Flykten från Alcatraz

Ett virrvarr av rör gav idén till flykten från Alcatraz

Fängelseön Alcatraz Island var hemvist för några av USA:s mest förhärdade utbrytarkungar som hade klarat att fly ur andra fängelser.

Det hade gjorts 14 rymningsförsök sedan invigningen 1934 men inte en enda hade lyckats ta sig ut från Alcatraz. Alla som försökt hade antingen gripits, drunknat eller skjutits av vakterna.

Den här gången tycktes flyktförsöket emellertid ha lyckats. Vakterna kunde snabbt konstatera att tre män saknades i cellblock B: Frank Morris och bröderna John och Clarence Anglin. Snart upptäckte vakterna att även en fjärde fånge, Allen West, hade varit redo att rymma, men lämnats kvar.

När vakterna förgäves finkammat hela fängelseön och kusten utmed San Francisco började West berätta om det som skulle visa sig vara den mest väl-planerade rymningen i USA:s historia.

West sade sig vara hjärnan bakom flykten. Han hade upptäckt fängelsets svagheter och för att undersöka möjligheten att fly hade han anmält sig till ett arbetslag som skulle måla i huvudbyggnaden.

Under sommaren år 1961 fick West tillgång till ett tomt etage mellan cellblocket och taket. Här upptäckte han bland annat att våningen tidigare rymt flera fläktar som nu var nedmonterade.

Alla ventilationsschakt var igenmurade – med ett enda undantag. Det öppna schaktet låg precis ovanför cellblock B där de fyra blivande rymlingarna bodde. Från den delen av etaget gick ett rör upp till själva ventilationsschaktet.

Om det gick att skruva av röret kunde fångarna klättra upp i schaktet och vidare upp på taket, ut i det fria. West hade också lagt märke till att en smal, hög och mörk korridor löpte bakom de tre våningarna med celler.

Korridoren användes främst av hantverkare, och det löpte ett virrvarr av rör och ledningar genom korridoren i tre våningars höjd. Några träplankor som elektriker och VVS-folk kunde gå på fungerade som golv på respektive våning. Om man var stark och smidig kunde man klättra längs rören upp till taket.

Dessutom upptäckte West att betongväggarna i cellerna höll på att vittra ­sönder. I fängelsetoaletterna spolade man med havsvatten och vattenledningarna var så anfrätta att de flera gånger sprungit läck och orsakat översvämningar.

Kombinationen av salt och fukt hade gjort väggarna sköra och så dåliga att de lätt kunde hackas eller skrapas sönder.

Betong krossades med skedar

West hade tidigare suttit i fängelse tillsammans med John och Clarence Anglin och Frank Morris. Han berättade genast för sina gamla fängelsekamrater om vad han upptäckt.

Gallret bakom handfatet i cellerna skulle bli vägen ut och den ledde till den smala hantverkarkorridoren, förklarade West. Gallret var inte större än en skokartong men om de högg bort tio cm av väggen på varsin sida om gallret så ...

De tre andra var genast med på noterna. Fångarna smugglade ut skedar ur matsalen och under hösten 1961 började de hacka och skrapa hål längs gallret med skedarna som de hade slipat mot cementgolvet.

Varje kväll tilläts fångarna spela musik i en timme. Ljudkaoset var alldeles ypperligt för att överrösta skrapljuden från cellerna.

När musiken tystnade täckte fångarna hålen kring gallret med det betonggrus de kratsat loss uppblandat med tvål och blött toalettpapper. Därefter målades den konstgjorda väggen med färg som West smugglat in.

Så småningom blev det ännu lättare att dölja hålet: John Anglin kom på idén att göra ett falskt galler av en tobaksask och en pärm. Låtsasväggen kunde på bara­ ett par sekunder sättas fast i hålet som ett lock.

West hade beräknat att fångarna skulle kunna hacka sig igenom muren på bara sex veckor, men till jul var ingen av dem ens i närheten av ett genombrott. Inte förrän i april 1962 blev John den förste som sparkade ut sitt galler.

Han kunde smyga sig ut i den smala korridoren som stank av salt och urin. Sedan klättrade han upp längs rören till tak­nivån och in i cellen igen. Och så ut igen i ren förtjusning. Han hade smakat på friheten.

”Routine night”, en rutinnatt, skrev fångvaktaren i sin loggbok den natten. Några nätter senare bröt Clarence igenom och den 11 maj tog sig även Morris ut ur sin cell. ”Rutinnatt”, skrev väktaren igen. West var den ende som ännu inte hackat sig ut.

Medfångarna kände till flyktplanerna

I matsalen kunde de fyra fångarna ostört diskutera sina flyktplaner. De kom överens om att tillverka fyra låtsashuvuden som skulle ligga på kuddarna i deras celler och lura vakten under nattens tre fångräkningar.

Dessutom skulle de ta bort ventilationsröret i taket, tillverka räddningsvästar och en flotte med åror. Allt material och alla verktyg måste ordnas fram. Och alltihop måste förstås ske i största hemlighet – i alla fall inför fångvaktarna.

Alla medfångar i B-blocket visste nämligen redan vad de fyra hade för sig under nätterna. Flera av dem hjälpte dessutom till genom att skaffa fram olika verktyg som de gömde i sina egna celler.

John och Clarence fick ansvaret för de falska huvudena. I handfatet blandade John grus och småsten från väggen med tvål och lim. Han rev ut annonser ur tidningar som han lånade på biblioteket och klistrade dem på skallarna för att få en slät yta. Till sist målade han alltihop med konstnärsfärger.

