Dömd till smärta och förnedring

I 1600-talets England och Skottland användes en så kallad scold’s bridle för att straffa uppstudsiga eller störande kvinnor. Bridle betyder betsel på svenska, och scold var på den tiden beteckningen för en argbigga, som det var svårt att få tyst på. Men det kunde scold’s bridle.

Anordningen var gjord av järn och sattes på kvinnor som störde ordningen genom att förolämpa andra med höga tillrop. Straffet medförde både obehag och smärta, för scold’s bridle var försedd med en platta eller ett klot som det var svårt att gapa över.

Betslet gjorde att den dömda inte kunde prata, eftersom hon inte kunde stänga munnen. Särskilt obehagliga varianter var försedda med en vass spets, som gjorde det smärtsamt att röra tungan.

Med scold’s bridle fastlåst på huvudet kunde kvinnan inte heller svälja, så hon började oundvikligen dregla. Förutom att kvinnan fick ont i käkarna förödmjukades hon genom att hon släpades genom stadens gator eller låstes fast vid skampålen med den obehagliga anordningen på sig.

Under medeltiden såg man i Stockholm med oblida ögon på otrohet. Skyldiga kvinnor bestraffades med ”stadens stenar”, två stycken sammanlagt 26 kilo tunga stenar som satt ihop med en kedja.

Kvinnan skulle bära kedjan runt halsen och stenarna på bröstet medan hon leddes genom staden. Straffet är känt från flera europeiska länder, där även andra förseelser kunde bestraffas med denna typ av offentlig förödmjukelse.

I augusti 1475 kunde invånarna i Stockholm se hur en kvinna vid namn Ärmgard leddes längs gatorna med ”stadens stenar” på sig. Mannen som Ärmgard hade bedragit sin make med slapp lindrigare undan. Han var känd som Lille Anders och fick betala höga böter.

Ärmgard kunde också ha kommit undan med böter, men kanske vägrade hennes bedragne make att betala. Eftersom medeltidens kvinnor inte förfogade över sina egna pengar var hon tvungen att uthärda förnedringen. Hade Lille Anders inte heller betalat skulle Ärmgard enligt lagen ha dragit honom efter sig med ett snöre bundet till hans penis.

Den självutnämnde engelske profeten James Nayler red 1656 genom staden Bristol på en häst. Han ville återskapa Kristi intåg i Jerusalem. Nayler var kväkare, och hans försök att värva anhängare ledde till att han dömdes för hädelse.

Som straff slog bödeln först en glödande spik genom hans tunga, och därefter brännmärktes Nayler med ett ”B” i pannan – B för ”blasfemi”.

Många olika brott kunde straffas med brännmärkning, och utifrån bokstaven kunde andra se vad personen dömts för.

I Amerika använde kolonisatörerna nästan hela alfabetet för att visa vilket brott en brännmärkt person hade begått. Fyllon fick till exempel ett D för drunkenness (dryckenskap) inbränt i huden med ett rödglödgat järn.

I Frankrike dömdes förbrytare att slava vid årorna i flottans galärer. Ända fram till 1832 brännmärkte myndigheterna dem med bokstäverna GAL. Brottslingar som dömts till slavarbete på land brännmärktes med TF – en förkortning av travaux forcés (tvångsarbete).

Om en soldat på 1600-och 1700-talet uteblev från sina plikter, straffades han av de kamrater som han lämnat i sticket. Med bar överkropp och med bakbundna händer skulle den dömde passera mellan två led av soldater, som alla hade stränga order att slå honom.

Medan slag med hassel- och pilkäppar piskade mot den dömdes rygg, gick en officer före med sin spetsiga värja riktad mot hans bröst för att hindra honom från att springa.

Bakom leden med soldater stod officerare redo att bestraffa dem som tvekade eller lät bli att slå. Ett straff på tre gånger gatlopp förbi 300 man var vanligt och innebar att den dömde soldaten tog emot omkring 900 slag.

Straffet betraktades som mer hedervärt än till exempel piskning, eftersom soldaten kunde ta emot straffet stående och visa prov på sitt mod. I krigstid var straffet för den som uteblev från sin post nio gatlopp – totalt omkring 2 700 slag – vilket betraktades som ett dödsstraff.

Nederländska sjökaptener utvecklade straffet ”hopp från rå”, som skulle stävja olydnad och konflikter bland sjömännen. Ett rå är den rundhult som är fäst vinkelrätt mot masten, och som seglet är fäst vid.

