Lukten av ko är tydlig i den gamla stallbyggnaden, när Arthur Thistlewood den 22 februari 1820 träffar sina sammansvurna. Mötet hålls på ett dammigt höloft på Cato Street i ett av Londons fattigaste kvarter.
Den enkla miljön besvärar inte Thistlewood – för vid samma tid dagen därpå kommer han enligt sin plan att befinna sig i betydligt flottare omgivningar. Hela den brittiska regeringen kommer då att vara utplånad och makten kommer att ligga hos honom och hans kumpaner.
Thistlewoods planer skulle komma att skaka Storbritannien. För första gången sedan 1600-talet försökte regeringsmotståndare ta makten med våld. Cato-sammansvärjningen, som komplotten kom att kallas, skulle prägla Storbritanniens politiska liv de följande decennierna.
Endast de rika fick rösta
Medan statskupper var ovanliga, hörde uppror och oroligheter till vardagen i början av 1800-talet. Det var svåra tider. Brittiska styrkor hade fem år tidigare besegrat Napoleon vid Waterloo, men segern var dyrköpt. Skuld och arbetslöshet följde i krigets kölvatten.
För gemene man var det i princip omöjligt att påverka situationen. Rösträtten var nämligen förbehållen den lilla andel av befolkningen som bestod av förmögna män.
Många ansåg att tiden var inne för drastiska åtgärder. Bland dem var den tidigare lantbrukaren Arthur Thistlewood, som gått i konkurs och nu tillhörde den revolutionära så kallade Spence-rörelsen, som arbetade för allas rätt att ställa upp i val, gemensamt ägande av jord och socialhjälp till fattiga.
Thistlewood deltog i ett antal demonstrationer, bland annat de så kallade Spa Fields-oroligheterna, som slogs ner av armén.
Polisen ingrep
Statskuppen planeras
Den 23 februari 1820 skulle kuppen äga rum. Tillsammans med sina kumpaner tänkte Thistlewood storma en ministermiddag.
Polisen stormade
George Ruthven ledde en styrka av 14 poliser. Han ropade förgäves till Thistlewood att släppa svärdet.
Thistlewood dödar polis
Thistlewood bar ett ovanligt långt svärd, som han dödade en av poliserna med.
Hängda och halshuggna
De dödsdömda hängdes den 1 maj 1820. Som ytterligare straff skar en maskerad bödel av likens huvud med en kniv. De blodiga huvudena visades upp som en varning till potentiella kuppmakare.
År 1820 var han redo att gå ett steg längre. Tillsammans med sin nära vän George Edwards började Thistlewood planera en statskupp.
Planen var lika enkel som brutal: Den 23 februari 1820 skulle Lord Harrowby, ordförande för kungens råd, sätta sig vid middagsbordet med sina ministrar. Under middagen skulle Thistlewood banka på dörren med förevändningen att han skulle överlämna ett brev.
Så snart butlern gått iväg med brevet skulle Thistlewood och hans medhjälpare tränga sig in i husets hall och börja kasta handgranater. Medan paniken och förvirringen spred sig skulle männen med pistoler, bajonetter och svärd ta livet av ministrarna en efter en.
Förutom Thistlewood och Edwards kände endast ett fåtal till planerna. Den 22 februari samlades den inre kretsen en sista gång.
Kuppförsöket ledde till reformer
Vad Thistlewood inte visste var att Edwards var polisspion, och att polisen övervakade stallbyggnaden.
När poliserna såg Thistlewood och de andra gå in stormade de byggnaden och klättrade uppför stegen till höloftet.
”Jag dog, när frihet och rättvisa fördrevs från detta land.” Arthur Thistlewood, kuppmakare, 1820.
Däruppe stod en lång man, som visade sig vara Thistlewood. I handen höll han ett svärd. En polis vid namn Ellis berättade:
”Smithers (en annan polis, red.) rusade förbi mig. Jag såg den långe mannen (Thistlewood, red.) dra sin hand bakåt och stöta svärdet i hans bröst. Smithers sträckte armarna i luften och ropade ’Herregud’, medan han föll över mig.” Kollegan dog på fläcken.
I förvirringen lyckades Thistlewood och flera andra fly, men redan nästa dag greps han. Under rättegången erkände Arthur Thistlewood sig skyldig, men försvarade sina handlingar.
”Jag dog, när frihet och rättvisa fördrevs från detta land”, förkunnade han. Tillsammans med fyra andra dömdes han till högförräderi och hängdes.
Avslöjandet av kuppen visade att situationen i landet var ohållbar. Parlamentet drev därför under de följande åren genom ett antal reformer, till exempel utvidgandet av valrätten – det första späda steget till att ge vanligt folk en röst.