Mord med hjälp av gift var i antikens Rom inget ovanligt fenomen. Kejsar Claudius var följaktligen på sin vakt, när han en kväll år 54 satte sig till bords för att njuta av sin favoriträtt: En måltid med svamp.
Inte en tugga skulle nudda kejsarens läppar, förrän någon annan hade smakat på maten. Skulle tecken på förgiftning ändå visa sig stod Claudius läkare redo att framkalla kräkningar genom att sticka en fjäder i halsen på kejsaren.
Inga av Claudius säkerhetsåtgärder kunde dock avvärja katastrofen.
När kejsarens hustru Agrippina åt av svampen gjorde han likadant, ovetande om att Agrippina hade förgiftat hans portion.
Den fjäder som kejsarens läkare raskt stack i kejsarens hals, när det första obehaget gav sig till känna, hade Agrippina doppat i gift. Giftet fick Claudius att förlora medvetandet. Han vaknade aldrig igen.
Gift var efterfrågat
Inget i Locustas bakgrund tydde på att hon skulle komma att frottera sig med makten.
Historikerna tror att den blivande giftblanderskan växte upp på landsbygden i Gallien, området som med tiden blev vår tids Frankrike.
Som bondflicka visste hon allt om örter, både läkande och dödliga. Dessa kunskaper utnyttjade hon flitigt, när hon som ung slog sig ner sig som giftblanderska i Rom.
”En mästare på området valdes ut. Hennes namn var Locusta.” Tacitus (ca 56–ca 120 e.Kr.).
Kampen om makten var hård, och vägen till landets högsta poster gick ofta via mord. Gift dödade utan våld och kunde lätt förväxlas med sjukdom, vilket gjorde metoden populär. Trots att giftblandande straffades med döden, saknade Locusta aldrig kunder.
Agrippina visste precis vem hon skulle gå till, när hon år 54 bestämde sig för att döda sin make.
”En mästare på området valdes ut. Hennes namn var Locusta”, berättar historikern Tacitus.
Det framgångsrika mordet var Agrippinas första drag i en plan, som såg till att kejsartiteln gick till Nero, kejsarinnans son från ett tidigare äktenskap.
”Han (Nero, red.) belönade henne genom att benåda henne och ge henne stora egendomar på landet.” Suetonius (ca 69–ca 122 e.Kr.).
Nero kände sig emellertid inte säker på tronen förrän rivalen Britannicus, Claudius son från ett tidigare äktenskap och mångas favorit till kejsartiteln, röjts ur vägen.
Ännu en gång anlitades Locusta, och giftblanderskan levererade.
När Britannicus munskänk en kväll lade märke till att det varma vin som Britannicus serverades till sina måltider var varmare än vanligt, anade ingen oråd.
Det behövdes inte heller, för vinet var inte förgiftat. Det var å andra sidan det kalla vatten som Britannicus hällde i sitt vin, när munskänken klagade på dryckens temperatur.
Han hade knappt fört glaset till läpparna, förrän han drabbades av kramper och slutade andas.
Mord belönades rikligt
Nero var inte sen att visa Locusta sin tacksamhet.
”Han belönade henne genom att benåda henne (för tidigare brott, red.) och ge henne stora egendomar på landet”, berättar den romerske historikern Suetonius.
Locusta ska inte ha dragit sig för att testa sitt gift på människor. Slavar och dömda brottslingar var hennes vanligaste offer.
Kejsaren repeterade mord
Locusta förklarar hur giftet verkar
Giftblanderskan planerade mordet på Neros rival Britannicus in i minsta detalj. Hon framställde giftet i kejsarens sovgemak, så att han kunde följa med i processen.
Giftet framkallar kramper
Locusta ska ha justerat giftets styrka genom att testa det på människor och djur. Ett starkt gift gav kramper av samma slag som vid sjukdom. Symptomen gjorde det lätt att dölja brottet.
Nero övervakar giftets effekt
Kejsaren ville med egna ögon se giftets effekt. Det idealiska giftet dödade snabbt, men inte så snabbt att det tilltänkta offrets munskänk dog och fick offret att fatta misstankar.
Locustas vanligaste gift var belladonna (Atropa belladonna), som orsakar hallucinationer, kramper och förlamning av andningsmuskulaturen.
Under de följande åren drog Nero nytta av Locustas färdigheter medan han rensade ut bland sina fiender.
Men år 68 fick romarna nog. Kejsarens fiender gaddade ihop sig mot honom, och han blev tvungen att fly från palatset. Med sig tog han en ask med Locustas gift.
Nero använde sig emellertid aldrig av giftet.
När han en kort tid senare begick självmord var det med en dolk.
Neros död innebar samtidigt slutet på Locustas karriär.
Efterträdaren Galba straffade utan pardon den förre kejsarens medskyldiga.
”Trollkvinnan Locusta och annat avskum som kommit upp till ytan under Neros tid, leddes på hans order genom staden i bojor och avrättades, berättar historikern Cassius Dio om Locustas öde.