John knuffade in de färdiga huvudena till Clarence som omsorgsfullt prydde dem med riktigt hår från fängelsets frisersalong där han arbetade. Huvudena gömdes bakom gallren och låg nu klara inför den stora flykten.

Mattor dolde ledtrådar som kunde avslöja flykten från Alcatraz

Nu när de kunde ta sig upp på taket hade fångarna fått ett gömställe för sina verktyg och annan rekvisita. West såg till att de även fick arbetsro.

Han hade övertalat en av vakterna att låta honom måla taket på egen hand. Vakten släppte in honom med penslar, färg och en stege och låste dörren från utsidan.

De mer garvade vakterna var förvånade; i vanliga fall fick fångar inte arbeta ensamma. Men West var ju inlåst och kunde inte rymma, blev svaret. På takvåningen kunde West nu ostört skruva loss ventilationsröret.

Enda problemet var att vakterna faktiskt kunde se honom från cellblocket på andra ­sidan gången om de var uppmärksamma. Därför började West sopa damm och skräp från taket ned på gångarna framför cellerna där vakterna gick.

Resultatet blev – som väntat – att vakterna klagade. West föreslog att han kunde hänga upp filtar kring takvåningen för att stänga in smutsen. Motvilligt gick vakterna med på hans förslag, och plötsligt hade fångarna en egen liten verkstad bakom filtarna, med både plats och ro till att bland annat bygga flotten.

Gallret sågades av och fångarna var redo att rymma från Alcatraz

Nu tog arbetet fart. På dagarna smugglade West upp lim och rep till takvåningen, och på nätterna byggde de andra flotten och monterade loss ventilationsröret.

Själva röret lossnade utan problem men i schaktet som ledde upp till taket upptäckte Frank Morris och John först två järnstänger och sedan ett massivt järngaller som satt fast med bultar.

Med viss möda lyckades Morris på tre nätter pressa ihop de båda järnstängerna med en skruvtving så att han kunde ta sig förbi och fram till järngallret.

Morris försökte lossa bultarna med en ombyggd hårtrimmer från friser­salongen, men förgäves. Sedan stal West en dammsugarmotor som Morris gjorde om till borrmaskin. Bultarna rörde sig inte. De måste sågas av.

Morris tog itu med det mödosamma arbetet att vrida och hugga in en skruvmejsel mellan bultarna och schaktet för att hacka bort så mycket rost att hans små hemmagjorda sågklingor skulle kunna stickas in.

I slutet av maj var fångarna nära att ge upp. West jagades ständigt av fångvaktarna; de ville ta bort filtarna eftersom de utgjorde en brandfara.

Samtidigt blev John tvungen att kassera den ponton som han hade arbetat med en längre tid. Flotten skulle stöttas av två pontoner på vardera 40 cm i diameter men Johns ponton hade bara blivit 15 cm och pontonens träventil fungerade inte som den skulle.

Nu fick han börja om från början med att sy en helt ny ponton och tillverka en ventil av gummi. Till sist hade Morris skrapat bort så mycket rost att han kunde lirka in sågklingan bakom bultarna.

Kväll efter kväll sågade han. Den 10 juni släppte gallret äntligen från bultarna. Nu låg flotten, paddlarna och en uppsättning räddningsvästar också klara. Efter ett helt år av förberedelser var fångarna redo att rymma.

Fångarna försvann ut i världen

Kl. 21.30 den 11 juni placerar fångarna sina papier-maché-huvuden på kuddarna. Bröderna Anglin och Morris kryper ut ur cellerna, upp till takvåningen och väntar på West. Men han kommer inte.

West har ännu inte lyckats göra hålet kring gallret tillräckligt stort. Han hade räknat med att kunna sparka sig ut på flyktnatten, men betongen ger inte efter. John för­söker förgäves sparka upp hålet från andra sidan.

De tre fångarna bestämmer sig för att lämna kvar West och låta hans saker ligga på taket om han skulle lyckas ta sig igenom. Sedan knuffar de ut gallret och kryper ut i det fria.

De smyger över taket och glider ned längs ett ventilationsrör på sidan av byggnaden. Väl nere på marken ska de bara klättra över stängslet. Alla tre har rymt ur fängelser förr, och ett stängsel avskräcker dem inte. En efter en klättrar de över taggtråden.

Fångarna småspringer ned till vattnet. Där pumpar de upp västarna och flotten. Ljusen från San Francisco och Golden Gate glittrar i vattnet. De fattar årorna, klättrar upp på den lilla flotten och knuffar ut den i det kalla vattnet.

Ingen vet vad som hände sedan. ­Havet var lugnt den natten och de kan ha klarat sig, anser några poliskällor. Andra menar att strömmen var stark och troligen har fört dem ut till havs.

Första natten hittade sökpatrullerna en hemmagjord åra som flöt i bukten. Tre dagar senare fann man en plastficka med foton och adresser till bröderna Anglins släktingar. Under två veckor därefter flöt fler bevis i land: en räddningsväst och delar av flotten.

Man har aldrig hittat de tre fångarna, men ärendet är inte nedlagt. Så sent som 2009 sade Mike Dyke, utredare vid U.S. Marshals som granskar rymningar: ”Vi har ännu inga bevis för att de är döda så vi fortsätter leta efter dem.”