För att den dömde inte skulle kunna klamra sig fast vid mast eller rå och vägra att hoppa fick han ett rep om livet och hissades upp i riggen. När han dinglade 20 meter över havet släppte besättningen repet och lät honom falla.

Vid fall från så hög höjd är vattenytan lika hård som marken, om inte sjömannen träffar vattnet i helt rätt vinkel. Eftersom få på den tiden kunde simma, var det repet om midjan som gjorde att det gick att hala ombord den medtagne bråkstaken igen.

År 1632 dömdes en toppgast och en kadett på den nederländska ostindiefararen Zutphen till det livsfarliga straffet. Deras brott var att de hade mobbat en sovande kamrat genom att måla hans ansikte och penis svart med sot och olja. Båda männen överlevde.

Kåkstrykning kallades offentlig prygling med ris eller piska förr i tiden. Namnet kommer av att skampålen kallades för ”kåken”, vilket ursprungligen var ett litet hus eller en schavott intill skampålen, men som med tiden kom att beteckna själva pålen.

I en del länder fjättrades de dömda vid skampålen med ett halsjärn, på andra håll fick de händerna bundna så högt att de var tvungna att stå på tå.

Det gjorde att ryggen sträcktes ut, och bödeln kunde börja prygla med piska, spö eller – som på flera håll i Norden – ett knippe björkris. För att göra straffet ännu smärtsammare kunde riset doppas i saltvatten, så att det sved i de blodiga såren.

Förutom att smärtan var i det närmaste olidlig innebar spöstraffet även att de dömda fick stora, fula ärr på ryggen. Resten av livet skulle ärren obönhörligen avslöja att personen dömts för ett brott.

Näst efter dödsstraff betraktades amputation eller stympning som det hårdaste straffet. Utöver den smärta det innebar att få en kroppsdel avskuren var den straffade även tvungen att resten av livet bära på skammen av att sakna näsan, ett öra eller en hand.

Det var endast grova brott som bestraffades med stympning, men förr i tiden var det å andra sidan mycket som betraktades som grovt.

Medeltidens bödlar högg rutinmässigt av händer på dömda, men brottslingar riskerade även att få andra kroppsdelar avskurna. Tjuvar kunde bli av med ett öra eller näsan.

Under kejsar Fredrik den store (1740–1786) miste otrogna kvinnor i Preussen näsan – en sedvänja som hade rötter i det östromerska riket samt arabisk och indisk kultur. Av skriftliga källor framgår det att man i en del av britternas kolonier i Nordamerika skar av öronen på brottslingar ända in på 1700-talet.

Straffet att ”rida trähäst” var ett av de enklaste att verkställa och därför ett av de vanligaste. I Norden placerades den dömde vanligtvis grensle på en planka, som om han eller hon satt på en häst.

Där skulle syndaren sitta i en timme eller längre, medan plankans vassa kanter skavde i skrevet. För att göra ridturen extra smärtsam kunde stenar eller blytyngder hängas från fötterna.

Både män och kvinnor dömdes till det förödmjukande och smärtsamma straffet, som härrörde från Sydeuropa – under den spanska inkvisitionen på 1500-talet användes det för att tortera kvinnor. Nakna skulle de bestiga en trähäst, som i en del fall var försedd med taggar av järn. Tortyren ledde ofta till döden på grund av de infektioner som uppstod i såren.

I slutet av 1700-talet tillämpade den amerikanske generalen George Washington flitigt straffet för att upprätthålla disciplinen i sina styrkor, och trähästen användes även under det amerikanska inbördeskriget.

Om en ogift kvinna i 1700-talets Norden ertappades med att ha haft sex före äktenskapet dömdes hon inte enbart till höga böter. Hon skulle även erkänna synden inför hela församlingen i den lokala kyrkan. Hade kvinnan blivit gravid, eller om hon redan fött barnet i hemlighet, var det nästan omöjligt att undgå straff.

Om hennes älskare dessutom vägrade att erkänna att han var far till barnet riskerade hon – utöver förödmjukelsen – att aldrig bli gift, eftersom ingen ville ha en fallen kvinna som hustru. Utsikten att leva ett liv som fattig och utstött fick många kvinnor att i desperation begå ett ännu värre brott: att döda det nyfödda barnet och gräva ner kroppen.

Meningen med att erkänna synden i kyrkan var att församlingen skulle förlåta kvinnan och släppa in henne i gemenskapen igen, men så blev det sällan. I Sverige och Finland kallades straffet kyrkoplikt och innebar att den utpekade för brottet skulle stå på en särskild plats i kyrkan, synlig för hela församlingen. Efter att prästen gett den dömda absolution fick hen åter lov att delta i nattvarden.