Flygkapare flög halvvägs runt jorden

Det har bara gått ett halvår sedan Raffaele Minichiello senast befann sig på ett flygplan. Den gången gick resan till militärbasen Marine Corps Base Camp Pendleton i Kalifornien från det krigshärjade Vietnam, där Minichiello i två år tjänstgjort som marinkårssoldat och nu blivit sårad.

I april 1969 fick den unge mannen – som vid tolv års ålder flyttade från Italien till USA tillsammans med sin pappa, sin mamma och sin syster – den militära utmärkelsen Purpurhjärtat.

Kriget har satt sina spår i Minichiello, som har svårt att vänja sig vid det civila livet och lätt blir arg över småsaker i vardagen. När den unge krigsveteranen strax efter midnatt går in i kabinen på TWA Flight 85 möts han av fyra leende flygvärdinnor.

”Välkommen ombord. Det är inte så många passagerare ombord i kväll, så om du vill kan du sätta dig i första klass. Du kan bara lämna handbagaget här hos mig, så hittar jag en plats till det”, säger en av flygvärdinnorna och sträcker sig efter den avlånga väskan som Minichiello har med sig.

Den mörkhårige unge mannen med det charmiga leendet och de markerade ögonbrynen svarar på bruten engelska: ”Nej tack, jag tar det med mig. Jag lämnar aldrig mitt fiskespö.”

När han sätter sig på sin plats och väntar på att planet ska lätta håller han den avlånga väskan hårt intill kroppen. Om flygvärdinnan hade öppnat den skulle hon inte ha hittat någon fiskeutrustning, utan ett halvautomatiskt gevär av typen M1 Garand och 250 patroner.

Kapningen börjar

Klockan 1.45, flygplanets kabin: TWA Flight 85 lättar från Los Angeles med 40 passagerare ombord. En kvart senare kallas flygvärdinnan Charlene Delmonico till Raffaele Minichiellos plats.

Raffaele Minichiello håller fortfarande pekfingret på knappen ovanför sitt säte när Charlene Delmonico kommer fram till honom. Ovanför de flesta sätena är ljuset släckt och många av de övriga passagerarna försöker sova.

”Vad kan jag stå till tjänst med?” frågar den 23-åriga flygvärdinnan den unge mannen i militärkläder, som hon lade märke till redan vid incheckningen.

Flygvärdinnans leende övergår till ett uttryck av rädsla när hon ser att passageraren håller ett gevär i händerna. Raffaele Minichiello lägger en patron i hennes hand och säger: ”Jag har 249 fler sådana här. Ta mig till flygplanets kapten.”

Han reser sig, stoppar in geväret under jackan och går genom kabinen med flygvärdinnan framför sig. Flera passagerare på de övriga sätena märker att någonting inte är som det ska. En man reser sig, men Minichiello säger med bestämd röst åt honom att sätta sig igen.

Strax därefter står en skärrad Charlene Delmonico utanför dörren till cockpiten. Hon knackar två gånger och blir insläppt. Raffaele Minichiello följer efter henne och ställer sig i vänstra hörnet med höjt gevär. I cockpiten sitter flygkaptenen Donald Cook, andrepiloten Wenzel Williams och färdmekanikern Lloyd Hollrah. Alla stirrar på den unge mannen och hans vapen.

”Från och med nu tar jag kontroll över det här planet. Jag vill att vi flyger till New York”, säger kaparen.

För att utstråla mer auktoritet än hans pojkaktiga utseende klarar att leverera gör han medvetet sin röst djupare och hårdare än vanligt. Sin nervositet kan han emellertid inte dölja.

Kapten Cook lyfter armarna och säger lugnt: ”Planet är ditt. Vi gör som du vill, men vi har inte tillräckligt med bränsle för att kunna flyga hela vägen till New York. Vi kommer att behöva mellanlanda i Denver för att tanka.”

Det kommer att bli den första av en lång rad mellanlandningar. Minichiello ska nämligen längre än bara till New York – mycket längre.

”Vi bjuder på alla dryckesvaror”

Klockan 2.00, planets cockpit: Flygplanet är på väg till Denver för att mellanlanda innan resan fortsätter till New York, den nya destinationen. Minichiello låter kapten Cook prata med passagerarna.

