Louis Pons kunde inte sluta tänka på den koffert som han precis hade satt på hyllan med bagage till Londontåget.
Som ansvarig för bagagehanteringen på järnvägsstationen La Gare Saint-Charles i Marseille var han van vid att hantera alla slags bagage.
Det var emellertid något som inte stämde med den enorma koffert som lämnats in tidigt på morgonen den 5 augusti 1907.
Pons bestämde sig för att undersöka saken närmare. När han böjde sig ner över kofferten stelnade han till.
En tjock vätska sipprade ut ur kofferten. Vätskan bildade en mörkröd pöl på golvet intill Pons nyputsade sko.
En tjock vätska sipprade ut ur kofferten. Vätskan bildade en mörkröd pöl på golvet intill Pons nyputsade sko.
Med darrande händer vände han på adresslappen och läste ägarens namn – Vere Goold.
Namnet skulle snart bli känt i hela Frankrike, för upptäckten av den blodiga kofferten ledde till uppnystandet av ett av dåtidens mest makabra mord.
Spriten förstörde karriären
Det var inte första gången namnet Vere Goold uppmärksammades. Två decennier tidigare var han en av de stora stjärnorna i den nya sporten tennis. Överklassynglingen Goold var så duktig att han 1879 vann det irländska mästerskapet.
Dagstidningen Le Petit Journal rapporterade ingående om mordet på Emma Levin.
Rättegången blev rena farsen
Goold ändrade sin förklaring
När Goold och Giraudin inte längre kunde hävda sin oskuld ändrade de sin förklaring. Nu påstod Goold i stället att han i berusat tillstånd hade dödat Levin för att hon krävde att få låna pengar av honom.
Hustrun fick hårdaste straffet
Marie Giraudins myndiga uppträdande i rättssalen gav domarna intrycket av att hon var arkitekten bakom rånmordet. De dömde henne därför till döden. Domen överklagades och ändrades till livstid.
Mordoffret styckades
Både Giraudin och Goold fick hårda straff, eftersom de under rättegången medgav att de hade förvarat Emma Levins lik i badkaret under natten, och att de dagen därpå hade styckat kroppen för att dölja brottet.
Vid samma års Wimbledon-mästerskap, det tredje som genomfördes, tog Goold sig utan besvär till finalen – endast för att besegras av engelsmannen John Hartley. Efter segern strödde Hartley salt i såren genom att nedlåtande kalla Goold för en ”munter och vild irländare”.
Besvikelsen över nederlaget fick Goold att byta ut tennisplanen mot Londons barer. Sakta men säkert gick det utför för den unga tennisbegåvningen.
För Goold väcktes emellertid hoppet, när han 1883 träffade den charmerande Marie Giraudin, som arbetade som damskräddare.
De gifte sig, och levde lyckliga för en tid, men dyra vanor fick räkningarna att hopa sig.
”De förnekade att de dödat kvinnan. Förra söndagen kom hon till dem för att be om pengar, berättade de.” The Times, 6 augusti 1907.
Makarnas enda möjlighet att betala sina skulder var att låna från förmögna vänner.
När pengarna skulle betalas tillbaka flyttade paret till en ny stad, där de skaffade sig nya välbeställda bekanta.
Pressade av långivare beslutade paret sig 1907 för att pröva lyckan på Monte Carlos kasinon.
Under falska adelstitlar levde de på stor fot i staden. Turen vid spelborden uteblev, men lyckan log trots det mot paret.
På ett kasino kom de i kontakt med den förmögna änkan Emma Levin. Hon lånade mer än gärna ut pengar – tills hon insåg vad de nya vännerna gick för. Ännu en gång var Goold och Giraudin tvungna att ge sig av.
Medan makarna höll på att packa knackade Emma Levin emellertid på dörren till den luxuösa lägenheten. Hon krävde att få tillbaka sina pengar.
Dagen därpå tillkallade Louis Fons polisen. I den blodiga kofferten fann ordningsmakten Levins styckade kropp.
Kasinot i Monte Carlo lockade 1907 till sig aristokrater och förmögna personer från hela Europa.
Paraply blev avgörande bevis
Goold och Giraudin greps. Under en genomsökning av makarnas lägenhet fann polisen hammare, såg och blodspår samt ett paraply, som hade tillhört Emma Levin.
Paret hävdade sin oskuld. ”De förnekade att de dödat kvinnan. Förra söndagen kom hon till dem för att be om pengar, berättade de”, rapporterade London-tidningen The Times den 6 augusti.
Goold hävdade dessutom att Levin i själva verket hade skjutits av en svartsjuk älskare. Det absurda påståendet förkastades av domstolen, som förklarade Goold och Giraudin skyldiga till brottet.
Marie Giraudin tillbringade sina sista år i fängelset i Montpellier, där hon 1914 avled av tyfus. Vere Goold deporterades till straffkolonin i Franska Guyana. Där tog han sitt liv mindre än ett år efter ankomsten – 56 år gammal.