Bödlarnas dynasti

Charles förklarade Marguerite sin kärlek men hon hävdade att det aldrig skulle­ fungera. Charles kunde inte förstå varför – tills en dag i Dieppe då en avrättning skulle äga rum på stadens torg.

Det var ett spektakel som Charles hade sett många gånger förr och när han tittade bort mot schavotten blev han alldeles kall: Bödeln som gjorde sig redo var Pierre­ Jouanne, Marguerites far.

Bödlarna och deras familjer möttes alltid med avsky och förakt. Charles blev förtvivlad men vägrade att ge upp sin älskade: ”Marguerites skönhet och ärbarhet gör henne mer värdig att vara född i närheten av en tron än nära en schavott. Trots att hennes far, mäster Jouanne, rådbråkar människor på stegel och hjul, finns det inte en droppe blod på de händer som hon har låtit mig kyssa”, skrev han i sin dagbok.

När det blev känt att Charles hade förälskat sig i bödelns dotter blev han utfrusen av de andra officerarna. Charles bestämde sig för att lämna Frankrike för alltid och sökte upp Marguerite för att ta avsked.

När han kom fram till huset hörde han ett kvidande från ett skjul intill. När han tittade in såg han Marguerite ligga fastbunden på en bänk. På foten hade hon en tortyrstövel och böjd över henne stod fadern och skrek: ”Erkänn!”

Charles stormade in och stoppade Jouanne. Den gamle bödeln förklarade att han hade försökt få sin dotter att säga vem hennes älskare var. Charles bekände genast och sade att han var villig att gifta sig med Marguerite.

Men Jouanne tvekade. Han var övertygad om att Charles måste förakta honom på grund av hans gärning som bödel – och därmed även hans dotter.

Charles skulle dock få Marguerite på ett villkor: Om han själv blev bödel och på så vis delade skam och öde med sin nya familj.

Här slutar Charles dagbok. Men i det officiella protokollet från Rouen avslöjas resten av historien. ”Medan han var i färd med att rådbråka en viss Martin Eslau bad bödeln, Pierre Jouanne, sin svärson att rikta ett slag mot den dödsdömde. Svärsonen svimmade och buades ut av folkmassan.”

Charles Sanson hade drömt om att vinna ära på slagfältet. Istället slutade han som föraktad bödel, och den kärlek han hade offrat hela sin karriär för blev inte ens långvarig.

Några år efter bröllopet dog Marguerite i barnsäng och lämnade honom med en son. Charles insåg att han och Marguerite hade sått fröet till en dynasti av bödlar.

Charles var den förste och pojken var dömd att följa i sin fars och morfars fotspår, en bödels son hade inget annat val.

Endast döden kunde befria dem från det öde som Charles Sanson hade dragit över sina efterkommande. Efter sex generationer av bödlar skulle den siste samla familjens historia i bokform.

Bödelfamiljen blev förmögen

Charles Sanson fortsatte att utöva sitt yrke som bödel fram till år 1699. Då var hans nerver så söndertrasade att sonen, som också hette Charles, fick ta över plikterna.

Vid den här tiden hade familjen flyttat till Paris och Charles d.ä. hade där tagit över positionen som stadsbödel. Det var högsta skiktet i bödlarnas hierarki­ och familjen Sanson hade blivit förmögen.

År 1707 köpte sonen Charles, som var den andre i bödeldynastin Sanson, ett storslaget palats mitt i staden. Här levde han ett fridfullt liv i lyx. Bakom trädgårdens höga murar gjorde han vad han kunde för att komma ifrån sitt arbete.

Men det blev bara korta stunder i taget. Titt som tätt kom en ny dödsdömd upp på schavotten där Charles stod redo att tortera och avrätta med sin hammare, sina­ glödande tänger och sin yxa.

Bödeln gav de fattiga läkarhjälp

Charles Sansons son, Jean Baptiste, var bara sju år gammal då han som den tredje i dynastin Sanson blev Paris bödel. Det var hans mor Marthe som såg till att hennes son, trots sina unga år, kunde ta över positionen efter sin far.

Jobbet som stadsbödel i den franska huvudstaden var alldeles för inkomstbringande för att hon skulle låta det glida familjen ur händerna. I början var det andra som utförde själva uppdraget men Jean Baptiste var alltid på plats, först som åskådare och sedan som hantlangare.

Jean Baptiste sägs vara den ende i ­familjen som uppskattade jobbet som bödel, eller åtminstone fann det intressant. Han tillbringade en stor del av sin barndom vid foten av schavotten och det var troligen tack vare sin fascination för anatomi och medicin som han uthärdade det smutsiga yrkets konsekvenser.