Kapten Donald Cook är 41 år och när han inte arbetar som pilot för TWA bor han i Kansas City. Han är väl medveten om den våg av flygkapningar som på senare år har drabbat USA. Under bara det här året har det skett 54 flygkapningar i USA, i genomsnitt en kapning var sjätte dag.

Så sent som två månader dessförinnan hade ett annat plan från Donald Cooks bolag Trans World Airlines (TWA) kapats under en flygning från Rom till Tel Aviv i Israel. Lyckligtvis miste ingen livet den gången, men vid flera andra kapningar slutade det illa.

Detta är den första kapningen kapten Cook är med om, men han är fullt på det klara med att det är viktigt att hålla huvudet kallt och inte brusa upp. Då är det lätt hänt att situationen trappas upp och att oskyldiga människor mister livet.

Som den erfarne pilot Donald Cook är, besitter han ett lugn och finner sig snabbt i situationen. Det går inte att spåra någon panik i hans röst när han via högtalarna vänder sig till de skärrade passagerarna för att informera dem om vad som hänt: ”Mina damer och herrar, detta är er kapten. På ett mycket övertygande vis har en ung passagerare beslutat att chartra detta flygplan. Därför kommer vi i stället för till San Francisco att flyga till New York, med en mellanlandning i Denver för att tanka. Vi ber om ursäkt för olägenheten och tackar för er uppmärksamhet.”

Donald Cook vänder sig till Raffaele Minichiello och frågar om passagerarna och flygvärdinnorna skulle kunna få stiga av i Denver. Den unge flygkaparen går med på hans förslag, men kräver att en av flygvärdinnorna stannar kvar på planet. Den 21-åriga flygvärdinnan Tracey Coleman anmäler sig frivilligt till uppgiften.

Kaptenen tar återigen mikrofonen och vänder sig till passagerarna i kabinen: ”Mina damer och herrar, er resa kommer att sluta i Denver. TWA beklagar olägenheten och vi ska se till att ni kommer med första tillgängliga flight till San Francisco. Under tiden bjuder vi på alla dryckesvaror.”

Den tryckta stämningen bland passagerarna i kabinen lättar direkt. Mardrömmen tycks kunna ta slut snabbare än många av dem befarat.

Tårfylld bön på radion

Klockan 7.30–8.00, flygplanets kabin: Efter att ha satt av passagerarna i Denver påbörjar det tankade flygplanet den fem timmar långa resan till New York. En timme efter start hör Minichiello sin mammas röst på radion.

”Min son, överlämna dig ... överlämna dig. Mamma lovar att allt kommer att bli bra igen”, hörs en skrovlig röst ur högtalarna i flygplanets kabin.

Raffaele Minichiello stelnar till. Han känner igen sin mammas röst. Flygvärdinnan Tracey Coleman har satt på radion för att höra vad som sägs om flygkapningen. En nyhetsuppläsare med monoton röst redogör för händelsen.

Nyhetsuppläsaren berättar att Minichiello den 29 oktober egentligen skulle ha ställts inför krigsrätt på den amerikanska marinkårsbasen Camp Pendleton, det vill säga två dagar före flygplanskapningen. Åtalet gäller inbrott och stöld av inventarier för 200 dollar.

Skrämd av tanken på en fängelsevistelse hade den unge krigsveteranen enligt nyhetsuppläsaren lämnat sin hemstad Seattle och tagit sin tillflykt till Los Angeles. Nu riskerar den 19-årige desertören ett betydligt värre straff, eftersom en flygkapning medför minst 20 års fängelse och i vissa fall kan resultera i dödsstraff, berättar nyhetsuppläsaren.

Vad nyhetsuppläsaren inte berättar är att Raffaele Minichiello bara har stulit värdesaker för exakt 200 dollar för att han ansåg att hans arbetsgivare hade tagit just den summan från det militärkonto på vilket han satt in pengar under sin tjänstgöring i Vietnam.

Pengarna hade Raffaele Minichiello tänkt använda för att resa till sin födelsestad Melito Irpino, cirka tio mil öster om Neapel, för att besöka sin pappa, som återvänt till Italien på grund av sjukdom.

