Det stora tågrånet sätter ny standard för pengakupper

Det hela kulminerar en natt på ett hotellrum i Paris där han bor med sin fru Franny. Kraftigt berusad och spritt språngande naken kryper Reynolds, som bor på fjärde våningen, ut på balkongen och in genom ett badrumsfönster. Sedan jagar han runt sin hustru med en toalettborste tills han kiknande av skratt kollapsar mitt på golvet.

”Så här kan vi inte ha det”, säger Franny nästa morgon. Bruce Reynolds håller med. Pengarna från de många småkupperna försvinner på tok för snabbt. Nu måste han höja ribban och ambitions­nivån!

Den stora kuppen, ligans läckraste stöt, ska bli att råna ett posttåg. Tanken är inte helt ny för Reynolds: Posttåg är sårbara och fraktar ofta stora summor pengar. En gång tidigare hade de ägnat flera månader åt att för­bereda ett tågrån, men det blev aldrig av: kolleger bröt sig in i garaget och stal helt fräckt ligans Jaguarer och allt vad de hade skaffat fram inför rånet.

Den här gången ser allt mer lovande ut. Ligan har fått kontakt med advokaten Brian Field som inte nöjer sig med att försvara kriminella i rättssalen. Han umgås även privat i kriminella kretsar där han säljer bra tips och förmedlar kontakter mot betalning.

Field har representerat en av City Gents medlemmar i rättegången efter flygplatsrånet där åklagarmyndigheten försökte få flera av ligans medlemmar dömda – utan framgång. Nu har advokaten ordnat kontakt med en man som kallar sig Ulsterman – Nordirländaren. Han påstår sig ha värdefull information som kan användas vid en gigantisk kupp.

En dag i maj träffar två gängmedlemmar, Gordon Goody och Buster, Nordirländaren i Finsbury Park i London. Han berättar om ett posttåg som kör nattetid mellan Glasgow och London. Postsäckar med kontanter från ett ­antal banker transporteras i en specialvagn. Total­summan brukar variera men på årets storhelger kan det röra sig om upp till sex miljoner pund.

”Är ni intresserade?” frågar Nordirländaren. Goody och Buster kan bara nicka.

I detalj beskriver Nordirländaren var de 50–80 postsäckarna står. I vanliga fall finns de i vagn nummer två efter loket och vaktas av fem posttjänstemän. Den bästa tidpunkten för rånet bör vara precis efter en helgdag eller under en semesterperiod då folk oftast gör av med mycket pengar. Då kan det finnas uppemot fem gånger så många pengasäckar som på en vanlig dag.

När Reynolds får höra nyheten av sina kolleger har han svårt att dölja sin entusiasm. För ­tusan, nu kör vi! tänker han.

Planeringen av det stora tågrånet

Reynolds brer ut en karta på köksbordet i Busters lägenhet. Järnvägen mellan Glasgow och London är 540 kilometer. Frågan är var de ska slå till.

Den enklaste lösningen vore att bara stå ­beredd och vänta på tåget när det stannar på Euston Station i London. Men det går inte. Där finns alldeles för många poliser. Något ödsligt ställe på landet verkar optimalt. Å andra sidan medför det andra problem: det blir svårt att ta sig hem till London med rånbytet. Efter bara en liten stund kommer det att vimla av poliser och vägspärrar i hela området.

Den enda lösningen är att hitta en bas i närheten. Men det är inte självklart hur det ska gå till. Hotell duger inte, där kommer man i kontakt med alltför många främmande människor. Att övernatta hos bekanta är inte heller någon bra idé. ­Bara vänner som redan själva finns i brottsregistret kommer att vilja hjälpa ligan. Och de kommer att bli de första som polisen gör besök hos efter rånet.

Reynolds beslutar sig för att göra en systematisk research. Tillsammans med storspelaren Paddy tar han en tur i första klass på tåget Glasgow–London. De håller utkik efter ödsliga platser, nedlagda stationer, växlar – någonting som kan ge dem en ny idé.

