickat efter doktor Harrison”, sva­rade fru Cox.

”Han bor för långt bort. Vi ska måste ha tag i en lokal läkare”, flämtade Flo­ren­ce och rusade nedför trappan för att få butlern att leta reda på en läkare i Balham.

Under tiden såg fru Cox till att allt kräk torkades upp, och att herr Bravo fick på sig en ren nattskjorta. Den smutsiga lades i blöt i källaren.

Tjugo minuter senare kom butlern tillbaka med en läkare från trakten. Florence var utom sig och grät hämningslöst, så fru Cox fick förklara vad som hade hänt med herr Bravo:

”Jag tror att det måste vara ett slag­anfall på grund av att han föll av hästen tidigare i dag”.

Herr Bravo hade mycket riktigt trillat av sin häst under en ridtur samma dag och hade flera skråmor, som läkaren undersökte.

”Ingen som vill begå självmord skul­le göra det med världens smärtsammaste kemikalie.” Patologen efter obduktionen av herr Bravo.

Helt i enlighet med 1800-talets medicinska läroböcker gav läkaren därefter den medvetslöse patienten ett lavemang med konjak för att fö­re­byg­ga hjärtstillestånd.

När doktor Harrison nådde fram vid 23-tiden konstaterade han dock snabbt att herr Bravo blivit förgiftad.

”Då är jag säker på att han måste ha ta­git kloroform mot sin tandvärk”, påstod fru Cox nu.

Läkarna undersökte patienten, men kände ingen lukt av kloroform.

Fru Cox ändrade sin förklaring

Cirka klockan halv tre på natten kräktes herr Bravo igen och hade blodig avföring. Han kvicknade till och skrek:

”Herregud, var barmhärtig mot mig”.

Läkarna undrade om han av misstag hade fått i sig något giftigt.

Makarna Bravo bodde i ett före detta kloster i Balham åtta kilometer söder om London.

© Getty Images

Hela huset hade motiv att döda

Efter bröllopet den 7 december 1875 flyttade herr Bravo in i sin förmögna hustrus hus i Balham.

Fyra och en halv månad senare var han död.

Med sitt hetsiga temperament och ständiga försök att dra ner på kostnaderna för tjänstefolk skaffade Charles Bravo sig fiender innanför husets fyra väggar – fiender som hade tillgång till gift.

I stallet fanns ett medicinskåp med antimon, som användes mot inälvsparasiter hos hästar och för att ge dem en blank päls.

Den avskedade kusken Griffiths svor att han förstörde giftet när han slutade, men andra kan ha ­försett sig av det dessförinnan.

”Jag gnuggade tandköttet med o­pi­um­droppar mot smärtan – jag kan ha råkat svälja en del av det”, svarade den svage och medtagne Charles Bravo.

Läkarna försäkrade emellertid honom om att opium inte var problemet. En snabb blick på pa­tien­tens kräk och blodiga avföring bekräftade att ett frätande gift hamnat i herr Bravos mage.

Diagnosen fick fru Cox att dra doktor Harrison åt sidan och avslöja en hemlighet som hon hade burit på i fyra och en halv timme:

”När jag kom till herr Bravos undsättning sa han att han själv hade tagit gift, men att jag inte fick lov att säga något till Florence”, förklarade hon.

”Varför i hela friden berättar ni det först nu”, fräste doktor Harrison.

”Men, jag sa det till den förste läkaren som kom”, replikerade fru Cox. Läkaren som varit först på plats förnekade dock att han hade hört talas om något gift.

Klockan halv sex på morgonen bad Charles Bravo om penna och papper för att skriva sitt testamente. Han lämnade alla sina tillgångar till Florence.

Ett och ett halvt dygn senare fick läkarna de första testresultaten, men det fanns inga spår av arsenik, som det trodde var det gift som långsamt höll på att ta livet av herr Bravo.

Den unge advokaten avled mindre än ett dygn senare.

Självmord var uteslutet

Charles Bravos mystiska död blev föremål för en så kallad coroner’s inquest – ett förhör, som skulle slå fast om dödsfallet orsakats av ett brott, en olycka eller självmord.

Förhöret inleddes i juli 1876 och blev en utdragen historia.

Enligt den patolog som genomfört obduktionen av Charles Bravo var själv­mord fullkomligt uteslutet:

”Ingen som vill begå självmord skul­le göra det med världens smärtsammaste kemikalie”, slog han fast.

Till stor förtret för Bravo-fallets kvinnliga åhörare fick de inte lov att lyssna på alla förhör – för att skona deras känsliga öron, löd domarens förklaring.

© Getty Images

Överklassen älskade rättegångar

Att besöka rättegångar var i 1800-­­ talets Storbritannien ett populärt tidsfördriv för de rika.

Dagen lång lyssnade de andlöst till vittnesmål om förfärliga brott – utrustade med en teaterkikare, så att de kunde se om tårarna i ögonvrårna var äkta, när en mördare bedyrade sin oskuld.

Efter en dag med – förhoppningsvis – många rysliga detaljer åkte fina herrar och damer hem för att inviga vänkretsen i sina observationer och alla hemska detaljer.

Redan under 1850-talet klandrades överklasskvinnor för att de ägnade sig åt denna ”ofeminina hobby”, som en del ­tidningar kallade det.

År 1864 skrev en brittisk författare följande bredsida mot kvinnokönet:

”Kvinnor av fin familj – som svimmar vid åsynen av att blödande finger och får ­hysteriska anfall, om någon nämner att en kull killingar har dränkts – de kan sitta i timmar och lyssna till detaljerna från ett ­kallblodigt mord”.