”Stäng av!” utbrister en märkbart rörd Minichiello när moderns tårfyllda bön hörs på radion.

Tracey Coleman gör som hon blir tillsagd och hämtar sedan en kopp kaffe till sin gisslantagare. Det är bara fem personer kvar på planet: de båda piloterna, färdmekanikern, Minichiello och Tracey Coleman.

De tre övriga flygvärdinnorna har lämnat planet, men Coleman har stannat kvar, eftersom kaparen inte ville släppa alla flygvärdinnorna. Man befarade att Minichiello skulle vägra låta passagerarna lämna planet ifall samtliga flygvärdinnor insisterade på att bli släppta.

Coleman börjar prata med Minichiello för att lugna honom.

Hon berättar att hon är från Kansas City och att hon studerar språk på universitetet parallellt med sitt jobb som flygvärdinna. Den unge mannen öppnar sig också lite grand. Han berättar om sin sjuka pappa och om sin mamma och syster Anna.

”Du kan vara lugn, jag tänker inte skada någon”, anförtror sig den unge flygkaparen åt henne. ”Jag är en schyst kille. Men säg inget till kaptenen. Jag vill att han ska tro att jag är beredd att göra vad som helst.”

Ett skott hörs i planet

Klockan 11.40, Kennedy Airport, New York: I New York landar planet så långt bort från terminalerna som möjligt. Minichiello har bett att få två nya piloter, som kan flyga honom till Rom.

Flygbolaget TWA:s officiella policy när det gäller flygkapningar är tydlig: Så länge det inte spills något blod och planet återlämnas i oskadat skick ska TWA:s piloter flyga den unge soldaten vart han vill. Raffaele Minichiello vill till Italiens huvudstad. Därifrån tänker han köra till Neapel och besöka sin sjuka pappa.

Den amerikanska federala säkerhetspolisen FBI har dock andra planer. Ingen har tidigare kapat ett inrikesplan och tvingat det att flyga till en annan kontinent. Det skulle skapa ett farligt precedensfall, anser FBI, som därför har mött upp manstarkt på flygplatsen.

Närmare hundra FBI-agenter, många av dem förklädda till flygplatspersonal, smyger omkring nära planet i hopp om att kunna ta sig ombord och gripa kaparen. Minichiello blir desperat när han upptäcker agenterna. Han har sagt att endast nödvändig personal får närma sig planet.

Han börjar springa fram och tillbaka i kabinen, eftersom han befarar att bli dödad av en krypskytt ifall han sitter still vid ett fönster. Plötsligt hörs ett skott i kabinen. Mitt i tumultet har Minichiello råkat avfyra sitt gevär.

Kulan borrar sig igenom taket i kabinen och studsar mot en syretank, men tränger inte ut ur flygplanskroppen. Om det hade hänt skulle inte flygplanet ha kunnat lätta.

Ljudet av skottet får FBI-agenterna att dra sig tillbaka. Strax därefter stiger de transatlantiska piloterna, Billy Williams och Richard Hastings, ombord på planet. Alla ombord är skakade av incidenten. Kapten Donald Cook skriker rasande åt agenterna genom cockpitens ruta.

Kaptenen säger bestämt åt dem att flygplanet kommer att lätta igen, trots att den planerade tankningen inte är klar. I all hast kommer de två nya piloterna, som är utbildade för transatlantiska flygningar, ombord.

Minichiello säger åt kapten Cook, andrepiloten och färdmekanikern att sitta kvar i cockpiten. Kapten Cook är fortfarande rasande över myndigheternas klumpiga försök att stoppa kapningen.

”Det var nära att FBI:s plan fick oss dödade allihop. Vi hade varit tillsammans med pojken i sex timmar och sett honom gå från en komplett galning till en lugn, intelligent ung man med sinne för humor. Och så kommer de där idioterna”, rasar Donald Cook senare i en intervju med dagstidningen New York Times. ”Helt oansvarigt och utan någon som helst information bestämde FBI sig för hur de skulle ta itu med honom. Den tillit som vi hade byggt upp under nästan sex timmar var som bortblåst.”

