Fransk storförbrytare blev historiens första mästerdetektiv

Eugène Vidocq är en levande legend. Han är chef för stadens specialpoliskår Sûreté Nationale och på bara några år har han klarat upp fler brott än den franska polisen.

Hans tillvägagångssätt har skakat om Paris kriminella värld ordentligt, och de laglydiga invånarna i staden avgudar den karismatiske mannen med sin unika förmåga.

Den här morgonen har Vidocq kall­ats in som vittne i ett mål om dokumentförfalskning. En man hävdar att hans framlidne affärspartner har testamenterat hälften av sin förmögenhet till honom.

Det tror Vidocq inte ett ögonblick på – han är övertygad om att testamentet är förfalskat. När Vidocq stiger upp i vittnesbåset, lägger han lugnt ifrån sig capen och blottar en vit sidenskjorta med krås och diamantknappar.

Men Vidocq är så mycket mer än bara pråliga kläder. Med tydlig stämma säger han:

”Jag känner igen den åtalade i både beskrivning och taktik.”

Vidocq ser sig självsäkert omkring. Försvararen ropar högt i protest:

”Vidocq kan omöjligt känna igen arbetssättet hos en enskild kriminell i Paris.”

Vidocq drar överlägset på smilbanden. Han stoppar handen i innerfickan och tar fram ett kartotekskort.

På kortet finns den åtalade beskriven i detalj: hans utseende, tidigare brott och till­vägagångssätt vid brotten.

Kortet hör hemma i ett omfattande brottsregister som Vidocq själv har lagt upp. Där finns alla de kriminella som han har varit i kontakt med genom tiderna beskrivna i mer än 60000 dokument.

Försvararen häpnar. Aldrig tidigare har en enskild persons kriminella bana registrerats så ingående.

Journalisterna i salen antecknar ivrigt medan Vidocq avslöjar ännu fler anledningar till att han kommit att kallas stadens bäste detektiv.

Kriminell rebell på ständig flykt

I Vidocqs ungdom fanns det ingenting som tydde på att han skulle komma att trollbinda en hel rättssal. Han föddes i en bagarfamilj i den nordfranska staden Arras och ägnade större delen av ­tiden åt att träna fäktning.

När Vidocq fyllde 14 år stal han ofta pengar från sina för­äldrars besparingar, och 16 år gammal hade han redan dödat minst en person i sina många dueller.

Som så många andra ynglingar blev han inkallad till armén när franska revolutionen bröt ut. Krig passade den unge Vidocqs vilda temperament utmärkt och han var orädd i strid.

Han hamnade ofta i dueller med sina soldatkamrater och tvingades fly för att slippa undan straff från sina överordnade.

På det viset förflöt större delen av Vidocqs ungdom: Han fäktades, förförde kvinnor, stred i olika slag, stal och deserterade.

När han sattes i fängelse lyckades han alltid rymma därifrån.

Men i december 1796 var hans brott av ett allvarligare slag. Han hade hjälpt andra kriminella att rymma, och när det upptäcktes dömdes han till åtta års straffarbete.

Den 21-årige mannen hade 16 timmars arbete om dagen att vänta­ på de franska galärerna – med kedjor kring händer och fötter.

Men inte ens det kunde sätta stopp för Vidocq. Efter några år lyckades han stjäla en fil och kapa sina bojor. Därefter flydde han – förklädd till sjöman.

Den franska staten befann sig i ständig förändring på grund av Napoleon­krigen, och i det allmänna kaoset reste Vidocq omkring och gömde sig hos prostituerade, gycklare och småkriminella ligor.

Inte förrän han var 33 år, 1809, övergav Vidocq sin hetsiga livsstil. Han bodde hos sin mor i Paris och insåg att han inte skulle kunna fly undan rättvisan i all evighet. Men han ville absolut inte tillbaka till tvångsarbetet.

I stället bestämde sig Vidocq för att idka byteshandel: Ett upp­klarat kriminalfall i utbyte mot ett kortare fängelsestraff.

Nu behövde han bara ett riktigt spektakulärt fall att lösa.

Evighetsbläck avslöjar förfalskare

Journalisterna vet ingenting om Vidocqs kriminella förflutna när de 16 år senare – år 1825 – ser honom lägga fram flera bevis mot en åtalad i Paris.

”Testamentet är med säkerhet skrivet av den anklagade”, säger Vidocq högt och plockar fram ett dokument.

Papperet är en del av en brevväxling som Vidocq har fört med den åtalade före rättegången. Den tilltalades handstil stämmer överens med stilen i det omtvistade testamentet.

Det går ett sus genom salen. Aldrig ­tidigare har någon jämfört handstilar och lagt fram det som bevis i en fransk domstol. Metoden är lika överraskande som uppgifterna ur brottsregistret.

”Protest!” ropar försvararen igen. ”Vidocq kan med avsikt ha ändrat på skriften i brevväxlingen så att den motsvarar handstilen i testamentet.”

”Det var bra tänkt!” svarar Vidocq självsäkert innan han spelar ut sina två trumfkort: Brevet är nämligen skrivet på ett särskilt slags papper och med specialbläck – båda är Vidocqs egna uppfinningar.