Sträckningen mellan småstäderna Cheddington och Leighton Buzzard, på gränsen mellan Bedfordshire och Buckinghamshire, saknar bebyggelse. En väg går längs med rälsen. Reynolds tycker att platsen verkar idealisk.

”Vad tycker du?”, frågar han Paddy, som nickar.

”Jag kommer tillbaka”, viskar Reynolds för sig själv.

Reynolds bryter mot den gyllene regeln

Vid nästa möte i Busters lägenhet står en enda oerhört viktig punkt på dagordningen: Hur ska de stoppa­ tåget? Efter lite diskussion närmar de sig svaret via den logiska motfrågan: Hur stoppas tåg i vanliga fall? Jo, med rött ljus på signal­stolparna längs linjen.

”Är det någon som vet hur man gör det?”, undrar Reynolds. Tystnad.

”Känner ni någon signalman?” Buster räcker upp handen. Hans vän Roger Cordrey har utfört flera lyckade tågrån på det viset. Men han tillhör ett annat gäng, South Coaste­-grabbarna.

”Med 70–80 postmän på tåget kan en extra liga vara en fördel om nåt går åt pepparn”, säger Jimmy White, en före detta fallskärmssoldat.

Flera mumlar medhållande men någon pekar på säkerheten. Ju fler inblandade, desto större risk. Gruppen bestämmer sig för att ta chansen. Förberedelserna går in i nästa fas. Reynolds kör tillbaka till den utsedda platsen tillsammans med Paddy i hans Jaguar. Ju mer han ser, desto bättre gillar han stället.

Nu gäller det att hitta ett gömställe dit de kan fly med rånbytet. Hos en husmäklare i trakten hittar Reynolds en gård som är till salu. Leatherslade Farm ligger dold bakom några träd och syns inte från vägen, och det är långt till närmaste granne. Den oansenliga gården finns inte­ ens med på detaljerade kartor. Det är nästan som om den inte existerar. Platsen är perfekt.

I rena glädjeyran begår Reynolds sitt första misstag. Männen parkerar bilen och knackar på dörren för att tala med ägaren, som är hemma. Därmed skapar Reynolds en koppling mellan sig själv och rånet – och ger polisen ett vittne. Men Reynolds räknar inte med att rånet ska få större uppmärksamhet än normalt: två-tre dagar med allt mindre tidningsrubriker, sedan ebbar intresset ut.

Det antagandet är Reynolds andra misstag.

Lyssna nu på läromästaren!

South Coast-grabbarna kommer till nästa möte i Busters lägenhet. Leatherslade Farm har köpts av en bulvan som advokaten Brian Field ordnat. Nu ska de båda ligorna kopplas ihop.

South Coast-ligan består av starka, rutinerade brottslingar. Särskilt ”Gamle Wal” är ökänd. Det sägs att han en gång kommit ut ur ett hus med två besegrade nattvakter – en under varje arm. Här finns även en före detta boxare och ­givetvis signalmannen Roger.

Bruce Reynolds harklar sig och tar ordet. Han pekar på en tavla där han med krita har skrivit upp huvuddragen i planen. ”Det är rätt enkelt”, säger han. ”Tåget kör lastat från Glasgow. Det innehåller upp till fem eller sex miljoner.” Åhörarna flämtar till.

Reynolds beskriver nu i detalj hur rånet ska gå till. Han avslutar inlägget precis som han började – med att betona hur enkel kuppen är. ”Vid järnvägsbron Bridego Bridge tömmer vi tåget och kör till vårt gömställe på gården. Inga problem.”

South Coast-ligan börjar ställa frågor. Är gården säker? Är informationen trovärdig? Kan man lita på den där Nordirländaren?

”Allt handlar om tillit”, svarar Bruce Reynolds obekymrat. En oro brer ut sig i församlingen.

Charlie Wilson i Reynolds gäng reser sig och ropar: ”Hör upp nu killar, lyssna nu på läraren!”

Reynolds skrattar framme vid tavlan: ”Läraren vet bäst”, säger han. Mötet kan fortsätta.