När de båda nya piloterna tagit över i cockpiten lättar planet och lämnar efter sig de slokörade FBI-agenterna på landningsbanan.

Minichiello fyller jämnt

Midnatt (lokal tid) lördagen den 1 november, Irland: Kaoset på flygplatsen i New York fick till följd att planet inte tankades fullt. Nu fylls planet på i Bangor i delstaten Maine för att därefter sätta kurs mot Irland, där en sista tankning ska göras.

Tankningen i Bangor blir odramatisk. Nyheten om kapningen har vid det här laget nått hela USA, så flygplatsen i Maine är full av reportrar. Efter händelserna i New York tar emellertid myndigheterna inga risker.

Ett uppbåd av poliser håller tillbaka pressen och ser till att endast personalen som ska tanka planet kommer nära. När det är gjort lättar TWA 85 från flygplatsen.

Stämningen ombord är nu betydligt bättre. De sju personerna har börjat känna en gemenskap sinsemellan och gisslan känner även en viss sympati för den unge kaparen. När TWA Flight 85 korsar tidszonerna på väg mot Irland och den 31 oktober övergår till den 1 november fyller Raffaele Minichiello år.

”Jag tror att det är min födelsedag nu”, säger han till flygvärdinnan Tracey Coleman.

”Är det sant?” frågar hon och spricker upp i ett leende.

”Ja, jag fyller 20”, svarar han.

Flygvärdinnan försvinner iväg en stund och kommer sedan tillbaka med en cocktail.

”Grattis på födelsedagen, Raffaele”, säger hon till den märkbart rörde flygkaparen, som tackar och tar emot drinken.

Genom rutan skymtar nu ljusen från den irländska västkusten, där planet en kort tid senare landar. Efter en halvtimmes stopp, under vilket planet återigen tankas, lättar maskinen med kurs mot slutdestinationen Rom.

Raffaele Minichiello hoppas kunna fira sin födelsedag med sin pappa, men han inser att risken att han i stället kommer att hamna bakom galler är stor. Han har trots allt genomfört ”världens längsta och mest spektakulära flygkapning”, som rubriken på dagstidningen New York Times lyder.

Omkring klockan tre på natten flyger planet över italienska alperna. Raffaele Minichiello tittar på sin armbandsklocka, som fortfarande står på Los Angeles-tid: 18.00. Det är nu drygt 16 timmar sedan kapningen började.

Om cirka två timmar kommer de att vara framme vid flygplatsen i Rom.

”Jag ber om ursäkt för alla problem jag har ställt till med”, säger Raffaele Minichiello till kapten Donald Cook strax efter klockan fem på morgonen, när planet förbereds för landning i den italienska huvudstaden.

”Ingen fara”, svarar kaptenen. ”Vi tar det inte personligt.”

Flygkaparen hamnar på återvändsgata

Klockan 5.15 (lokal tid) den 1 november, Roms flygplats: Planet landar i Rom. Minichiello har krävt att en högt rankad polis ska skickas ut på landningsbanan. En kort tid senare kör en bil fram till flygplanet.

Polisen Pietro Gulí kliver ur sin svarta Alfa Romeo och går uppför trappan till flygplanet med händerna ovanför huvudet. Han är 47 år gammal och assisterande polischef på Roms internationella flygplats.

I egenskap av högst rankad polis i tjänst har han fått i uppgift att ta emot den italienske flygkaparen. Han är orolig. Allt kan hända under en flygkapning. Han vet ingenting om Raffaele Minichiello förutom att han är av italienskt ursprung.

Pietro Gulí tänker på sin fru och sina två tonåriga söner, som intet ont anande ligger och sover där hemma. Han gör korstecken och går in i kabinen. Genast kommer Raffaele Minichiello fram och riktar sitt gevär mot honom.

Medan den unge flygkaparen håller polisen i schack tar han farväl av de sex personerna ombord på planet. De har nu tillbringat nästan 19 timmar tillsammans och tillryggalagt 11 000 kilometer. Ingen av dem har sovit särskilt mycket under resan och alla känner en stor lättnad nu när kaparen har nått sin slutdestination.

