Salvatore Giuliano smugglar spannmål under andra världskriget. Den sicilianske bondesonen är endast 20 år gammal, men han är redan en driftig svartabörshaj.
Men den 2 september 1943 går det snett. En grupp svartklädda carabinieri – gendarmer – spärrar vägen och tänker konfiskera de båda tunga spannmålssäckar som han bär på.
Giuliano tänker snabbt. De flesta poliser är lätta att muta, så kanske kan han gå fri om han ger dem spannmålet.
Men poliserna låter sig inte bevekas, så Giuliano drar sin pistol för att hota sig ur knipan. En av gendarmerna drar då sitt vapen.
I panik trycker Giuliano på avtryckaren. Medan den sårade gendarmen förblöder på vägen flyr mördaren hem till sina föräldrar.
När polisen hittar Giuliano i föräldrahemmet skjuter han ytterligare en polis, innan han flyr igen.
Nu finns det ingen återvändo. Giulianos liv som en av Siciliens mest eftersökta, fruktade och hyllade banditer har börjat.
”Länge leve Salvatore Giuliano, Italiens befriare.” Klotter på husvägg i Palermo, 1947.
Sicilien var laglöst land
Giuliano var knappast den ende svartabörshandlaren på Sicilien.
Historiker uppskattar att omkring 70 procent av öns livsmedel såldes svart under det laglösa tillstånd som rådde under andra världskriget sista år. Maffian, som styrde öns politiska och ekonomiska liv, kontrollerade emellertid även polisen.
Därför jagade polisen endast de små aktörerna – som Giuliano.
Giuliano lät sig inte kuvas. Han gömde sig i bergen kring hemstaden Montelepre, och samlade en handfull lojala män kring sig.
Hans närmaste bundsförvant blev Gaspare Pisciotta. Han var partisan i den sicilianska självständighetsrörelsen, som Giuliano ivrigt stöttade.
Gaspare Pisciotta (t.v.) var Giulianos (t.h.) parhäst och högra hand.
Ligan stal från överklassen, som trots kriget levde i lyx.
Det mest kända offret blev hertiginnan av Pratameno. Tillsammans med sina män klampade Giuliano in i grevinnans vardagsrum. Genom att hota att röva bort hennes barn fick han henne att lämna ifrån sig alla sina smycken.
I bytet ingick hertiginnans stora diamantring, som Giuliano tackade för med en kyss på handen.
Nästan lika lukrativa som rånen och stölderna var Giulianos kidnappanden av förmögna sicilianare. Lösesumman betalades alltid i kontanter, en fördel under perioden omedelbart efter kriget.
”Jag dödar endast för att främja rättvisan. Giuliano har aldrig besudlat sina händer med blod för pengars skull.” Salvatore Giuliano, 1947.
Massaker förändrade allt
Giulianos givmildhet gjorde honom populär. ”Länge leve Salvatore Giuliano, Italiens befriare” stod det på nästan varenda husvägg i Palermo i början av 1947.
”Jag dödar endast för att främja rättvisan. Giuliano har aldrig besudlat sina händer med blod för pengars skull”, förkunnade ligaledaren stolt.
Snart halkade emellertid hjälteglorian på sned. Under 1947 var Giuliano djupt engagerad i självständighetsrörelsen. I sin politiska kamp gick han lika hänsynslöst tillväga som under sina rån.
Under förstamajfirandet i Portella della Ginestra utanför Palermo omringade Giuliano och hans män deltagarna och sköt in i folkmassan.
Elva personer dödades. Bland dem var tre barn.
Giuliano förklarade att han bara ville skrämma folk från att rösta på kommunisterna, som han ansåg motarbetade självständighetsrörelsen.
Illustrationen i den italienska veckotidningen La Domenica del Corriere visar myndigheternas – felaktiga – version av hur Giuliano dödades.
Polisen utfärdade lögnhistoria
Giuliano är på flykt
Giuliano är på flykt och gömmer sig i staden Castelvetrano. Polisen hävdar att de spårar den efterlyste banditen dit och skjuter ihjäl honom. I själva verket kommer polisen dit först efter Giulianos död.
I regel tungt beväpnad
K-pistar och pistoler är en del av Giulianos image, och han låter sig gärna fotograferas tungt beväpnad. När Giuliano dödas är han emellertid försvarslös.
Polisen skjuter Giuliano
Enligt myndigheternas officiella förklaring dödas Giuliano i en hård eldstrid med polisen. I själva verket har skotthålen i liket tillkommit efter döden. Hur det verkligen gick till stod klart först den 11 maj 1951, när mördaren berättade vad han gjort.
Beslutet blev ödesdigert, för nu blev ligaledaren ett jagat villebråd.
Polisen satte ihop en specialstyrka av flera hundra man. Grip Giuliano, död eller levande, löd ordern.
Sommaren 1950 var Giuliano trött på att vara fredlös. Med den trofaste Pisciotta vid sin sida begav han sig till staden Castelvetrano nära kusten. Därifrån tänkte han resa till USA.
På kvällen den 4 juli gick han till sängs för att vila inför den fortsatta färden.
Han vaknade aldrig igen.
Enligt en hemlig överenskommelse med polisen sköt Pisciotta den sovande Giuliano. Kroppen dumpade han på en öppen plats i närheten. Dagen därpå förkunnade polisen att den efterlyste banditen till slut hade gripits.
Italienarna bråkar fortfarande om huruvida Giuliano var en hjälte eller en skurk. Under alla omständigheter utkrävde någon hämnd för förräderiet av honom.
Trots löften om fri lejd dömdes Pisciotta till livstids fängelse. Den 9 februari 1954 hittades han död sin cell, förgiftad med en kraftig dos stryknin.