Rollerna under rånet delegeras ut. Så snart tåget stannar ska en anfallsgrupp ta över lokomotivet. Samtidigt ska en man snabbt krypa in under tåget och koppla loss de två främsta vagnarna och loket. Därefter ska tåget köras några hundra meter fram till Bridego Bridge. Inte förrän de blivit av med de flesta postanställda i de ointressanta, frånkopplade vagnarna ska ­anfallsgruppen ta sig in i värdetransportvagnen och övermanna de posttjänstemän som vaktar pengarna.

Några av gängmedlemmarna spänner musklerna och flinar. Rollerna är utdelade. Men plötsligt förstör någon den goda stämningen: ”Men om tåget inte stannar vid signalen?”

Roger har lovat att han kan fixa signalerna, men tänk om lokföraren bara ignorerar det ­röda ljuset och kör vidare?

Reynolds rycker på axlarna. Det finns inga garantier. Det finns alltid någonting man måste överlåta till ödet. Under de följande veckorna arbetar de intensivt med rekognosceringen. Ligan upptäcker bland annat en militärbas nära bansträckningen. Det ger en ny idé: Under kuppen ska de vara utklädda i militäruniformer och köra kamouflagemålade bilar. Då ser de ut som soldater ute på nattövning.

Gruppen får regelbundet information från Nordirländaren. Han försäkrar att värdevagnen inte kommer att vara av den nya, extra säkra typen HVP, utan en äldre variant. Osäkerheten växer i alla fall. Hur kan Nordirländaren veta så mycket? Är han polis­agent som tänker lura in dem i en fälla? Efter flygplatskuppen, frikännandena och där­efter medias kritik mot polisen står City Gents mycket högt på ordningsmaktens hatlista.

Men männen lyckas skaka av sig nervositeten och fortsätter sin planering. De studerar tåglås, lokomotivets konstruktion och olika frånkopplingsmeka­nismer. De skaffar sig militäruniformer och kommunikationsradio. Grundligt och systematiskt löser de ett problem i taget.

Natt efter natt lägger sig Reynolds i en bivack intill järnvägen och samlar in information – och ännu mer information. Sådant kan de aldrig få för mycket av, tänker han. Infor­mation är vad alla kriminella behöver för att överleva.

Lokomotivet rullar vidare under förberedelserna av det stora tågrånet

Trots alla förberedelser upptäcker ligan ett problem som de inte har funderat över tidigare. Tänk om lokföraren är en tuffing och vägrar att samarbeta. Kan de köra tåget själva i så fall?

”Hur svårt kan det vara?”, flinar Goody i Reynolds gäng när de diskuterar problemet. ”Jag ska skaffa fram en manual.” Och Goody hittar verkligen en ”manual”. Det är en bok för småbarn: ”Tommy lär sig ­köra tåg.”

En sen natt, med bokens instruktioner i huvudet och rejält med alkohol i blodet, klättrar Goody och Reynolds in i ett stillastående lok på Euston Station. Goody börjar dra i alla möjliga handtag. Plötsligt vaknar den stora diesel­motorn till liv och lokomotivet börjar rulla.

”Lysande!” ropar Bruce Reynolds förtjust.

Några ögonblick senare tillägger han: ”Okej, då kan vi stanna nu.” Goody drar i bromsen – tror han – men tåget rullar bara fortare.

”Du kan stanna nu”, säger Reynolds igen och låter lite mer nervös på rösten.

”Jag försöker ju!” väser Goody irriterat. De båda männen börjar dra i alla handtag de ser men tåget fortsätter att rulla iväg ut i mörkret. Ingen av dem vet vad som väntar dem längre­ fram.

”Jag kan inte få stopp på den jävla saken!” skriker Goody.

Några sekunder senare tar han till flykten och hoppar ut ur det rullande loket. Reynolds följer efter direkt. Det blir en hård landning men ingen av männen slår sig mer än att de kan linka hemåt för egen maskin.