Papperet är tillverkat med en blandning av kemikalier så att det tydligt syns om någon skrivit dit saker i efterhand. Och inte nog med det.

Dokumentet är skrivet med ett bläck som är omöjligt att sudda ut. Slutsatsen blir därför att den åtalades handskrift omöjligen kan ha ändrats.

Med andra ord är det samma hand som hållit i pennan, både vid brevväxlingen och i testamentet.

När Vidocq presenterat sina sista bevis, reser sig den åtalade plötsligt upp. Med gråt i rösten ber han om ordet.

”Monsieur Vidocq har rätt! Jag har själv tillverkat det falska testamentet.”

Fallet är uppklarat och åhörarna sitter hänförda. Ännu en gång har Vidocq överraskat alla – inte minst den åtalade.

Vidocq visar sitt värde för polisen

Vidocqs osannolika karriär som detektiv började redan år 1809 då den 33-årige förbrytaren beslutat att anmäla sig själv till polisen.

Det finns flera versioner av hur det gick till. Enligt en av dem hade Napo­leons hustru, kejsarinnan Josephine, blivit bestulen på sin bröllopsgåva, ett dyrbart smaragdsmycke, på slottet Malmaison utanför Paris.

Polisen hade inga spår och heller inga kontakter i ­kriminella kretsar som kunde avslöja vem som låg bakom stölden eller var det värdefulla smycket fanns.

Det var precis ett sådant fall som ­Vidocq hade väntat på. Han gick till polisen och bad att få slippa sitt straff om han lyckades skaffa fram kejsarinnans smaragder.

Polisen gick med på förslaget, och Vidocq dök ned bland sina kontakter i den undre världen. Tre dagar senare hade han smycket i sin hand.

Myndigheterna blir imponerade men är ännu inte helt övertygade om Vidocqs talang, och i synnerhet inte om hans avsikter.

Därför erbjuds han ett jobb som spion i fängelset La Force. Vidocq ska umgås med de intagna och förmedla all intressant information till polisen.

Det är ett mycket farligt uppdrag, men det fungerar som det är tänkt. Ingen i fängelset misstänker Vidocq – han är sedan tidigare känd som en listig kriminell och många ser dessutom upp till honom på grund av hans många rymningar.

Efter ett och ett halvt år genomför han en iscensatt rymning i samarbete med polisen.

De kriminella tror fortfarande att han är på deras sida, medan Vidocq fortsätter att arbeta som spion åt polisen – nu utanför fängelsemuren.

Efterforskningar med horor och sprit

Som spion kan Vidocq nu röra sig på Paris gator utan att behöva gömma sig för myndigheterna.

Vidocq trivs nämligen allra bäst när han smyger omkring i stadens trånga gränder och dricker öl i slumkvarterens många krogar.

Han har en fantastisk förmåga att spela roller och klä ut sig så att han inte avslöjar sig själv. Ibland uppträder han som en luggsliten ficktjuv, ibland är han en välklädd storsvindlare.

Han skaffar sig flera klänningar och lär sig härma kvinnligt kroppsspråk. Samtidigt bygger han upp ett stort nätverk av angivare bland folk han litar på.

Exempelvis får stadens prostituerade ofta besök av Vidocq – både privat och professionellt. De tackar för hans generositet genom att förmedla skvaller från Paris undre värld.

Som gammal brottsling känner Vidocq till alla tricks som de kriminella brukar använda sig av, och med sin skarpa hjärna är han fast besluten att göra utredningsarbetet vetenskapligt och metodiskt. I december 1810 praktiserar han sina nya idéer för första gången.

En dag, när han som vanligt traskar runt i Paris utklädd till en mindre nogräknad person, möter han Hotot, en gammal tjuv.

Vidocq lägger genast märke till att Hotots kläder är genomblöta och hans stövlar leriga.

Det hade regnat kraftigt tidigare på dagen och vanligt folk hade sökt skydd i sådant ­väder – såvida de inte haft någon särskild anledning att vistas utomhus, tänker Vidocq.

Detektiven kontaktar myndigheterna och berättar om sina misstankar. Det ­visar sig att det varit inbrott i en villa samma dag, inte långt från platsen där Hotot bor.

Vidocq inspekterar villan och upptäcker ett ovanligt fotavtryck i leran vid dörren till terrassen. Han gör en avgjutning av avtrycket med murbruk – en metod han själv kommit på.

Nästa dag gör Vidocq ett besök hos Hotot, med famnen full av spritflaskor. Tjuven blir själaglad och börjar genast hälla i sig – och blir allt mer berusad.

Till sist får Vidocq möjlighet att ta en av Hotots stövlar och bära ut den till en väntande gendarm.

På polisstationen konstaterar gendarmen snart att Hotots stövel stämmer exakt överens med avgjutningen från trädgården.

Därefter återstår bara att gripa den berusade Hotot, som senare erkänner sig skyldig och ­leder polisen till stöldgodset.

Vidocq anställer kriminella

Myndigheterna inser snart att Vidocqs arbete är oumbärligt. Han utvecklar ständigt nya utredningsmetoder och har ett enormt nätverk av informatörer i den undre världen.

