I december 1672 kliver 30-åriga Mary Carleton in i Londons domstol Old Bailey. Hon är anklagad för att ha stulit en silvertallrik, men under rättegången visar det sig att stölden är det minsta av hennes brott.
Året innan hade hon dömts för stöld och förvisats till den brittiska kolonin Jamaica, men hon rymde och kom tillbaka till London. Därför står hon även åtalad för rymning.
För domaren förklarar Mary dock att hon egenhändigt förhindrade ett myteri på det fartyg som förde henne till Jamaica.
”Jag stod så högt i gunst hos fartygets kapten och Jamaicas guvernör att de gav mig tillåtelse att resa hem”, påstår hon utan att blinka.
Varken domaren eller juryn köper den förklaringen, och under de följande dagarna hopas anklagelserna mot Mary Carleton – bigami, stöld och bedrägeri.
Det börjar se mörkt ut för serieförbryterskan, men hittills har hennes munläder och aristokratiska framtoning alltid hjälpt henne ur alla knipor.
Hon har i åratal utgett sig för att vara en tysk prinsessa, vilket har gjort att hon fått kontakt med rika, unga män och kunnat skinna dem på deras förmögenheter.
Hon kallas för ”grå änkan”, för till skillnad från svarta änkan dödar hon inte sina makar – hon väver bara in dem i ett nät av lögner, varpå hon försvinner med deras pengar.