I december 1672 kliver 30-åriga Mary Carleton in i Londons domstol Old Bailey. Hon är anklagad för att ha stulit en silvertallrik, men under rättegången visar det sig att stölden är det minsta av hennes brott.
Året innan hade hon dömts för stöld och förvisats till den brittiska kolonin Jamaica, men hon rymde och kom tillbaka till London. Därför står hon även åtalad för rymning.
För domaren förklarar Mary dock att hon egenhändigt förhindrade ett myteri på det fartyg som förde henne till Jamaica.
”Jag stod så högt i gunst hos fartygets kapten och Jamaicas guvernör att de gav mig tillåtelse att resa hem”, påstår hon utan att blinka.
Varken domaren eller juryn köper den förklaringen, och under de följande dagarna hopas anklagelserna mot Mary Carleton – bigami, stöld och bedrägeri.
Det börjar se mörkt ut för serieförbryterskan, men hittills har hennes munläder och aristokratiska framtoning alltid hjälpt henne ur alla knipor.
Hon har i åratal utgett sig för att vara en tysk prinsessa, vilket har gjort att hon fått kontakt med rika, unga män och kunnat skinna dem på deras förmögenheter.
Hon kallas för ”grå änkan”, för till skillnad från svarta änkan dödar hon inte sina makar – hon väver bara in dem i ett nät av lögner, varpå hon försvinner med deras pengar.
Mary Carleton, som från början hette Mary Moders, blev i London känd som ”den tyska prinsessan”.
Snackade sig ur knipa
Mary Carleton föddes den 11 augusti 1642 i Canterbury i England. Från början hette hon Mary Moders och utsikterna att få leva ett liv i lyx var obefintliga.
Hennes far var speleman. Han dog ung, och Mary växte upp under fattiga omständigheter.
Mary vägrade emellertid att acceptera sitt öde. Efter ett misslyckat äktenskap med skomakaren Thomas Steadman reste hon 1658 till hamnstaden Dover.
Hennes mål var att hitta en man, som kunde erbjuda henne den lyx hon längtade efter. Valet föll på en förmögen kirurg vid namn Thomas Day.
Efter bröllopet upptäckte Thomas Day emellertid att Mary redan var gift, så han anklagade henne för bigami. Hon frikändes dock genom att övertyga juryn om att hennes förste make var död.
Efter en kort vistelse i Köln i Tyskland, där hon lurade av en lokal adelsman en stor summa pengar, bosatte Mary sig i London – inte som Mary Moders utan som Maria de Wolway, en tysk prinsessa med en stor förmögenhet.
”Om någon blivit lurad så är det jag.” Mary Carleton under rättegången.
Hon klädde sig i dyra kläder och fina smycken för att göra sin nya identitet trovärdig. Utrustad med sin skönhet, sin ädla börd och ryktena om den stora förmögenheten gick hon på jakt.
Efter några månader nappade den förste mannen på kroken. Det var en ung advokat vid namn John Carleton. Paret gifte sig snabbt, men lyckan krossades efter endast två veckor efter, när John Carleton mottog ett anonymt brev, som avslöjade hustruns sanna identitet.
Advokaten stämde genast Mary, nu med efternamnet Carleton, för bigami. Men hans bevisläge var svagt, eftersom familjen Carleton inte kunde förmå Marys första make, skomakaren Thomas Steadman, att vittna.
Under rättegången lyckades den vältaliga Mary Carleton inte bara övertyga juryn om sin oskuld, utan även framställa sig som det verkliga offret: familjen Carleton hade lockat henne till äktenskap för att komma åt hennes pengar, snyftade hon teatraliskt:
”Om någon har blivit lurad så är det jag!”
Mary Carleton uppträdde som sig själv i en pjäs om hennes spektakulära rättegång.
Mary blev berömd i hela London
Rättegången mot Mary Carleton 1663 uppmärksammades av hela London och genererade mängder av publikationer och till och med en teaterpjäs.
Domen i fallet med Mary Carleton mot advokaten John Carleton i april 1663 vållade uppståndelse i London. Det var nämligen ovanligt att en kvinna lyckades tala sig ur en så allvarlig anklagelse som bigami.
Att hon samtidigt hade lyckats utge sig för att vara tysk prinsessa gjorde bara historien ännu bättre.
Både under och efter rättegången diskuterades dramat flitigt på huvudstadens kaffehus och krogar, och det dröjde inte länge förrän flera författare försökte slå mynt av intresset: En handfull skrifter om den kontroversiella historien gavs ut.
Ingen publikation uppmärksammades dock lika mycket som ”The Case”, som påstod ha skrivits av Mary Carleton själv. ”The Case” var en oblyg hyllning av Marys retoriska förmåga, som fick henne frikänd i Old Bailey.
Duke's Theater satte upp en pjäs om rättegången, och Mary Carleton anlitades för att spela sig själv. Från scenen förkunnade hon sturskt:
”Ni ser mig som en fräck bedragare, men vem av er är inte det?”
Skinnade rik apotekare
Medan Mary fortfarande stod inför rätta gav hon ut flera pamfletter, i vilka hon bedyrade sin oskuld. Hon blev så berömd att hon kort efter rättegången fick spela sig själv på scen.
Med tre äktenskap i bagaget fortsatte Mary – under nya falska namn – att med hjälp av lögner snärja rika ungkarlar för att sedan skinna dem på stora belopp. Men 1671 verkade det som om hennes tur tagit slut.
Hon ertappades med att stjäla en silverbägare och dömdes till förvisning på Jamaica. Redan efter ett år lyckades hon emellertid ta sig tillbaka till London.
På nytt utgav hon sig för att vara en rik arvtagerska och gifte sig med en förmögen apotekare, som hon strax därefter lämnade – med alla hans pengar.
I tio år hade Mary lyckats dra Londons överklass vid näsan, när lagens långa arm i december 1672 till slut satte stopp för hennes framfart.
Mary Carleton hängdes 1673. Hon visade inte minsta tecken på ånger.
Hon greps för att ha stulit en värdefull silvertallrik, och i fängelset blev hon igenkänd av en vakt, som mindes henne från den spektakulära Carleton-affären. I den efterföljande rättegången uppdagades mängder av hennes bedrägerier.
Marys strävan efter berömmelse ledde därmed till hennes fall, och den 22 januari 1673 avrättades hon genom hängning i Tyburn väster om London.
Legenden om den oförbätterliga bigamisten levde dock vidare i litteraturen – bland annat i Francis Kirkmans biografi The Counterfeit Lady Unveiled.
Författaren hade stora svårigheter med att gräva fram den fullständiga historien om Mary. I bokens förord varnar han läsaren:
”Om jag lovade dig att ge en sannfärdig genomgång av hennes liv skulle jag föra dig bakom ljuset. För hur kan sanningen om en person så genomsyrad av lögn och falskhet någonsin se dagens ljus?”