Under åren 1811 och 1812 är han chef för en nybildad kår av detektiver. År efter år får enheten Napoleons godkännande under namnet Sûreté Nationale (Nationell Säkerhet).

Vidocq är förtjust över sina nya möjligheter med den statliga detektivbyrån och han är kompromisslös i sin strategi.

Han anställer nästan bara detektiver som har ett kriminellt förflutet. På så vis är han säker på att de känner till miljöer och metoder i den undre världen. Sûreté Nationale har bara ett dussin anställda men lyckas ändå gripa hundratals brottslingar.

Vidocq är på väg att bli en känd man i Paris – och han njuter av berömmelsen.

Hans droska ska dras av vackra hästar av samma färg – ett enfärgat fyrspann är nämligen tjusigast – och han bär flotta kläder och spatserkäpp med guldhandtag.

Han och hans mor flyttar in i en praktfull villa i Paris och han äter på stadens finaste restauranger – oftast tillsammans med vackra, lättfotade damer.

Detektiv obducerar grevinna

Vidocq är också en god berättare. På middagsbjudningar framför han gärna ett mindre skådespel när han ska berätta om sina bedrifter och händelser ur sitt liv.

Både män och kvinnor häpnar och skrattar när Vidocq pratar och gestikulerar. Med sin dramatiska talang och generösa livsstil skaffar sig Vidocq många berömda vänner – bland andra författarna Honoré de Balzac, Victor ­Hugo och Alexandre Dumas.

Alla tre stjäl Vidocqs historier och använder dem senare i sina­ romaner. Det är knappast en slump att Hugos huvudperson i romanen Les Misérables är en före detta­ galärslav som försöker lämna sitt för­flutna och i stället kämpa för det goda i världen.

Trots lyxlivet älskar Vidocq fortfarande att klä ut sig och ta sig ned i Paris ljusskygga kretsar för att klara upp brott.

När Paris skakas av en praktfull skandal år 1822 står han genast beredd att agera. En grevinna vid namn Isabelle d’Arcy har hittats död i sin säng – skjuten i pannan med en kula som ännu sitter kvar i kraniet.

Grevinnan hade ett förhållande med en italienare, Deloro, och polisen misstänker nu grevinnans 25 år äldre make för att ha skjutit sin hustru i svartsjuka med en av sina duellpistoler.

Men polisen lyckas inte hitta några bevis och tillkallar Sûreté Nationale.

Vidocq undersöker själv brottsplatsen och förhör maken. Mästerdetektiven menar att mannen inte är någon mör­dare – han är alldeles för nobel och passiv. För att bekräfta sina aningar tar

Vidocq ett drastiskt steg:

Han låter obducera grevinnan och plocka ut kulan.

Operationen måste utföras i största hemlighet; i Frankrikes finare kretsar är det inte väl sett att granska ­liket efter en adelsperson. Men obduktionen ger viktig information: Kulan är för stor för att kunna komma från någon av makens duell­pistoler.

Nästa steg i utredningen är typiskt för Eugène Vidocq. Grevinnan Isabelle d’Arcy var en lång, rödhårig skönhet och Vidocq anlitar nu en prostituerad skådespelerska – lika lång och rödhårig.

Det dröjer inte länge förrän den prostituerade skådespelerskan har lyckats förföra grevinnans älskare.

En morgon då Deloro har lämnat henne kvar i sin säng, släpper hon in Vidocq i lägen­heten.

Där inne hittar Vidocq både den mördade grevinnans smycken och en pistol. Kulan som återfanns i comtessens skalle passar perfekt i Deloros pistol.

Deloro erkänner alltihop, döms för mord och förs till giljotinen.

Polisen missunnar Vidocq hans framgångar

Vidocq har lyckats vända sitt levnadsöde från fiasko till succé, men det förflutna vilar ständigt som en skugga över honom.

Stora delar av poliskåren ogillar honom på grund av hans framgångsrika karriär, och de försöker ständigt sätta käppar i hjulet för detektivens arbete.

De missunnsamma poliserna hävdar att Vidocq formellt sett fortfarande är kriminell och inte har avtjänat sitt straff.

Anklagelserna tystnar inte förrän den nye kungen – Ludvig XVIII – officiellt benådar honom.

Men redan i november 1837 lyckas polisen rota fram flera gamla brott och den nu över 60 år gamle ­Vidocq ­arresteras och åtalas för bedrägeri, mutbrott och korruption.

Han interneras i flera månader men kommer alltid till domstolen leende och elegant.

Folkmassan som väntar utanför domstolsbyggnaden jublar när Vidocq blir frikänd på alla punkter.

Han lämnar rättegången som en fri man och kan fortsätta med sitt detektivarbete.

Vid det laget har Vidocq sedan länge slutat samarbeta med polisen och redan år 1832 öppnat en egen detektivbyrå.

Han arbetar aktivt som detektiv ända fram till sin död vid 81 års ålder.

Efter en god middag med gott vin får Vidocq en hjärnblödning i april 1857. Han dör några veckor senare, omgiven av lyx, goda vänner och unga älskarinnor.