De som träffade Jean Baptiste beskrev honom som en mild och omsorgsfull man. Varje morgon när han kom hem från mässan i St. Laurent-kyrkan stod en kö av människor och väntade på honom.

Det var grannskapets fattiga som kom för att få hjälp av den medicinkunnige bödeln. När han inte slog ihjäl folk gjorde Jean Baptiste nämligen sitt bästa för att kurera sina medmänniskor.

Jean Baptiste fick sju söner och alla slutade som bödlar i olika delar av Frankrike. När Jean Baptiste samlade hela familjen i sitt praktfulla hem satt han som en ­bödelpatriark vid ena änden av bordet.

Vid den andra änden satt hans mor och mellan dem satt de sju sönerna, som ofta bara titulerades med namnen på sina ämbeten: Monsieur d’Orleans, Monsieur de Rheims, Monsieur de Soisson.

Damiens avrättning tog hårt

Än så länge var det Jean Baptiste som bar den mest ärofulla titeln: Monsieur de Paris. I praktiken var det dock den äldste sonen, Charles Henri, som utförde sin fars uppgifter.

Charles Henri, som var den fjärde i Sansonsläkten, ville egentligen helst bli läkare. Han studerade i Leiden när han fick meddelandet om att hans far var allvarligt sjuk. Han måste genast komma till Paris för att ta över sin fars position.

Charles Henri kastades in i sitt nya liv på ett dramatiskt sätt. År 1757 hade den sinnesförvirrade religiöse fanatikern Robert-François Damiens försökt döda kung Ludvig XV.

Försöket misslyckades, men Damiens dömdes ändå till lagens strängaste straff: Först skulle handen som hållit i kniven brännas bort med svavel.

Sedan skulle han knipas med tänger på flera ställen på kroppen och såren fyllas med smält bly. Allra sist skulle han slitas i stycken mellan fyra hästar innan kroppen brändes på bål.

På dagen för avrättningen gick allt fel. Den assistent som skulle ha hjälpt den 17-årige Charles Henri var stupfull och hade inte­ skaffat de nödvändiga hjälpmedlen för avrättningen.

Därför måste Charles Henri, åtföljd av en stor folkmassa gå från affär till affär för att köpa svavel, bly och allt annat han nu hade användning för. Samtidigt satt den olycklige Damiens på schavotten och väntade.

Så småningom kom avrättningen i alla fall igång. Pina efter pina följde tills Damiens bands fast mellan fyra hästar. Det visade sig att hästarna var för svaga för att slita offret i stycken.

Ytterligare två hästar bands fast vid kroppen men inte heller då lyckades man. Till slut tvingades bödeln och hans medhjälpare kapa senorna i Damiens armar och ben – då slets lemmarna äntligen loss.

Det groteska skådespelet hade pågått i fyra timmar, men var inte över än.

När prästen gick fram till Damiens visade det sig att han ännu var i livet, trots att han nu bara var en torso utan lemmar.

Enligt ögonvittnen rörde sig Damiens käkar som om han försökte säga något när kroppen och de avslitna lemmarna kastades på bålet.

Sanson blev modeikon för adeln

Trots den misslyckade inledningen blev Charles Henri snart framgångsrik inom yrket. Den stilige, begåvade och välklädde bödeln blev något av en kändis i Paris.

Flera tusen personer flockades kring hans avrättningar och de kläder han bar blev mode. I ett försök att stoppa populariteten förbjöd myndigheterna honom att använda modefärgen blå.

Charles svarade med att få ännu flottare kläder uppsydda – men i grönt. Det skapade en ny trend och unga män från adeln gick klädda i rockar à la Sanson.

Trots såväl beröm som rikedom kom Charles Henri aldrig in i de ”bättre kretsarna”. En dag när han var på jakt stannade han till vid ett värdshus för att äta och föll då i samspråk med den mest förtjusande adelsdam.

Charles Henri var som alltid vältalig och välklädd och charmade damen så fullständigt att ”… det skulle kunna verka som om hjärtat hade något med vårt samtal att göra”, som han skrev i sin dagbok.

När middagen led mot sitt slut sände Charles Henri bud efter sina hästar och sin vagn och tackade den unga damen för sällskapet. Han bugade sig djupt och kysste hennes hand.

Just som han lämnade rummet hörde han någon fråga adelsdamen: ”Madame, vet ni vem den unge man som ni just åt middag med, är? Han är Paris bödel.” Adelsdamen höll på att svimma. Hon grät, bad om ett glas vatten och började febrilt att tvätta sina händer: Hon hade ju rört vid en bödel!

Dödade sin drömkvinna

Den franska revolutionen förändrade bödelns position i samhället. Han var nu revolutionens hjälte som rensade samhället från adelns parasiter och folkets fiender.

