Bakom de tjocka murarna på Långholmens centralfängelse har Johan Alfred Andersson Ander fått besök av en tjänsteman och fängelseprästen.
Den 37-årige mördaren väntar på sin avrättning och enligt lagen ska varje dödsdömd ha en möjlighet att förbereda sig inför det som väntar honom genom att få samtala med en präst.
De båda herrarna ber Alfred Ander att lätta sitt hjärta. De berättar att det är deras plikt att tala med honom. Ander fräser att han ”ger fan i dem båda två”.
Klockan är åtta på morgonen och solen börjar just gå upp. Det är dags nu. Ander ska avrättas för mordet på fröken Viktoria Hellsten, som han dödade den 5 januari 1910.
Ander blev den förste, och siste, som hamnade i giljotinen – som importerats från Frankrike.
Fängelsepersonalen gör klart för att verkställa domen. Helt enligt reglementet får Ander sin dödsdom uppläst för sig i cellen och leds sedan ut på den halvcirkelformade fängelsegården.
Där väntar officiella representanter, bödeln Albert Dahlman och hans assistent, fängelseprästen och den fem meter höga giljotinen som ska användas vid avrättningen.
Bakbunden och utan ögonbindel går Ander med raska steg mot schavotten, stannar till och säger: ”Godmorgon, mina herrar.”
Han blickar upp mot giljotinens vassa blad medan bödeln viker ned hans krage.
Rån och mord
Den här dagen är avslutningen på ett ganska misslyckat liv. Efter värnplikten vid artilleriet försökte Ander flera gånger driva värdshusrörelse i Sverige och Finland tillsammans med hustrun Julia Charlotta.
Men affärerna misslyckades gång på gång och Ander tog till flaskan. Inför domstol vittnade hustrun senare om att Ander hade misshandlat henne när han var full och att hon hade varit rädd att han skulle slå ihjäl henne.
Med jämna mellanrum åkte Ander i fängelse för småbrott och mellan straffen började han driva omkring. I början av januari 1910 tog han in på Hotell Temperance i Stockholm.
Ander hade ont om pengar. Han hade bott på Temperance en gång tidigare men smitit från räkningen så nu krävde personalen honom på pengar.
Ander attackerade Viktoria Hellsten och slog henne med ett besman. Hon förblödde långsamt på växlingskontorets golv.
På eftermiddagen den 4 januari ringde han till ett mindre växlingskontor inte lång från hotellet. Ander upgav ett falskt namn, sade att han var handelsresande och frågade om det fanns möjlighet att sälja några aktier till ett värde av cirka 8 000 kronor följande dag.
Kontorschefen kunde inte ge svar direkt men samtalet hade förvissat Ander om att det fanns kontanter på växlingskontoret. Omkring halv nio nästa morgon lämnade Ander hotellet med ett långt, smalt paket under armen.
Exakt vad som hände under timmen därefter är ovisst, eftersom Ander in i det sista förnekade brott, men utifrån olika vittnesmål kunde polisen göra följande rekonstruktion:
Ander gick till växlingskontoret för att stjäla kassan. Den unga Viktoria Hellsten som arbetade på kontoret den här morgonen satte sig troligen till motvärn och Ander slog henne då hårt i huvudet med det tunga besmanet som han bar med sig i det långa, smala paketet.
Bland hans tillhörigheter fann polisen bland annat en papperslapp med växlingskontorets telefonnummer, buntar med utländska sedlar och Viktoria Hellstens väska.
Hellsten föll ihop på golvet och Ander tömde kontoret på svenska kronor, tyska mark, amerikanska dollar, engelska pund, finska mark, ryska rubel och värdepapper för sammanlagt 5 211 kronor och 27 öre.
Efter rånet gick Ander tillbaka till hotellet, packade sina saker, betalade hotellräkningen och checkade ut. Vid tiotiden anlände ett bud till växlingskontoret och han hittade Viktoria Hellsten i en stor pöl av blod bakom disken.
Hon var fortfarande vid liv. Både budet och polisen som kom tillskyndande försökte rädda henne – men förgäves. Hon avled, och jakten på hennes mördare tog fart.
Mördaren hittades samma kväll
När nyheten om mordet nådde Hotell Temperance tipsade personalen polisen om den plötsligt välbeställde Ander och hans märkliga beteende. Polisen följde hans spår till Vaxholm och redan samma kväll kunde Ander gripas.
Bland hans tillhörigheter fann polisen bland annat en papperslapp med växlingskontorets telefonnummer, buntar med utländska sedlar och Viktoria Hellstens väska.
Avrättningsskjulet i Köpenhamn användes 29 gånger.
Danmark återinförde dödsstraff
Landsförrädare under andra världskriget visste inte att de riskerade avrättning. Dödsstraffet infördes inte förrän efter befrielsen.
I Danmark avskaffades dödsstraffet år 1933. Då hade det inte använts på 40 år, men redan tolv år senare återinförde riksdagen straffet – med retroaktiv verkan.
Månaderna efter andra världskriget skulle danskar som hade varit i tysk krigstjänst, samarbetat med ockupationsmakten eller på annat sätt förrått Danmark ställas till svars.
Totalt 13 521 ”lands-svikare” dömdes och utan någon större debatt utökades straffskalan till att även omfatta dödsstraff. Sammanlagt 46 personer avrättades trots att deras brott inte skulle medfört dödsstraff vid tiden för gärningen.
En grupp frivilliga poliser verkställde domarna genom arkebusering i Undallslund Plantage utanför Viborg och på Bådsmandsstrædes Kaserne – nuvarande Christiania i Köpenhamn.
Den 20 juli 1950 klockan 01.00 sköt bödlarna den siste dödsdömde, Gestapomannen Ib Birkedal Hansen, och ett år senare togs dödsstraffet bort ur ”Landsförrädarlagen”.
Rättsprocesserna efter ockupationen har kritiserats för att ha präglats av hämndgirighet, för att ha varit hårda och godtyckliga och för att införandet av dödsstraff med retroaktiv verkan strider mot en rättsstats principer.
Den 14 maj 1910 dömdes Alfred Ander till döden för mordet på Viktoria Hellsten och rånet mot växlingskontoret. Han lyssnade till synes lugnt på domaren som förkunnade att avrättningen skulle äga rum den 23 november.
Uppe på schavotten ber Ander om lov att få säga några sista ord, men bödeln vägrar – eller hör inte Ander – och placerar den dödsdömde under giljotinens blad.
I samma ögonblick som Anders nacke har lagts på plats drar bödeln i utlösaren och bilan faller.
Senare skriver tidningen Aftonbladet: ”Den för det ruskiga rånmordet i Gerellska växlingskontoret häktade och dödsdömde Alfred Andersson Ander har i dag sonat sitt brott med döden.”
Alfred Ander var den siste som avrättades i Sverige. Dödsdomar var synnerligen ovanliga och år 1921 avskaffade Sverige dödsstraffet i fredstid.
Läs mer:
Joakim Forsberg: Liv för liv, Albert Bonniers förlag, 2009
Dalman & Gunne: Sveriges siste skarprättare A. G.
Dahlman – Föregångare och Förrättningar, Skandinaviska Pressförlaget, 1934