För Minichiello är det dock långt ifrån över. Han går vaksamt ut ur planet och stegar målmedvetet mot den svarta Alfa Romeon med sin nya gisslan framför sig.

”Kör mig till Neapel”, säger Minichiello när de sitter i bilen.

Pietro Gulí nickar och kör ut från flygplatsen med kurs mot Neapel, cirka 22 mil söderut. Utan att Minichiello vet om det har han satt på mikrofonen på bilens radio, så att hans kollegor hör allt som sägs i bilen.

Så snart Alfa Romeon har lämnat flygplatsen följer fyra polisbilar efter. Raffaele Minichiello säger åt Pietro Gulí att köra snabbt nedför de smala vägarna i bergslandskapet utanför Rom i hopp om att kunna skaka av sig förföljarna.

När de vid en tidpunkt tillfälligt lyckas bli av med förföljarna, säger Minichiello åt Gulí att köra in bilen på en återvändsgata. I slutet av den stiger de båda männen ut ur bilen. Innan Pietro Gulí hinner fråga vad Minichiello har tänkt sig göra nu rusar han iväg och försvinner utom synhåll.

När Pietro Gulís kollegor kommer till platsen säger han åt dem att hålla sig undan: ”Akta, han kommer att döda er. Han har ett automatgevär med 240 skott!”

Präst blir kaparens fall

Klockan 10.00 (lokal tid) den 1 november, tio kilometer utanför Rom: 400 poliser, 40 polishundar och två helikoptrar söker igenom landskapet utanför Rom. Minichiello tar sin tillflykt till en liten kyrka.

Kyrkan med namnet Den gudomliga kärleken är välfylld den här förmiddagen. Människor från trakten har strömmat till för att fira alla helgons dag. Bland den välklädda församlingen av katoliker sticker emellertid en person ut ur mängden.

Efter att ha gömt sig i området i fem timmar har Raffaele Minichiello gått in i kyrkan tillsammans med alla andra. Hans gevär och militärkläder ligger undanstoppade i en lada i närheten, så han har bara på sig en väst och ett par kalsonger. Han hade inte räknat med att det var så pass kallt i Italien den här tiden på året.

När prästen, Don Pasquale Silla, tittar ut över församlingen lägger han genast märke till den unge mannen med de ovanliga kläderna. Han känner igen den unge mannen från nyheterna.

Silla springer bort till två poliser som står på vakt i närheten och berättar för dem om sin upptäckt. En kort tid senare samlas polisen utanför kyrkan, där de utan dramatik kan gripa Minichiello, som inte gör motstånd.

”Landsmän, varför griper ni mig? Jag har inte gjort något fel!” utbrister Raffaele Minichiello när han förs bort av polisen efter sin 23 timmar långa flykt.

När han sitter i baksätet i polisbilen funderar han en kort sekund på om han ska försöka ta ifrån en av poliserna tjänstevapnet och kapa även polisbilen, en tanke han dock snart släpper.

”Lyckligtvis kom jag på bättre tankar den gången”, berättar han senare.

Opera i romersk rättssal

Den 5 november 1970, rättegångssal i Rom: Rättegången mot Minichiello inleds i Rom ett år efter gripandet. Han dömdes först till sex års fängelse, men i en appellationsdomstol sänktes straffet till 18 månader.

Det italienska folket är övertygade: Raffaele Minichiello är inte någon brottsling. Han är tvärtom en krigshjälte som svikits av USA och som gjorde vad som krävdes för att återvända till sitt fosterland och till sin sjuka pappa.

Som hans mamma sa till pressen: ”Han är ett krigsoffer och han bör förlåtas. Min son måste ha varit med om hemska saker i kriget, som har gjort något med hans huvud.”

När Raffaele Minichiellos försvarsadvokat Edmond Zappacosta den 5 november 1970 reser sig i rättssalen, påminner hans försvarstal mest av allt om en napolitansk opera. Hans slutanförande om sin klient, som i slutändan bara avtjänar ytterligare sex månader för sina brott, går rakt in i hjärtat på italienarna: ”Om han så hade bott på månen skulle Raffaele Minichiello ha kommit tillbaka till oss för att andas italiensk luft och omfamna sina gamla föräldrar.”