Dagen efter sägs det ingenting i tidningarna om ett kraschat lok. Reynolds tänker att loket kanske stoppades av en buffert på ett blindspår. Han och Goody drar en lättnadens suck.
Efter experimentet har Reynolds lärt sig att de inte kan köra tåget själva. De måste ge sig ut och leta upp en lokförare som de kan få med sig i kuppen. Av en slump hittar de vad de söker:

Reynolds möter en gammal fängelsekamrat, den 33-årige Ronald Biggs. Jovisst, han känner en lokförare och kan absolut förmedla kontakten. Det enda villkoret är att Biggs också vill vara­ delaktig i tågrånet. De övriga gängmedlemmarna är inte särskilt förtjusta i den tanken.

”Vad vet vi om Biggs?” frågar någon.

”Jag är ganska säker på att jag kan köra ­tåget”, säger en annan.

”Vi måste vara hundra procent säkra”, ­poängterar Reynolds.

De röstar om det – och med en överväldi­gande majoritet beslutar de sig för att anlita Biggs lokförare. Och Biggs själv får de med på ­köpet. Lokföraren Peter är en liten man i 50-årsåldern. Han har aldrig kört just den här sortens lok men säger att han ska förbereda sig noga.

Alla poster är nu tillsatta och det är bara de allra sista förberedelserna kvar. Utrustningen gås igenom: handklovar, militäruniformer, blå järnvägsoveraller, ficklampor, fyra walkie­-talkies, en VHF-mottagare för att avlyssna polisradion, madrasser och sängkläder, primuskök, två Land Rovers och en gammal militärlastbil.

När de gått igenom allting flera gånger om på tavlan genomför gänget en generalrepetition. Även om var och en har sitt eget ansvars­område kan rollerna skiftas om någonting oförutsett skulle hända i sista sekunden. Det finns gott om folk: 15 man totalt.

Ligan har ett sista möte med Nordirländaren som rekommenderar den 7 augusti 1963 som ett bra datum för kuppen. Det är precis efter några dagar då bankerna varit stängda så tåget kommer att innehålla betydligt fler sedlar än vanligt.

Reynolds säger adjö till sin hustru Franny och sonen Nick. Franny har sytt fast gradbeteckningar på Reynolds uniform och satt det brittiska­ elitförbandet SAS:s emblem – dolk, vingar och orden ”Den som vågar, vinner” – på hans sandfärgade basker.

Det sista Reynolds gör är att gömma undan sin Lotus Cortina. Den har han använt när han rekognoscerat längs järnvägen. Reynolds ser också till att däcken byts ut, så att bilen inte kan sättas i samband med eventuella däckavtryck nära gärningsplatsen. Nu är han redo.

Det stora tågrånet skjuts upp i sista stund

De båda gängen samlas på Leatherslade Farm på överenskommen dag. Alla väntar tysta i flera timmar och det röks många cigarretter mellan torra läppar. Stämningen är spänd. Då kommer Goody plötsligt in och berättar att aktionen är uppskjuten. De måste vänta 24 timmar till. Han kan inte säga varför, men Nordirländaren har envist hävdat att det måste ske.

Nästa dag är väntan äntligen över. Kl. 23 drar männen tysta på sig sina uniformer. Reynolds ser sig omkring. Några av männen har han känt i evigheter, tycker han: Charlie Wilson sedan skoltiden, Paddy och Biggs från tonåren, Goody och några andra sedan han var i 20-årsåldern.

Rånarna kör sina Land Rovers och lastbilen genom den ljumma sommarnatten, på små­vägar genom Buckinghamshires fridfulla landskap. Polisradion är tyst. Vägarna är folktomma, de passerar bara en ensam liftare.

Kl. 01:30 kommer de fram till järnvägs­signalerna inte långt från Bridego Bridge. Männen sprider ut sig på sina posteringar. En av dem klättrar upp i en mast och klipper av några telefonledningar som de sett ut tidigare. Roger ägnar sig åt ljussignalerna.

Strax före kl. 02:30 samlas de allihop igen. De går igenom planen en sista gång även om de kan rabbla den i sömnen vid det här laget. En av männen försöker skämta, mest för att lätta upp stämningen.