Att förnäma herrar hade samma hobby var det ­däremot ingen som tyckte var anmärkningsvärt.

En olycka verkade inte heller sannolikt, eftersom inget av husets medicinskåp hade innehållit något gift, så det måste vara frågan om ett mord.

Florences tidigare älskare och en kusk som herr Bravo hade avskedat förhördes tämligen omgående.

Ingen av dem hade emellertid varit i närheten av gärningsplatsen på flera veckor eller haft kontakt med den avlidne.

Misstankarna riktades i stället mot fru Cox och Florence. Medan änkan försökte måla upp en rosenröd bild av hennes och makens samliv, avslöjade fru Cox att äktenskapet knakade i fogarna.

Hus­hållerskan försökte även ihärdigt övertyga juryn om att herr Bravo inte alls var så lycklig som de flesta trodde.

Faktum var att han efter flera gräl med Florence anförtrott sig för fru Cox och sagt att han tänkte begå självmord.

Damernas påståenden motsade ofta varandra, och förvirringen steg.

När advokaterna påpekade de många motsägelserna utnyttjade både Florence och fru Cox det faktum att de var kvinnor.

I det viktorianska Storbritannien ansågs kvinnor vara svaga och i sina känslors våld. Få ansåg att kvinnor var kapabla till iskallt beräknade komplotter – och Florence och fru Cox tog varje tillfälle att demonstrera hur svaga de var.

I likhet med juryn fat­tade åtskilliga brittiska tidningar sympati för Florence – ansedda The Times skrev till exempel:

”Det är en skandal att korsförhöret av en förkrossad och förödmjukad dam kan nå den omfattning som det gjorde under Bal­hammy­ste­ri­et”.

Förhören av makarna Bravos tjänstefolk gav inte heller särskilt mycket användbar information.

De mindes väldigt lite, och var oroliga att säga något som skulle få fru Bravo att framstå i dålig dager, och därmed riskera att få sparken.

Efter fem långa veckor fick coronern ge upp, och juryn konstaterade:

”Vi finner att herr Bravo inte begick själv­mord, att han inte mötte sitt öde efter en olycka, utan med berått mod dödades med gift. Dessvärre är be­vi­sen inte tillräckliga för att kunna väcka åtal mot en eller flera personer”.

Florence Bravo begravdes 1878 vid kyrkan St. Mary’s i Buscot tolv mil väster om London.

© Getty Images

Fallet kostade Florence livet

Trots att Florence Bravo inte åtalades för mordet på sin make blev händelsen kostsam för henne.

Hon stöttes ut ur de finare kretsarna ännu en gång.

För att kunna börja om bytte hon namn till Turner och sålde godset i Balham.

Mindre än två år senare söp hon ihjäl sig.

Fru Cox reste sensommaren 1876 till Jamaica med sina tre söner.

Där hade hon ärvt ett gods och en stor förmögenhet. I flera år bodde hon på ön, innan hon återvände till England med sin yngste son.

Jane Cox avled strax före ­första världskrigets utbrott.

För Florence, fru Cox och doktor Gully slut­a­de saken inte där. I åratal var de föremål för skvaller, eftersom alla brittiska tidningsläsare hade en åsikt om vem av dem som förgiftat Charles Bravo.

De flesta pekade på fru Cox, som e­ko­no­miskt hade mest att vinna. Hus­hål­lerskan visste att herr Bravo övervägde att avskeda henne för att bli av med hennes ovanligt höga lön.

Som ensamstående med tre söner skulle ett avsked få katastrofala konsekvenser för henne.

Cox ärvde en förmögenhet

De följande hundra åren gavs det ut åtskilliga böcker om mordgåtan, och under arbetet med en av dessa år 2001 hittade den brittiske jour­na­listen James Ruddick en okänd detalj.

På Jamaica fann han en lagfart, som visade att fru Cox redan två år före herr Bravos död fick reda på att hon skulle få ärva en äldre släkting.

Intäkter från fastigheter på ön gjorde henne ekonomiskt oberoende resten av livet – och såg till att hennes söner kunde få en bra utbildning.

Hade herr Bravo avskedat henne kunde hon och sönerna alltså bara ha rest till Jamaica och bott hos släktingen, tills de skulle överta hennes tillgångar.

Ruddick hävdar att dessa upp­lys­nin­gar förvandlar fru Cox från huvudmisstänkt till delaktig i mord.

Hans teori är att Flo­ren­ce smög in och hällde antimon i sin makes karaff, medan hon var ensam på ovanvåningen.

När fru Cox kom upp med vinet till Florence, bröt hon samman och erkände vad hon i sin förtvivlan hade gjort.

Då var det emellertid för sent att ingripa, för Charles Bravo hade redan gått in på gästrummet. I stället beslutade fru Cox sig för att hjälpa Florence.

Med flit reagerade ingen av dem, när herr Bravo skrek, för giftet skulle få tid att verka. När hustyrannen var död, skulle väninnorna hälla ut resten av giftet, innan en läkare tillkallades.

När husan rusade in i sovrummet och hämtade fru Cox blev hushållerskan dock tvungen att improvisera.

Medan husan hämtade vatten, senap och starkt kaffe i köket, tömde fru Cox karaffen och sköljde den noggrant.

Genom att sopa undan spår, tillkalla en långväga läkare, ge vaga svar och vilse­leda honom drog hon ut på tiden, tills giftet hade fått tid att verka.

Under tiden spelade Florence rollen som vanmäktig hustru – hjälpt på traven av rikliga mängder sherry.

Nödplanen lyckades, och mordet i Balham blev ett av sin tids största mysterier.