Yrkesmännen kallades inte längre bödlar utan ”folkets hämnare”. Man föreslog också att man skulle utforma en uniform till dem, ritad av konstnären David. Men här sade den fåfänge Charles Henri stopp.

Under revolutionens kaotiska och blodiga år halshöggs 2.918 adelsmän, präster och vanliga medborgare. Även Ludvig den XVI slutade sina dagar i giljotinen.

Men det var i synnerhet en avrättning som skakade Charles Henri: I sin ungdom hade han lärt känna abboten Gomart.

Den gamle prästen hade till uppgift att följa de dödsdömda till schavotten och var en flitig gäst i Sansons palats. Abboten talade ofta om sin unga, vackra brorsdotter Jeanne.

Charles Henri fascinerades av abbotens beskrivningar av brorsdottern och en kväll promenerade han till hennes hem. Han väntade tills hon kom ut genom dörren och följde sedan efter henne.

Jeanne lade märke till honom men hade uppenbarligen inget emot att bli kurtiserad av den stilige mannen. Denna, och åtskilliga andra kvällar, vandrade de unga tu tillsammans under lyktorna i Tuilerierna.

Känslorna växte var gång de sågs men de fick aldrig varandra. Många år senare skulle de dock ses igen.

Men denna gång var det inte i Tuileriernas lyktsken, utan i en naken fängelsehåla. De var inte längre Charles och Jeanne, utan bödeln och offret. Han var revolutionens hjälte och hon var Madame du Barry – Ludvig XV:s mätress.

Charles beskrev deras sista möte i sin dagbok: ”När hon såg mig, skrek hon och höll för sina ögon med händerna och föll ned på knä, medan hon ropade 'Döda mig inte! Var är domarna? Jag har inte erkänt allt, jag har inte erkänt allt, låt mig träffa dem!' En av mina assistenter kom för att klippa av henne håret men hon gjorde så mycket motstånd att de hade stora svårigheter att binda hennes händer”.

“Till slut gav hon med sig, men grät som jag aldrig förut har hört någon kvinna­ gråta. Jag var mer berörd än någon annan för denna kvinna påminde mig om min ungdom, och den gång då jag kände henne. När hon såg giljotinen blev hon mycket upprörd, kämpade emot mina assistenter och försökte bita dem. Hon var mycket stark och det tog tre minuter innan de kunde bära upp henne på plattformen. Hon var förskräcklig att se på och gjorde motstånd in i det sista”.

Upplevelserna under revolutionen blev för mycket till och med för en härdad bödel som Charles Henri. Hans sinne blev allt mörkare, minsta ljud fick honom att bryta ihop och han undvek andra människors sällskap.

När han satte sig vid middagsbordet tyckte han att han såg blodfläckar på duken. Till slut bröt han ihop totalt och hans bror Martin fick överta hans uppgifter.

Det gick snabbt utför för Charles Henri. På sin dödsbädd kallade han till sig sin son: ”Henri”, sade han, ”låt oss fortsätta att bära det ok som ödet har givit oss. Det finns ingen anledning att hoppas på att världen därute någonsin ska ta emot dig. Ditt ursprung kommer varken att glömmas eller förlåtas. Välj aldrig något annat yrke för dig själv eller din son”. Sedan dog han.

Stadens giljotin pantsattes

Henri, den femte i Sansondynastin, lydde sin fars förmaningar och förberedde även sin son Henri Clémet på att ta över positionen som Paris bödel. Henri Clément följde familjetraditionen – om än motvilligt.

Första gången han följde med sin far på en avrättning blev han så skräck­slagen när han såg bödelsassistenten slänga den huvudlösa kroppen i en kista – samtidigt som någon annan torkade upp blodet – att han sprang sin väg.

Så småningom fogade sig även Henri Clément i sitt öde. Han utförde sin uppgift ända fram till den dag år 1847 då han tog emot ett förseglat kuvert. Brevet inne­höll hans uppsägning.

Henri Clément, den sjätte i Sansons bödelsdynasti, skulle också bli den siste. Anledningen till att han slutade var mindre hedersam än hans förfäder skulle ha önskat: trots att han som stadsbödel i Paris tjänade en förmögenhet hade han hamnat i en så svår ekonomisk knipa att han hade pantsatt stadens giljotin.

Henri Clément stod i hallen omgiven av sina företrädares porträtt när han läste­ brevet. Han ringde efter en av sina tjänare och bad om ett tvättfat med vatten.

Högtidligt tvådde han sju generationers blod från sina händer. En kort tid senare sålde Henri Clément Sanson­familjens palats. Efter det lämnade han Paris för alltid.

Han slog sig ned på okänd ort där ingen visste vem han var eller vad han tidigare hade gjort.