”Är vi säkra på att tåget alltid kommer i tid?” frågar en av männen.

”Aldrig mer än fem minuter för sent, aldrig mer än en minut för tidigt”, blir det lugnande svaret. Det är dags att agera.

”Vi ses på bron”, säger Reynolds. ”Och se nu till att ha turen på er sida!”

Reaktion på det stora tågrånet: ”Ett tåg har stulits!”

Bruce Reynolds spanar ut i natten. Han vet att de närmaste minuterna kommer att förändra hans liv. På gott eller ont. Den 32-årige gäng­ledaren har parkerat sin Land Rover en bit från vägen och klättrat upp för banvallen. Augustimånen skiner svagt över de mörka fälten. Reynolds kan inte se sina män som väntar i mörkret på sina avtalade platser. Han tänder en cigarr. Montecristo No. 2. En god följeslagare medan man väntar på sitt öde, tänker han.

Detta är ögonblicket han arbetat för. Hans livs stora kupp. De lysande visarna på Omega-klockan säger att klockan är 02:45. Det är 15 minuter kvar.

Något senare böjer sig Reynolds ned och lägger örat mot rälsen. Först hörs ingenting. Sedan börjar ett svagt surrande stiga upp från stålet. Ljudet blir allt starkare och nu ser han tåget komma från stationen i Leighton Buzzard. Det dundrar fram mot honom. Den starka strålkastaren i fronten skär igenom nattmörkret.

Reynolds reser sig upp. Nu gäller det. Han känner hur det knyter sig i magen. I en hundradels sekund tänker han på fängelset, på de alltför många åren han redan har tillbringat bakom galler, på att bli misshandlad av medfångar tills både golv och väggar är fläckiga av blod. Sedan höjer han walkie-talkien och ger signal till sina kamrater:

”Nu är det dags! Nu! Nu!”

Svaret kommer från alla utposterade: ”Uppfattat”, ”uppfattat”, ”uppfattat”.

Reynolds hör att tåget bromsar in vid den ­röda signalen som Roger har tänt. Till sist gnisslar hjulen mot skenorna. Sedan står dieselmonstret alldeles stilla en bit ifrån Reynolds. I mörkret hör han ett skramlande som av metall. Det måste vara Roy James som håller på att koppla loss lokomotivet och de främsta vagnarna. Sedan hörs avlägsna, mumlande röster – sedan en illavarslande tystnad. Den varar lite för länge.

Inne i lokomotivets förarhytt uppstår tumult. En av gängmedlemmarna höjer en batong och slår till lokföraren i huvudet. Därmed är han oskadliggjord men sitter fortfarande tungt kvar i sitt säte. Peter, den lokförare som ingår i rånarligan, får därför inte plats. Lokföraren som blöder från såret i huvudet tvingas under hot att köra tåget själv.

Äntligen ser Reynolds hur lokomotivet och de främsta vagnarna lösgör sig från resten av vagnarna och börjar rulla. Reynolds hoppar in i den väntande Land Rovern.

”De har det”, säger han till Paddy som sitter beredd i bilen.

Han är mycket spänd och fumlar med bilnycklarna. Inte förrän vid andra försöket startar bilmotorn. Paddy kör så fort han kan upp på vägen som löper längs med järnvägsrälsen, kör förbi tåget och fram till Bridego Bridge, där han bromsar. Männen hoppar ur bilen just när tåget kommer fram.

Nu händer allting mycket snabbt. Anfallsgruppen sätter genast igång. En av männen slår in en fönsterruta med sin yxa och klättrar in i värdetransportvagnen. Resten av rånarligan följer efter. Blixtsnabbt lyckas de storvuxna männen övermanna de fem posttjänstemännen i vagnen. På mindre än 60 sekunder har de öppnat dörrarna och de första postsäckarna, fyllda med pengar, kastas ut.

Medan rånarna kämpar för att lägga band på sin eufori börjar Peter, deras lokförare, att se illa­mående ut. Han klarar tydligen inte av att se våld på nära håll. Även den ordinarie lokföraren som blivit misshandlad ser rädd ut. En av rånarna ger honom en cigarrett och försöker lugna honom.

Männen bildar en kedja och postsäckarna langas från famn till famn nedför banvallen till den väntande lastbilen. Det finns alldeles ofattbart mycket pengar i tågvagnen – mer än 100 proppfulla säckar!

Reynolds ser att tiden börjar bli knapp. ”Det är dags nu, grabbar”, ropar han.

”Ja men det är bara några säckar kvar”, svarar någon.

”Skit i dem, det är dags!”

Rånarna rusar ned till de väntande bilarna. Reynolds ser efter att alla har kommit med. Sedan dundrar de iväg genom natten mot sitt gömställe. I Reynolds Land Rover sitter alla tysta men från bilen bakom hörs skratt och tonerna av Tony Bennetts ”The Good Life”.

De kommer till gården precis enligt planerna. Klockan är 04:30 den 8 augusti 1963 och rånarligan har nyss genomfört det största rånet i Englands historia.
I postsäckarna ligger 2 636 000 pund i kontanter.

Precis när bilarna rullar in framför Leather­slade Farm hörs det första anropet i polisradion: ”Ni tror väl inte det är sant” – hörs en upp­jagad polismans röst – ”men någon har faktiskt alldeles nyss stulit ett tåg!”

Polisen fångade rånarna, men hittade aldrig pengarna från det stora tågrånet

Bruce Reynolds greps inte förrän efter sex år på fri fot. Ronald Biggs levde som en fri man i Brasilien tills han frivilligt återvände år 2001 och anmälde sig hos polisen.

l första skedet kom alla rånarna undan, var och en med sin del av bytet och en individuell plan för resten av flykten. Polisen la ned enorma resurser i jakten och utlyste en belöning på 260.000 pund för ett avgörande tips.

Efter fem dagar fann polisen rånarnas fingeravtryck på Leatherslade Farm. Eftersom Reynolds dessutom skapat en koppling till gården när han pratade med ägaren insåg polisen snart att det var City Gents som utfört tågrånet. Snart gjordes de första gripandena men rånarna hade haft tid på sig att gömma bytet och kunde konsten att hålla tyst om vad de visste.

En av de gripna var Ronald Biggs. Redan år 1965 rymde han ur fängelset: med hjälp utifrån tog han sig över den höga fängelsemuren med en repstege och firade sig ned på taket på en väntande lastbil. Den spektakulära flykten fortsatte till Paris, Australien och Brasilien. Där fick Biggs en son med en brasiliansk kvinna – och då kunde han enligt landets lagar inte utlämnas och behövde alltså inte längre gömma sig. Men det ljuva livet hade sina svåra stunder. Bland annat utsattes Biggs för ett kidnappningsförsök utfört av professionella legosoldater.

År 2001, efter mer än 36 år på flykt, valde han frivilligt att återvända hem till England och anmäla sig hos polisen. Biggs dömdes till 28 års fängelse men frigavs i augusti 2009 på grund av svår sjukdom. Efter frigivningen sa han: ”Det vore fantastiskt att få leva fram till jul.”

Bruce Reynolds flydde till Mexico City där han återförenades med sin familj. Till en början levde de gott på rånbytet, både i Mexico, Canada och Frankrike. Men som så ofta förut tog Reynolds pengar slut förvånandsvärt snabbt. Till sist återvände familjen i hemlighet till England där Reynolds återupptog kontakten med kriminella kretsar för att tjäna mer pengar. År 1969 greps ­
han av polis och dömdes till 25 års fängelse.

Reynolds avtjänade bara tio år av straffet. Efter frigivningen 1979 levde han ett liv med usla jobb, familje­problem, avskedanden och ännu ett fängelsestraff för narkotikasmuggling.

Inte förrän det gjordes en film om tågrånet och Reynolds gav ut sin självbiografi år 1995 började hans tillvaro att ljusna. Senare har han bland annat arbetat som film- och motorjournalist.